I dag rasar jag mot västerländsk uppförandefundamentalism, utbildningens nedrustning, positivt tänkande och begreppet anställningsbarhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
- Isobel Hadley-Kamptz
- Jag är författare och frilansskribent och just nu kommunikationsansvarig på Digitaliseringskommissionen. Skriver en kolumn för Dalarnas Tidningar. Skriver ibland om mat på taffel.se. Min senaste bok, Frihet och fruktan - tankar om liberalism, kom ut hösten 2011.
Folk jag gillar
Folk jag också gillar
- Ali Esbati
- Anaïs
- Anders Holmström
- Anders Mildner
- Andreas Bergh
- Andy Ek
- Anna Svensson
- Axess-bloggen
- Benknäckarvals
- Björn Johnson
- Björn Wiman
- Bokhora
- Carl-Michael Edenborg
- Christopher Kullenberg
- Dan Hallemar
- Daniel Risberg
- Daniel Åberg
- Debutantbloggen
- Det ljuva livet
- Economistas
- Eff
- Erik Josefsson
- Expressens ledarsida
- Gabriel Stille
- Go fug yourself
- Griskindspatrik
- Grovt initiativ
- Gunilla Brodrej
- Gunilla Kinn
- Hemliga morsan
- Henrik Alexandersson
- Isabelle Ståhl
- Jenny Westerstrand
- Jimmy Sand
- Johan Norberg
- Jonas Morian
- Jonas Thente
- Julia Skott
- Juridikbloggen
- Karin Ajaxon
- Kort om gott på Taffel
- Lars Gustafsson
- Linda Backman
- Linna Johansson
- LO-tidningen kultur
- Louise Persson
- Magnus Linton
- Maja Lundgren
- Marcin de Kaminski
- Mark Klamberg
- Mat och politik
- Mattias Svensson
- Min brors kokbok
- Mothugg
- Neo
- Niklas Hellgren
- Oscar Swartz
- Peter J Olsson
- Peter Santesson-Wilson
- Popmorsa
- Pre-tequila
- Pre-tequila
- Pressylta
- Quetzala Blanco
- Sorglösheten - Eric Schüldt & Anders Rydell
- Sänd mina rötter regn
- Tanja Suhinina
- Tchoupitoulas
- Therese Eriksson
- Tre hörnor straff
- Vassa Eggen
- Vi som aldrig sa sexist
28 kommentarer:
Helt enkelt raktigenom lysande! Espmarkallusionen var så snygg.
"Är du socialt kompetent, lille vän?"
undrar om sorgen över att inte själv kunna vrida världen i rätt riktning kan botas med kurser i mindfulness
Ursäkta.
Har inte Twitter så jag svarar här.
Såg kommentaren av en slump hos Ali Esbati.
Behövs inga kurser.
Läs "Vart du än går så är du där" av John Kabat Zinn.
Där finns väganvisningar som man kan fundera över.
Det verkar finnas någon underliggande dogm om att "det finns alltid jobb", och därför beror egentligen arbetslöshet på att arbetslösa är lata, eller behäftade med andra fel som är deras eget fel, moraliska fel. Och det går säkert att hitta exempel där så är fallet.
Men problemet med arbetslösheten kommer aldrig att lösas genom att bara skylla på de arbetslösa. Om det funkade skulle keynesianismen nämligen aldrig ha behövts. Och den gamla socialdemokratin (som imiteras ivrigt men felaktigt av de nya moderaterna) skulle inte ha behövts heller. För att dogmen "det finns alltid jobb" ska se trovärdig ut behöver man skriva om historien, och kanske skrota alla produktivetshöjande uppfinningar sedan 1850 eller så.
Det är i grunden en moralistisk krist-konservativ dogm, uppiffad med lite "positive thinking".
The Swingline Stapler!
Den var fin.
Mmm. Whats Happening?
instämmer till fullo, anställningsbarhet är ett hemskt ord
Du inser förstås att svaret från höger kommer att bli "men din vinkling stjäl ju uppmärksamhet från den viktiga biten: SÄNKA SKATTERNA!!! och dra ner på förmånsträsket!" Precis som det välorkestrerade drev av liberala ungtuppar som mötte Masoud Kamlai varje gång han förpublicerade något från sin utredning eller gav en intervju. Hade dessa ledarlärlingar varit litet smartare hade de insett att Kamali satte fingret på saker som var kanske ännu mer känsliga för sossarnas kärntrupper - där ville man ju ingalunda diskutera några uteslutande, konformistiskt stabbig svenskhetsnormer - men eftersom den centrala dogmen var att chocksänka skatterna så fanns det bara plats för förklaringar till arbetslöshet som siktade in sig på skatterna och individen själv, inga andra.
Izo, du står till vänster om mig i vissa aspekter nu! Dina bredsidor mot lyckoindustrin och mot en helt nyttoinriktad utbildning håller jag helt med om, Johannes Forssberg resp. Karin Olsson har varit inne på liknade spår. Men i fråga om han som vägrade hälsa på en kvinnlig chef är jag mer på Sakines linje. Poängen är att a-kassan är ett försäkringssystem (inte ett bidrag som det ofta felaktigt kallas)och då måste man göra vad man kan för att undvika försäkringsfall, dvs. i detta fall arbetslöshet. Om en hippie vägrar ha lås på dörren av religiösa skäl får han inte ut något på stöldskyddsförsäkringen.
På samma sätt får en platsansökan inte vara hur torftig som helst, om man skriver "Jag vill egentligen inte ha det här jobbet
men Arbetsförmedlingen tvingar mig att söka det" och inte ens låtsas var intresserad så gör man inte sitt bästa för att undvika försäkringsfall. Det är dock en myt som vissa borgare (inte du!) sprider att a-kassan var kravlös inte Reinfeldt och Littorin styrde upp det. A-kassan har aldrig varit kravlös och det har alltid funnits många som stått utanför systemet, men nu är de ännu fler.
Hej Isobel,
Jag håller ofta med dig och tycker att detta var en riktigt bra ledare, nina lekander var väl inne på något liknande på expressens kultursida. När jag läser dig brukar jag glädjas och tycka det är skönt att det trots allt finns schyssta liberaler i Sverige.
Men ibland undrar jag om du faktiskt är liberal. Skulle inte du kunna komma ut som frihetlig vänster med betoning på just vänster?
För den moralism som du med rätta angriper i denna ledare - är inte den liberalismens och individualismens smutsiga baksida? Det finns inga strukturer, bara individer med eget ansvar och alla samhällsproblem är ditt fel. Och många liberala skribenter (kjöller, madon, siwe, skugge mfl)och politiker (axén) verkar på ett sätt älska att sparka på den "svage" som inte lever upp till diverse ideal om skötsamhet.
Är det inte dags att istället för att fila på någon slags annan, ny och mänsklig liberalism faktiskt lämna den bakom dig?
"Den osynliga handen fungerar sällan utan att kompletteras av en inte helt osynlig knytnäve"
(anonym)
Clara: liberalismen var ursprungligen just frihetlig vänster, och man kan fortfarande vara frihetlig vänster utan att vara socialist, som miljöpartiet, som enligt Maria Wetterstrand är socialliberalt. Det finns ingen anledning att låta de mest radikala bestämma vem som är liberal och vem som är socialist. Särskilt ingen liberal anledning.
Bra text! Jo, många gånger verkar det som att de vill att man ska vara falskt glad (arbetsgivarna). Buu.
David Munck: Angående a-kassan. Jag har ofta funderat i etiska termer kring detta. För från Arbetsförmedlingens sida, finns det inte plats för moral, vad gäller synen på vilka arbeten den arbetssökande kan tänkas ta. In absurdum, jobb som jobb, att vara lägervakt i ett koncentrationsläger i Tyskland, var ju också ett jobb. Ett jobb jag inte skulle kunna ta, sas.
Mycket bra skrivet om ett väldigt angeläget ämne!
Camilla, jag håller med om att det kan skapa problem och att Arbetsförmedlingen (och framför allt a-kassorna, för det är dom som beslutar om avstängning) måste vara lyhörda här. En vegan ska inte behöva ta jobb på Scan, en moderat ska inte behöva ta jobb hos Vänsterpartiet, en livsnjutare ska inte behöva ta jobb på Hare Krishna. Men om man utesluter alla jobb där det förväntas att man hälsar på en kvinnlig chef, vilket ju ingår i elementär svensk etikett, blir det nästan inget kvar. Koncentrationsläger tror jag inte vi får i Sverige inom överskådlig tid, lyckligtvis. En mer aktuell fråga är däremot om prostitution ska erkännas som ett yrke, vilket många liberaler hävdar. Då borde ju en arbetslös, som inte kan åberopa särskilda skäl (t.ex. svårartad frigiditet eller fulhet), tvingas ta ett jobb på bordell. Detta är ett av skälen till att jag är mot att prostitution ska erkännas som ett yrke. Alla, även den som har ett aktivt och spännande sexliv och är attraktiv i torskars ögon, ska ha rätt att vägra jobba på bordell utan att det påverkar a-kassan.
http://www.dn.se/opinion/kolumner/belonad-apartheid-1.1044711
tycker det skulle vara jätteintressant att höra dig bemöta lena a, isobel.
vad tycker du om hennes text?
Jag håller med Stefan Hallgren i princip och Isobel har bidragit starkt till att jag upptäckt liberalismens goda sidor. Den vänster som oftast kallas "frihetlig vänster" betungades, åtminstone när jag var aktiv inom vänstern, av utmattande identitetspolitik, organisatoriska band till AFA m fl och konstigheter som SUF:s uppmaning till ungdomar att stjäla på sommarjobbet. Men varför protesterar så få socialliberaler när andra liberaler i liberalismens namn uttrycker auktoritära ståndpunkter, nyliberal småskurenhet och förakt för svaga? Jag, som inte ens har mina politiska rötter inom liberalismen, verkar sörja mer än socialliberalerna själva över det!
"Men varför protesterar så få socialliberaler när andra liberaler i liberalismens namn uttrycker auktoritära ståndpunkter, nyliberal småskurenhet och förakt för svaga?"
Jag vet inte, David, men kanske därför att de flesta liberaler håller med, att detta faktiskt är liberalismens fundament.
Jag trodde så förut, Clara, men är mer optimistisk nu. Det är snarare så, tror jag nu, att nyliberalerna och auktoritärliberalerna (och de som är en kombo av dessa båda, t ex Hans Bergström) varit så högljudda och så dominerande så länge. Detta í kombination med arbetslösheten på 90-talet och kriget i Bosnien gjorde mig radikalt vänster, och jag hittade lyckligtvis en hamn (tidningen Internationalen) som uppmuntrade självständigt tänkande och inte stödde diktaturer (några skribenter idealiserade delvis Kuba men det var hela tiden en levande debatt om Kuba). Jag är stolt över mina insatser inom vänstern. Men tänkte nyliberalerna och auktoritärliberalerna någonsin på att de kunde driva folk i armarna på totalitära rörelser, när de skapade bilden att liberalismen bara är till för de starka, rika och kärnfriska? Fler geniunt socialliberala röster har börjat höras nu. Och "verklighetens folk", även de som röstar blått, skulle i de flesta fall stå främmande inför nyliberalernas haranger av Ayn Rand och Robert Nozick. De flesta människor är inte så småskurna att de tycker det är stöld om en del av Wallenbergs pengar går till bistånd så att andra har råd med mat.
David: du tycks betrakta det här enbart som en fråga om statens behov av trälatukt. Men om du ser det hela från arbetsgivarens synvinkel? Kan det inte vara värdefullt för arbetsgivaren att få veta att den sökande är en kulturellt betingad sexist? Bör sådan ärlighet då bestraffas av staten?
Johannes, det är väl inte en persons åsikter som ska avgöra vem som får jobbet? Jag jobbar varje dag tillsammans med många människor som har andra åsikter än mig i viktiga frågor, och det går bra. Som jurist måste jag också tillämpa lagar även när jag inte tycker de är bra. Men a-kassan (som för övrigt inte är statlig även om den har myndighetsuppgifter) är en försäkring och bygger därmed på att man ska göra sitt bästa för att undvika försäkringsfall, dvs. i detta fall arbetslöshet. En kulturellt betingad sexist har också rätt att göra karriär i Sverige, men han måste delvis anpassa sitt beteende. I bästa fall leder det till att han omprövar en del av sina åsikter, t ex om han märker att det inte var så farligt att hälsa på en kvinnlig chef.
David: Orsaken till att man sällan hör liberaler idag rakryggat säga ifrån mot "det beror bara på dig själv om du lyckas eller blir ett utfattigt UFO" (Sakine Madon, Malin Siwe, David Eberhard, Elisabeth Langby...), mot idiotnedrustning av det offentliga och mot urholkning av rätten till vård och utbildning är att det inte ses som ett liberalt projekt längre. Socialliberalism är gammal liberalism, många av dem som idag formulerar "det liberala" har under någon fas av sin karriär investerat så hårt i Thatcher att det sedan blir väldigt krånligt att säga ifrån att hennes tänkande inte var lösningen på alla problem. Och sen är de ofta ur stånd att se sig själv i situationen att de blivit arbetslösa och tvingas stå och huka för nån anonym byråkrat på arbetsförmedlingen eller bedriva förnedrande underhandlingar med någon socialburåkrat om saker som de skulle fixa själva utan vidare om de hade ett vettigt jobb på heltid. Den sortens frågor har noll identifikation för unga liberaler, att kräva en uppgörelse med Barbapapa-staten och drömma om att Sverige skulle bli som Texas är mycket fräckare.
Ibland stöter man på denna blockering till och med hos människor som ganska tydligt har blivit misshandlade av marknadskrafterna eller av auktoritära attityder som frodas i deras hägn: troits att de inte haft ett jobb efter sin kunskap på många år eller att deras barn drabbats vägrar de att överge den här bilden att "alla grodyngel har chansen att växa upp till en tor fin groda och om du inte lyckas beror det bara på dig själv". Kartan blir viktigare än den uppenbara verkliugheten. Motståndet mot gränser för direktörsbonusar i USA följer samma linjer, en del av dem som protesterar och sympatiserar med teaparties i den frågan lever ju i ganska nerkörda förhållandnn och kommer aldrig att få ett välbetalt jobb men de ropar ändå att det är förtryck om staten vill se till att de banker som räddades med statliga pengar inte ska kuna ösa på med bonusar för hur mycket om helst. De kör som om de eller deras barn en dag skulle kunna komma i åtnjutande av en liknande miljonbonus, och ser inte att de i prkatiken är uteslutna på förhand. Sancta Simplicitas!
"det är väl inte en persons åsikter som ska avgöra vem som får jobbet?"
Det beror väl helt på 1) arbetsuppgiften 2) vilka åsikter om vad?
Ex: den som tycker "ärbara" kvinnor ska kläs i säck kanske inte ska jobba på badhus. Den som tycker somalier är tjyvaktiktigt pack kanske inte ska jobba som socialsekreterare osv.
"En kulturellt betingad sexist har också rätt att göra karriär i Sverige, men han måste delvis anpassa sitt beteende. I bästa fall leder det till att han omprövar en del av sina åsikter, t ex om han märker att det inte var så farligt att hälsa på en kvinnlig chef."
Visst. Men det måste bör väl vara upp till personen ifråga hur mycket den vill anpassa sig/slicka röv? Jag tycker seden att vägra ta kvinnor i hand är förkastlig, men föredrar alla gånger att de som tycker det är rimligt också står för det. Vi kan ta ett annat exempel på anpassning: en homosexuell som söker jobb på en bilverkstad. Bör han lägga band på "fjolligt" beteende, och ifall han inte gör detta, har han förverkat sin rätt till a-kassa. Hur långt ska man gå för att göra sig anställningsbar?
"Motståndet mot gränser för direktörsbonusar i USA följer samma linjer, en del av dem som protesterar och sympatiserar med teaparties i den frågan lever ju i ganska nerkörda förhållandnn och kommer aldrig att få ett välbetalt jobb men de ropar ändå att det är förtryck om staten vill se till att de banker som räddades med statliga pengar inte ska kuna ösa på med bonusar för hur mycket om helst."
Tea pary movement vänder sig alltså MOT bailoutprogram och miljardbonusar baserade på dessa. Läs på!
Johannes, se mitt inlägg nr 2 i denna tråd: "En vegan ska inte behöva ta jobb på Scan, en moderat ska inte behöva ta jobb hos Vänsterpartiet, en livsnjutare ska inte behöva ta jobb på Hare Krishna. Men om man utesluter alla jobb där det förväntas att man hälsar på en kvinnlig chef, vilket ju ingår i elementär svensk etikett, blir det nästan inget kvar."
Jaja, det är väl vettigt. (Drar sig muttrande tillbaks)
Johannes: Superbonusarna var givetvis inte en del av bailoutprogrammen, de uppstod som en del av styrelserumskulturen redan långt innan någon enda bank hade kommit på oibestånd. Sama attityder finns i Sverige. Läser du inte idningar annat än Schipperke och Pellefant? (den senare är ett lysande exempel på hur det går när man koksar för myclet, hans näsa blev lång och böjlig och han blev blå i ansiktet)
När understödet till bankerna, Fannie & Freddie m fl kom igång gjorde Washington fullständigt klart att pengarna inte skulle gå till höga bonusar eller fallskärmar för de ansvariga. Om man vill pressa sin tes kan man naturligtvis säga at det fanns ett tyst samförstånd att någon liten del ändå skulle komma att hamna där - det hade ju varit ogörligt att dra hela landets bank- och försäkringsväsen inför domstol smed hänvisning till at de alls betalade ut bonusar, man hade viktigare saker att uträtta - men det var et utalat krav från Obama att stålarna inte skulle skeppas över til några stötande stora bonusar. När teapartisterna hojtar om att det är oamerikanskt att försöka spärra alltför höga bonusar som direkt betals av statliga pengar försöker de bara plocka politiska poäng på åtgärder mot något som de själva inte ens erkände som ett problem när det var som mest akut. De själva ser varken sjukdomen eller dess symptom.
Har inte tagit kola på många, många år, tack. Men jag läser snarare böcker än tidningar, så...
En snabb internetsökning visar att du i dagsläger tyvvär har rätt. Den rörelse som började som en relativt bred populistisk revolt mot bailout och chefsbonusar - då jag senast läste om fenomenet - har idag sjanghajats helt av de gamla vanliga antigoverment - republikanerna, vilket förstås är bedrövligt. Drar mig muttrande tillbaks igen. Inte min it - dag idag alltså. Hejdå.
oj vad många intressanta kommentarer.
lite sammanfattningsvis: specifika hälsningsceremonier är just seder/etikett och som sådana bör de knappast vara så heliga att tillgång till välfärdssystemen baseras på deras tillämpning. Det finns f ö ingenting som per se är mer eller mindre respektfullt av att ta i hand och att buga med handen mot hjärtat (det traditionella muslimska sättet). Sedan tycker jag att man som arbetgivare ändå bör få välja vem man vill anställa (och en kvinnlig chef kan utmärkt väl känna att hon skulle ha svårt att samarbeta med en person som hon utifrån hälsningssätt misstänker inte skulle respektera hennes auktoritet), men det är ju del i poängen med välfärdsstaten att mildra de konflikter som oundvikligen sker mellan olika människors frihet. Mannen har rätt att inte ta i hand, kvinnan har rätt att inte anställa honom. AF har däremot inte rätt att därmed dra undan hans ersättning.
Gällande liberalismen så finns det många olika sorter och en del som kallar sig liberala men som inte enligt några rimliga kriterier är det (som Jan Björklund t ex). Jag har ingen direkt prestige i etiketterna, men jag tror att det finns mycket bra i det liberala arvet och mycket bra i liberala instinkter, som är plågsamt frånvarande i svensk politisk debatt. I sammanhanget är ju riktiga nyliberaler ändå helt rimliga, och ofta dem jag känner störst värdegemenskap med trots stora åsiktsskillnader i sakfrågor (talar t ex om personer som Johan Norberg och Mattias Svensson, liksom Sakine Madon). De må definiera frihet lite annorlunda än jag själv gör, men de är åtminstone FÖR frihet. Nästan alla andra är ju antingen likgiltiga eller uttalat mot frihet.
Sakine Madon har aldrig fattat att "freedom is another word for nothing left to lose", att frihet inte primärt är en *köp*handling, inte till bara för dem som för tillfället kan betala - eller har någon bakom sig som kommer att betala. Frihet handlar också om att kuna få tillgång till de val som är något värda för en, om ens människovärde, inte bara att vara en bonde för andra och mumla "jag är ju fri för jag kan välja om jag ska städa, ansöka om socialbidrag eller göra inbrott någonstans". Hon definierar alltid frihet som att individuellt klösa sig en stegpinne högre upp, hur betydelselös den segern än är. Dessutom klarar hon inte att debattera utan att ramla in i personangrepp. Om hon är en genuin liberal så är Musse Pigg kommunist.
Ett liberalt tänkande som alltid ser kollektiv och social samhörighet som Satan är dömt att hamna i knät på konservatismen, att försvara dess ordning.
Skicka en kommentar