Skimmer i ögonen

Den första gången jag hade direkt kontakt med Daniel Åberg var vintern 2006. Tidskriften Bon hade tryckt ett kapitel av min debutroman som skulle komma ut till våren. Han mailade under rubriken "Avundsjuka" och berättade att han tyckte om det jag hade skrivit, att jag hade hittat något som han också sökte i sitt skrivande. Det gjorde mig glad.

Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. Pratat förlag och skrivande och mediernas kris och setts på några fester hos gemensamma vänner. Bloggat om och till varann, följer varann på twitter. Själv hade jag dock aldrig kommit så långt att jag läst hans första roman Dannyboy och kärleken förrän någon gång i somras. Jag gillade den rätt mycket. Den hade en samtida uppriktighet och en utmejslad stil bortom den plattare genrelitteraturen och en lätthet i anslaget som faktiskt är hemskt ovanlig. Ändå irriterade jag mig över en del grepp i berättelsen, över en viss jobbig flåshurtighet och byggställningar i berättelsen som syntes.

I går kväll läste jag så Vi har aldrig sagt hejdå, Åbergs andra roman, självutgiven (och vi har pratat en del om det projektet, både i debatter och privat) och i ljudboksversionen självinläst i en hemmastudio i Åbergs källarförråd. Jag gillar det, även om jag inte skulle välja det själv, men i det större samtalet har liksom projektet att ge ut den här boken överskuggat boken själv. Det är synd.

För det är faktiskt en alldeles glimrande liten kärleksroman. Den där tonen som han letade efter har han definitivt hittat, om det han var ute efter nu var en djupt allvarlig samtidsskildring med en samtidig lätthet som gör berättelsen självklar. Detta är make-believe-fiktion av mest klassiskt slag, där berättarjaget är en människa på lika villkor som vem som helst och där trovärdigheten ligger i bekymmerslöst exakta detaljer lika mycket som i en oftast lika exakt tonträff. Fiktionen gör verkligheten verkligare. Som samtidsskildring är den sömlös, men som kärleksskildring är den tidlös och det är nog ännu viktigare. Att jag sedan skulle önska viss redigering, viss uppstyrning av språket, är i sammanhanget petitesser.

När jag nu själv sitter och sliter med inte bara en utan två romaner måste jag säga att jag återgäldar den där avundsjukan. Men det är väl rätt bra så.