torsdag, juli 01, 2010

Vi kan skapa en kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare

Vad har en arbetsgivare rätt att kräva av sina anställda? Mer än att man faktiskt gör sitt jobb alltså. För det räcker ju inte, i de allra flesta fall kräver arbetsgivare, och i förlängningen chefer, att man infinner sig på arbetsplatsen vid vissa tider (också i yrken där själva arbetet skulle kunna utföras på valfri plats och tid), iförd vissa kläder (också där dessa inte har någon relation till arbetets kvalitet) och inte minst att man uppfyller vissa sociala koder som inte heller står i relation till det egentliga arbetet. Det senare kan ofta i medelklassyrken yttra sig i att man förväntas delta också i aktiviteter utanför arbetstid, som kick-off-kurser med gemensamt alkoholintag, tillitsövningar och gruppsamtal om vilket djur man skulle vara, om man var ett djur.

För att uttrycka det tydligt kräver arbetsgivaren lydnad. Även om du lika gärna skulle kunna utföra ditt jobb mellan 14 och 22, iförd kimono och badtofflor, skulle det underminera arbetsgivarens auktoritet om du tilläts göra det. "Tänk om alla gjorde så?" Då skulle vi kanske inte lika gärna lyda i allting annat heller. Auktoriteten måste upprätthållas till varje pris.

Det finns anledningar till att jag väljer bort att ha ett vanligt jobb.

Historiskt har lydnadskravet åtminstone bara gällt på arbetstid, på arbetsplatsen. Vad man säger till sina kompisar, hur man är klädd på krogen eller vilka politiska partier man väljer att engagera sig i har inte chefen haft något med att göra. I det nya medielandskapet stämmer inte det längre. Vi har alla läst om killen som fick sparken från ett dagis för att han fanns på en bild på facebook iförd pornstar-mössa. Ungdomar varnas regelmässigt av så kallade experter för att deras festbilder eller frispråkiga bloggar kommer googlas av framtida arbetsgivare som kommer se det faktum att du slickade godisshots från en rödbränd torso på Ibiza sommaren 2009 som ytterst komprometterande för ditt möjliga jobb som ekonomiassistent. Häromdagen läste jag så en annan expert som varnade för att: "meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare."

En kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare? Så kan vi ju inte ha det.

Det handlar alltså i den specifika fallet om en SJ-anställd som twittrat från ett våldsamt försenat tåg, och som dels varit otrevlig mot en passagerare, dels yttrat kritik mot beslut från Trafikverket och mot de alltför känsliga systemen som orsakar förseningar. Att det är dumt att vara otrevlig är väl rätt okontroversiellt (om än möjligen förståeligt emellanåt, vi är bara människor), men det viktigaste här tycks vara relationen till arbetsgivaren, i det här fallet i offentlig sektor.

"Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill."

Nu tycker jag nog att employment branding låter som en sjukdom, eller åtminstone ett symtom på en samhällssjuka som jag gärna skulle slippa, men det intressanta är ju att bakom detta finns inställningen att den anställde är livegen. Man står aldrig utanför arbetsgivarens intresse, får aldrig "tycka vad sjutton man vill". Att vi har en lag, meddelarfriheten, som ger den lagliga rätten att stå fri från jobbet anses vara ett problem. Internet innebär ingen befrielse utan tvärtom att personen som betalar din lön får makt över hela din existens. Det är som 24/7-BDSM men du gör det för att kunna betala hyran snarare än av lust. Kopplingen till sexhandel är inte alls särskilt långsökt, många upprörs över att man kan köpa någons kropp, men här antas ett helt vanligt jobb uppenbarligen innebära att man säljer sin själ.

26 kommentarer:

Olof sa...

Bra skrivet!

Juhani Kulo sa...

Hej
Mycket bra skrivet. Du sätter fingret på en viktig punkt, var går arbetsgivarens gräns för makten över individen? Det du skriver som sammanfattning är klockrent. Går man in i ett anställningsförhållande så tycks man sälja sin själ. Det är inte riktigt vad jag uppfattar som ett rimligtförhållande mellan arbetsgivare och anställda.
/juhani Kulo

nemi sa...

Som fackligt aktiv kan man både kritisera och påverka.

Anonym sa...

Det påminner om hur man efter slaveriets avskaffande och i den framväxande industriella revolutionen i USA inte såg särskilt mycket skillnad mellan slaveri och löneslaveri.

buriburr sa...

Najs skrivet, detta har ja aldrig tänkt på!

Tommy sa...

Frihet är slaveri, och omvänt. men när det gäller bvehovet av sociala koder, dress codes och fasta talesätt och grepp som ska tillämpas på alla kunder. Företgaget bestämmer vad som anses säljande och sant, den asntällde blir reklampelaren för detta. Frågan är om det inte också handlar om att lydnaden flyttats över från kund vs anställd till anställd vs chef. Förr gällde det med självklarhet att man respekterade den anställdes ord, man muckade inte emot om man inte ville ses som konstig och oregerlig. idag är det inte så, vi har blvit bråkigare och vi vet också att de anställda inte alltid har så väldigt bra på fötterna och ibland bara höftar. Då ökar behovet av ett sammanhållande kitt som ska spegla känslan av att "vi är ett gång här på företaget eller myndigheten", då behövs det alltså gemensamma attityder, en inkörd stil, gemensam humor och fritid.

Ett vardagligt exempel på innött beteende från en kurs: varför kan inte affärsbiträdena lära sig att många inte vill ha småslantarna dansande ovanpå en eller flera blanka, svällande sedlar när vi får växel tillbaks?? Vi vill självklart ha gruset nederst i kupad hand och sedlarna ovanpå - men de har allesmmans numera drillats att lämna på det andra sättet, för att sedlarna "inte ska slitas". Till och med om jag markerar tydligt med handen att det ska vara mynten först så fånar de sig och försöker skjuta in sedlarna från sidan, och natuyrligtvis växlas inte ett ord under denna balett. Alltså, att ta emot växel med sedlarna öunderst fungerar kanske om man sitter ner men fan inte när man står upp och sträcker fram hande över en kassa belamrad med en massa tingeltangel, särskilt inte om man är 1.80. men det är tydligen förbjudet att ens tänka så långt om man sitter i kassan.

gunnarstrandberg sa...

Applåderar!

Det kan vara än mer cyniskt än så... En del bryr sig inte om själar, det är din hjärna de vill äga. Fanns möjligheten skulle de skära ut den, koppla upp den, och slänga resten av både kropp och eventuell själ på bergabacken, som rens åt trutarna.

Anna sa...

jag tror jag jobbar bättre i kimono och tofflor. Ska sluta vara livegen så fort jag bara kan, lättare sagt än gjort...

Brit Stakston sa...

Välskrivet som vanligt Isobel men också bitvis en övertolkning av vad jag skrivit. Beklagar om jag varit så otydlig.

Självklart tycker jag också att arbetsplatser ska ha en kultur där det är ok att ifrågasätta - min syn är också att detta är möjligt på fler arbetsplatser än det inte är det i Sverige år 2010. De företag som inte har den "kulturen" över tid kommer att i allt högre utsträckning att väljas bort av de anställda. (I de lägen vi har förmånen att kunna välja arbetsgivare.)

Din tolkning av min text ger mig lust att förtydliga mig.

Sen har vi säkert i grunden extremt olika syn på arbetsgivare. Det är för mig inte synonymt med någon som förtrycker, censurerar etc

Och förresten, lokföraren som anställd hos SJ AB är inte offentligt anställd. Var ett misstag att utan tydligare övergång förklara varför jag slängde in detta med meddelarfrihet efter resonemanget om honom. Lokförarens konversation skulle gestalta hur svårt det är med privat/offentligt i relation till omvärlden trots den egna uppfattningen om att det är "privat". Ibland är det olyckligt att lyfta in saker man länge funderat på och stött på olika aspekter av tidigare.

Återkommer med länk till en blogg så småningom om det hela, får skriva i helgen på väg till Almedalen eller så tar vi diskussionen vidare där!
/B

Goorilla sa...

Hoppas det blir allt mer av "vise versa".
Arbetsgivaren blottläggs och offentliggörs så att alla skyr den arbetsgivare som prostituerar sina anställda.

Andreas E sa...

Bara rakt igenom lysande.

Anonym sa...

Super-duper-bra! Heja Iso!

/Ett fan

Elin sa...

Håller med så många ovanstående. Sylvasst och kanonbra.

Markus sa...

Jag förespråkar självklart frihet. Det gäller dock både arbetstagaren OCH arbetsgivaren.

Vill arbetsgivaren inte ha folk som twittrar, klär sig i kimono eller jobbar på eftermiddagarna så ska det stå arbetsgivaren helt fritt att ställa de kraven. Passar det inte så säg upp dig. Att vara anställd vid ett visst företag är inte en mänsklig rättighet.

Fredrik sa...

Jättebra skrivet Isobel!

Markus,

problemet är att det inte finns många företag som inte skulle vilja reglera sina anställda helt och hållet efter företagets egna behov. Varför skulle man, om möjligheten fanns, inte vilja skriva i anställningskontraktet att "du gör som vi säger åt dig, i alla avseenden"? Och som alla vet är det arbetsgivarna, inte den enskilde arbetstagaren, som i de allra flesta fallen har makten över arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden präglas fortfarande inte, år 2010, av jämlika förhållande där människor möts på lika villkor. För de allra flesta arbetstagare handlar det inte om att välja och vraka mellan jobben och ta det som passar ens egna behov bäst utan man tar det jobbet man hittat efter att ha sökt som en galning i 6 månader.

Marcus sa...

Markus: Det är fanimej ingen rättighet att ställa vilka krav man vill på en annan människa mot att man betalar för dennes arbete. Det du beskriver är själva definitionen av löne-slaveri - eller tror du att det enda som slaveri omfattar är att någon inte får betalt för sin arbetsinsats? Då kan du ju fundera lite till.

Magnus sa...

Det kom ytterliggare ett exempel på en del av det du skrev om idag. En anställd på Migrationsverket utryckte sin åsikt på Facebook. Resultat? Utredning om han kan fortsätta på sitt arbete. Har han gjort något fel i sitt arbete? Nej, men han kanske har "fel" åsikter.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7402507.ab

Marcus sa...

@Magnus: Fast om det den anställde uttryckte på Facebook är ett utslag av rasistiska åsikter så vore det dock fel att inte utreda huruvida detta har inverkat eller skulle kunna inverka på de arbetsuppgifter han har betalt för att utföra, eftersom de är av en sådana art där rasistiska åsikter skulle kunna ha inverkan...

Tommy sa...

Man kan ju föreställa sig hur det skulle fungera om det bakom disken på en mäklarfirma, en resebyrå eller en myndighet var likadant som på en del "jobbklubbar" och AMS-aktiviteter. AMS bild är ofta att klienten, den som är inskriven på en åtgärd inte kan tilltros någon egendriven aktivitet alls: om de får lov att starta och följa upp saker på egen hand, göra det de uppfattar ska till, i st f enligt byråkraternas normer så strular de bara bort tiden och börjar lira dataspel, läsa deckare eller gå in på Facebook och Flashback. I extremfallen - intye så ovanliga - måste de be om lov för så enkla saker om att få använda en telefon eller lämna stället för att söka upp någon som kan väntas leda vidare mot ett jobb. Har kontakten inte initierats av AMS-folket är den a priori misstänkt och antagligen värdelös, han ska säkert bara knarka eller sola....

AMS anspråk på att styra och ställa med precis allt för sina arbetssökande är extrempunkten av det som Isobel beskriver, trots att den verksamhet som finns på sådana ställen inte precis kännetecknas av hög eller driven akltivitet och aldrig heller utvärderas från dem som är föremål för den (säger "det här var skit, hur kunde ni spela bort det där?" gör du bara om du är beredd att resa dig och gå och acceptera skippad a-kassa eller vad det är). Man tar metodiskt ifrån de inskrivnma alla möjligheter att själva göra något efter sin egen bedömning, och därmed snor man också självförtroendet som är något av det viktigaste för at få jobb idag: ingen anställer någon som hänger med huvudet och inte utstrålar självförtroende. Det ä'r klart att det bryter ner människor men eftersom det är så pass förnekat idag att arbetslöshet och fattigdom till stor del är strukturella problem så går det int att få upp det här på dagordningen av egen kraft, för på dagordningen finns bara medellklassens livspusslande och de problem det implicerar.

Magnus sa...

@Marcus jag förutsätter att man kontinuerligt följer upp alla anställdas arbete för att se att de inte missköter sig och följer lagar och förordningar. Om de gör det får de väl ha vilka åsikter som helst? Man kan ju faktiskt även göra fel åt "andra hållet" också, dvs godkänna allt eller ta betalt för att godkänna ansökningar (vilket har skett).

Marcus sa...

@Magnus: Jo, man har säkert många olika sätt att följa upp etc, men det är ju bara det omedelbart mätbara. Faran åt andra hållet är mer i linje med resonemanget i Isobels post tycker jag; att arbetsgivaren sätter upp en rigorös kontrollapparat som övervakar den anställde, med allt från stämpelklockor till loggar över internetaktivitet. Utöver integritetskränkningen menar jag att alla människor, till och med löntagare, bör behandlas som oskyldiga tills motsatsen bevisats, och betrodda till dess en misstanke faktiskt finns.

Disciplineringen börjar inte först vid bestraffningen utan redan med övervakningen.

Magnus sa...

@Marcus jag med. Jag anser även att de har rätt till åsiktsfrihet. Framförallt på sin fritid.

Marcus sa...

@Magnus: Men frågan var ju huruvida det är en inskränkning av den åsiktsfriheten att starta en utredning när det uppdagas att en anställd hyser en åsikt som skulle kunna inverka på hans jobb. Jag ser inget problem emd det.

Du verkade mena att man får se till att ordentligt kontrollera att arbetet utförs korrekt medan det utförs. Jag påpekar bara att en sådan kontroll i sig vore disciplinerande och integritetsvidrigt.

Anonym sa...

Du så otroligt bra Isobel! Du är ett geni.

/Magnus

moisthlm sa...

Intressant skrivet, men faktamässigt i delar förvirrande. Exempelvis ska betonas att meddelarfriheten enbart gäller för offentliganställda. Någon sådan rätt finns inte i den privata sektorn.

Däremot finns något som heter lojalitetsplikt som följer av att avtal ingås om anställningen. Som anställd har man alltså en plikt gentemot sin arbetsgivare som innefattar att man inte får uttala sig hur som helst, avslöja hemliga uppgifter etc.

Jag håller i övrigt fullständigt med om att arbetsgivaren inte har något att göra med om man godisshottar på Ibiza osv. Det är både otidsenligt och rätt befängt att som arbetsgivare förvänta sig något annat än att anställa har liv vid sidan av jobbet. Djupt osunt och oönskat, ska tilläggas.

Att ett företag har rätt att skydda sig mot anställda som underminerar eller saboterar verksamheten är emellertid en nödvändighet för att upprätthålla någon form av balans* i maktförhållandet mellan medarbetare och arbetsgivare. Detta är lika självklart som att anställda ska skyddas mot arbetsgivare som på olika sätt behandlar sina anställda illa.

Det är tråkigt och otidsenligt tycker jag att se anställningsförhållandet som ett krig. Istället handlar det om ett samarbete i vilket båda parter investerar både engagemang, pengar och tid. Det är modern arbetsgivarpolitik.

*Notera att jag använder ordet balans, med vilket jag vill indikera att inte bara den ena sidan (traditionellt arbetsgivaren) besitter makt i relationen. Det är viktigt att poängtera.

Pettsson sa...

Mycket angeläget ämne! Speciellt det det du kommer in på att människor förväntas passa in även sin fritid efter arbetslivets krav, att rätten till personlig integritet är kringskuren i den nya medievärldens panoptikon - när den ökande friheten till information kunskaper och samverkan blir illusorisk eftersom den också skapar ökat tryck på reglering och självreglering av den egna personligheten och uppförandet. Det räcker i många fall inte att ha en godkänd arbetsinsats. Det ska också till en matchande personlighet. Det där får mig uppriktigt sagt att kräkas!