I går kom senaste numret av Arena och om jag i Expressen skrev en lång viktig dyster text om liberalismens kris hade jag i Arena skrivit en lång viktig munter text om individens död. Gränserna mellan våra hjärnor, eller mellan hjärnan och de fenomen vi outsourcar vårt hjärnarbete till, blir allt suddigare och man kan lika lite tala meningsfullt om avskilda individer som om fri individuell vilja.
"Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är ju varje hjärna en och en för sig i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om hopkopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte kunde räkna till hur många barn han hade att mätta. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden likadana.
Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen."
Himla spännande, kort sagt. Texten finns inte på nätet men förhoppningsvis i en tidningskiosk nära dig.
19 kommentarer:
Tänkande förutsätter begrepp.
Begreppen är allmängiltiga, språket är överindividuellt.
Idéer generas av gemensamma tecken.
Om allt har en orsak, har även viljan detta, som föregår min upplevda intention. Jaget konsitueras således av yttre krafter. Om detta stämmer problematiseras äganderätten, som förvisso kan försvaras av nyttoskäl, men inte pga av autonomi.
Det är så spännande hur saker sammanfaller. Till sommaren lägger jag (med lite tur) fram en magisteruppsats där jag ifrågasätter den moderna retorikens syn på det talande/sociala subjektet och skissar upp en modell för ett utsträckt "cybernetiskt" subjekt.
Känns ju som att jag ligger helt rätt i tiden med det.
Arena hamnar på inköpslistan nu!
Hmm, kanske i en tidningskiosk men fan inte i mitt brevinkast. :( Borde inte prenumeranter få tidningen först?
[ok, jag inser hur värdelös den här kommentaren är. jag ville bara gnälla lite och kanske få lite sympati. och läsa din text, förstås.]
Jag vet ingen utom vissa dogmatiska neurologer (Germund Hesslow t ex) som idag hävdar att hjärnan visserligen processar det vi får veta av sinnena och använder språket för att begripa det, men inte alls skulle *påverkas* av språket, begreppen eller omgivningen i fråga om hur den (hjärnan) fungerar. Man behöver så at säga inte tro på att hjärnan sitter som en sluten datorburk med bara sinnesdata som input från omvärlden för att räkna med unika individer och deras medvetanden. Språket och den omgivning vi lever i samverkar med hur hjärnan jobbar, de har för länge sen stylat om de där cro-magnonfunktionerna som skulle sitta i generna. Det är bara det att vi sällan inser att vår egen bild av våra jag är bruten genom de tankeformer vi använder oss av, de är ju helt självklara för var och en av oss. Gör man det, till exempel genom att plötsligt vakna in i ett tillstånd där man ser vampyrer och annat framför sig och inte orkar tänka rationellt, kan det vara ganska uppskakande.
Men om språket som struktur är gemensamt för många så är det bruk vi gör av språket och hur det driver våra tankar individuellt. Neurologer gillar naturligtvis att skala bort det vakna beteender så man bara får betingade och omedvetna handlingar kvar, men de är också de enda som har den böjelsen. Din bild av att man måste tänka som Leibniz för att räkna med unika individer känns som en metafysisk halmdocka.
Av att jaget inte finns följer ju inte att individen/er inte existerar. Logik, ffs.
/Ari
"Chistropher Norris säger i sin bok om derrida att det är poänglöst att fråga sig vem som talar i Glas, om det är Hegel, genet, derrida själv eller en intertextuell vålnad av nåot slag. det finns inget sista ord, ingen maktägande författarröst till vilken man skulle kunna hänvisa för att slita denna fråga.
det må vara. Men det är svårt att glömma de juridiska strider som utkämpats i USA, när Jacques Derrida hävdat sin lagliga rätt att råda över de ord han yttrat eller skrivit. Kanhända förbisåg Norris de skarpsinniga sidor derrida ägnat åt signaturens paradoxer. Även anhängare av det gränslösa textbegreppet ogillar att bli felciterade.
Ingen av de tänkare, som fastslagit att subjektet omöjligen kan vara ett ursprung, har för resten haft något emot att att bli ihågkommen för detta. Man tänker sig dem framställda av Aristofanes i en fortsättning på Molnen:
-- Jaget är en illusion! Och jag var först med att bevisa det."
Horace Endahl, ur Beröringens ABC.
/Tjo
Redan Rimbaud deklarerade ju att "Je es un autre" ('es' är andra person av "vara/existera" på franska)
@ anon 11:33 em
Engdahl mixar ju äpplen och päron rätt friskt där -- vilket känns väldigt typiskt Engdahl. Behagligt, om än bedrägligt. Som jag läst Derrida (måhända en smula vårds- och respektlöst, såsom jag föreställer mig att han bör läsas) ser jag inte de problemen Engdahl ser. Men det är en debatt som känns lite meningslös att ta här.
En upplösning av jaget är inte samma sak som att förneka möjligheten att skapa något som är eget (i alla fall tillräckligt eget, i juridisk mening). Men gränserna mellan jag och icke-jag är kontingenta och inte alls speciellt satta i sten. Det språk jag talar just nu har jag lärt mig på ett visst sätt, och bara det påverkar hur jag talar det och vad jag uttrycker med det. De ord jag använder är aldrig varken helt mina eller helt inte mina -- likaså mina tankar, värderingar, idéer, analyser, uppslag, infall...
(Strategisk anonymitet råder. Vem är jag att säga att det här är jag?)
Människan är, brukar man säga, det enda djur som vet att hon ska dö, och antagligen den enda varelse på jorden som kan föreställa sig tidssammanhang utanför sin egen fysiska existens - och agera utifrån dessa tidslinjer, utifrån nåt som kan inträffa långt efter ens egen död. Det kan inga andra, förmodligen inte ens delfinerna, och det är just en språklig, kulturell insikt.
Så det är ju en intressant fråga huruvida våra förfäder för 200.000 år sedan hade någon tidsuppfatning i den vägen. De hade hjärnor som var någorlunda lika våra - inte fullt jämförbara och utbytbara - men hade en nordafrikansk jägare för en kvarts miljon år sen eller en neanderthalmänniska den sorts abstrakta kunskap om att de en dag skulle dö som vi har? Det är omöjligt att säga, men det finns ingen enda epok i människans historia sedan någon gång på stenåldern då hon inte har förhållit sig till döden.
Artikeln verkar mycket intressant, det lutar åt att jag köper mig mitt första nummer av Arena.
Anonym: Nästan korrekt. Rimbaud skrev "Je est un autre". Est är tredje person av vara/existera. (Översatt till engelska blir det "I is another".)
Niklas: konstigt nog är det där en sak som ofta felciteras, till och med av litteraturhistoriker. Men visst, i 'skådarebrevet' står det "je est".
Tycker fortfarande att det låter som om Isobel förväxlar tanken på ett isolerat *jag*, grundat i ett benhårt avgränsat medvetande där varenda sak man gör, tänker eller upplever måste ha ett distinkt korrelat i hjärnan eller själen, och där dessa ses som stabila över hela livet, med begreppet individ - men det där med hjärnan kanske mest var en krok för att få igång texten: "Många föreställer sig att var och en är ett individuellt medvetande som står helt isolerat för sig självt, men så är det inte, istället..." etc.
Man kan ju också poängtera att sociokulturell teori lyfter fram artefakten som en möjlig protes att bruka till stöd för identitet, och så även tänkandet. Det har också tidigare skrivits en hel del om hur vi alla är Cyborger. WHO har antagit ett miljörelaterat handikappbegrepp som bygger på samma tanke, och även om man skulle drista sig till att markera skilllnaden mellan fysik och metafysik så är även de kognitiva funktionsnedsättningarna inbegripna i denna definitionsapparat med sina specifika hjälpmedel som stödjer tänkande och minne.
Ja, jag säger det en gång till: Det följer inte från att jaget inte existerar att individen inte existerar.
Jag är faktiskt rätt bekymrad över Isobels och en massa andras helt ochhållet obefintliga förståelse av logik.
Varför läser ni inte Arne Naess, A J Ayer etc? Är logikkunnighet politiskt oönskvärd?
Du är f ö inte den enda i Arenanumret som freestylar utan att kolla om resonemanget håller. I Palmås artikel blir Michel Foucault en skäligen enkel konspirationsteoretiker som i Surveiller et Punir skall ha beskrivit hur Dom (maktens män) medvetet och i tysthet bygger upp en struktur som tvingar oss att lyda och kontrollera oss själva, eftersom vi kan bli avspanade i varje ögonblick. Tillämpningen av panoptikon-planen på FRA var givetvis frestande, men.KP missar fullständigt att för Foucault var makt aldrig primärt något som viljemässigt används av vissa bad guys och som riktas mot vissa andra, mot ett rebelliskt eller mytiskt "vi"; hans maktbegrepp rörde sig lika mycket eller mer på en nivå bortom aktörerna, som faktorer eller obalnanser inom språket, vetenskapen, världsbilden etc som kan tippa en relation eller situation åt det ena eller andra hållet. Eller som David Cronenberg uttryckte det "de flesta skräckfilmer sätter en ond man i centrum för handlingen; det är han som viljemässigt gör det onda. Men faktum är att jag inte tror att någon har denna onda, självtillräckliga makt".
Men i ett intellektuellt klimat där alla vill hänvisa till Foucault, Deleuze och Derrida medan relativt få har läst dem på allvar kommer man undan med en tolkning som den Palmås gör.
En någorlunda besläktad iakttagelse gjordes av en av mina föreläsare. Tittar man på tekniska inovationer gjordes de för hundra år sedan av enskilda individer. Även om de självklart byggde vidare på andras arbete.
Sedan 50-talet däremot existerar detta knappast. Nästan allt nytt som presenteras har tagits fram av stora grupper. Ingen kan längre utge sig för att vara frontman.
Så man skulle kunna säga att inom produktionen har det skett ett upphävande utav individen.
En blygsam önskan: ett icke-cirkulärt argument för att individen inte finns.
Genom hela din text återkommer du till en föreställning om att hjärnan inte kan skilja på impulser inifrån och signaler utifrån.
Som psykiater vet jag att det finns ett ord för ett sådant tillstånd: Psykos.
Vi har alla en stark känsla av verklighetsförankring. Detta är absolut centralt för oss; slutar den förmågan fungera, raseras hela vår existens och ersätts med ett skräckfyllt psykotiskt nu, där vi tar emot intryck vi inte förmår förstå eller värja oss från.
Alltså är det du säger helt felaktigt, om du inte menar att alla människor alltid är psykotiska. Självklart lämnar detta mycket i övrigt att önska gällande resten av din text.
Är nu inte detta en ideologi som passar den nivellerade och trivialiserande samtiden som hand i handske? Bort med det autonoma subjektet - bort med möjligheten att ens föreställa sig den inkarnerade Anden - geniet. Det är inget annat än dussinmänniskans ressentiment som talar. Lappri!
Heja Kurtan!
Skicka en kommentar