I en krönika i fredags skrev Ingegärd Waarenperä i DN (apropå kritiken mot Marie-Louise Ekmans lön på Dramaten) att en genomsnittlig kulturchef på större dagstidning tjänade mer än 85 000 kronor i månaden.
Jag måste erkänna att jag hajade till. Jag har ingen anledning att misstänka att hon skulle vara felinformerad, det är inte det, men nog tappar man lite andan ändå. Jag måste erkänna att jag inte visste om att gapet mellan folk och folk hade blivit exakt så hisnande. Frilansarvodena har gått ner också i kronor räknat på de senaste tio-femton åren, branschen har allmänt antingen redan genomfört eller står inför stora neddragningar, men på chefsnivå tuffar allt alltså vidare.
Låt oss genomföra ett strikt teoretiskt tankeexperiment. Bear with me, jag vet att jag är utopisk nu, men lek med tanken att någon av de där 90 000-kronor-i-månaden-cheferna valde att enbart ta ut, säg 50 000 i månaden. I kulturvärlden rent allmänt är det en jättehög lön och om man tittar på generell lönestatistik är det definitivt att räkna som en hög inkomst.
Givet skattesystemet skulle man då ha 52 000 kronor mer i månaden att köpa artiklar för till kultursidan. Det skulle exempelvis kunna innebära sex stycken långa och välbetalda texter (parentetiskt och för full transparens kan man jämföra med min text om den nya liberala teorin, en huvudtext på sidan som tog mig mer än en vecka att skriva och som jag kunde fakturera 6000 kronor för).
Utan att vara kommunist eller drivas av ideologiskt motstånd mot inkomstskillnader kan man åtminstone tänka sig att det skulle kunna vara en bättre användning för pengarna. Bara en tanke i det sargade kultursideslandskapet.
Uppdatering: hade räknat fel i hastigheten, det är alltså 52 000 kronor man skulle få över, inte 80 000 som jag påstod först.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
"bear with me"
det säger du bara för att du inte tror att jag tycker att vi ska ta av oss kläderna tillsammans
Andreas Ekström kommenterade i fredags Waarenperäs krönika.
intressant, Dennis, tack! det är alltså inte bara jag som är naiv, det kanske faktiskt inte ens är så här. Nåja, mitt räkneexempel gäller ju ändå ff DN, där de drar ner på både folk och frilansbudget.
Det är verkligen ett stort mysterium hur frilans- (och kritiker-)arvoden har tillåtits minska de senaste 10-15 åren, för de var knappast för höga förr.
Det vore en annan sak om alla löner i branschen har stagnerat på motsvarande vis under samma tid. Men det har de ju inte, varken för chefer eller andra fast anställda medarbetare (även om de säkert tvingas stressa betydligt mer för sina löner numera).
Jag minns en radiodiskussion om litteraturkritik häromåret (Nya vågen, tror jag?) där SvD:s Stefan Eklund verkade medveten om problemet och talade om vikten av högre arvoden, för att fler skulle ha möjlighet att lägga ner mer tid på texterna. Alltid något, återstår att se vad det leder till...
En fyra år gammal artikel, men intressant i sammanhanget:
Svensk Bokhandel om chefslöner i kulturbranschen
212 procent i löneökning över fem år (i början av 2000-talet) för SvD:s dåvarande kulturchef! Det är inte illa, på en tidning som i samma veva var mycket nära nedläggning.
Tack Gunilla, spännande om werkelid! jag tror också att det är den här diskrepansen som upprör många frilansar, jag har liksom inte fått höjd ersättning på mitt fasta Expressen-jobb på två år för att de säger att de inte har råd, men det klart att alla anställda fått höjd lön varje år, och de på ledarsidan sannolikt med betydligt mer än avtalet.
Japp, så är det nog... En av mina viktigaste kunder delar sedan några år ut en årlig vinstdelningsbonus till sina anställda, utöver den årliga löneförhöjningen. Det är förstås ingenting som tillkommer oss någorlunda fasta frilansmedarbetare...
(Jag har faktiskt lyckas utverka en arvodeshöjning som i procent på ett ungefär motsvarar dessa löneförhöjningar, dock från en låg nivå -- och inköpen är väsentligt färre än för några år sedan. Så jag undrar verkligen hur budgetförändringarna ser ut.)
85 000? De som sitter på chefredaktörstolarna tjänar 250 000 och mer per månad. Och har alltså , i snitt, sådär en 220 000 mer i månaden än sina reportrar, redigerare och fotografer. Det kan man kalla skillnad.
Jag noterade att inget av förslagen på arbete i din twitterfeed verkade fungera så bra för dig, men man kan ju till exempel sitta i kassan på Ica på en halvtid och skriva resterande 50%. Du nämnde att skriva var det enda du var bra på men för att sitta i kassan behöver man inga som helst talanger egentligen så det borde ju kunna fungera?
Då går det förstås inte att bo i bostadsrätt för drygt 2.5 miljon i Högalid, men Rågsved är skitfint på våren - och billigt också!
Det säger en hel del att Ella tror att man skulle tjäna mindre på att sitta i kassan på Ica än på att vara frilansskribent. Medellönen för butiksbiträden är enligt lönestatistik.se 19123/månad, vilket ger en timlön på 120 kronor. Timlönen för mig för den där Expressen-texten jag citerade i blogginlägget var alltså ungefär 90 kronor, dessutom utan rätt till semester och annat som vanliga löner inkluderar.
Att jag personligen har råd att bo i en dyr bostadsrätt (vilket jag har och gör) är dock ren tur, jag råkade flytta till stockholm för länge sedan och då köpa en lägenhet som sedan varit med i hela 00-talsprisstegringen.
Klokt resonerat. Det är dessutom på DN som alla andra kulturinstitutioenr. Det är sjukt mycket pengar som är fastgjutna i institutionernas adm och byråkrati, och som skulle kunna användas till konsten. Ett berömt exempel är ju när ML Ekman ställde ut på Moderna museet och var den enda som inte fick betalt, chefen, assistenten, kuratorn, museishopen, städarna, kassapersonalen, marknadsavdelningen, ekonomihanteringen osv gick alla före konstnären. Enligt historien var det dock så att Nittve förklarade sig med att Ekman blivit erbjuden en hejdundrandes vernisagefest.
Barnen i Somalia.
Förutsatt att du får en heltid i en livsmedelsbutik, ja. Du kan väl prova på Ica och återkomma sen, mkej?
Eller så kanske vi kan enas om att du faktiskt är lite tramsig när du konstant gnäller över betalningen i kulturbranschen. Ja, det är uselt betalt - där håller jag med dig - men man måste faktiskt inte jobba frilans för Expressen. Gilla läget eller byt bransch - uppenbarligen är det ingen som tycker att det är värt att betala vad du nu anser är rimlig nivå. Samma princip gäller till exempel sjuksköterskor - lönerna kommer inte att höjas förrän ration tillgång-efterfrågan förändras. Påfallande enkel matematik.
Uppriktigt sagt så borde du nog ta till dig det här i mycket större utsträckning än vad du gör - dina egna tweets ger inte direkt intrycket av att du orkar med pressen.
Att behöva läxa upp en liberal angående tillgång och efterfrågan... Vart är världen på väg?
Jag och Elin Grelsson lekte med tanken på en "frilansarnas vecka" för en tid sedan. En vecka eller månad då alla frilansar uppmanas att ta betalt enligt frilansrekommendationen eller tacka nej.
Om alla faktiskt följde det exemplet skulle det, tror jag, resultera i att frågorna tvingas upp på chefernas möten.
Kanske dags att damma av den idén.
Ella: Så alla som på något sätt är missnöjda med villkoren i sin bransch (må det vara löner eller annat) ska alltså sluta gnälla och lämna den? Att hoppas på och verka för en förändring är alltså inte aktuellt? Om du inte är nöjd är det ditt problem, byt jobb bara. Förutom att det är svårt på dagens arbetsmarknad, så är det väldigt konstigt med de här idéerna som går ut på att man inte får gnälla på saker om man ändå väljer att vara i dem. Som om det inte fanns flera sidor av samma sak.Det däremot, är väldigt tramsigt.
Therese E: kort sagt, ja.
Lite längre sagt: tillgång och efterfrågan. För många kulturskribenter pressar priset på produkten (se tidigare exempel om sjuksköterskor). Det står för all del både dig och Isobel fritt att försöka försörja er i en bransch där ingen vill eller behöver (jag hårddrar lite nurå) betala för det ni producerar men ta ansvar för det då, alternativt ta diskussionen med köparen.
Personligen värderar jag ekonomisk frihet över att jobba med mitt absoluta drömyrke - där det definitivt inte finns några pengar att hämta - men det är förstås upp till var och en. I utbyte mot något jag prioriterar högt - pengar - säljer jag den frihet jag antar att till exempel Isobel som frilans har. Isobel prioriterar uppenbarligen annorlunda och gott så, men ta då ansvar för det istället för att konstant gnälla om fakturor hit och brist på sjukförsäkring dit. Som att jag skulle gnälla på att jag måste vara på kontoret 40 timmar i veckan.
Och ja, att leva fattigt av princip - vilket du verkar lite inne på - är trams. Att tycka att det är en rättighet att gnälla över frivilliga val tycker jag också är trams.
det är en djupt reaktionär inställning att det enda (som inte är "tramsigt" då) man kan göra åt dåliga villkor är att ge upp. nog för att exit-möjligheten är viktig i såväl privata som politiska sammanhang, men grundläggande i åtminstone mitt politiska strävande är att det faktiskt går att förändra, förbättra saker. det jag förde fram specifikt i det här blogginlägget är ju ett konkret förslag på en sådan förbättring, även om jag inser att det är utopiskt.
Du säger ge upp. Jag säger förändra en situation jag inte mår bra av. Vägra vara duktig flicka och leva upp till krav som är orimliga eller jobba som en tätting för inga pengar alls. Jag är jävligt duktig på det jag gör och det ska synas på min lönespec - ryggdunkar och beröm betalar inga biffar eller weekendresor (eller för all del sjukdagar, om man står för dylika själv).
Förändra och förbättra i all ära - jag kan gärna göra min del - men inte på bekostnad av min egen finansiella säkerhet och mentala hälsa. Vem tackar mig för att jag uppoffrar mig till trasiga nerver? Troligtvis varken man och barn eller Försäkringskassan.
Man behöver inte lägga några värderingar i det om man inte vill men (och det här är verkligen, uppriktigt och i sanning inte avsett som ett tjuvnyp så var snäll och ta det inte så) det är inte jag som tre gånger i veckan twittrar om att jag gråter av stress/trötthet.
Det är anmärkningsvärt att det är jantelagsanhängare som i slutändan här i diskussionen försvarar de extremt stora löneskillnaderna.
Nog sagt.
Ella, jag är fullt medveten om det problematiska i att tro på något som är större än den egna personen och tycka att man, givet de förmågor man har, har ett ansvar att försöka påverka till det bättre. Det vore absolut mycket skönare att inte känna ett sådant ansvar.
Mona: om det är mig du talar om får du gärna utveckla det där med jantelagen. Det är ingenting jag identifierar mig med, jag tycker folk borde vara mycket mer ego och framåt och uppåt.
Isobel: antingen så läser du inte vad jag skriver eller så förstår du inte, men du får helt klart pluspoäng för den subtila och snitsiga kängan, well played.
Nu har jag ju i och för sig aldrig sagt att man aldrig ska känna ett ansvar emot det samhälle man lever i och villkoren för andra än en själv. (Det betraktas för övrigt som ett ganska grovt retoriskt fel att tillskriva en debattmotståndare åsikter de inte framfört, men det visste du säkert redan). Däremot tycker jag att det största ansvar man bör ta är det man tar för sig själv och sin familj - först därefter kan man bli en sann tillgång för någon annan. Stressade, sjuka och utbrända personer gör ingen människa lycklig.
Det här med det gigantiska ansvaret för all världens jävla välbefinnande som en sån typisk kvinnofälla. Duktig flicka-komplexet, med kvinnor som räddar världen med högerhanden och torkar diskbänken med vänster. Jag har aldrig hört talas om en man som uppoffrat sig in på psykakuten. Det är helt klart en aspekt att ta hänsyn till, men jag har inte riktigt tid att utveckla det nu.
Side note: Jag har aldrig sett en offerkofta som sitter snyggt. Bara en sån sak.
det känns tyvärr rätt fruktlöst att fortsätta på den här diskussionen, men jag menade det inte som en känga. Jag plågas uppriktigt av konflikten mellan mitt eget välbefinnande och det ansvar jag är dum nog att känna för världen. Nu är ju mitt skribentvärv långtifrån bara plåga, vore det enbart det skulle jag inte fortsätta, men jag är beredd att stå ut med dåliga villkor långt mycket längre eftersom jag faktiskt tror att det jag gör är viktigt. Jag är en av Sveriges bästa politiska skribenter, jag driver viktiga frågor som få andra driver, jag känner ett ansvar att fortsätta göra det. Det är såklart urmodigt och väldigt "duktig-flicka"-mässigt (även om just det är ett utpräglat förminskande tillmäle) men så fungerar jag. Jag kämpar med att hitta en balans där, emellanåt går det inte.
Just detta är dock bara delvis samma ämne som det blogginlägget handlade om, som tvärtom var att de ojämlika lönerna kanske gör kultursidorna sämre och inte bättre.
Det är som jag redan sagt utpräglat reaktionärt att påstå att den som vill förbättra saker skulle ikläda sig offerkofta (också en härskarteknik - du gillar verkligen dem, Ella?). Herregud vilka koftstickarorgier som föregått alla samhällsomvälvningar i såfall, fackföreningsrörelsen måste vara en enda offerkoftssekt. Så tänker såklart den konservative, som skyr förändringar och vill bevara maktojämlikhet och hierarkier, men jag tänker inte så.
Jag håller med dig, detta leder ingen vart. Mest, tror jag, för att vi talar om olika saker och förbi varandra.
Skulle nog snarare säga att du är en av Sveriges bästa skribenter punkt. För något/några år sen skrev du en bit om den sista måltiden för dödsdömda fångar och om bea och klyftpotatis. Jag svär på att det luktade genom skärmen. Du borde rimligen tjäna snormycket pengar på en sådan talang och Expressen borde skämmas men det är strängt taget inte mitt problem.
För övrigt ska du nog vara försiktig med att uttala dig om andras härskartekniker när du så frikostigt praktiserar dem själv.
Tack för samtalet och glad påsk.
Skicka en kommentar