Det gudomliga och det dödliga

Varför känner jag ingenting för Evan Lysacek? Varför lämnar hans hopp mig oberörd, hans program mig kall? Jag har tänkt på det ändå sedan jag i vredesmod stängde av SVT Play i går, efter att ha sett Plusjenko få för få poäng för att vinna, sett hans förvirrade ansikte, sett glädjen och förvåningen hos amerikanen. Jag inser att man borde gilla det oväntade i det, men nej, jag förstår bara inte.

Jag menar inte att Plusjenko var så överlägsen nu. Hans kortprogram var visserligen magiskt i sin perfektion, men det fria var spänt, ryckigt. De nya bedömningsgrunderna gav lite avdrag här och var, men framförallt saknade hans åkning både passionen och den där gudomliga lättheten som vanligen är hans (som var hans i kortprogrammet), det där sättet att få det omöjliga att se helt anspråkslöst ut.

Men jag vill att de stora konståkarna ska röra vid mitt hjärta och mina tårkanaler. Lysacek får mig mest att vilja röra fjärrkontrollen.

En nyckel till mina känslor fanns i de åkare som faktiskt var ljuvliga i årets olympiad. Johnny Weir, Stephane Lambiel och Nobunari Oda hade vidunderliga friåk. Särskilt Oda rörde sig med den poesi och den sömlöshet som brukar vara Plusjenkos, och ett bittert uppknutet skridskosnöre var det enda som stod mellan honom och prispallen. Lambiels piruetter är etablerat vidunderliga, men även i övrigt har han en åkstil som är närmare dansen än akrobatiken och det finns något helt följdenligt i att han numera vägrar göra trippel axel - en konstnärligt känslig irrationalitet som kostar honom dyrbara poäng, särskilt i det korta programmet.

Weir har hittills mest uppmärksammats för sitt queera gränsöverskridande, men allvarligt talat vad är mest queer av glittriga spetsärmar och glittrig argyle-slipover? Det senare har ju en traditionellt maskulin bas som får paljetterna att bli långt mer, tja, perversa. Sven-Otto Littorin goes Ursula. Det talas tyvärr mindre om Weirs sårbara uttryck, den inneboende sorgen i hans rörelser, den makalösa skönheten i hans utsträckta armar.

Det är risken jag älskar med konståkning, insikten att varje moment innebär en möjlig katastrof, att varje ögonblick av fullkomlighet måste följas av ett likadant.

De bästa konståkarna förmedlar närheten till den avgrunden med ett leende. Med någon som Plusjenko märker man knappt att den finns där, så dödsföraktande säker är han, men insikten om döden måste finnas där. Annars blir det uppvisning, Holiday on Ice, ett dagsverke på väg till sponsorerna. Annars blir det Evan Lysacek. Hans solbränt maskulint hellyamerikanska uppsyn saknar all den tvetydighet landsmannen Weir ångar genom de bleka porerna. Landsman förresten, skillnaden mellan Illinois och New York har sällan varit tydligare. "A key element of confidence is standing tall and proud" lyder inledningsfrasen på Lysaceks hemsida och även om det kanske syftar på specifikt hans fysiska längd så finns också någonting där i synen på konsten. Tall and proud, arbeta hårt, åk och hoppa säkert, gör några publiktricks. Lysacek gör ingen quadruppel heller, det kanske skulle tvinga honom att konfrontera sin dödlighet.


Jag avgudade Jagudin 2002, men jämför hans legendariska järnmasksåk:



med Plusjenkos fyra år senare (först korta)



(sedan långa, fanns ej för inbäddning)
och man upptäcker även där en skillnad i sårbarhet.

Det är först när Jagudin gråter hjärtskärande inför domarna som man verkligen älskar honom. Plusjenko älskar man, jag, från första skär. Den verkligt stora konståkaren behöver ingen slav på segervagnen. Han motar redan sin dödsångest i varje trippel tåloop. Det är därför han fortsätter, därför han reser sig från varje fall och glider vidare.