Radikalfeministiska bimbos borde lära sig att hålla käft

Jag vet inte ens var jag ska börja. Som många andra vaknade jag i lördags till beskedet att Wikileaks grundare och frontfigur Julian Assange anhållits i sin frånvaro för våldtäkt och sexuellt ofredande. Uppgifterna var knapphändiga och förvirrande, men åklagare uttalade sig och att han faktiskt var anhållen var uppenbart sant.

Min första reaktion var bestörtning, som så många andra beundrade jag honom otroligt för hans arbete för ökad transparens i världen. Jag har aldrig träffat honom, men goda vänner har arbetat ihop med honom nyligen med bl a byggandet av Thaileaks, och Wikileaks är ett ljus i det pågående antifrihetliga mörker som sänker sig över västvärlden.

Just därför är det ledsamt att Wikileaks kommit att förknippas så starkt med en person. Vi är alla mänskliga, även om idolporträtten på Assange antyder något annat, människor gör emellanåt förfärliga saker mot varann. Olle Lidbom skriver bra om hur medielogikens kändiskultur bidragit till detta, men Assange själv tycks heller inte ha motarbetat kulten. Det är lätt att begripa, vem vill inte vara internationell superstjärna?

Om vi alla är mänskliga, med människans potential till grymhet, så förvärras effekten av den potentiella grymheten dramatiskt när vi får makt över andra. Det gäller både konkret makt hos politiska ledare, chefer och föräldrar, och emotionell makt. Makt förvrider oss, den som har mycket makt tenderar att ta den för given, riskerar att sluta uppfatta omvärldens eventuella avvikande viljor. Detta är banal psykologi.

Därför blev jag trots min förfäran inte så förvånad av anklagelserna mot Assange. Jag känner honom inte, men män med makt väljer ibland att utöva den också fysiskt, också sexuellt. Bara för att jag sympatiserar med Assanges politiska gärning finns det ingenting som säger att han inte också skulle kunna vara våldtäktsman.

Så kände uppenbarligen inte en del av de män som sympatiserar med Assange. Omedelbart dök det upp bloggposter om "feministmaffian", där det spreds vanföreställningar om att våldtäktsanklagade i rätten måste bevisa sin oskuld snarare än bevisas skyldiga. På Flashback och olika piratparti-forum gick diskussionen hög både om CIA:s potentiella inblandning, om radikalfeministiska svenska bimbos som inte fattade att när man väl hade en alfahanne i sängen skulle man fan låta honom göra vadhelst han önskade, i dag ser jag hur en person som alltså kallar sig "integritetsombudsman" publicerar namn och bild på en kvinna som han ryktesvägen förstått kanske är en av kvinnorna som anmälde Assange. (Polisanmälan har senare lagts ut av andra, men i sitt inlägg talar Ström enbart om rykten)

Reaktionerna från många håll handlade om allt annat än det potentiella brottet. Var det inte mediekritik (möjligen rimligt) eller så småningom när våldtäktsanhållan drogs tillbaka kritik mot rättsväsendet (definitivt rimligt) så var det konspirationer och framförallt kritik mot de anmälande kvinnorna.

Om något obehagligt över huvud taget hade hänt var det de puckade tjejernas fel som antingen var bete i en honungsfälla eller bara inte förstod att man inte säger först ja och sen nej till någon som Assange. Dessutom var de säkert feminister! Att det uppenbarligen var en politiskt aktiv feminist som gjorde anmälan för ofredande tycks i vissas ögon alltså vara ett säkert tecken på att anmälan var falsk. Bjästa all over again, med utbytta detaljer efter de specifika omständigheterna.

För ett drygt år sedan blossade det upp en liten diskussion om piratpartiet och våldtäkter, där kopplingen mellan integritet och integritet ifrågasattes. En centerkvinna gjorde en halsbrytande jämförelse mellan unga män som våldtar och unga män som röstar på piratpartiet och många blev, rätt rimligt, upprörda.

Jag vill ogärna säga "vad var det jag sade", inte minst för att jag då var en av dem som upprördes å piratpartiets vägnar, men låt oss åtminstone säga att en del av dem som talar vackert om integritet inte tycks mena kvinnors fysiska integritet. Det gäller verkligen inte alla inom piratpartiet eller dess utkanter, men kopplingarna mellan den obehagligaste antifeminismen och integritetsrörelsen är alldeles för starka för att det ska kännas det allra minsta trivsamt för dem av oss som faktiskt visst tror att våldtäkter förekommer.

Visst, konspirationer finns också ibland, bortom Dan Brown, utomjordningar och hemliga sällskap, men våldtäkter är väldigt väldigt mycket vanligare. Och så länge vi fortsätter att behandla kvinnor som vågar tala om dem på samma sätt som en del av Assanges tillskyndare gjort med de anmälande kvinnorna nu är det ett minst lika stort problem som ökad övervakning och kontroll.

PS. Det här betyder inte att jag utgår från att Assange är skyldig till något, om det vet jag ingenting. Jag hoppas att han är oskyldig, och hoppas ännu mer att Wikileaks agerar så att sammanblandningen av person och organisation upphör. Folk gör ibland hemska saker. Det är bland annat därför Wikileaks arbete är så ohyggligt viktigt.

Mecenater i tiden

När Andreas Ekström berättade att han satsade på crowdfunding för att ha råd att skriva sin bok om Google var det många som blev glada. Kanske var det desperationen i hur svårt det är att ha råd att ägna sig åt kvalificerad journalistik, kanske var det upprymdhet över potentialen i det nya, den långa svansen och allt ni vet.

Ännu gladare blev vi när det visade sig fungera (och något mindre glada när det visade sig att skattemyndigheten eventuellt tänkte ta 60 procent av pengarna).

Andreas har fått lite pengar över. Nu vill han ge dem, 10 000 kronor, vidare, till någon annan journalist, som behöver arbetsro ett par extra veckor eller pengar till en viktig resa eller vad det nu kan vara. Om just du är journalist och skriver på en bok tycker jag att du ska söka pengarna.

Det här är sånt jag blir gråtmilt lycklig över. Det är såhär vi borde vara och alldeles för sällan är. När jag får råd ska jag också instifta stipendier.

Hej Anton!

En dag som denna känner jag för att påminna om att vi vid en borgerlig valseger sannolikt ser Anton Abele i riksdagen. När jag har påstått detta tidigare har det avfärdats som illasinnat förtal (eller bara överdrivna ångestdrömmar), så jag tänkte bidra med en liten uträkning.

2006 fick Moderaterna i Stockholms kommun 35,07 procent av rösterna, vilket gav 11 mandat. I SCB:s partiundersökning från i maj (som allmänt ansågs missa uppgången i opinionen för alliansen under försommaren) har Moderaterna i Stockholms kommun 38,6 procent, vilket omräknat borde ge 12 mandat.

På valsedeln för Moderaterna i Stockholm står Anton Abele på plats nr 15. I förstone kan detta kanske få den oinsatte att sucka av lättnad, men då tänker man inte på ministerposterna. På samma valsedel finns minst tre, inte osannolikt fyra moderata ministrar (Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask, Lena Liljeroth-Adelsohn och Maria Abrahamsson). Säg hej till riksdagsman Abele.

Eleverna (och muslimerna) måste lära sig att veta hut

Mycket kan sägas om folkpartiets diverse utspel senaste veckan, och mycket har redan sagts. Jag kommenterade omedelbart på twitter det cykliska i hur partiet på sommaren varje valår tycks rikta in sig på problemen med invandrare. 2002 var det språktest, 2006 var det obligatoriska underlivsundersökningar på invandrartjejer för att rädda dem från könsstympning, nu i år är det alltså burkan som bör knös in i valrörelsen, kosta vad det kosta vill.


Yvonne Ruwaida skrev en klok och nyanserad text om frågan, på vilken Lotta Edholm svarade insinuant och ohederligt och fick mig att känna att man nog ändå inte kan rösta på folkpartiet ens lokalt med hedern i behåll.

För det är ju så det känns. Jag antyder alls inte att detta är någon stark upplevelse i folkdjupet, liberalism brukar ju inte vara det, men om det är någon rösthandling som skulle få mig personligen att skämmas i år vore det en röst på folkpartiet. Det känns såklart förfärligt i förhållande till allmänt vettiga folkpartister som Birgitta Ohlsson eller Madeleine Sjöstedt, men det finns något ruttet och luktande i det där partiet som smittar och sprider sig.

Andra folkpartistiska utspel på sistone gäller att skolk ska skrivas in i betygen på gymnasiet och nu senast i dag att skolnämnden ska kunna tvinga föräldrar till skolelever att delta i undervisningen. Hur det senare hänger ihop med sånt som regeringens älskade arbetslinje eller bara den rätt grundläggande tanken att vuxna människor som princip inte kan tvingas arbeta åt staten, är oklart. Men det är ju numera uttalat antiliberalismen som är folkpartiets paroll, oavsett om det handlar om muslimfobi eller om en skolpolitik där partiledaren på fullaste allvar tror sig veta vad som är bäst för alla sveriges skolor och skolbarn.

Björklund avslöjar också hur han ser på människor i allmänhet, på lydnad och frihet: "Det är inte ok att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats, då ska det inte vara det för elever i skolan heller." Det här anknyter direkt till diskussionen om maktförhållanden på jobbet som jag deltog i för ett tag sedan, och där folkpartiledaren ser det som självklart att chefen disciplinerar den underlydande. Det förvånar såklart inte, men det är intressant att tänka på.

Jag kommer också att tänka på den utmärkta genomgången i the economist häromveckan av kriminalpolitiken i USA. De pekade där på det stora problemet med hårdare-tag-populismen, att inga politiker någonsin kan stödja lättnader i straffen men alla slentrianmässigt föreslår skärpningar, och trots att alla som sätter sig in i frågorna inser orimligheten i det övergripande så fortsätter bara spiralen. Folkpartiet vet att verklighetens folk gillar att man tar tag i den så kallade flumskolan, det har partiet vunnit röster på historiskt. I viss utsträckning har det dessutom funnits goda skäl för en sådan uppfattning, det har funnits problem i svensk skola som berott på oordning, oklara och alltför lätta kunskapskrav, alltför stort fokus på lust och kreativitet framför basal kunskapsinhämtning.

Folkpartiet vet bara inte när det är nog. I desperat jakt på den där härliga tvåsiffrigheten i opinionen man hade för några år sedan blir den spontana och självklara åtgärden att köra på med mera av det som funkade förut. Precis som när amerikanska politiker mer eller mindre av misstag inför obligatorisk livstidsstraff för personer som snattat tre kolor vid tre olika tillfällen blir det för folkpartiet viktigast att visa handlingskraft och krafttag (två fina ord att analyser freudianskt) och det enda sättet man kommer på att göra det är genom att förorda mer disciplin mot skolelever och muslimer. Det är möjligt att det fungerar i en valrörelse. Själv vet jag i alla fall vad jag absolut inte kan rösta på.

Arbetet och underkastelsen II

Jag noterar att den ideologiska kritik jag framfört mot vår samtida syn på arbetet och på relationen mellan arbetsgivare och anställd nu formuleras som ”bashing” av en enskild person, något jag uppenbarligen ägnar mig åt som lagsport ihop med Rasmus. Än värre inser jag att det finns människor som påstår att jag ses som ”ofelbar”, vilket gör mig djupt illa till mods. Jag vet inte vad ni deltar i för samtal, men jag är inte med på de premisserna.

Jag är tyvärr rätt ointresserad av Brit Stakston. Kanske ger hon företag jättebra råd om hur man använder twitter, eller vad det nu är man gör som expert på sociala medier, och i såfall är det ju utmärkt. Själv intresserar jag mig för internet på ett lite annat sätt och det som framförallt engagerar mig är det politiska, filosofiska. Det jag skrivit om handlade om hennes blogginlägg om en twittrande lokförare, och den vidare politiska dimension jag tyckte mig se, det samhälle som byggs med de argument hon använder, oavsett om hon som person eftersträvar det eller inte.

För det finns politik i detta. De traditionellt liberala gränserna mellan privat och offentligt håller på att rivas ner och monteras om, med olika konsekvenser. Gränserna på internet är andra än dem vi spontant håller oss med i köttvärlden, oavsett om det handlar om personlig integritet eller om ägande. Här utspelar sig kriget om fildelningen likaväl som kriget om FRA och överhetens sociogram. Diskussionen om den twittrande lokföraren är bara en annan dimension av samma konflikt.

På 70-talet diskuterades om demokratin skulle stanna vid fabriksportarna, i dag är frågan om arbetet, och den underlydande position man har som anställd, tar slut vid samma portar när man går hem. När är den enskilde privat? Är det nu arbetet som trumfar demokratin? Den enskilde som kampanjar på sin fritid för sverigedemokraterna, som har nålar och delar ut flygblad (eller skriver på facebook) är också han att se som en ”ambassadör” för sin arbetsgivare. Skall arbetsgivaren i såfall ha rätt att säga nej till den anställdes politiske engagemang (eller åtminstone neka fortsatt tjänst)? Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?

Stakston och andra tycks påstå att arbetsgivare i dag är schyssta, och att de flesta under alla omständigheter kan välja ett jobb där man sympatiserar med sitt jobb på ett sätt så att den här sammansmältningen blir oproblematisk. Man behöver inte dra särskilt många siffror ut arbetslöshetsstatistiken för att se det underliga med den tanken. Man behöver inte heller vara så värst antikollektivistiskt lagd för att oroas över att vi alla så glatt förväntas vilja gå upp i kommersiella och emotionella kollektiv i utbyte mot lönechecken.

Jag har dock känt så, så jag begriper idén känslomässigt. Under perioder av mitt arbete åt Expressen har jag känt den där samhörigheten, den där identifikationen, som fått mig att försvara de bisarraste kändislöp och slasknyheter utåt bara för att jag tyckt så himla mycket om tidningen. Jag känner inte så längre, och det är inte alls bara skönt. Det är ju så mysigt med gemenskaper. Men det jag vinner på det är lite mer klarsynthet, lite mer hederlighet i förhållande till den tidning jag ju ändå på många sätt gillar.

Det är lätt att säga att det är destruktivt med gnäll, eller med anställda som baktalar chefen (även om det finns forskning som menar att just gnället eller det meningslösa fikasamtalet är viktigt för både gruppkänsla och upplevelse av sammanhang på jobbet), men i förlängningen finns det något rätt antiintellektuellt och maktbevarande i det här. Jag tänker på de där påståendena som var rätt vanliga på 90-talet om att politik bara var käbbel och att man borde sköta saker som i näringslivet. ”Kan de inte bara komma överens” löd mantrat, inte sällan från näringslivet. Och svaret var och är, nej, det kan man nog inte. För man tycker olika, vill olika saker. Att sopa dessa konflikter under mattan och ”komma överens” är djupt antidemokratiskt och riskerar att göda långt obehagligare konfliktlinjer, som det exempelvis gjort i Österrike.

Det finns också otvetydiga maktkonflikter i arbetslivet. Arbetare och chefer har inte samma intressen, lika lite som anställda chefer och ägare. Det handlar dels om lydnad, om vem som bestämmer, dels om olika uppfattningar om vad som egentligen är viktigt. Är det viktiga vinst eller god arbetsmiljö? Vinst eller höga chefslöner? Långsiktig vinst eller kortsiktig vinst? Att låtsas som om dessa konflikter inte finns, och att uttryck för dessa konflikter bara är gnäll, är ohederligt eller blåögt. Visst må vi ha bättre arbetsmiljö nu än på 1890-talet, men det innebär inte att konflikterna försvunnit.

Den utveckling som skett i välfärdsstaten innebär också att människor i mindre utsträckning i dag än tidigare har reella exit-möjligheter från en dålig arbetsgivare. Nästan inga unga är med i a-kassan (50 % av alla arbetslösa oavsett ålder saknar a-kassa), med arbetslösheten på höga nivåer blir det att anpassa sig eller hamna hos socialen med all dess proletarisering och stigmatisering.

Det finns också något tveksamt i den vanliga uppfattningen att det är bättre att göra än att tala. ”Men gör något i stället för att gnälla”. Det handlar om makt, där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling, om personen som yttrar kritiken förmår komma på en lösning, en handlingsplan. Ett sådant tankesätt premierar visst tänkande, det konkreta och lättfattliga och missgynnar det som på lång sikt kanske är värt mångdubbelt mer.

Detta är politik, det handlar om hur vi vill bygga samhällen och hur vi vill leva. Vill vi vara sammansmultna med våra arbetsgivare, vill vi ge dem makt över också vårt liv utanför jobbet, ens om vi trivs på jobbet? Vill vi se oss själva och varandra som varumärken snarare än människor? Som anpassade, passande, marknadsförande helheter snarare än som kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska. Jag vill inte det. Jag gissar att det är det som är skillnaden.

Arbetet och underkastelsen

Den här texten kan utmärkt väl läsas som en del i cirkelarbetet med Det stundande upproret, men det var visst lite väl obskyrt att uttalat skriva om boken i Expressen.

Skratt från förr

Jag får inte prata om landskapsfunktionhinder, jag får inte prata om landskapsfunktionshinder. Tvångstankarna grep tag i mig när jag stod där tidigt i lördags morse på färjeterminalen i Visby och väntade ihop med en stor grupp från JAG, som varit där under veckan för att fästa uppmärksamheten på bland annat tillgänglighetsfrågor. "Känner du ett särskilt band till Jämtland som dövblind" skulle jag verkligen inte fråga, verkligen inte! Däremot kunde jag inte nu låta bli att ge alla er lika stor möjlighet som jag till just den här sortens social tourettes. Lika möjligheter är trots allt målet.

Vi kan skapa en kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare

Vad har en arbetsgivare rätt att kräva av sina anställda? Mer än att man faktiskt gör sitt jobb alltså. För det räcker ju inte, i de allra flesta fall kräver arbetsgivare, och i förlängningen chefer, att man infinner sig på arbetsplatsen vid vissa tider (också i yrken där själva arbetet skulle kunna utföras på valfri plats och tid), iförd vissa kläder (också där dessa inte har någon relation till arbetets kvalitet) och inte minst att man uppfyller vissa sociala koder som inte heller står i relation till det egentliga arbetet. Det senare kan ofta i medelklassyrken yttra sig i att man förväntas delta också i aktiviteter utanför arbetstid, som kick-off-kurser med gemensamt alkoholintag, tillitsövningar och gruppsamtal om vilket djur man skulle vara, om man var ett djur.

För att uttrycka det tydligt kräver arbetsgivaren lydnad. Även om du lika gärna skulle kunna utföra ditt jobb mellan 14 och 22, iförd kimono och badtofflor, skulle det underminera arbetsgivarens auktoritet om du tilläts göra det. "Tänk om alla gjorde så?" Då skulle vi kanske inte lika gärna lyda i allting annat heller. Auktoriteten måste upprätthållas till varje pris.

Det finns anledningar till att jag väljer bort att ha ett vanligt jobb.

Historiskt har lydnadskravet åtminstone bara gällt på arbetstid, på arbetsplatsen. Vad man säger till sina kompisar, hur man är klädd på krogen eller vilka politiska partier man väljer att engagera sig i har inte chefen haft något med att göra. I det nya medielandskapet stämmer inte det längre. Vi har alla läst om killen som fick sparken från ett dagis för att han fanns på en bild på facebook iförd pornstar-mössa. Ungdomar varnas regelmässigt av så kallade experter för att deras festbilder eller frispråkiga bloggar kommer googlas av framtida arbetsgivare som kommer se det faktum att du slickade godisshots från en rödbränd torso på Ibiza sommaren 2009 som ytterst komprometterande för ditt möjliga jobb som ekonomiassistent. Häromdagen läste jag så en annan expert som varnade för att: "meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare."

En kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare? Så kan vi ju inte ha det.

Det handlar alltså i den specifika fallet om en SJ-anställd som twittrat från ett våldsamt försenat tåg, och som dels varit otrevlig mot en passagerare, dels yttrat kritik mot beslut från Trafikverket och mot de alltför känsliga systemen som orsakar förseningar. Att det är dumt att vara otrevlig är väl rätt okontroversiellt (om än möjligen förståeligt emellanåt, vi är bara människor), men det viktigaste här tycks vara relationen till arbetsgivaren, i det här fallet i offentlig sektor.

"Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill."

Nu tycker jag nog att employment branding låter som en sjukdom, eller åtminstone ett symtom på en samhällssjuka som jag gärna skulle slippa, men det intressanta är ju att bakom detta finns inställningen att den anställde är livegen. Man står aldrig utanför arbetsgivarens intresse, får aldrig "tycka vad sjutton man vill". Att vi har en lag, meddelarfriheten, som ger den lagliga rätten att stå fri från jobbet anses vara ett problem. Internet innebär ingen befrielse utan tvärtom att personen som betalar din lön får makt över hela din existens. Det är som 24/7-BDSM men du gör det för att kunna betala hyran snarare än av lust. Kopplingen till sexhandel är inte alls särskilt långsökt, många upprörs över att man kan köpa någons kropp, men här antas ett helt vanligt jobb uppenbarligen innebära att man säljer sin själ.

Outsourcad människa

(Jag har precis börjat läsa "Det stundande upproret" tillsammans med ett antal smarta människor och då den första cirkeln handlar om myten om jaget kände jag att jag behövde lägga ut den här artikeln jag skrev för Arena i vintras. Jag ber om ursäkt för det eventuellt svårlästa i kombinationen format-längd.)

”You are not alone” sjöng Michael Jackson i en sällsamt misslyckad R Kelly-låt från mitten av 1990-talet. Senare visade det sig att dear Robert Kelly inte heller hade varit ensam, utan tvärtom plagierat ”If we can start all over” skriven av det belgiska brödraparet Eddy och Danny Van Passel.

Gör vi någonsin någonting helt själva? Kan man över huvud taget föreställa sig en ensam hjärna, helt frikopplad från sin omgivning? Kan vi på ett meningsfullt sätt ens tala om enskilda, separata individer?

Svaret på alla ovanstående frågor är naturligtvis nej. Det är inte i huvudsak en politisk utan en vetenskaplig slutsats – om man nu kan skilja dessa åt. Bara själva hjärnans funktionssätt gör det västerländska individ-begreppet en smula tossigt. Hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla. Det påverkade dock inte den belgiska domstol som överförde upphovsrätten till ”You are not alone” från R Kelly till bröderna Van Passel.

Om man lyssnar på de aktuella låtarna är likheterna onekligen uppenbara. Sannolikheten att det är ett rent plagiat kan dessutom tyckas större av insikten att Robert Kelly i allmänhet skriver rätt mycket bättre än så. Ändå bygger upphovsrättslagstiftningen, och inte minst den språkliga distinktionen mellan att göra något ”själv” eller inte, på en idé som är en saga för konstnärsromantiker mer än något annat – myten om det enskilda geniet.

Under 1800- och 1900-talen var denna idé grundläggande för hur vi tänkte oss att kreativitet fungerade. En man, för det var nästan alltid en man, satt i en enslig kammare eller ett lika ensligt laboratorium och tänkte. Själv. Ur sin egen hjärna, ur sin egen karaktär, drog han världar, värden, upptäckter. Han skapade ur intet.

Vad vi inte alltid tänker på är att detta synsätt är en historisk kuriositet. Varken senare eller tidigare har vi sett på skapande som primärt individuellt. Först i och med tryckpressens spridning började vi tala om individuella författare, innan dess var kulturen kollektiv både i sin tillkomst och spridning. Sagoberättaren eller trubaduren må ha varit en enskild människa, men stoffet var allas.

Självfallet låg det kollektiv bakom skapandet även i det enskilda geniets tidevarv. Genierna i vita rockar hade ofta assistenter, inte sällan kvinnor, som gjorde mycket av jobbet och delade tankarna. Dessa assistenter har visserligen förbigåtts med tystnad av nobelkommittéer och historieböcker, vilket möjligen haft något litet att göra med kön, men de fanns där likafullt. I dag har tanken på den enskilda upptäckten nästan försvunnit från vetenskapsvärlden, där man självklart arbetar i grupp och erkänner sitt beroende av andra. Varje år blir det därför problem med regeln att Nobelpriset får delas mellan maximalt tre personer, med påföljande diskussioner om rättmätiga vinnare som lämnats utanför. Inom konsten har däremot genimyten bara blivit starkare, något som de senaste åren yttrat sig i framför allt debatten om upphovsrätt.

Den europeiskt kontinentala upphovsrättstraditionen bygger ytterst på denna myt. Den individuella rätten till sitt publicerade verk, att bestämma över som man önskar, förlorar ganska mycket av sin självklara mening om man börjar ifrågasätta det individuella i själva skapandet. När man tvärtom begrundar både det delvis banala att allt skapande bygger på det redan skapade, och det neurofilosofiska, att våra hjärnor blir allt tätare sammanbundna, blir förutsättningarna för både diskussionen och eventuella regleringar helt annorlunda.

Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är varje hjärna en och en för sig själv i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om sammankopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin's creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte ens kunde räkna till hur många barn han hade att mätta.

Eller rättare sagt: vi hade varit det, om hjärnan varit avskild från omvärlden och om vi faktiskt var enskilda separata individer. Men det är just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen.

Att hjärnan inte är avskild är egentligen ett banalt påstående. Man kan jämföra två personer som löser ett matematiskt problem. En använder bara hjärnan, en annan dessutom papper och penna. Den senare kommer inte bara lösa problemet snabbare för att han eller hon outsourcat delar av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och pappret – när man i forskningen studerat hjärnan på de här två personerna har man också sett hur hjärnan fungerar annorlunda i de olika fallen. Den som bara håller sig inom sin egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan.

Skriftspråket var ett av de första kollektivt genomgripande outsourcingprojekten. Som många påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstiden, starkt negativ till skriften. Men det känner vi bara till eftersom Platon faktiskt skrev ner det i dialogen Faidon. Sokrates menade inte bara att skriften skulle försämra människans minne, eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man ville tala om eller tänka på, utan också ge ett mer sterilt och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter människors själar, och all skriftlig kunskapsöverföring blev därför blott meningslös envägskommunikation, sade han.

Det är faktiskt lätt att förstå Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt måste man ändå säga att skriftspråket varit en succé. Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det måste förstås utifrån utvidgningen av hjärnan till papper och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan människor som skriften ger, både i samtid och över stora tidsavstånd. Det samlade vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning.

Det skifte vi är mitt inne i nu är lika stort som införandet av det skrivna ordet. Det som gör dator- och internetrevolutionerna så fascinerande ur det här perspektivet är att vi för första gången outsourcar våra hjärnor till något som direkt och mätbart kommunicerar tillbaka.

Att internet förändrar vårt sätt att tänka är självklart. Vissa är motståndare till förändringen, som Nicholas Carr i en uppmärksammad artikel i The Atlantic (6/2008): ”Is Google making us stupid?”. Carr talar om hur han själv upplever hur hans hjärna omformats, hur han finner det svårare att läsa långa texter, att hans koncentrationsförmåga och möjlighet till djupare analyser fallerar.

Invändningarna är inte olika Sokrates mot skriftspråket, även om förändringen paradoxalt nog går i delvis motsatt riktning. Den enkelriktade kyla som Sokrates befarade har ju i och med nätets mångriktade kommunikation försvunnit. Tvärtom är vi delvis tillbaka i det muntliga paradigmet, där samtalet mellan flera parter, som anpassar sig efter varandra och gradvis bygger på, om och över varandras tänkande, drastiskt skiljer sig från en situation där en enskild person sitter med en text. Den kognitiva kollektivism som finns immanent i vår hjärna har blivit verklighet via TCP/IP. I de omedelbara och oändliga feedback-loopar som triggar våra hjärnor i diskussioner i irc-kanaler, på bloggar, twitter eller i det direkt kollektiva skapandet i exempelvis etherpads, omformas medvetandet från upplevd avskildhet till upplevd gemenskap.

Det är inte alltid okomplicerat. Triggersystemen är extremt kraftfulla och den intellektuella slembildningen är mer beroendeframkallande än mycket annan mänsklig samvaro. Upplevelsen av att faktiskt inte veta var ens egen hjärna slutar och andras börjar, tillsammans med den än mer euforiska insikten om överlägsenheten i det kollektiva medvetandet ger kickar som är hårdare än aldrig så starka förälskelsehormoner. Att finnas i detta gör mig smartare, att dela hjärna med dem gör den, oss, bättre.

Sett utifrån kan dessa slembildningar framstå som avvisande och elitistiska. Eftersom kommunikationen är så intensiv att den delvis sker mellan orden, i kontaktytan direkt mellan medvetandena, kan det framstå som, och säkert också vara, svårt att ta sig in för den som så önskar. Den delade hjärnan har fått nya gränser mot omvärlden samtidigt som gränserna mellan de enskilt ingående subjekten lösts upp.

Nu gäller inte detta bara relationen till andra människor. För om pennan och hjärnan hänger ihop vid en matematisk uträkning, går det inte ens att skilja hjärnan från internet. Här blir det alltså inte bara meningslöst att dra strikta skiljelinjer mellan olika hjärnor, utan också mellan människa och maskin. Även tekniken anpassar sig till oss, svarar oss när vi frågar, och ger oss bättre svar än vi var medvetna om att vi kunde få. Google-algoritmerna och FRA:s flödessökningar är bara två sätt där tekniken hjälper oss att bättre förstå oss själva. Tekniken ger oss bättre tillgång till vårt undermedvetna än aldrig så kompentent psykoanalys. Även i mer vardagliga sammanhang präglas tänkandet om av teknikens möjligheter. Själv har jag numera svårt att skriva icke-länkade texter, eftersom så mycket av det jag vill säga sagts av andra. Jag är så medveten om detta faktum att det känns ohederligt att låtsas som om jag skriver eller tänker själv.

Många människor ryggar instinktivt tillbaka från idéer om mental kollektivism. Västerlandets politiska och filosofiska historia är, som helhet om än alls inte i helhet, byggd på tankar om odelbara, avskilda individer. Måhända tror de att den liberala demokratin i sig själv hotas om vi tar till oss individbegreppets brister.

Invändningarna hänger ofta samman med oviljan att inse problemen kring den fria viljan. När den amerikanske medvetandeforskaren Benjamin Livet redan i mitten av 1980-talet lät undersöka skillnaden mellan ögonblicket då hjärnan påbörjar en process att göra något med tidpunkten när människan upplevde att hon fattade ett beslut att göra samma sak var resultaten entydiga. Hjärnan hade ett försprång på drygt en tredjedels sekund. Det är väldigt lång tid i hjärnsammanhang. När vi tror att vi väljer något har hjärnan redan med god marginal fattat beslutet åt oss. Det vill säga den hjärna som vi redan konstaterat knappt har gränser mot omvärlden, och inte kan skilja på impulser som kommer utifrån eller inifrån. De val vi tror att vi fattar är alltså bara resultat av tidigare erfarenheter, gener, stimuli och slump. Modernare hjärnforskning har för övrigt visat att hjärnan fattar beslut så långt som sju sekunder innan medvetandet tror sig göra det. Det är en veritabel evighet.

Detta behöver inte innebära slutet för vare sig liberalism eller demokrati. Frihetlighet är trots allt ett politiskt val, inte ett neurologiskt. Men kanske måste vi börja tala om politik, och inte minst politisk filosofi, på ett annat sätt. Det är dags att sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits.

Trippelhatet och maktlösheten

"En treenighet i hat", sa Rasmus och såg sådär förtjust ut som sannolikt bara han skulle göra efter ett sådant uttalande. Vi stod på balkongen utanför Arenagruppens mingel i går kväll och jag hade precis förklarat att jag bortom, eller kanske under, alla mina intellektuella politiska ställningstaganden också drivs av hat. Två alldeles specifika hatobjekt. Jag talar såklart om #bilhat och #snuthat. Rasmus lade med #manshatet till vad vi i det trebenta sammanhanget kalla den heliga ande, det som vilar över allting, i allting, som bär upp och förenar.

Jag skämtar bara mycket lite nu.

Ingen av dessa tre känslor handlar om att man, eller jag, hatar alla bilar, alla poliser eller alla män. Jag älskar att köra bil, jag är glad att det finns ett våldsmonopol och jag tycker att det är trevligt att ligga med män, till exempel. Vad det däremot handlar om är makt och maktlöshet. Poliser, bilar och män handlar om att vissa har eller tar sig makt över andra. Polisen har makt, den måste ha makt, det är hela poängen. Polisen får slå dig, du får inte slå tillbaka. Jag har skrivit om det här i tidningen och då fick jag mordhot i mailen, så uppenbarligen är känslorna heta på alla sidor av det dilemmat.

Bilister tar sig makt, får makt i ett samhälle som bygger på bilismen. Innesluten i en stålmaskin utövar bilister makt över andra trafikanter, störst går först, hårdast vinner. Bilisten stannar vid ett övergångsställe för att vara snäll, den som går stannar för att överleva. Makt var det. När man kör bil är makthierarkierna glasklara: bussar, lastbilar, större bilar, mindre bilar, motorcyklar, cyklister, gående, barnvagnar. Djur har en intressant position på skalan, de mindre är ointressanta såklart, men älgen till exempel stör terrorbalansen. Den accepterar inte reglerna och hotar därmed bilistens makt och maktupplevelse. En älg som blir påkörd dör förvisso oftast själv, men viltolyckor är farliga för bilisten också, intryckta vindrutor, sladdrisker.

Ju längre avstånd mellan människor dessto mindre makt utövar bilisten på andra, makten är konkret och kräver fysisk närhet (om vi för ett ögonblick bortser från utsläpp och det är en annan berättelse). På landsbygden är bilen därför inget direkt hot mot andra, ingen makt utövas mer än den mellan den som har bil och den som inte har (en situation som vem som helst som vuxit upp på landet känner igen sig i). I staden är det däremot en ständig maktkamp som bilen nästan alltid vinner. Undantagen är så ovanliga att de nästan blir euforiskt laddade, när folksamlingar blir för stora och för vanvördiga tar de makten, utanför fotbollsarenor exempelvis stannar trafiken när människor inte väntar vid övergångsställen utan bara går, makten i flertalet snarare än i metallen.

Manligheten hänger ihop med både polismakt och bilmakt, inte bara för att det traditionellt bara varit män som ägnat sig åt båda sorterna. Män tar sig makt. Män som grupp och många män som individer tar sig och får makt över andra, både över andra män och över kvinnor.

Malin Ullgren skrev en utmärkt text om det i DN häromdagen om hur envist vi låter bli att tala om problemen med manligheten. På twitter är vi några stycken som emellanåt taggar #mansintegration på någon alldeles särskilt vidrig eller bara banal kränkning som män utsatt sin omgivning för, och det finns faktiskt något viktigt där.

Om vilken annan grupp som helst utövade nästan allt våld i världen skulle man inte kunna låta bli att diskutera om det kanske fanns ett kollektivt problem. Om det var något särskilt med just män som gjorde att de våldtog, misshandlade, mördade i så ohyggligt mycket högre utsträckning än andra. Än kvinnor då. Vissa säger att vi måste tala klarspråk om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, men samma personer vill nästan aldrig tala klarspråk om den groteska överrepresentationen för män. Att utöva våld mot någon är den ultimata makten samtidigt som psykologisk forskning visar att vi har lättare att ta till våld mot människor vi redan i utgångsläget känner att vi har makt över. Det enda våldsbrott där kvinnor är överrepresenterade är våld mot barn, och även om det såklart skulle kunna handla om att kvinnor har mer kontakt med barn än män har finns där också en uppenbar maktaspekt. Vuxna har makt över barn och spärrarna mot att utöva våld är lite lite lägre då. Jag känner det själv i förhållande till min son. Ibland vill jag bara slå honom, ibland känns en örfil som den enda rimliga responsen på det eviga treårtrotset, och även om jag aldrig gör det är själva lusten att göra det intressant och otäck. Jag må tala mordiskt om vuxna idioter, men jag måste extremt sällan trycka tillbaka tanken att slå dem om jag har dem framför mig. Makten verkar också i mig, korrumperar mig, förvrider mig.

Jag är inte revolutionär. Jag vill varken avskaffa polisen, bilen eller mannen. Jag tror inte ens att man kan avskaffa makt eller maktlöshet. Vi är människor, vi kommer hitta sätt att utöva makt mot varandra. Det vi kan göra är att begripa maktaspekterna och agera utifrån de insikterna, försöka öka människors makt över sig själva så att de bättre kan stå emot den makt som andra har över dem. Vi kan reglera makten, dela den, skapa insyn. Hat kan vara en bra drivkraft.

några VM-tips bara

Så att ingen missar det: bästa VM-bevakningen finns på Tre hörnor straff, bästa inför texten skrevs av Åsa Linderborg, bästa fotbollstidningen för ögonblicket: Tvärdrags fotbollsnummer.

I övrigt tyckte jag att det piggade upp med en bild på en av världens vackraste näsor.

Om välfärdens medelklassifiering

"Jag kan inte annat än att uppskatta ironin i min arbetssituation under tiden jag tänkt på och skrivit den här artikeln. Som klädsam illustration på mina teorier om den allt mindre heltäckande, alltmer undflyende, medelklassifierade välfärdsstaten, har mina dagar av bokstavligt febrig läsning av välfärdsstatistik eller influensasega försök till formuleringar tjänat väl. Som liv betraktat har det väl däremot varit sådär.

Jag lever nämligen utanför välfärdsstaten. Bortsett från den plats mitt barn innehar på ett kommunalt dagis, en institution jag regelbundet och gråtmilt tackar högre makter – eller åtminstone 1970-talets behov av kvinnlig arbetskraft för – betraktar jag de sociala rättigheterna från sidan. Av en ofattbart lycklig slump råkade jag kvala in i den högkaststillvaro vars inträde bestäms av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) när jag var gravid med min son, och fick därför föräldraförsäkring som vem som helst. Akronymen bländar med sina inneboende förmåner. Det är länge sedan.

Sådana som jag borde inte finnas. Själva idén med den svenska välfärdsstaten är att den är heltäckande, rymmer alla, fångar oss om vi faller. Folkhemmet ni vet. Även bortom retoriken har den skandinaviska välfärdsmodellen haft universalismen som riktmärke. I sin klassiska studie av olika sorters välfärdsstater Three worlds of welfare capitalism använde Gösta Esping-Andersen andelen av befolkningen som ingick i välfärdssystem som a-kassa och sjukförsäkring som en parameter för hur väl välfärdsstaten uppfyllde sitt syfte. Nu kan man självfallet ha olika åsikter om välfärdsstaten bör ha just det syfte Esping-Andersen formulerade – dekommodifieringen av arbetaren – men heltäckande social-försäkringar kan onekligen bättre än mycket annat inom kapitalismens ramar ge människor möjligheter att frigöra sig från sin existens som varor på arbetsmarknaden."

Läs mer i min artikel i senaste numret av Arena

Om den skamliga missbruksvården

”Jag kände inte din pappa, jag gråter över politiken.” Det var bara andra gången vi träffades och han hade precis fått både mig och sig själv att gråta genom att berätta om när hans pappa söp ihjäl sig.
Jo, jag säger söp ihjäl sig. Det finns liksom inte många andra ord för det. Folk gör det, fortfarande. Av sorg, av fattigdom, av uttråkning, av självhat, av brist på bättre alternativ.
Det var vid berättelsen om hur de satt en hel dag i väntrummet på Maria akutmottaggning i Stockholm bara för att till slut bli nekade som mina tårar började rinna. Det fanns inte plats, det hade egentligen aldrig funnits. Ibland för ett par dagars tillnyktring kanske, men sedan var det hem till flaskorna igen.

Läs resten på Expressen.

Inte samma gamla tillväxtkritik, extendend version

Nej, inte Bhutan, snälla inte Bhutan. Jag satt nyligen på ett seminarium på ABF där rödgröna tänkare bland annat diskuterade tillväxt och när jag hörde ordet lycka visste jag att det var klippt.

Och jodå. Visst kom det. Det lilla kungadömet Bhutan fascinerar bortom all rimlighet. Där räknar man inte BNP utan bruttonationallycka. Så himla mysigt!

Visserligen var internet fram tills nyligen förbjudet, yttrandefriheten starkt begränsad, utbildningsnivån låg och befolkningen tvingad att bära färgglada folkdräkter, men varför fokusera på sånt trist. De är ju så glada! Inte alls som vi stressade västerlänningar.

Det finns få saker jag hatar lika mycket som fattigdomsexotisering. Det skulle i såfall vara ofrihetsexotisering. Att tillväxtkritiken också denna gång lyckades trilla ner i det diket var typiskt och tråkigt.

Typiskt för att tillväxtkritikern ofta gör det. Han drömmer sig tillbaka till en tid med sämre materiell standard och ”enkelhet”, ogillar teknikutveckling, medger att Bangladesh kanske behöver bli rikare men vill inte sällan ha ett formellt tillväxttak i väst.

Här skulle jag kunna peka på Göran Greider i senaste boken, på en del av tillväxtkritiken i senaste numret av Tvärdrag eller på ett antal av bidragen i den rödgröna Antologin Vårt sätt att leva kommer att ändras (det var för övrigt på släppseminariuet för den som det började Bhutan-romantiseras) eller för all del på mer traditionellt konservativa.

Den här tillväxtkritiska och antimaterialistiska ådran är i grunden nykonservativ, tänk på hyllningar till långsamhet och äkthet, och ser på klassiskt konservativt sätt förändringar som dåliga. Då syftar jag inte bara på det tillbakablickande romantiserandet av 70-talets Vingåker utan på själva idén om exempelvis tillväxttak. Om saker inte får växa får de egentligen inte förändras. Om saker inte får förändras låser vi fast oss i exakt den maktstruktur som råkar finnas just vid den tidpunkt när tillvaron låses. Vi får inte tänka och inte tänka oss något annat.

Tråkigt för att det faktiskt finns rimlig och viktig kritik mot BNP-tillväxt som mått på välstånd.

BNP räknar exempelvis inte miljöförstöring som kostnader, något som långsiktigt är både ekonomiskt och ekologiskt skevt och skapar en bild av att det finns en konflikt mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd. En sådan konflikt kan kanske finnas ibland, men alls inte i den utsträckning vi tror om vi stirrar enbart på BNP-måttet. Det finns rörelser mot att försöka skatta miljö i ekonomiska termer och på så sätt få in den i ekonomin och i den utsträckning vi kommer fortsätta mäta BNP är det utmärkt. Dessutom har det den positiva bieffekten att man kan komma bort från den tragedy of the commons som vissa naturresurser lyder under. Fisket är ett exempel där äganderätter och prissättning kan vara en väg bort från miljöförstörande utfiskning.

Men problemen går längre än så. Mäter BNP ens på ett rimligt sätt ekonomiskt välstånd? När vi envisas med att primärt mäta just BNP och tala om tillväxt endast i dess termer så riskerar vi missuppfatta vad som är bra och dålig utveckling, bra och dålig politik.

BNP mäter endast sådant som säljs på marknader, med vissa mätproblem för offentlig sektor. Det mäter inte obetalt arbete, oavsett om det är vård av barn, marmeladkokning eller utveckling av opensource-programvara. Om en person väljer att lönearbeta mindre för att göra något av ovanstående är det kortsiktigt dåligt för tillväxten.

Det må vara lätt att håna miljömuppar som tycker att folk borde odla biodynamiska rödbetor iförd folieburkini i stället för att arbeta. Men hur enkelt är det att rikta samma löje mot den som bygger kod för att det är roligt eller för uppskattning från sina likar? Eller den som ägnar sig åt medborgarjournalistik eller konstnärligt skapande? Den som arbetar ideellt med läxläsning för förortsbarn?

Gratisekonomin är inte dålig ekonomi. Den fungerar bara lite annorlunda. Det här ser vi bevis på hela tiden när det visar sig att nedladdning leder till ökade vinster för skivbolagen, eller bara på den fenomenala tillväxtökning som gratisarbetar-internet ändå medfört för världen.

Ändå analyserar vi ekonomi som om det som saknar pris vore värdelöst, som om endast det som görs mot betalning är bra för samhället. Som om man fortfarande på ett meningsfullt sätt kunde dra gränser mellan amatör och professionell. Den gränsen går vid betalning men inte vid kvalitet. När man ser på konst, eller för all del medier, är det mesta av det mest högkvalitativa mer eller mindre obetalt för den som utför arbetet. Är det inte ändå av värde för samhället att det finns? Det är i sammanhanget kanske talande att jag alltså skriver en dubbelt så lång och därmed förhoppningsvis dubbelt så innehållsrik version av den här artikeln helt gratis för bloggläsare att läsa lika gratis. Här kommer alltså premiumversionen utan kostnad eller ersättning medan basicvarianten är betald.

När Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt talar om att vi måste arbeta mer syftar de ändå bara på betalt arbete.

Både vänsterpartiet och miljöpartiet beslutade nyligen att driva frågan om arbetstidsförkortning. De hånfulla kommentarerna kom omedelbart. Jag är inte för en påtvingad 6-timmarsdag, men vi fick 8-timmarsdagen för snart 100 år sedan. Var det gudomlig inspiration som gjorde att man redan 1919 kom fram till den absolut optimala lönearbetstiden?

Det är för övrigt just arbetstiden som ligger bakom de stora skillnaderna i BNP i den rika världen. I Sverige har vi 1,5 års föräldraledighet och ofta sex veckors semester mot USA:s vanliga fyra respektive två veckor. Detta är val vi har gjort, och jag tror att de flesta svenskar skulle välja samma sak igen om de fick möjlighet. Eftersom vi faktiskt gillar att vara lediga mer här är det osannolikt att se att vi teoretiskt skulle kunna ha en amerikansk BNP-nivå. (Nu har vi dock i Sverige högre kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden än i många länder, ett relativt enkelt sätt att få högre tillväxt genom att obetalt arbete blir betalt och därmed räknas in i BNP. Den gigantiska frihetsökning det innebär för kvinnor att få en egen ekonomi är dock den överlägset främsta vinsten med det systemet.)

Det finns tillväxtentusiaster som generöst säger att BNP-ökningar såklart kan användas till både materiella förbättringar och till ökad fritid. Men det är ett engångsargument. Om människor faktiskt väljer att växla ut tillväxtökning i arbetstidsminskning skulle det ju i sin tur minska tillväxten. Och om man använder tillväxt som övergripande mått vore det alltså dåligt.

Men tillväxt är inte längre ett rimligt enda mått, om det någonsin var det, och lönearbete är inte det enda arbetet som är värt något, inte ens ekonomiskt. BNP-eran är över. Om vi bara kan komma överrens om att folkdräktstvång och diktatur inte är ett alternativ kanske vi kan prata om vad vi vill ha i stället.

Detta är alltså en dubbelt så lång version av texten jag i dag har i Expressen.

Om Greider, greiderismen och det direktspår den ändå har in i mig.

Det är inte bara tamburmajorerna som gör det. Jag har bevakat första maj många år. Det börjar alltid med att jag trött och cyniskt tittar på några hejiga ungdomsförbundare som försöker köra prideschlagers och slutar med att jag ler med mungiporna fulla av avund mot hundratals medelålders handelsanställda som går där i slutet av tåget, långt från ledningen, tillsammans.

Det finns något i det där "tillsammans".

Det finns något i min politiska ensamhet och vrede.

Enligt Göran Greider har jag ett vänstermedvetande, att döma av hans skissering av den politiska varelsen i den här nya kombinerade självbiografin och kampskriften Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Om man bortser från rätt mycket av det jag faktiskt tycker stämmer det. Han skriver om mig när han skriver om sig själv. Missnöjet som drivkraft, oförmågan att passa in.

Läs resten av den här texten hos Dalarnas tidningar

Crybaby

I dag har jag en snutt i tidningen om Polanskis gråta-ut-brev. Jag bad dem länka till förhöret med offret på nätet och det kanske kommer. För att ge en liten motvikt mot textmassorna om hur synd det är om Polanski alltså.

Några få ip-nummer färdas många många gånger per dag mellan mig och Niclas Berggren. Nog för att jag mer än gärna sammankopplas med honom - skarpare och mer intressant intellekt får man leta efter - men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför. I dag har samma ip-nummer gått mellan oss hela eftermiddagen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Snart börjar jag leta mönster och går ner mig i numerologi och då kommer Niclas inte längre vilja ha något med mig att göra.

ikväll feminism

Om ni inte redan sett det någonstans:

Ikväll tycker jag att ni borde komma och lyssna på när Maria Sveland, Magnus Betnér och Louise Persson under min ömma ledning talar om feminism. Behövs den, vad vill vi med den, vart är den på väg?

På Fores, arrangerat av Liberati Feminism mellan 19 och 21. Kom!

Rätt moral eller goda resultat - var god välj

För att rekapitulera: Sakine Madon skrev en text om att folk borde spara mer för att inte hamna i lyxfällor eller skuldsättning. Skärpa sig helt enkelt. Även om hon har rätt i sak (självklart vore det bättre om folk hade sparade pengar - fuck off-pengar som det också kallas) var det många som reagerade på att texten moraliserande tycktes utgå från att allt som krävdes var att fattiga liksom tog sig i kragen. Som om fattiga i allmänhet var det för att de sms-lånat till 18 plasmateveapparater och tre åkgräsklippare utan att ens ha gräsmatta, lyxfällan stylee.

Lisa Magnusson skrev då om hur fattiga människor saknar incitament att spara eftersom man inte får socialbidrag om man har pengar eller värdefulla saker, vilket i sin tur ledde till ytterligare diskussioner. Hon fick typiska invändningar om att det vore orättvist om man kunde använda sina egna pengar till roliga saker samtidigt som man fick hjälp med hyran av socialen.

Det är svårt att se tydligare exempel på fenomenet att tala förbi varandra. Det Lisa påpekar är inte vad som vore "rättvist" utan vilka effekter systemen ger i realiteten. För det klart att det är sant som hon säger. Om man är fattig, och av olika skäl, mer eller mindre medvetet, förväntar sig att behöva stöd från socialen då och då, är drivkrafterna att spara pengar extremt små. Man kan ha den förväntansbilden utan att nödvändigtvis alltid ha små inkomster, det kan handla om en uppväxt under förhållanden där mamma tvingades till socialbidrag för att klara ekonomin, insikten att man inte har några familjemedlemmar som skulle kunna hjälpa till ekonomiskt om det krisar, om att man har tillfälliga jobb och aldrig lyckas kvala in i socialförsäkringar eller a-kassa. Den senare gruppen har dessutom ökat drastiskt på senare år. Socialen finns där, och man vet, eller tror, att man då och då kommer behöva vända sig dit.

Om man då, när krisen inträffar, har sparat pengar, för att kunna åka på semester eller köpa en bil eller bara ha som allmän säkerhet, så får man inga pengar av socialen. Inte ens om man redan har köpt en bil får man det, för då måste man sälja bilen först. Inte ens om man råkar ha investerat i en bostad får man det, för då måste man sälja bostaden först (vilket dessutom är kontraproduktivt på alla sätt eftersom en person som bor i bostadsrätt generellt antingen bor i en region där det inte finns lediga hyresrätter eller där hyresboende i längden är dyrare än att bo i bostadsrätt eller radhus).

Om människor då är ekonomiskt rationella låter de såklart bli att spara och lånar i stället till bilen eller till semestern och konsumerar upp de extra pengar de hade kunnat lägga undan. Systemet uppmuntrar alltså människor till exakt det tanklösa ekonomiska beteende som Sakine helt riktigt tycker att de borde avstå ifrån. Allra mest uppmuntrar det till slit-och-släng-konsumtion av saker som inte finns kvar, omöjliga att sälja den dagen man tvingas till socialen.

Man kan såklart tycka att det ändå är bättre att systemet fungerar såhär, för att det vore "orättvist" på andra sätt. Jag förstår den där känslan av orättvisa, för övrigt. Men då måste man inse att man sannolikt aldrig kommer få människor att spara, om det nu är det man är ute efter. Man får välja mellan det man anser är moraliskt riktigt och det som ger de effekter man vill ha. Och om man då väljer moralen är det rätt konstigt att sedan moralisera över att folk inte beter sig som man skulle önska.

ps. Det här illustrerar för övrigt på ett bra sätt problemen med just behovsprövade bidrag som välfärdssystem, även bortom välkända effekter som inlåsning, stigmatisering och extrema marginaleffekter.

Uppdatering: Jag rekommenderar verkligen Marika Lindgren Åsbrinks två texter om problemen med socialbidrag (och deras ökande användning)!

sms-lån för tågfest

I dag stormar ett antal borgerliga politiker och debattörer mot de rödgrönas lånefinansierade satsning på järnväg. "Det är inte ansvarsfullt" säger Fredrik Reinfeldt exempelvis till TT att "konsumera stora järnvägsprojekt till lånade pengar." Svenska Dagbladets ledare pekar på bestämmelserna i budgetlagen: "Bakom resonemangen i budgetlagen vilar samma klokskap som ligger bakom viljan att hindra obetänksamma konsumenter från att ta huvudlösa sms-lån."

Låt mig bara först säga att jag också gillar det här med stabila statsfinanser. Jag är i allmänhet nöjd med att Sverige under Anders Borg och diverse socialdemokrater tidigare haft bättre koll på pengarna än exempelvis Grekland eller Storbritannien.

Ändå måste man ställa sig frågan om inte motståndet mot lånefinansiering av viss sorts statlig verksamhet kommit att bli moraliskt och moraliserande snarare än rationellt. Ingen förväntar sig att ett företag ska bekosta byggandet av en ny fabrik med pengarna i kassan, ingen tycker ens att det är konstigt att enskilda människor har lån på sina bostäder.

Varför är det självklart för företag och individer att finansiera investeringar som förväntas ge stor framtida nytta med lån, medan samma sak är oansvarigt för staten? Varför kallar man det "konsumtion" när det helt uppenbart är en investering? Ny infrastruktur för transporter kostar ohyggligt mycket pengar, särskilt i tättbefolkade områden. Samtidigt kan de tänkas stå där ohyggligt länge och innebära nytta för många generationer skattebetalare. Johan August Gripenstedt (en tänkare och politiker som inte sällan hyllas av t ex Svenska Dagbladets ledarsida) byggde i mitten av 1800-talet ut stambanan för lånade pengar, spår som vi fortfarande använder. En klok investering, får man nog lov att säga. Eller är dagens ansvarsdebattörer mot den också? Var den också ansvarslös?

Man skulle faktiskt kunna se det som rättvist med lånefinansiering av den sortens extremt långsiktiga investeringar - där framtidens skattebetalare är med och betalar för den nytta de själva kommer få ta del av - snarare än att kostnaden enbart drabbar dem som råkar vara skattebetalare just när investeringen genomförs. Kanske skulle man då också kunna genomföra de investeringar som alla fattar att vi behöver, men som dras i decennielångbänkar av delvis ekonomiska skäl.

(Principen är heller inte specifikt tågbunden, jag kan förstås förstå liknande argument för att lånefinansiera bilvägar också, även om jag själv råkar ogilla bilism).

Förs det alls någon diskussion om detta, om det alltmer moraliserande i budgetkontrollen, om att vi kanske borde ändra reglerna?

Du och jag, Khomeini, du och jag

I går skrev jag lite om islamofobin inom delar av högern. Det fick Dick Erixon att kalla mig "totalitär" och "socialliberal extremist i Khomeinis knä", en analys som Johan Lundberg på Axess i sin tur kallade "skarpsinnig" (vilket fick Lundbergs läsare att kalla mig "inkvoterad kvinna" med "defekt moralisk kompass")

Mer läsning: Expo, Jonathan Leman, Sakine Madon, Dilsa Demirbag Sten, Louise Persson och Andrea Doria (även om jag inte tror att det är riktigt lika illa som hen befarar)

Skattbart

Som någon av er märkte skrev jag på twitter om min konversation med skattemyndigheten apropå donationsknappen här på bloggen. Jag ringde och frågade hur man egentligen ska skatta, om alls, för sådana gåvor. Andreas Ekström hade tidigare pratat med skattemyndigheten om sin insamling inför Google-boken och fått beskedet att det sannolikt inte beskattades, men att han skulle ta upp donationerna under övriga uppgifter i deklarationen. Jag fick däremot uppgiften att det skall beskattas som inkomst i företaget, dvs, med drygt 50 procent skatt (hur man skulle räkna momsen fattar jag dock inte, men rimligen 6 procent för journalistiskt arbete?). Ingen skatt eller sådär 60 procent i skatt är såklart väldigt stor skillnad.

Gåvor är egentligen skattefria i Sverige numera, men frågan gäller om huruvida den som donerar pengar får någon gentjänst, så att det snarare än en gåva blir en ersättning för utfört arbete. Den person på skattemyndigheten jag pratade med menade att bloggandet är själva arbetet och att den som donerar ersätter mig för detta. Av någon anledning som jag inte helt begrep spelade det roll att jag har f-skattsedel för mitt betalda arbete som skribent.

Ni som donerar har visserligen ingen möjlighet att ställa krav på mig att jag bloggar, men så räknade hon det inte. I andra sammanhang räknas liknande gåvor, som stipendier från författarfonden (vars poäng är att man ska ha råd att arbeta med sitt konstnärliga arbete utan att det finns ett krav på att man ska framställa det ena eller andra verket) som skattefria, men inte för bloggande alltså.

Det hela är extremt oklart, och känns ju besvärligt också för mig kring de donationer som redan givits. Ni ville väl sannolikt att pengarna skulle gå till mig snarare än till staten och tänkte lika lite som jag på skatteeffekten.

När det gäller den debatt som blossat upp nu handlar den delvis om andra saker. Skatteverket skall alltså specialgranska stora bloggar för de gåvor de får från företag som vill att de ska skriva om vissa produkter. Julia skrev en krönika om det här i dag och hon har ju onekligen en poäng i jämförelsen med recensionsexemplar av såväl mascaror som böcker. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle förmånsbeskattas för de böcker jag får av förlag för att de vill att jag ska skriva om böckerna. Kanske borde man ta upp det också i deklarationen, jag har faktiskt ingen aning. Men jag är helt säker på att nästan ingen gör det, varken skönhetsredaktionerna på magasinen som får drivor av läppglans eller kulturskribenter som får paket från samdistribution flera gånger i veckan.

Vad är då skillnaden? Kanske bör man dela upp gåvorna i olika kategorier.Det finns sådana som är till för att testas, som när sminkbloggaren som får de nya OPI-lacken innan de ens kommit i butik (en våt dröm för någon som mig, måste erkännas) och som oftast leder till rena recensioner. Det här var fint eller bra, det här var urdåligt. De skönhetsbloggar jag emellanåt läser, som bjooti och lipglossbitch har såvitt jag kan se en rent konsumentupplysande inställning och sågar grejer lika ofta som de hyllar. Sedan finns det de rena marknadsföringsgåvorna, där bloggare x får ett par skor eller biobiljetter, något de glatt skriver om och därmed ger företaget reklam. En sista kategori är mutgåvorna, där bloggaren exempelvis får en dyr resa och medvetet eller underförstått antas skriva något fint om företaget som givit resan utan att specifikt koppla det till "Wiiii, jag fick en resa!"

Här blir den eventuella gränsdragningen för skatteverket alltså främst journalistisk, där god journalistik inte förmånsbeskattas men dålig gör det. Då inkommer problemet att den dåliga journalistiken i sammanhanget alls inte bara finns på tjejbloggar. Många tidskrifter som skriver om skönhet skriver glatt texter om parfym eller nya kollektioner efter det senaste pressmeddelandet utan att göra någon direkt redaktionell analys. Många har dessutom ytterligt låga murar mellan annonsavdelning och redaktion och skulle aldrig drömma om att såga Loréals senaste underlagskräm, hur kass den än är. Jag vet också att det har förekommit att stora annonsörer dragit tillbaka annonser när så skett (utan att peka ut specifikt Loréal). I det sammanhanget är de seriösa sminkbloggarna långt mer pålitliga.

Den här förklarande texten är alltså långtifrån heltäckande och delvis okunnig gällande förhållandena på magasinsmarknaden. Den stämmer inte heller med de besked jag fått från skatteverket.

Jag säger inte att bloggande inte bör beskattas eller förmånsbeskattas, men borde inte skattemyndigeheten först tänka efter hur beskattningen egentligen bör gå till, så att handläggare ger någotsånär likartade svar på likadana frågor, innan de går ut i tidningarna och berättar om sina spaningar på tjejbloggare? Och borde inte beskattningen av recensionsexemplar ske likadant oavsett var man skriver recensionen?

En vidare fundering gäller dessutom avdragsmöjligheterna. Om donationerna som sker via bloggen bör beskattas som inkomst i företaget, och bloggen ses som en del i företaget, då måste man ju rimligen kunna dra av alla utgifter i samband med bloggen på skatten. Det innebär att man har möjlighet att dra av hela sitt liv.

Skrev om en fest jag var på: *drar av sprit och nya strumpbyxor*
Skrev om vad jag lagade till middag *drar av matkostnaderna*
Skrev om min semester i Italien *drar av resan*

Det kanske skattemyndigheten också borde tänka på.

Tillbaka till vardagen: nu med mord

Varför känns det så passande att ryckas ur den ljuvliga påskledigheten med en film på nedmejade i Bagdad? En video vars förmodade existens fått amerikanska säkerhetstjänsten att försöka stänga ner Wikileaks, (Wikileaks vars medarbetare för övrigt också raidades i Tyskland nyligen för att ha publicerat listor över förbjudna sajter i Australien.)

Tre dagar med solsken men helt utan arbete var precis vad jag behövde för att något sånär återfå mental balans, men så splash: får man den vidare anledningen till den där obalansen rakt i ansiktet när det är dags att återgå till vardagen. Jag menar inte att jag specifikt gråter över Irak-kriget varje vecka, för det gör jag inte, men dessa döda är ett av många tecken på hur världen går åt exakt fel håll och det finns ingenting jag kan göra för att hindra den. (och det gråter jag faktiskt över, hur narcissistiskt det än är)

Det finns något så vansinnigt i hur så många faktiskt inte trodde att krig skulle påverka oss, att den nedbrytning av mänskligheten som är krigets evigt första offer inte skulle komma den här gången. Civilisationsbygge kallades det. Nationbuilding. Än mer vansinnigt att de som drev fram det här kriget kallar sig konservativa. Till konservatismens bästa sidor har jag alltid sett den självklara insikten om människans skröplighet och ödmjukheten inför just detta. Bakom den irriterande motviljan mot förändring finns dessa insikter, skepsisen inför att förändringen kan leda gott, den bittra klarsynen kring hur ofta den inte gör det.

Krigets nedbrytande effekter på etik och empati är erkända genom hela den mänskliga historien. Ändå bortsåg man från det, ändå bortsåg man från svårigheterna, ja ur konservativt perspektiv omöjligheten, i planerad och uttänkt utveckling. Pappersnationer skulle frammejslas med apachehelikoptrar, kosta vad det kosta ville. Det har hittills kostat oändligt mycket mer än just dessa liv i just denna film. Till och med mer än alla möjliga terrorister som inspirerats av det wikileaks kallar collateral murder - oavsiktiga mord.

Krigets logik förvrider politiken, gör uppdelningar i vänner och fiender, gör friheter löjliga, underkastelse nödvändig. Det vi kallat kriget mot terrorismen genomsyrar våra samhällen och tar dem ifrån oss.

"Men vi kan ju se det här, det är ändå en fördel", sa S. För all del, det är sant. Därför uppmanade jag alla på twitter att skänka pengar till wikileaks så att de kan fortsätta sin livsviktiga verksamhet. Men insikten att dessa våra samhällen gör allt de kan för att stänga ner även detta demokratins fönster gör så ont. Detta är också krigets logik. Eller "närvarons" logik då, efter det mönster när krigsinsatser i andra länder numera benämns "närvaro", som vore det en annan helgutflykt.

Och så undrar folk varför jag är så bitter. Jag ska bara hänvisa dem till den här filmen nästa gång.

Johan Wirfält skriver också om avtrubbningen och även om han har en viktig poäng (och skriver mer om den vidriga dialogen mellan soldaterna, något jag bara inte orkade för att jag var så upprörd) tror jag att det är för snävt att skylla på tekniken. Den här avtrubbningen sker i alla krig, oavsett tekniska hjälpmedel, oavsett erfarenhet av våldsamma dataspel.

För att allting blir bättre med Elizabeth Taylor

Läs också Therese som tänker på hur hon vill se ut på våren. Inte som Liz, men himla fint också.

Mot medeltiden

"Det finns en oklar, flytande rädsla i samhället som riktas än mot nätpedofiler eller Jihad Jane, än mot buset i buskarna. Denna rädsla försöker politikerna kapitalisera på genom hårdare tag och anslutande nedrivning av de gränser som i demokratier vanligen sätts upp för statens våldsutövning."

Läs min text om Ask, medeltiden och det allmänna rättsomedvetandet i Expressen

Svindlande höjder

I en krönika i fredags skrev Ingegärd Waarenperä i DN (apropå kritiken mot Marie-Louise Ekmans lön på Dramaten) att en genomsnittlig kulturchef på större dagstidning tjänade mer än 85 000 kronor i månaden.

Jag måste erkänna att jag hajade till. Jag har ingen anledning att misstänka att hon skulle vara felinformerad, det är inte det, men nog tappar man lite andan ändå. Jag måste erkänna att jag inte visste om att gapet mellan folk och folk hade blivit exakt så hisnande. Frilansarvodena har gått ner också i kronor räknat på de senaste tio-femton åren, branschen har allmänt antingen redan genomfört eller står inför stora neddragningar, men på chefsnivå tuffar allt alltså vidare.

Låt oss genomföra ett strikt teoretiskt tankeexperiment. Bear with me, jag vet att jag är utopisk nu, men lek med tanken att någon av de där 90 000-kronor-i-månaden-cheferna valde att enbart ta ut, säg 50 000 i månaden. I kulturvärlden rent allmänt är det en jättehög lön och om man tittar på generell lönestatistik är det definitivt att räkna som en hög inkomst.

Givet skattesystemet skulle man då ha 52 000 kronor mer i månaden att köpa artiklar för till kultursidan. Det skulle exempelvis kunna innebära sex stycken långa och välbetalda texter (parentetiskt och för full transparens kan man jämföra med min text om den nya liberala teorin, en huvudtext på sidan som tog mig mer än en vecka att skriva och som jag kunde fakturera 6000 kronor för).

Utan att vara kommunist eller drivas av ideologiskt motstånd mot inkomstskillnader kan man åtminstone tänka sig att det skulle kunna vara en bättre användning för pengarna. Bara en tanke i det sargade kultursideslandskapet.

Uppdatering: hade räknat fel i hastigheten, det är alltså 52 000 kronor man skulle få över, inte 80 000 som jag påstod först.

Moderat raggar röster bland folkmordsförnekare

Få lär ha missat den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet på upp mot två och halv miljon armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. Om det beslutet kan man tycka olika. Jag är själv inte alls säker på hur bra det är om riksdagen ska börja slå fast historiska sanningar, men tolkar riksdagsbeslutet mer som att vi ska börja kalla en spade en spade. Det var ett folkmord, det är forskarna eniga om, så låt oss kalla det för det också. Europaparlamentet och FN förklarade redan för 25 år sen att det som skedde bör betraktas som ett folkmord, så det är inget direkt nytt påhitt. Ändå kan jag begripa de invändningar som handlar om statens relation till historien.

Vad som är något mindre lätt att begripa, eller att acceptera, är de invändningar som ifrågasätter om det över huvud taget var ett folkmord. Dessa kommer främst från Turkiet eller från turkiska organisationer i andra länder. I söndags hölls t ex en demonstration som på Facebook beskrivs som en: "Protest mot Svenska Riksdagens beslut om sk. armeniska "folkmordet"". Det så kallade "folkmordet" alltså. Inte mycket oklarheter där kring vad det är man protesterar mot.

På denna demonstration talade moderate riksdagsledamoten Göran Pettersson, vilket han beskriver såhär:

"Mötet inleddes med att man spelade svenska nationalsången. Därefter följde ett tal av en ung turkisk kvinna följt av turkisk marschmusik. Därefter blev det dags för mig att anträda talarpodiet som var utsmyckat med en stor svensk och en stor turkisk flagga."

"Det var ett kort tal, inte längre än tio minuter, men det avbröts av applåder och ivrigt flaggviftande vid ett stort antal tillfällen. Efter talet kom ett stort antal personer fram och skakade hand och tackade för talet och sa att de skulle rösta på Moderaterna. Jag undrar om jag någonsin igen kommer att få tala inför en lika månghövdad och entusiastisk publik."

Moderaterna raggar alltså röster på folkmordsförnekardemonstration. Pettersson själv säger inget, enligt egen utsago, om att folkmordet inte ska ha ägt rum, men demonstrationsorganisatörerna är tydliga nog med sin uppfattning. Det går inte ens att föreställa sig motsvarande situation överfört till något annat sammanhang, annat folkmord.

Svenska riksdagspolitiker som talar framför flaggviftande förintelseförnekare och säger att vi bör avskaffa Forum för levande Historia (en i sig helt rimlig åsikt) och skriver glada blogginlägg efteråt om den goda stämningen? Nej, det går inte ens att tänka.

Men det här går, uppenbarligen.

(tack till Sakine som tipsade mig)

Uppföljning till det där med föraktet för svaghet

I lördags hade jag den här texten i Dalarnas tidningar. Den handlar i grunden om den allt mer utbredda medelklassifieringen av staten, att staten är till för den ordentliga medelklassen och att folk som på olika sätt inte ingår i denna grupp inte har mycket ur staten att hämta. Ingången i texten är att jag i förra veckan hamnade i en diskussion på en bar med en kvinna som läser till läkare och som bekymrade sig över kostnaderna för vård av missbrukare. Hon tyckte att man måste ifrågasätta om den vården verkligen borde vara skattebetald, eftersom missbrukare själva valt en så destruktiv livsstil. När jag ställde den mest självklara motfrågan om samma sak borde gälla människor som får benbrott vid skidåkning svarade hon att det ju ändå i sammanhanget gällde mycket mindre pengar.

Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.

Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.

Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.

Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)

I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.

Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.

Kränkningar är ett sätt att kommunicera

Men ååå, om jag hör en enda person till uppmana folk i allmänhet eller muslimer i synnerhet att "ta avstånd" från mordplanerna mot Lars Vilks tänker jag emigrera. Oklart vart eftersom samma imbecilla inställning sannolikt förpestat huvuddelen av världen vid det här laget.

Kan vi inte enas om att default-läget är att man är emot mord? Vad säger ni? Att man inte specifikt måste uttrycka sitt avståndstagande för att man ska antas ogilla planer på att mörda folk? Och att detta defaultläge gäller liksom i allmänhet, utan att man kan misstänkliggöras för att tvärtom gilla och uppmuntra mordplaner om dessa totats ihop av en man om man är man, av en västeråsare om man är från västerås eller av en muslim om man nu är muslim. Det hördes för övrigt mycket få rop om att alla lutheraner måste ta avstånd från det faktiskt utförda mordet på abortläkaren George Tiller förra våren (eller för all del om att alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet måste ta avstånd från att 70 000 kvinnor dör i illegala aborter varje år).

Trots att jag alltså av detta skäl vägrar ta specifikt avstånd från mordplanerna mot honom blir jag dock mer och mer förtjust i Lars Vilks. "Kränkningar är ett sätt att kommunicera" sade han i Studio ett i går, och det är ett utomordentligt tilltalande tänkesätt. (här kan man parentetiskt infoga min glädje över att hipsterkränkarbloggen Den Goda Smaken äntligen är tillbaka) Däremot har han ju fel i att detta tänkesätt är allmänt i västvärlden, tvärtom tycks ju folk bli kränkta mest hela tiden, och då inte bara för att folk ritar av Muhammed eller talar om någons mamma. Vi har olika tabun i olika kulturer och något samtidigt mer ytligt fritt och mer lättkränkt än den moderna fria världen är det svårt att hitta.

Nu är det självklart att förolämpningar riktade mot människor som redan befinner sig i underläge (som jag för övrigt har svårt att se att Vilks bild, till skillnad från Muhammed-med-bomben-bilden, ens entydigt var - satiren i den riktar väl sig lika mycket mot den då grasserande löjeväckande rondellhundshysterin) är annorlunda än förolämpningar riktade mot makten. Det betyder inte att de inte kan vara roliga eller tankeväckande men särskilt gällande masspublicering är det fler parametrar att ta hänsyn till när man exempelvis skämtar om eller hånar multihandikappade än statsministrar (som om dessa två kategorier nu var oförenliga). I vissa sammanhang ÄR det svårt att inte se provokationer som slag i ansiktet, och som publicist är det såklart något man måste tänka på.

Som alla som följer mig på twitter vet håller jag mig själv dock med en emellanåt riktigt rå humor som inkluderar hån mot judar, handikappade, kvinnor, män, folkpartister, Yvonne Ruwaida, kronprinsessor och andra kungligheter, människor som handlar förvaringsboxar på Granit, elallergiker, antroposofer, pressansvariga hos moderaterna, poliser, bilister, har jag sagt Yvonne Ruwaida? (Se för all del inte detta som hela listan)

Jag inser själv att det emellanåt kan uppfattas fel, att folk kan bli ledsna eller rent av kränkta. Om man skulle lösrycka något av de mer utrerade citaten, särskilt då riktade mot någon i allmänhet ansett skyddsvärd grupp, skulle jag absolut kunna utmålas som ett exempelvis antisemitiskt kräk. Kanske litar jag för mycket på att min gärning i offentliga sammanhang och mitt förhållandevis väl kända och uppriktiga engagemang för goda saker och mot dåliga skall göra att en sådan bild inte skulle fastna, men säker kan jag ju inte vara. Ändå fortsätter jag. Ändå vill jag inte pr-ifiera mig själv, ändå väljer jag risken att kanske såra någon. Det blir roligare så. So shoot me.

Viktig uppdatering: Efter att ha följt lite mer Vilksiana måste jag verkligen revidera min initiala förtjusning. Jag anser visserligen att kränka måste få vara ett sätt att umgås, men bortsett från det är jag rädd att han verkar vara dum i huvudet.

apollonisk städiver

Rasmus har skrivit om att vi kanske måste ifrågasätta hushållen och inte bara de betalda tjänster som utförs i dem, och har som vanligt en del intressanta poänger. Jag är inte heller alls säker på att modern/omodern är rätt motsatspar. Om vi ser modernisering som modernism, med dess kopplingar till industrialismen, är det förstås rimligt att se omvandlingen av obetalt arbete utfört av kärlek och tvång till betalt arbete utfört av önskan att få pengar som en modernisering (i sammanhanget är självfallet undantaget för städrobotar en anomali).

Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.

Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.

Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?

I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.

Mer om poliser

"Mellan åren 2005-2009 upprättades 21 548 anmälningar mot poliser. Bara 1,4 procent av dessa ledde till fällande dom. En gigantisk majoritet går aldrig ens till åtal. Om skeendet finns filmat är det en liten fördel för den enskilde. Är det någon som tror att de Malmöpoliser som kallade invandrare ”apejävel” och ”blattejävel”, och lystet talade om allt våld de tänkte utöva mot dem, ens skulle fått en smäll på fingrarna om inte Sydsvenskan grävt tag i filmen på dem? Ofta räcker det dock inte, som när pensionären Åke Djerfsten 2005 mitt framför övervakningskamera fick stryk av två poliser med stålbatonger, som ändå inte fälldes för mer än tjänstefel och därför får fortsätta som poliser.

P3:s Brunchrapporten gick i februari i år igenom polisens arbete i så kallat problematiska förorter och upptäckte då bland annat en ökning av antalet visitationer, trots att polisen enligt lag måste ha direkta misstankar om att en person exempelvis bär vapen för att få genomföra sådana. På 400 visitationer i Malmö under 2009 hittade polisen en kniv. De visiterade ungdomarna känner sig trakasserade och de i många fall odokumenterade visitationerna tycks främst grundas i att polisen liksom i allmänhet betraktar unga invandrarmän i fattiga förorter som farliga."


I fredags hade jag den här texten (som detta alltså är ett utdrag ur) i Stockholms Fria om poliser.

Rent hus

I dag kan ha varit den dag när mitt tålamod med det som kallas RUT-och-ROT-debatten helt enkelt upphörde. Aftonbladet kör upp stort att s-topparna använder sig av avdraget för hushållsnära tjänster och Lena Mellin påstår att det bör man alltså inte göra om man är emot det. Jag känner flera nyliberaler som har sina barn på dagis och rent av nyttjar kollektivtrafik och landstingsvård och väntar med spänning på att detta stora avslöjande kommer i tidningen.

Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.

Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)

Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.

Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.

Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.

På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.

Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.

Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.

Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.

Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?

Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.

På fullaste allvar

Åh, upptäckte en ohyggligt rolig (eller rätt tragisk) sågning apropå min text om individen i Arena. Jag ger er Smålandsposten:

"Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla."

Erm, ja? På rak arm några andra saker jag också påstår. På fullaste allvar:

- Jorden är rund
- Evolutionen pågår
- Gravitationen verkar
- Secret plan is secret
- Vissa konservativa har en djupt kuriös syn på vetenskap och kunskap