Uppföljning till det där med föraktet för svaghet

I lördags hade jag den här texten i Dalarnas tidningar. Den handlar i grunden om den allt mer utbredda medelklassifieringen av staten, att staten är till för den ordentliga medelklassen och att folk som på olika sätt inte ingår i denna grupp inte har mycket ur staten att hämta. Ingången i texten är att jag i förra veckan hamnade i en diskussion på en bar med en kvinna som läser till läkare och som bekymrade sig över kostnaderna för vård av missbrukare. Hon tyckte att man måste ifrågasätta om den vården verkligen borde vara skattebetald, eftersom missbrukare själva valt en så destruktiv livsstil. När jag ställde den mest självklara motfrågan om samma sak borde gälla människor som får benbrott vid skidåkning svarade hon att det ju ändå i sammanhanget gällde mycket mindre pengar.

Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.

Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.

Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.

Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)

I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.

Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.