onsdag, februari 03, 2010

Sharia, arvet och den bisarra respekten för gamla pengar

Dilsa Demirbag-Sten skriver bra i dag om en doktorand som vill öppna för sharia-lagstiftning i Sverige. Särskilt fint tycker jag hon pekar på den tragiska polariteten mellan dem som kräver gruppbaserade rättigheter och aktivt vill inskränka den individuella friheten för de personer som antas ingå i gruppen och det allt vanligare majoritetsperspektiv där man på likartat sätt vill inskränka människors rätt att välja själva. Skillnaden ligger i vilken livsstil man ska tvingas till, vilka plagg som ska tas av och på, och vilka medborgare man tycker sig ha rätt att bestämma över (alla eller bara en del).

Ändå tänker jag på arvet. Är arvet, så som det regleras i dag, verkligen centralt, eller ens rimligt, i den frihetliga demokratin? Våra svenska arvslagar säger t ex att man inte får göra sina barn arvlösa, oavsett hur illa de behandlat en. Genom fideikommissen har vi dessutom redan särlagstiftning på området för en viss grupp, egendomsägande adel. Uppenbarligen är adeln en grupp som det är betydligt mer okej att skilja ut än exempelvis muslimer. Där inte grundlagen och alla människors lika rätt så viktig.

Men vilken rätt har jag att kräva en del av mina föräldrars hopsamlade egendom, bara för att jag är deras barn? Frågan kan ställas utifrån flera olika frihetliga perspektiv. Borde jag som individ inte ha rätt att välja helt fritt vem jag vill ska ha mina saker när jag har dött? Även om jag, t ex, skulle vilja ge allting till döttrarna och inget till sönerna eftersom det är döttrarna som tagit hand om mig i min ålderdom (ett inte jätteovanligt fenomen).

Eller är arvet över huvud taget rimligt som frihetlig idé? Vi är redan i utgångsläget utelämnade åt våra föräldrar, de vi är som människor bestäms nästan helt av kombinationen av gener och tidig uppfostran, skall våra föräldrars möjlighet till kapitalackumulering verkligen få påverka även efter deras död? Ger inte de skilda genetiska och uppfostransmässiga förutsättningarna tillräcklig grundläggande orättvisa? Fideikommissen bygger på vår överdrivna respekt för gamla pengar, men samma sak kan ses i arvet som sådant.

Det är väldigt lätt att uppfatta våra lagar som filosofiskt rena, omsorgsfullt huggna i logik, när de i själva verket är lika mosigt traditionsbestämda som all annan mänsklig verksamhet. Det är inte nödvändigtvis fel, traditioner och institutioner som växt fram genom århundraden har en stabilitet som kan vara gynnsam även om inte innehållet är optimalt. Där får man göra avvägningar, som sannolikt blir olika beroende på tid och sammanhang. Etiken utvecklas efter praktiska omständigheter, samhällen förändras.

Jag är självfallet inte förespråkare för sharia-lagar, men den separata lagstiftning vi redan har för folk i adelskalendern säger något litet om att vi kanske har en del i våra sekulära lagar att fundera över också.

40 kommentarer:

gustav sa...

Bra och tänkvärt skrivet.

Jag tycker för min del att arvslagarna är märkliga rent generellt. Det tycks som om de bygger på någon slags gammal blodsmystik där släktbanden är viktigast av allt - tänk på hur många dramatiska skildringar om hemliga arvingar som måste "bevisa" sitt släktskap som har förekommit i olika berättelser, exempelvis. Men varför skall blodsbanden tvunget vara så viktiga?

I min värld är det rimligt att individen har möjlighet att bestämma helt själv vart hans eller hennes ägodelar skall gå vid livets slut. Om det inte finns något slags testamente är det kanske rimligt att anta att släkten kan dela upp arvet enligt någon slags kutym, men att man inte själv skall ha rätt att i ett testamente dela upp sina ägodelar hur man vill, alltså att man kontrolleras av laglottsbegränsningar och annat, det känns föråldrat. Oavsett hur många trista situationer inkluderande hot om arvlöshet man kommer dragande med så borde det vara en rättighet att få styra över sina tillgångar som man vill. Man måste ju lita på att folk i allmänhet klarar av att ta ansvar för sådant här.

Det trots att folk kan komma att dela upp pengar enligt shariaregler, ge godset till äldsta sonen, eller vad olika människor nu kan komma att göra. Det viktiga är att samma regler gäller för alla. Det skall inte vara särskilda lagar beroende på religion, eller om man tillhör adelssläkter, eller andra godtyckliga faktorer.

David Munck sa...

Fideikommisserna är sedan 1964 under avveckling, men det kommer att ta tid (den nuvarande innehavaren måste ju dö först för att en fideikommiss ska upphöra) och vissa undantag har gjorts, bl a för Skokloster och Ericsberg.

Gällande den s.k. laglotten, dvs. bröstarvingarnas rätt att tillsammans få dela på häften av förälderns arv, har någon som velat förklara varför den kommer att bestå uttryckt det så här: "Lagar skrivs av de levande, inte av de döda." Undantag görs dock för den som dödat sin förälder, han/hon får inte ärva.

Anders sa...

Men fideikomisserna har väl rent faktiskt inget med adeln att göra, utan med själva egendomen?

Sen att de som sitter på egendomarna ofta tillhör adeln är kanske en annan femma.

Ola Berg sa...

Arv kan väl motiveras med rätten att ge bort vad man själv äger?

Men då borde, precis som du skriver, det inte finnas någon laglott, att man måste skänka hälften till sina barn.

Magnus sa...

Herbert Tingsten var (även under sin tyid på DN´) emot barns arvsrätt ö h t, i alla alla fall barns och efterkommndes rätt att lägga sig till med sina föräldrars rikedomar. Det där talar man tyst om i dagens DN/Stureplan-borgerlighet eftersom det inte stämmer med deras idylliska bild av "den lilla världens" rätt gentemot sosseriet. Man kan tycka vad man vill om Tingstens hållning, att han var naiv eller radikal, men självklart förutsätter arvsrätten ett *samhälle* där man tar gemensamt ansvar, annars skulle den snart dränkas av ett tribalistiskt allas krig mot alla.

Sven sa...

Arvsskatten måste ju vara en av de skatter som är enklast att motivera rent ideologiskt. Jag tycker att det är mycket märkligt att det inte blev större liv när den togs bort. De enda protesterna kom, så vitt jag minns, från vänster.

Jenny sa...

Bra skrivet Isobel.
Nu har jag inte läst Mosa Sayeds avhandling, bara pressmeddelande och intervjuer, men utifrån dem så förstår jag det inte heller som så enkelt att han vill införa sharialagar. Han tycks diskutera ett tomrum i lagen där det just är öppet för tolkningar och där hans linje (enligt intervjun) är tvärtemot vad Dilsa Demirbag-Sten skriver att han vill. Han tycks nämligen att man ska öppna upp för mer individuella tolkningar. Alltså i högre grad än i dag bortse från kollektiva identiteter som medborgarskap och fundera kring vad den döde själv kan ha önskat. Ett ex i intervjun är att den som flytt en islams stat men inte har svenskt medborgarskap ändå troligen inte vill att tillgångar ska fördelas enligt sharia. Däremot kan annat gälla för den flytt av andra skäl. Och rent principiellt förstår jag det som att samma sak kan gälla andra länder - exv USA; där det till skillnad från här är möjligt att testamentera ut sina barn.
Detta dock sagt utan att ha läst hans opus....

Ferdinand Alcindor sa...

Beklämmande att Dilsa Demirbag-Sten gör ett stort nummer med ännu ett utfall mot Islam för att en obetydlig doktorand (doktor nu antar jag, grattis) skriver en avhandling. Hennes kampanj är allt annat än smaklig.

Åsa sa...

Det är inte ofta jag skriver detta, men du får mig verkligen att tänka ett steg längre. När jag först läste om nyheten i tidningen (och såg att doktoranden såg ut att ha ett muslimskt namn) tänkte jag "men för i helvete..." Sen när jag läste din blogg fick jag mig en tankeställare och funderade över hur rutten hela arvs-iden är. Att vi knappast kan hävda något moraliskt övertag där.

Ville bara säga att nästan varenda gång jag läser dig här eller på twitter så känner jag att jag får ut någonting oväntat och tänkvärt av det. Konstigt, för tidigare tyckte jag att du var fullständigt odräglig :-)

Nymne (twitter)

svinto sa...

Jo, det finns en laglott som man som förälder då man är död inte kan frånta sina barn. Men så länge man lever kan man ju göra det. Tänk på makarna Myrdal, deras barn fick inte ens saker med affektionsvärde. Alltsammans hade fonderats av Alva och Gunnar till - jag minns inte riktigt - men typ forskningsstipendier.

Jag tror att arvslagen även är till för levande föräldrar, de flesta vill nog lämna det som finns sen till sina barn, och inte till någon stat eller myndighet.

Så de muslimska föräldrar som vill gynna sina söner kan mycket väl göra så, men de får se till att ha något (litet) även till döttrarna.

Fö är det som någon här skriver, fideikommissen är inte knutna till människorna utan till egendomen och även icke-adliga familjer förvaltar fideikommissegendomar. Eller har gjort i alla fall.
Även annat än fast egendom, som samlingar etc, kan arvsregleras med ett fideikommiss.

Hampus Eckerman sa...

Förrutom att avhandlingen handlar om raka motsatsen till det Demirbag-Sten skriver om, författaren vill ge iranska medborgare i Sverige möjlighet att u n d s l i p p a Sharia-lagar, så var det säkert bra.

Men bättre had varit att skriva om det avhandlingen faktiskt handlar om. Istället för - tja - raka motsatsen.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

jag förstår inte Hampus, människor i Sverige lever ju inte under sharia-lagar. Hur skulle de då behöva undslippa dem? Detta sagt har jag inte läst avhandlingen själv och om jag har fel om vad den handlar om ber jag om ursäkt. Det förändrar dock inte min poäng i övrigt.

Magnus sa...

Har man verkligen rätt att som förälder göra sina barn arvlösa eller ge dem långt under laglotten, bara man skriver testamente? Tror inte det. jag är inte närmare insatt i hur det var med makrana Myrdals testamenten (de skrev väl var sitt?) men enligt svensk lag har man nog inte någon absolut rätt att driva igenom att bröstarvingar eller efterlevande make/maka blir helt utan. Om Alva och Gunnar lyckades med det berodde det kanske antingen på att de gjorde barnen till förvaltare av stiftelser som grundats med deras pengar eller på att de tog en rövare, skrev ett dubiöst testamente och litade på att barnen inte skulle kunna eller vilja överklaga det i full offentlighet. Ett sådant överklagande kräver att man stämmer förmånstagarna - det hade sett något ut: "Myrdals barn stämmer ideella fredsstiftelser om testamente!"

Anders Andersson sa...

Isobel, jag har inte heller läst själva avhandlingen, utan bara Uppsala universitets pressmeddelande om den. Där framgår att svensk domstol i vissa fall förväntas tillämpa utländsk lag, såsom enligt lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. I den föreskrivs att "I avseende å arv efter medborgare i annat land gälle lagen i det landet".

Tanken med detta är att arvegodset efter en avliden skall fördelas enligt samma regler oavsett var det är beläget, och då har lagstiftaren valt att låta den avlidnes medborgarskap, snarare än till exempel hans vistelseort vid dödsfallet, avgöra vilken lag som skall tillämpas.

Den här lagen tillkom 1937 (jag vet inte hur rättspraxis på området såg ut innan dess), och antagligen bodde det inte särskilt många utomeuropeiska medborgare i Sverige då, så man hade knappast islamisk rätt i närmare åtanke. Det kunde i stället vara fråga om skillnader i behandlingen av utomäktenskapliga barn eller multipla äktenskap mellan, säg, katolska och protestantiska länder i Europa.

Den reella konsekvensen av denna internationella arvsrätt är dock att svenska domstolar idag kan behöva läsa in sig på såväl egyptisk som chilensk, sydafrikansk, indisk eller kinesisk familjelagstiftning för att avgöra vem som har rätt till här i Sverige belägen egendom efter en medborgare i något av de nämnda länderna. Antag att en arvinge befinner sig i Egypten, och gör anspråk på fastigheten eller segelbåten i Sverige. Skall han tillerkännas olika stor del av godset beroende på vilket lands domstol han vänder sig till?

Hampus har alltså helt rätt i att barnen till en iranier som avlidit i Sverige kan få finna sig i att svensk domstol tillämpar iransk arvsrätt för att fördela arvet dem emellan, detta trots att egendomen finns i Sverige, inget av barnen ens har satt sin fot i Iran och fadern kanske har flytt landet av politiska skäl. Barnens medborgarskap spelar ingen roll; det är vilket medborgarskap den avlidne hade som avgör saken.

Hampus Eckerman sa...

Tack, Anders, för att du förklarade saken bättre än jag skulle kunnat.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

å, tack för upplysningarna! det förändrar som sagt dock inte min poäng ändå.

Anonym sa...

Poäng? Att ett fel blir två rätt?

Manu sa...

Har svårt att se hur Demirbag-Sten har missuppfattat avhandlingen.

Har också bara läst pressmeddelandet enligt vilken avhandlingen dels beskriver den svenska lagstiftningen som tillämpar "nationalitetsprincipen, som innebär att arvlåtarens kvarlåtenskap ska delas enligt lagen i det land där den avlidne var medborgare vid sin död", dels påstår att svensk rättstillämpning "bör i vissa fall kunna leda till arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor".

Eventuellt kan jag ana att Demirbag-Sten tolkar Sayed som mer kategorisk vad gäller Sharia-lagstillämning än vad som är fallet. I pressmeddelandet står det nämligen att avhandlingen säger att särlagstiftningen bör tillmäta den "kulturella tillhörigheten" betydelse, inte nödvändigtvis medborgarskapet.

Men jag förstår inte hur det skulle kunna vara så att hon skriver om det rakt motsatta.

Hampus Eckerman sa...

Manu, det viktiga är att avhandlingen enbart gäller utländska medborgare eller de med dubbla medborgarskap. När det står "bör i vissa fall kunna leda till arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor" så handlar det om när svenskt rättsväsende dömer efter utländsk lagstiftning.

Vilket man redan gör idag. Vad Sayed vill är att göra undantag för när man dömer efter utländsk lag.

Thomas sa...

Isobel, det förändrar inte din poäng men det är ännu ett bevis för att Demirbag-Sten är en Der Stürmer skribent som ingen anständig människa borde tro på.

Manu sa...

Hampus, ok så han vill tillåta undantag. Men han säger ju uppenbarligen också att utländsk lag bör tillämpas i vissa fall, vilket väl är vad Demirbag-Sten ogillar.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

om jag ska tolka det här http://www.zaramis.nu/blog/2010/02/03/arvsratten-och-mangkulturen-om-en-postmodern-avhandling/ så säger ju Mosa Sayed visst att han vill att sharialag ibland ska tillämpas i Sverige, efter kulturell anknytning.

Hampus Eckerman sa...

Nej, vad Demirbag-Sten skriver är följande:

"Sayeds tes är att man bör kunna tänka sig att sharialagar används för att reglera arvsskiften där den döde antas ha velat ha det så. Detta innebär att kvinnor ärver mindre än män."

Vilket är en direkt illvillig tolkning. Först det första är det där redan lagligt via testamenten. För det andra så används redan Sharia-lagar i svenskt rättsväsende för de utländska medborgare som kommer från länder medsådana lagar. Utländsk lag tillämpas inte i "vissa fall" i dag utan i *alla* fall där den avlidne inte är svensk medborgare. Oavsett om anhöriga eller barn är födda här.

Vad Sayed vill är alltså att kunna göra undantag, vilket innebär mindre Sharia-tolkningar. Återigen, raka motsatsen till Demirbag-Stens påstående.

Som han själv säger:

"Man kan tänka sig ett arv från en Iransk medborgare som flytt Iran på grund av den islamiska revolutionen. Då menar jag att domstolarna måste ta hänsyn till att personen flytt ett land med islamisk arvsrätt, och förmodligen inte vill att de principerna ska tillämpas."

Hampus Eckerman sa...

Isobel, du läste inte hela texten hos Svensson:

"På ett annat ställe menar Mosa Sayed uppenbarligen att diskussionen bara handlar om de fall där någon inte är svensk medborgare:

Mosa Sayed förordar ett mångkulturellt synsätt i de här tolkningarna. I sin förlängning kan det få till följd att Islamisk arvsrätt, där bland annat en dotter får hälten så stort arv som en son, kan tillämpas. Det här kan endast bli aktuellt om den som efterlämnar sig ett arv inte är svensk medborgare eller har dubbelt medborgarskap. Då uppstår nämligen frågan om vilket lands lagar som ska tillämpas.""

Så återigen, tillämpningen i Sverige handlar enbart för de med utländskt medborgarskap. Något som gäller redan idag.

Manu sa...

Hampus, du verkar ha rätt i att han vill att undantag ska införas.

Men i pressmeddelandet så understryks att han även tycker att det bör vara så att sharialag implementeras i Sverige, i vissa fall.

Då må vara så att detta redan görs (beroende på den avlidnes medborgarskap), och att Demirbag-Sten gjorde bättre i att rikta sin artikel mot rådande svensk rätt som i så fall upprättar denna ordning, snarare än mot Sayed som försvarar den. Men jag ser fortfarande inte att hon pratar om den raka motsatsen till vad Sayed pratar om.

Hampus Eckerman sa...

Manu, Sayed försvarar just inte den nuvarande ordningen. Han vill förändra den till att man inte nödvändigtvis ska behöva dömas efter utländsk rätt.

Demirbag-Sten borde alltså snarare hållt med honom i den mån hon vill se att folk ska ha rätt att slippa muslimskt rätt från sina hemländer.

Så hon anklagar honom för att försvara något han tvärtom vill förändra. Precis som du själv gjorde just nu.

Manu sa...

Hampus, Så här gissar jag att det ligger till:
Svensk lagstiftning upprätthåller sharialag för vissa individer (medborgarskap i länder med sharialagstiftning) kategoriskt.
Demirbag-Sten anser att detta alltid är fel. Sayed anser att det är fel i undantagsfall, och försvarar det i andra fall (se citat från pressmedd).
Alltså argumenterar Demirbag-Sten emot honom såtillvida att han försvarar de fall av shariatillämpning som inte faller inom hans undantagskategori. Men visst, hon borde rimligtvis koncentrera sig på att argumentera emot den svenska lagstiftningen som föreskriver shariatillämpning i större omfattning än vad Sayed verkar förorda.

Manu sa...

..Svensk lagstiftning upprätthåller sharialag för vissa individer i vissa arvsrättsliga frågor kategoriskt... Ska det vara.

Hampus Eckerman sa...

Manu, nu gör du dig bara fånig. Hon skriver:

"I sin förlängning kan det få till följd att Islamisk arvsrätt, där bland annat en dotter får hälten så stort arv som en son, kan tillämpas."

Tvärtom så är det så att det i förlängningen kan innebära att dottern kan få lika stort arv som sonen. Till skillnad från hur det är nu.

Så hon argumenterar bara luft utan att veta något om vare sig lagstiftning eller avhandling.

Magnus sa...

För inte så länge sedan var det stadiga regelverk här i landet mot att få köpa en större egendom med lantbruk om du inte hade kunskaper om hur man brukade den (dvs var barn till bönder och/eller hade gått lantutbildning). Syftet var förstås att undvika att jorden hamnade i vanhävd; det är bara 25 år sen, om inte lagarna finns kvar än idag i någon form - de är säkert uppmjukade.

Naturligtvis kunde man ibland komma runt det genom att arrendera ut åkern, men det är ytterligare ett tydligt exempel på lägen där den individuella rätten att göra vad man vill så länge man kan betala och inte orsakar någon annan individ uppenbar skada skjuts åt sidan av kontraktslagar som bottnar djupt i historien och inte alltid tar hänsyn till individen.

Manu sa...

Nej Hampus, jag har bättre saker att lägga tid på än att göra mig fånig.

Jag håller med dig om att Demirbags-Stens artikel är dålig om det redan nu är så att "en dotter får hälten så stort arv som en son" i nämnda situationer.

Men efter att ha läst intervjun i UNT så förstår jag följande. Sayed vill som bekant tillmäta den kulturella tillhörighet mer betydelse i rättstillämpningen. Detta kan i fallet iranier som flytt den islamiska revolutionen innebära att han/hon slipper ingå i ett sammanhang där sharialag tillämpas.

Men Sayed tycks även anse att den ökade betydelsen av kulturell tillhörighet kan påverka tillämpningen i omvänd riktning:
"Stark anknytning till medborgarskapslandet kan leda till att det landets lag används, och den islamiska arvsrätten då ligger till grund för domslutet."

Exemplets som görs är en dotter som får hälften i relation till en son.

Din poäng är att det redan är så att medborgarskapslandets arvsrätt används i Sverige och alltid leder till att dottern får hälften så mycket. Jag undrar, är du säker på detta? Detta skulle ju kunna vara något som faller under förbehållet att medborgarlandets lagstiftning "inte får kränka grundläggande principer i svensk lagstiftning". Och i UNT artikeln låter det som att faktiskt är osäkert vad som gäller.

Och om det redan är så att döttrar alltid får hälften i sådana fall, varför besvärar sig Sayed om att slå in öppna dörrar och argumentera för att det, givet stark anknytning till medborgarskapslandet, också bör vara så?

Det är för övrigt detta "bör" som Demirbag-Sten, okunnigt eller ej, opponerar sig mot.

Citaten är från UNT-artikeln: http://www2.unt.se/avd/1,,MC=0-TYPE=paperarticle,00.html?db=UNTW&search7_guid=UNT201001200050

Hampus Eckerman sa...

Ja, jag är säker på att det är medborgarlandets lag som styr i Sverige. Vad citat ovan handlar om är antagligen fall då en person har dubbla medborgarskap.

Argumenterar för? I ditt citat står det "kan leda till". Inte direkt samma sak.

Anders Andersson sa...

Om man nu vill klandra Mosa Sayed för att inte fullt ut ta avstånd från svensk lag och rättspraxis sedan 70 år tillbaka, utan bara föreslå en mindre förändring av den, då bör man göra klart för sig vilka alternativen är i stället för att försöka uttyda hans åsikter om främmande länders lagstiftning ur valet av hjälpverb i diverse textcitat ur opreciserade källor, kanske universitetets pressmeddelande snarare än själva avhandlingen. Hade det varit bättre med "skall" i stället för "bör" (som i "svensk domstol skall kunna tillämpa utländsk lag")?

Läs den lagtext som avhandlingen utgår från, och förklara vad som är fel med den. Bör någon viss bestämmelse ändras, eller bör lagen avskaffas helt? Är felet att lagen alls tillmäter den avlidnes medborgarskap någon betydelse, eller att den hänvisar till främmande lands lag utan begränsning till den kristna kulturkretsen? Är det rimligt att tillämpa nationalitetsprincipen när arvlåtaren är norsk medborgare, men inte när han är iranier, eller skall vi konsekvent bortse från alla andra länders lagstiftning bara för att arvlåtaren antingen har avlidit i Sverige eller har egendom här?

Omvänt, vilken lagstiftning förväntar vi oss att främmande länder tillämpar i motsvarande fall, när svenska medborgare är berörda? Om en svensk medborgare äger både fritidshus och motorbåt i Spanien, skall denna egendom vid hans död fördelas enligt svensk eller spansk arvsrätt? Spelar det någon roll var dödsfallet äger rum, hur stor del av året svensken har vistats i Spanien, eller var hans barn bor? Om svensk och spansk lag är för lika varandra för att det skall göra någon skillnad, byt ut Spanien mot USA, Gambia eller Thailand. Kanske finns det något land som inte avskaffade arvsskatten samtidigt som Sverige? Jag vet inte huruvida sådant omfattas av de gängse dubbelbeskattningsavtalen länder emellan...

Internationell privaträtt är ett omfattande ämne, där familjerätten utgör en del. Man kan mycket väl ifrågasätta rättsregler som i vissa fall synes få orimliga konsekvenser för den enskilde, eller som på lång sikt har negativa konsekvenser för samhället i stort, och föreslå alternativa lösningar. Att kategoriskt motsätta sig varje tillämpning av ett främmande lands lag, bara därför att den lagen inte vore förenlig med gällande svensk regeringsform om den föreslagits här, innebär dock att man förkastar hela den internationella privaträtten, och i stället förväntar sig att UD skall ingripa med diplomatiska protestnoter närhelst främmande makts domstol fattar beslut som har negativa konsekvenser för svenska medborgare.

Fredrik sa...

Så en summering av de här klargörande kommentarerna är att Dilsa Demirbag-Sten inte hade en aning om vad hon skrev om utan bara såg ytterligare en chans att förlöjliga och demonisera muslimer? I am chocked!

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Nu har jag alltså inte läst avhandlingen, men påståendet att DDS helt skulle ha missuppfattat vad den handlar om blir jväldigt konstigt i förhållande till det svar till henne som dekanus vid Juridikum i Uppsala har i SvD i dag. Han tar ju inte alls upp att det skulle råda något missförstånd utan påpekar bara (det jag också indirekt gjorde) att det inom svensk arvsrätt redan finns möjlighet att välja att testamentera olika till olika barn. OOm han hade ansett att DDS helt hade missförstått så hade han väl sagt det i stället? Det här blir faktiskt bara mer förbryllande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sayeds-avhandling-om-sharia-ar-ett-pionjararbete_4213573.svd

Hampus Eckerman sa...

Professorn diskuterar inte avhandlingens innehåll alls. Det han skriver om är den akademiska processen och friheten och ifrågasätter DDS även där. Frågan är om det är hans roll att gå in på avhandlingens innehåll.

En sammanfattning av en som var på disputationen hittar du här:

http://cherinomohammed.blogg.se/2010/january/stolt.html

Hampus Eckerman sa...

Samt från UNT:

"Forskaren Mosa Sayed har själv i avhandlingen sagt att den ska ses som ett inlägg i den pågående debatten om det mångkulturella Sverige, men gjorde i inledningen av sin disputation tydligt klart att han inte föreslår några lagändringar, utan bara diskuterar olika möjliga tolkningar som kan göras inom de ramar som dagens lagar redan medger.
[...]
I sin förlängning kan det få till följd att Islamisk arvsrätt, där bland annat en dotter får hälten så stort arv som en son, kan tillämpas. Det här kan endast bli aktuellt om den som efterlämnar sig ett arv inte är svensk medborgare eller har dubbelt medborgarskap, och frågan uppstår om vilket lands lagar som ska tillämpas."

http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=1009617,00.html?

Shaun sa...

Demokratin är i sin linda, eller åtminstone väldigt ung i sin skepnad.
Det är bara att hoppas och hjälpa om man kan så att den blir som den va/är/blir tänkt

Att t ex sekter ska få råda över sig själva, ta in 'skatter' och bestraffa utan inblandning från nån överstat.

Mårten sa...

Isobel hävdar att det finns särskild lagstiftning för "folk i adelskalendern". Vad avses? Det kan ju inte vara fideikommissen eftersom skyddet är till för godset/lösöret eller vad det är. Och den som missgynnas när man skyddar ett sammanhållet gods under fideikommiss är ju den äldste broderns syskon. Dessa "stackare" står ju också med i adelskalendern så det torde inte innebära någon större förlust för oss ofrälse. Så vad är det som avses? Vilka lagar och regler är det vi måste skämmas över och som gör att vi kan använda kålsuparteorin visavi Sharialagar? ("Visst är det hemskt med sharialager, men vi är ju lika hemska i och med att adeln...") Tacksam för svar.

THE Banana sa...

Istället för att argumentera med tredje-, fjärde- och femtehands källor om avhandlingen - är det inte lättare att själv läsa den?! Det brukar vara det bästa sättet att förankra sina psikter i genuint fakta.