måndag, mars 08, 2010

apollonisk städiver

Rasmus har skrivit om att vi kanske måste ifrågasätta hushållen och inte bara de betalda tjänster som utförs i dem, och har som vanligt en del intressanta poänger. Jag är inte heller alls säker på att modern/omodern är rätt motsatspar. Om vi ser modernisering som modernism, med dess kopplingar till industrialismen, är det förstås rimligt att se omvandlingen av obetalt arbete utfört av kärlek och tvång till betalt arbete utfört av önskan att få pengar som en modernisering (i sammanhanget är självfallet undantaget för städrobotar en anomali).

Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.

Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.

Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?

I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.

20 kommentarer:

Molly sa...

Jobbade ett tag som personlig assistent åt en reumatiker, en ensamstående mamma med 4-årig dotter. Jag skulle alltså vara mammans händer.
Mamman domderade och gav order åt 'händerna', som jag ju var, utan att ens reflektera över faktum att den lilla flickan gjorde exakt samma sak. Fruktansvärt otrevlig och onormal situation.

Niklas sa...

Det du skriver om ett föräldraskap befriat från det basala och vardagliga är väldigt sant (det också), tycker jag. "Meningsfulla aktiviteter" är t.ex. att städa och se hur fint det blir eller att hjälpa till att laga mat. Och kvalitetstid kan aldrig ersätta kvantitetstid.

Martin sa...

Jag vill minnas att Göran Greider skrev för sådär fem år sen att en av de mest oroande sidorna av frågan var just: vad händer om det blir normalt för typ alla i de översta 10 procenten av samhället att man aldrig behöver se några konsekvenser av att slänga blöta kalsonger och vintervantar på sängen, av att låta hunden ränna runt i förstugan och lämna saker kvar där, att ha en blöt fest som ger chips, vinfläckar och spyarester överallt - det är bara att kalla på sin städerska? Vill vi att de som växer upp i bättre bemedlade familjer, eller gifter sig in i dem, ska tappa känslan för att städning, tvätt, strykning och skurande faktiskt tar tid? GG:s inlägg placerade honom naturligtvis som vänstergubbe och "folkhemsnostalgiker" - det kunde aldrig ha tryckts i DN, Residence eller Expressen - men det är klart att han hade rätt.

Och naturligtvis är det en klassfråga: det har aldirg varit speciellt trovärdigt att det skulle vara en service om hela medelklassen hade råd med att skaffa (då finge suvbventioneringen bli skyhög).. Men att växa upp med att någon tyst person alltid plockar upp efter en och alltid kan snäsas av om de kommer med synpunkter är ju den mest ofräscha uppdatering av gammal engelsk överklass man kan tänka sig. Det blir som i Gosford Park.

eva sa...

Det här är något av det viktigaste du har skrivit enligt mig. Släpp det inte.
Love!

smultron sa...

Det är inte bara barnet som förlorar kopplingen till förruttnelsen. Jag brukar hävda att det är nyttigt att ta hand om sin egen skit, om man kan. Vi har en förmåga att glömma värdet av ett sånt arbete annars, vi kommer för långt ifrån.

När jag var ensamstående kunde jag ha valt att utföra alla "tråkiga" sysslor min barnfria vecka och bara ägna mig åt barnet den andra. Men vad ger det för bild av livet? Vi städade ihop, handlade ihop, lagade mat och umgicks, lekte. Jag var med henne. Hjälps man åt med måsten får alla tid över till andra, roligare saker.

Den som har råd kan köpa sig till ett mer jämställt förhållande. Minska grälen om arbetsfördelningen med partnern, om man köper hushållsnära tjänster. Man köper sig lite jämställdhet. Man kan slå sig för bröstet, men har man i grunden förändrat någonting?

Isobel Hadley-Kamptz sa...

jag tycker att vuxna människor bör få välja grad av modernitet och/eller förruttnelse i sina liv.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

"välja" alltså.

War - what is it good for sa...

Det är symptomatiskt att det länkas till Johan Tralau i inlägget. Jag börjar rent av undra om Wennström har rätt i att det finns en nykonservativ våg. Det som odlas i det här inlägget och kommentarerna tycker jag är det klassiskt konservativa. Dygderna, t ex att arbeta hårt och se om sitt eget hus - och sin egen familj - lyfts upp som våra enda moraliska måttstockar. Det talas om förruttnelse, underförstått i motsats till det civiliserade, det dygdiga, det sunda friska levernet. I förlängningen ser jag en fröjdig hemmafru som lär sina barn att baka surdegsbröd. Jag ska inte hålla er ansvariga för den bilden, för det är jag säker på att ni inte eftersträvar. Men vad är det egentligen för diskurs ni omfamnar?

Tror vi verkligen att det inte går att lära barnen "sunda värderingar" utan att tvinga dem att dammsuga en gång i veckan? Då har vi nog ganska låg tilltro till vår barnuppfostran. Vem säger att det är städerskan som torkar upp den spillda mjölken? Är hon plötsligt heltidsanställd? Vem säger att barnet helt måste undgå kopplingen mellan "förruttnelse" och eget ansvar? Och om barnet slipper dammsuga en gång i veckan (men i övrigt får torka upp det den spillt) och istället kan läsa mer läxor, utveckla sin kreativitet, är det så outhärdligt fruktansvärt? Eller är det enda alternativet till städningen ohämmad hedonism?

Man köper sig lite jämställdhet, men har man egentligen förändrat något? Ja. Man har gjort samhället mer jämställt. Det finns ett egenvärde i det, och även om det börjar uppifrån sipprar det nedåt. Ert alternativ verkar vara mindre jämställdhet genom unken konservativ moralism.

Martin sa...

@IsobeL: jo, men om det valet på privatplanet lutar sig mot en, i praktiken, riktad skattesänkning för de som tjänar mest, skyhöga subventioner? Idag väljer vi ju också i viss mening när vi vill skaffa barn och när de kan tajmas in, och kvinnor kan både vara med och fatta det beslutet och bevaka sin rätt att ha en karriär - det var otänkbart att så öppet göra det före p-pillret, friare aborter och dagis. Och det stöds ju av skattemedel över hela linjen. men skillnaden mot RUT-avdrag är att stödet till dagis och kvinnovård inte har någon klassprägel och oftast inte är segregerande: i princip alla har en rimlig chans att komma med. Dessutom är det produktivt för hela samhällets ekonomi: fler kvinnor har möjlighet att jobba över lång tid.

Man kan inte bara äga "jag vill att det ska finnas mycket fria val i samhället, men de val som det ska skyfflas pengar på är de som jag och mina polare gillar att använda, fast vi är en liten och välbetald grupp".

Lotten sa...

"Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet."

Åhå. Finns det kommersiell städning 24/7 alltså?

I praktiken kommer väl (ursäkta nu ordvalet) "städhjälpen" en, två eller kanske fyra gånger i månaden. Och torkar inte upp mjölk eller bäddar sängar utan dammsuger bättre och mer effektivt än uppdragsgivaren.

Anonym sa...

Jag har en känsla av att det finns en utbredd städfaschism. I denna tid av "homestyling" och renovering verkar hemmet vara en skådeplats. Det ska visas upp och tycks säga väldigt mycket om "vem man är".

Jag kan inte låta bli att undra; vad är det som är såå farligt om det är lite ostädat??? Tagga ner!

Den andra reflektionen utfrån de här, som också Isobel är inne på samt någon i kommentarerna, gäller barnen och barnfamiljerna. I min familj städade vi tillsammans. Det är en gemensam grej, på samma sätt som vi fixade i trädgården. Jag tror på riktigt att det är nyttigt, för stor som liten. Man kan inte slippa allt tråkigt här i livet. Och dessutom behöver det inte var "tråkigt". Dessutom stärker det väl ännu mer känslan av de gemesamma hemmet som man tar han om och delar.

Ja ja...bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete!

/My

Martin sa...

Om man vänder blicken från Zarathustras höjder en stund och återgår litet närmare markplanet så kan man ju konstatera att människor som vant sig av med att hantera vardagsproblem som städning - eller till exempel förmågan att vädra ut missförstånd på ett snyggt sätt utan att provocera fram stort drama varje gång, att kunna hantera ändrade planer under en weekendresa till London utan att gå upp i lågor etc - om man *inte kan* eller aldrig har lärt sig så blir man hjälplös och beroende av personer som inte är de som står allra närmast. och det är inte bekvämt eller bra, det är en slags inlärd hjälplöshet, även om personen försöker dölja den. Och lever man med den där oförmågan att verkligen hantera små förtretligheter eller nödvändighetrer så blir det ofta svårare att upprätthålla nån slags kritisk distans till sin egen plats i samhället, sin egen posse, till de normer som finns - för man är ju ändå beroende av att det som finns stannar på plats. Som att inte kunna cykla eller köra bil själv utan alltid behöva åka limousine.

Olof Lagercrantz skrev nån gång att just den där hjälplösheten, att inte kunna bädda sin säng snyggt själv, städa upp omkring sig eller hantera tillfällig brist på pengar - man måste leva high life litet, och vet inte hur man lagar mat själv - var en källa till ångest under ytan bland förrförra seklets adel och övre medelklass och bland de av dem som ville ändra på saker och ting; hans egna föregångare. De hade mycket ofta ena benet kvar i ett överpyntat hemliv där de behövde tjänstefolk som putsade deras skor, städade, piskade mattor och lagade mat. Även om de författade arga pamfletter och diskuterade fri kärlek - som idag i Arena - så satt de ofta fast i den där hjälplösheten och den infekterade allt och gjorde det svårare att se verkliga förändringar..Det är en lika giltig observation idag när hemmet är mer av show än på nästan hundra år och när den offentliga personen glider ihop med bilderna av den privata.

Anders sa...

Jag har inga problem med att andra köper sig fria från städning och tvätt (eller vad det vara månde). Jag är osäker på att det skall ske med en jättestor skattesubvention (även om det kanske är framtidens melodi att dela jobben på detta sätt).

Men jag vet säkert att jag inte vill visa mina barn att andra städar upp min skit samtidigt som jag tvingar dem att städa sin egen. Så länge jag har små barn har jag därför valt att inte ha städhjälp (även om jag tillhör den grupp som faktiskt "tjänar" på att växla in tiden).

Andra får uppfostra sina barn som de finner bäst, och jag tror generellt att man skall vara försiktig med att ge råd i uppfostringsfrågor - men nog skall man tänka lite på vilka värderingar man delar med sig av till kommande generation?

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Exemplet med den utspillda mjölken är självklart mer rimligt i en, ska vi kalla det amerikansk situation med en live-in mexikanska (något som ju inte är ovanligt i den det som där motsvarar den samhällsklass som här enligt de där undersökningarna utnyttjar städavdraget). Även med egenupptorkad mjölk tror jag dock att det finns en sådan dimension också när man bara har städhjälp en gång i veckan eller varannan vecka eller vad som nu är det vanliga i rut-sammanhang. Jag vill ogärna göra det till en moralisk fråga utan funderar mer på vad det gör med oss som människor och kanske alldeles särskilt vad det gör med barn att frikopplas från den egna smutsen och omges av det rena och ordnade ändå. som sagt, en fundering som är rätt likartad diskussionen om curlingföräldrar. att sopa upp åt någon och att sopa framför någon har ju sina klara beröringspunkter (nu kanske andra föräldrar idag ändå städar ÅT sina barn och inte tvingar barnen att städa själva, vilket delvis ändrar den poängen, men jag tänker mig att det ändå och även där finns en skillnad mellan om det är mamma och pappa som städar eller om det är en anställd)

otroligt intressant att någon i kommentarstråden tror att det här innebär att jag skulle förespråka något städat 50-talshemmafruideal, att jag i detta skulle ta ställning för det apolloniska. jag skulle ju själv snarare säga att det är tvärtom, att den efterfrågade renheten och hembundenheten som finns i rut är utpräglat konserverande, inte minst i tanken om de minskade konflikterna.

Annika sa...

Jag ser inte problemet. I vår fyrabarnsfamilj plockas, torkas, matlagas, tvättas och donas det 24/7/365. Tanken att välhja bort städning är både orimlig och orealistisk. Väljer du bort att tvätta kläder? Jag snackar inte kliniskt rent, men det finns en gräns för hur snuskigt man vill ha det hemma. Matrester kring matbordet, avlagringar och kisslukt på toa, klibbiga fläckar på golvet är några exempel. Det faktum att det kommer en person och dammsuger, våttorkar ochg städar toan en gång i veckan är försumbart i sammanhanget. Det är egentligen det minst arbetsamma. Men dit kommer man knappt, genom alla tvätthögar och diskberg. Just därför är det så skönt att kunna leja ut detta.
Tror knappast att barnen tar skada. Det är nästan lite löjligt att ens undra över det- Vi snackar inte butler/betjäbnt eller, som vissa så gärna vill kalla det, piga.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

i min familj väljer vi verkligen i huvudsak bort städning. det är helt reellt, inte bara realistiskt. badrummet är det enda rum som städas, typ alls.

och om man nu tycker att mina tankar är löjliga så går det utmärkt att låta bli att läsa dem.

Anonym sa...

Samma effekt om ungarna utsätts för restaurangbesök/hämtmat eller dylikt nån gång i veckan eller månaden?

War - what is it good for sa...

Min poäng var inte att alla som är mot (eller skeptiska till) rut förespråkar hemmafruar á la 50-tal. Jag menar att diskursen där man moraliserar över människors prioriteringar och sätt att uppfostra sina barn är utpräglat konservativ. Dit hör också idén om att jämställdhet inte är bra om den konsumeras fram.

Anonym sa...

Jag måste hålla med Annika, det städas, tvättas, torkas och fixas rätt mycket i tiden mellan städerskans ankomst (varannan vecka). Och i vår familj ser jag det som en jämställdhetsgrej att vi gör röjet, dvs plockar undan och ställer iordning, så att det ens ska vara möljligt att dammsuga och torka av rena ytor och golv, några timmar tillsammans dagen innan städerskan kommer. Kan inte riktigt se att det skulle fördärva barnen. //MAJ

Ola Berg sa...

Man kan fundera i exakt samma banor vad gäller maten: genom att köpa både potatis och kött på ICA, så har vi fjärmat oss från kretsloppet.

Eller dataprogram eller böcker eller vad som helst som vi kan välja att göra själva eller låta andra göra åt oss.

Det kallas för arbetsdelning och specialisering. Den ger oss tid att göra det vi vill, men berövar oss samtidigt tvånget att göra det vi annars måste.

Detta tvång kanske är moraliskt uppbyggligt enligt någons definition av ordet, men vem är kallad att definiera det åt någon annan?