Rent hus

I dag kan ha varit den dag när mitt tålamod med det som kallas RUT-och-ROT-debatten helt enkelt upphörde. Aftonbladet kör upp stort att s-topparna använder sig av avdraget för hushållsnära tjänster och Lena Mellin påstår att det bör man alltså inte göra om man är emot det. Jag känner flera nyliberaler som har sina barn på dagis och rent av nyttjar kollektivtrafik och landstingsvård och väntar med spänning på att detta stora avslöjande kommer i tidningen.

Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.

Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)

Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.

Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.

Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.

På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.

Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.

Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.

Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.

Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?

Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.