lördag, maj 01, 2010

Rätt moral eller goda resultat - var god välj

För att rekapitulera: Sakine Madon skrev en text om att folk borde spara mer för att inte hamna i lyxfällor eller skuldsättning. Skärpa sig helt enkelt. Även om hon har rätt i sak (självklart vore det bättre om folk hade sparade pengar - fuck off-pengar som det också kallas) var det många som reagerade på att texten moraliserande tycktes utgå från att allt som krävdes var att fattiga liksom tog sig i kragen. Som om fattiga i allmänhet var det för att de sms-lånat till 18 plasmateveapparater och tre åkgräsklippare utan att ens ha gräsmatta, lyxfällan stylee.

Lisa Magnusson skrev då om hur fattiga människor saknar incitament att spara eftersom man inte får socialbidrag om man har pengar eller värdefulla saker, vilket i sin tur ledde till ytterligare diskussioner. Hon fick typiska invändningar om att det vore orättvist om man kunde använda sina egna pengar till roliga saker samtidigt som man fick hjälp med hyran av socialen.

Det är svårt att se tydligare exempel på fenomenet att tala förbi varandra. Det Lisa påpekar är inte vad som vore "rättvist" utan vilka effekter systemen ger i realiteten. För det klart att det är sant som hon säger. Om man är fattig, och av olika skäl, mer eller mindre medvetet, förväntar sig att behöva stöd från socialen då och då, är drivkrafterna att spara pengar extremt små. Man kan ha den förväntansbilden utan att nödvändigtvis alltid ha små inkomster, det kan handla om en uppväxt under förhållanden där mamma tvingades till socialbidrag för att klara ekonomin, insikten att man inte har några familjemedlemmar som skulle kunna hjälpa till ekonomiskt om det krisar, om att man har tillfälliga jobb och aldrig lyckas kvala in i socialförsäkringar eller a-kassa. Den senare gruppen har dessutom ökat drastiskt på senare år. Socialen finns där, och man vet, eller tror, att man då och då kommer behöva vända sig dit.

Om man då, när krisen inträffar, har sparat pengar, för att kunna åka på semester eller köpa en bil eller bara ha som allmän säkerhet, så får man inga pengar av socialen. Inte ens om man redan har köpt en bil får man det, för då måste man sälja bilen först. Inte ens om man råkar ha investerat i en bostad får man det, för då måste man sälja bostaden först (vilket dessutom är kontraproduktivt på alla sätt eftersom en person som bor i bostadsrätt generellt antingen bor i en region där det inte finns lediga hyresrätter eller där hyresboende i längden är dyrare än att bo i bostadsrätt eller radhus).

Om människor då är ekonomiskt rationella låter de såklart bli att spara och lånar i stället till bilen eller till semestern och konsumerar upp de extra pengar de hade kunnat lägga undan. Systemet uppmuntrar alltså människor till exakt det tanklösa ekonomiska beteende som Sakine helt riktigt tycker att de borde avstå ifrån. Allra mest uppmuntrar det till slit-och-släng-konsumtion av saker som inte finns kvar, omöjliga att sälja den dagen man tvingas till socialen.

Man kan såklart tycka att det ändå är bättre att systemet fungerar såhär, för att det vore "orättvist" på andra sätt. Jag förstår den där känslan av orättvisa, för övrigt. Men då måste man inse att man sannolikt aldrig kommer få människor att spara, om det nu är det man är ute efter. Man får välja mellan det man anser är moraliskt riktigt och det som ger de effekter man vill ha. Och om man då väljer moralen är det rätt konstigt att sedan moralisera över att folk inte beter sig som man skulle önska.

ps. Det här illustrerar för övrigt på ett bra sätt problemen med just behovsprövade bidrag som välfärdssystem, även bortom välkända effekter som inlåsning, stigmatisering och extrema marginaleffekter.

Uppdatering: Jag rekommenderar verkligen Marika Lindgren Åsbrinks två texter om problemen med socialbidrag (och deras ökande användning)!

30 kommentarer:

Åsa sa...

Det finns så många bra argument för en icke behovsprövad grundinkomst. Praktiska och moraliska. Jag bara väntar på att just denna debatt till slut genererar den slutsatsen. Men jag håller inte andan.

J J Astor sa...

Om man 'raljant' skriver att "folk hamnar i knipa för att de är korkade" och detta 'är korkade" egentligen är ett täckord för "fattar dumma, dvs icke-optimala beslut" som att ta sms-lån för att klara hyran och inte bli vräkt eller att bo i trånga och halvgamla hyresrätter i stället för att köpa siog en insatslä'genhet, så ska man inte bli förvånad om många insatta läsare blir arga och sarkastiska. Särskilt inte om man komnpletterar det med att anse att fattigdom bara kan mätas absolut, dvs att riktig fattigdom ser ut som i Kongo och att alla i Sverige egentligen har det ärtt bra (den åsikten får man natiurligtvis ha men man kanske väntas argumentera för den). Sakin gör båda de här misstagen om och om igen (eller ska vi kalla det fintande?) och låtsas som om det regnar, och som om hon inte uttalade sig från en maktposition.

Ett annat exempel här: http://bit.ly/bFDWA3 - nära nog perfekt paralllell till när Sakine eller Liza Marklund säger att folk är korkade eller lata, eller Littorin säger "Ungdoamr, sluta spela dataspel hela dagarna och sök mera jobb!" Även där, på Juridikbloggen, handlar det om sms-lån och med samma glidning på att "folk är dumma". Det är knappast så att sms-lån existerar utan koppling till andra sidor av ekonomin, men många liberala politiker och proffstyckare vägrar att ens diskutera det, istället knycker man på nacken och säger "men snälla, inte fan har det blivit dyrare att leva, tala om för dina föräldrar att de ska spara av ditt barnbidrag och investera i aktier så kan du köpa en bostadsrätt när du tar studenten vetja!" Finemang!

Jessika sa...

Jag blev sjuk när jag var 26. Inga försäkringar, ingenting. Vem tänker sig när man är 26 att man ska bli obotlig sjuk, jag gjorde det i alla fall inte.
Min egen bistra ekonomiska situation är att när allt är betalt vissa månader så har jag typ 22 kronor att hanka mig fram på den sista veckan innan jag får pensionen utbetalad. Spara? visst, det vore urbra. Finns det fysiska möjligheter? Nä. Viljan kan inte styra över den grymma verkligheten.

Ella sa...

Nja, fast nog reserverade sig Sakine för extremfallen - sjukdom, missbruk, vad du vill - men menade på att en stor del väljer att lyxkonsumera för att det är skoj fast de faktiskt inte har råd? Jag upplevde inte alls hennes text som ni verkar ha gjort.

Jag har uppriktigt sagt svårt att tänka mig att Sakine är fel ute - jag är helt övertygad om att många väljer att leva på gränsen för sin ekonomiska förmåga istället för att göra avkall på lyxprodukter och skapa sig en finansiell trygghet a la Wibble. När det skiter sig finns ju alltid Systemet(TM) eller Lyxfällan att reda upp det man själv trasslat till.

Then again, jag är nog "skärp-dig-typen" och inte särskilt medlidsam. Major Björklund skulle helt säkert låta mig sitta i hans knä.

Thomas sa...

Ella, det går alltid att säga i en bisats eler en replik "klart att vi ska ta hand om dem som är cancersjuka eller utfattiga" för att sedan skälla på dem som man egentligen vill åt. Det är tänk-på-barnen-i Afrika, släng-inte-kålpuddingen-argumentet i repris, som vi alla minns det från skolmespisningen, men nu med kontrastedet flyttt från Afrika till storsjukhuset - och på en mycket tyngre ekonomisk och social nivå. Den lätte går vi inte på.


Jag bodde under ett opch ett halvt år i en eta med uselt, trångt, nerkört kök, ingen spisfläkt och framför allt ett pyttelitet, nerslitet kylskåp (även om det såg snyggt ut när man flyttade in). Var tvungen att slänga mat för typ 2-300 spänn i månaden för att den blvit gamml och däven i förtid, i sin tur eftersom det inte fanns vettiga förvaring - slängde man in ett salladshuvud i kylen fyllde det typ hele mellanhyllan, och det funkar inte att dlel upp handladnet i hur många yttepytteturer som helst. Sökte jobb på KAS under tiden. Folk som inte varit med om det fattar inte hur mycket sådant mnöter ner humöret och hur instängt det blir. Naturligtvis fansn det inte en chns att få pengar till en ny kyl från socialen 8det hade finnits en extrakyl i lgh tidigare) och värden var inte heller att tänka på och hyresm,arknaden var igenfrusen. Jag kämpade varje månad för att få pengarna att räcka och levde definitivt inget lyxliv. Utan anhöriga hade jag inte kommit därifrån. Ska det vara så?

gitto sa...

Alltså, jag tycker verkligen om Sakine och jag tycker att hon är väldigt klok för det mesta, men just här tycker jag att hon är lite väl enögd.

Klart att det finns människor som konsumerar vilt på lånade pengar och sedan väntar sig att socialen ska täcka upp för dem - jag menar, det finns folk som tänder på fötter också. Alla sorter finns nu som bekant i vår herres hage.

Men problemet är ju alla de som inte KAN spara. För det FINNS inget att spara! Jag har en nära vän som är fyrabarnsmor och lever på ca 16000 (före skatt) i månaden. Hur hon än gör så går det inte ihop. Bara boendekostnaderna går på 10000 eftersom hon bor på Ekerö där hyresrättspriserna är upptrissade.

Hon har fast tjänst men får inget lån till en bostadsrätt eftersom hon tjänar för lite. Där rök hennes chanser sänka boendekostnaderna. Hon har bostadsbidrag, men skulle hon någon gång arbeta över eller offra en ledig dag för att arbeta blir hon återbetalningsskyldig bostadsbidraget. Och hon har ingen möjlighet att utbilda sig eftersom hon inte ens skulle kunna betala lägenheten med studiemedlet.

Hon handlar allt på extrapris, vänder på varenda krona, och ändå går hon back varenda månad. Jag undrar vad det gör med en människa att tvingas leva med den stressen varje dag?

Jag tycker att det är rätt obehagligt att insinuera att merparten av de som är fattiga i vårt samhälle borde ha varit lite mer förutseende och sparat ordentligt. Vad gör man om man inte har haft någon möjlighet att lägga undan pengar? Det ÄR faktiskt ett strukturellt problem.

Det blir inte så lite Monty Python om man ska slå varann i skallen med vem som haft det fattigast och armast. Det är inte viktigt. Det viktiga är hur vi bäst hjälper folk att slippa ur eländet!

(Själv en Slösa som inte har ett öre sparat trots låga boendekostnader - men jag klagar inte heller å egen räkning.)

Isobel Hadley-Kamptz sa...

ella, såklart att det finns folk som väljer att lyxkonsumera trots att man inte har råd (och en konsumtionshets som Sakine klokt vänder sig mot), men det är inte det vanligaste bland folk som är fattiga eller hamnar hos kronofogden.

Jag tycker också att det är bra att spara och försöker göra det efter bästa förmåga, men vi måste se att systemen vi har för stöd till fattiga inte stimulerar till det, inte alls. socialbidrag är öht ett förfärligt system, med 100-procentiga marginaleffekter och negativa drivkrafter att jobba och spara. Då kan man antingen försöka förändra systemen så att de uppmuntrar till det beteende man vill ha (som sparsamhet och arbetssamhet, t ex eller kreativitet och risktagande om man nu väljer det) eller också kan man peka finger åt folk som bara agerar så som systemet säger. Jag tycker inte att det senare är en särskilt bra modell.

Ella sa...

Thomas: ja, man säger det ju i en bisats för att man inte syftar på just den gruppen. Jag förstår inte vad du vill ha sagt? Du är (var) ju så att säga inte målgrupp för Sakines skäll?

Isobel: du har ju helt rätt i att det är ett vedervärdigt system, där har jag ingenting att invända. Man är så att säga fullkomligt låst i sitt läge, det går helt enkelt inte att vinna.

Jag tror att en stor del av de som hamnar hos Kronofogden inte har den sortens problematik, utan snarare inte klarar av sin privatekonomi för att de prioriterar konsumtion framför det gammeldags sparandet. En stor del av unga skuldsatta bor fortfarande hemma och har skulder till bland annat gym, "sms:a låna"-företag och till exempel H&M postorder. Inte direkt livets nödtorft, är det?

Jag hade en bekant som arbetade på Kronofogden som sa att han förvisso klev rakt in i en hel del social misär - men att han också såg en hel del människor som helt enkelt prioriterade annorlunda än att betala sina skulder. Det var värt att ta en betalningsanmärkning för att kunna åka på skidsemester, typ.

Thomas sa...

Ella, Sakine ljuger eller uttrycker sig åtminstone på ett sätt som helt undviker att göra någon distinktion (annat än pro forma, utan koppling till resten av vad hon säger) mellan 1)lyxlirande nattklubbsraggare som lever på bidrag eller a-kassa men inte söker jobb" och 2)"hederliga men fattiga (och ofta kanske dumma?) arbetslösa" eller sjukskrivna. Hon gör inte det minsta försök att undvika att låta stämpeln "full, fattig och dum" träffa alla som tar emot bidrag eller för den delen studielån och som inte håller tyst. Det här har påpekats för henne tusen gånger men hon fortsätter ändå utan prut att låtsas att de flesta som går på bidrag matchar hennes klatschiga beskrivning. Vilket naturligtvis beror dels på att det säljer att vara arrogant i hennes position, dels att hon inte vill kännas vid att det handlar om strukturella problem, om arbetslöshet, prisläge och försäkringar - och inte om de indviduella arbetslösa och sjukskrivna.

Det är f ö uppenbart att om jag hade berättat om min situation i den där nedgångna lägenheten, med ständig kamp för att få räkningarna att inte studsa - berättat på *hennes blogg, så hade hon svarat med ett käckt "klipp dig och skaffa ett jobb och ödsla inte itd på att kommentera här, man får vad man förtjänar, hö-hö" Det inser vem som helst som läser henne ett tag.

Åsa sa...

Vi har ett samhälle där en viss del av befolkningen är relativt fattig helt enkelt på grund av att vi har ett visst mått av inkomstskillnader.
Om inte de som är fattiga nu är fattiga imorgon, så är någon annan det istället. Fattigdomen är inbyggt i ett ojämlikt samhälle. Per definition. Relativ fattigdom (den enda fattigdomen vi har i Sverige) är ett oundvikligt faktum om vi för en politik för att öka inkomstskillnader. Därför kan fattigdomen aldrig skyllas på någon annan än de som beslutar om samhället.
Fattigdomen är en Svarte Petter som kommer att vandra runt bland folk som alla orättfärdigt skuldbeläggs för Svarte Petters existens.

Thomas sa...

Åsa: jo, men framförallt så är det så att det ofta krävs en längre startsträcka eller bättre cash flow privat, redan när man är 20-25, för att kunna använda de chanser till social rörlighet som finns. och den laddningen av pengar komer ofta från föräldrarna, eller åtminstone med deras hjälp, man snackas in på jobb genom sina päron eller får hjälp att hitta lägenhet etc. För dem som kom in från landsbygden eller från arbetarfamiljer efter kriget, och som kanske var de första i sin familj som tog studenten och gick vidare till universitetet, räckte det i princip med penna, papper, intelligens, sittfläsk och nyfikenhet för att ta sig vidare till examen och sedan hittade man jobb om man inte var helt omöjlig. Det fanns gott om påhugg både före och under studierna, och som student var du ofta i ett automatiskt smörläge, socialt om än inte ekonomiskt. Idag är kostnaderna _omkring_ att studera, att starta upp en karriär och att matcha fram sig själv under studierna tio gånger högre än då: dator, utlandsresor, möjlighet att skjuta till pengar om man t ex fått en praktiktermin i New Ypork eller Paris (CSN r'äcker inte långt där), att kunna erbjuda sig att provjobba gratis för att bygga kontakter etc (jag tar mig friheten att ta upp den här vinkeln efterosm Sakine m fl har skrivit så många hånfulla artiklar om att studenter slösar bort studiemedlen på att pimpla latte och köpa whiskyshots och dyra kläder, hennes argument där är i stort sett samma som när det gäller andra nyfattiga).

Det där skapar klassgränser långt innan någon tar examen, men utiifrån syns bara bilden av ett gäng glada studentbohemer som lever loppan, super och viftar med växlar - och någon gång läser en bok. Det är den bilden folk är vana vid att se, poch då dyker den upp hos t ex Sakine eller på toppnivå i partier och regering.

Åsa sa...

Thomas, håller med om att vi verkar vara på väg mot ett samhälle med där fattiga får allt sämre utgångsläge till att börja med.
Att skylla fenomenet fattigdom på folks moraliska defekter är absurt redan i ett samhälle med full social rörlighet (dvs om alla hade likvärdiga chanser att lämna fattigdom). Med ökade inkomstklyftor kan man konstatera att inlåsningseffekterna ökar och fattigdom blir ärftligt. I Sverige har vi traditionellt sett haft socialbidrag som huvudsakligt högst tillfällig försörjning och låg långtidsarbetslöshet. Genom att försämra de fattigastes situation (med allt tuffare krav för mindre socialbidrag) kommer det att bli svårare att ta sig ur fattigdomen, inte motiverande.

Att permanenta fenomenet är illa nog. Att permanenta fattigdom i generationerna är så mycket värre. Nyligen publicerad vetenskaplig artikel konstaterar tex 2-åringar från fattiga familjer i USA har högre nivå av stresshormoner än de från rikare familjer. Stresshormoner tidigt i barndomen påverkar tex hjärnans och immunförsvarets funktioner.
How low socioeconomic status affects 2-year hormonal trajectories in children.
Chen E, Cohen S, Miller GE.
Psychol Sci. 2010 Jan 1;21(1):31-7.

Thomas sa...

Åsa: Eyvind Johnsons tidiga böcker har inte känts så levande och samtida på länge som de senaste fem-tio åren, och en orsak till det är just att nuet är rätt så likt 1920-talet, socialt, kulturellt, nya medier, ekonomisk turbulens och hög arbetslöshet, ungdomskult, läget direkt efter stora omvälvningar och med en osäker hägrande framtid. Man kan ju hoppas att framtiden inte blir som 30-talet....

Åsa sa...

Jag har sagt det förrut men jag måste säga det igen. Vi kan moralisera hur mycket vi vill om fattiga människor men det ändrar inte det faktum att ju större inkomstspridning vi accepterar i samhället, desto större andel av befolkningen kommer att vara fattiga (eller rika) per definition. Oavsett hur folk beter sig så hamnar alltid en viss andel av populationen i fattigdom med en viss inkomstspridning. När det handlar om relativ fattigdom så bestäms denna av ojämlikheter inom ett samhälle, till skillnad mot absolut fattigdom som kan minskas genom tillväxt; att folk jobbar hårdare eller beter sig annorlunda eller utbyter mer. Alltså, att moralisera om fattiga människor i Sverige kommer inte att minska fattigdomen ett skit. Det kommer bara göra att fattiga människor mår sämre (och den som moraliserar mår lite bättre förmodligen).

Men så måste det inte vara.

Vi kan välja mellan ett samhälle där vi har chansen att bli riktigt rika, men till priset av att andras barn växer upp till ett liv i underlägsenhet. Vi kan säga att det är ok att livet är ett lotteri där du antingen lyckas och får privilegiet att känna dig överlägsen, eller inte lyckas och måste spendera livet i en ojämn förtvivlad kamp för din egen värdighet.

Alternativet är att de allra flesta garanteras ett bra liv med tryggheten som krävs för att våga ta risker - och misslyckas. Liv där frihet inte räknas i pengar utan i reella möjligheter till livskvalitet och kreativitet för de alla och inte bara de med pengar.

Jag tror ju att vi bara har ett liv. Att bygga ett politiskt system som innebär att en viss andel av barnen som föds i ett samhälle kommer slösa bort det livet med att desperat tvingas armbåga sig fram i den sociala hackordningen, därför att alternativet är så olidligt, det känns miserabelt och orättvist. Den framtiden önskar jag ingen liten ny människa.
För mig är de valet glasklart (och som det kanske framgår ganska känslomässigt)

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Nymne, jag känner mig verkligen inte bekväm med påståendet att vi bara har relativ fattigdom i Sverige i dag. Det blir liksom tänk-på-barnen-i-afrika. Även bortsett från säg papperslösa flyktingar har vi otvetydigt människor i Sverige i dag som saknar grundläggande livschanser (ett rimligt mått på fattigdom). Problemet är att ingen vill tala om dem, hemlösa, missbrukare, eller bara mamman Gitto tog upp i sin kommentar. Problemen är i de flesta fallen inte primärt materiella (utan handlar om sådant som synen på och vården av missbrukare eller psykisk sjukdom) men det ger materiella effekter och det sätt vi organiserat välfärden bortser i väldigt stor utsträckning från dessa människor och det yttersta skyddet, socialbidrag, är så vidrigt instängande.

Ta bara en sån sak som tandvård, det är extremt stigmatiserande att ha dåliga tänder och kan effektivt hindra alla rimliga kliv in i medelklassen, om det är det man definierar som normen, och ändå lyckades socialdemokratin i mer än 80 år låta bli att införa en allmän tandvårdsförsäkring.(Alliansregering har åtminstone fixat någonting på det området, jag är inte säker på att jag tycker att det räcker, men innan fanns inget!)

Jag bryr mig ärligt talat inte det bittersta om huruvuda folk kan bli rika (jag är alltså inte emot det), men jag bryr mig väldigt mycket om att förebygga och motverka fattigdom.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Dessutom, apropå riktig fattigdom, hur har man tänkt när grundnivån i sjuk- och föräldraförsäkringen är 3000 kronor i månaden? Man har alltså valt en nivå under fattigdomsgränsen, så att folk som får barn utan att ha kvalat in i de vanliga systemen (eller blir långtidssjuka) absolut måste bli beroende av antingen en partner eller av socialen. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man har tänkt (jo, jag inser att det finns en poblematik i om välfärdssystemen aktivt uppmuntrar till barnafödande som försörjningsmodell, dåligt för både de barnen och för samhället, men detta är ändå barockt)

Åsa sa...

Vi har nog i huvudsak bara relativ fattigdom som syns i statistiken (absolut fattigdom är 1 dollar om dagen). Men du har ju helt rätt i att utanför statistiken ser det ju oerhört mycket värre ut. Och jag kan hålla med om att inte ha tillgång till sjuk och tandvård, det är inte relativt någonting, det är absolut misär. Men ändå ett problem som kan lösas relativt enkelt, med klara, tydliga insatser.

Orsaken till att jag poängterade "relativ" är att jag tycker vi måste inse att det mesta av fattigdom i Sverige och trauman det medför, är en konsekvens av att andra har mycket mer. Även om man har sjukvård och tandvård så är det konsekvenserna av ständig bli sedd som tragisk eller parasit av sina medmänniskor, vetskapen om att de flesta andra tycker man är misslyckad och att det är ens eget fel, förödande.
Men jag håller alltså också med om att i de flesta fallen är det inte den direkt materiella fattigdomen, utan vad den får för konsekvenser, som är problemet.

Denna sortens fattigdom är det frågan om man ens kan komma åt med "fattigdomsbekämpning", i traditionell mening. När det är "jag är fattigare (sämre, latare, dummare) än du" som är orsaken till att folk beter sig destruktivt, blir sjuka, olyckliga och fattigare, då måste det till en annan sorts fattigdomsbekämpning. Jag menar att ju större inkomstspridningen är, desto starkare fungerar dessa mekanismer. Det kan man debattera, men att vi de fakto får en större andel fattiga med större inkomstspridning, det kan man illustrera med ett tankeexperiment:

Tänk dig att inkomst är normalfördelad i befolkningen. Medianinkomsten är mitten på puckeln, 60% av medianinkomsten (gränsen för relativ fattigdom) ligger lite till vänster. I ett samhälle med liten inkomstspridning ligger de allra flesta ovanför gränsen för fattigdom, den kanske sammanfaller med 95% procentilen. Tänk dig sedan att du tar en tumme och trycker ut normalfördelningskurvan (utan att ändra läget för medianinkomsten). Du ökar alltså spridningen av inkomst. Ju mer du trycker ut kurvan, desto större del av den hamnar nedanför 60%-sträcket. Med inkomstspridning har vi skapat en system-inbyggd fattigdom.
Nu är inte inkomst normalfördelad, riktigt, och detta scenariot skulle man kanske kunna undvika genom att ändra fördelningen av inkomst på olika sätt. Hur som helst, det är ett rent teoretiskt resonemang. Min poäng var att inkomstspridning som princip kommer att öka andelen fattiga (som vi mäter fattigdom idag). Och att det är skillnaden i inkomst som ursprungligen genererar fattigdom (och alla de avarter därav), inte folks brist på moral.

(Tex, den usla grundnivån i föräldraförsäkringen är ett resultat av att vi beslutat om att vi ska ha inkomstspridning. Föräldrar med grundnivå i föräldraförsäkringen kommer uppenbarligen att vara fattiga helt oavsett om de lyxkonsumerat eller SMSlånat)

Thomas sa...

Tja, vad Sakine m fl står för är ju grodyngelmyten att "alla föds som groddyngel /på jämlika villkor, med i princip samma chans att göra något stort och tillfredsställande av våra liv/ och alla har vi chansen att växa upp och bli en stor stark groda". I naturen dör de flesta grodyngel innan de ens hunnit komma vidare, i ett white-trashsamhälle eller en värld med svag social mobilitet och ärvda yrken är det få som går vidare från en lägre bakgrund och chanserna förstärks oerhört av om man gjort att lyckat vl av föräldrar.

Men det tråkiga och lögnaktiga med Sakine m fl är att de inte ens vill diskutera strukturella problem eller skillander på folk och folk: de låtsas som om samhället vore helt platt ur individens synpunkt. Vilket det så klart inte är.

Åsa sa...

Läste just en studie från Umeå där man kommer fram till att 43-åringa mäns latenta stressnivåer på morgonen när de vaknar korrelerar väl med vilken socioekonomisk status föräldrarna hade när 43-åringarna var 16. Det finns en massa liknande forskning med liknande resultat.
Sakine och verkligheten är inte överens.

Joakim sa...

Åsa: Att kalla 60% av medelinkomsten för fattigt är helt fel. Fattigdom är något absolut och definieras som att inte ha tillgång till de resurser människor behöver för att leva ett drägligt liv.

Relativ fattigdom är ett begrepp som används för att studera inkomstspridningar. Relativ fattigdom är inte a priori dåligt.

T.ex. är medelinkomsten i sverige runt 19000. Efter skatt får man då 14000. Så länge man inte är ensamstående med 4 barn, så borde det gå utmärkt att få det man behöver för de pengarna. Faktiskt. Om jag hade den inkomsten så skulle jag kunna spara 8000kr varje månad, och det går verkligen ingen nöd på mig.

Fattigdom beror främst på vilken situation man är i. Är man fast i en dyr bostad? Måste man försörja flera barn? Missbrukar man? Måste man ha en bil? etc.. Saker som dessa påverkar om man är fattig lika mycket som ens inkomst.

Micke sa...

är att de inte ens vill diskutera strukturella problem eller skillander på folk och folk: de låtsas som om samhället vore helt platt ur individens synpunkt. Vilket det så klart inte är.
--------------------------------
Förutsättningen för att man ska ha en chans att trovärdigt kunna förorda en politik som alltid ger mer till en minoritet är att det i grunden finns en föreställnig att alla har samma möjlighet att vinna.
Av den anledningen är vi alla lika i högerns ögon.

Anonym sa...

Sakine är en moraltant som har hakat upp sig på att alla andra är lata och kostar för mycket. En ny Marie Söderqvist bara, fast lättviktigare. Är det inte kultur som kostar för mycket och konstnärer som är lata så är det studenter som borde ta sig i kragen, och så nu alla fattiga. Vilka blir det nästa gång som hon ska peka ut som lata och dyra? Alla utom hon själv och hennes egen lilla krets av fotbollsdomare antar jag.

Mikael B.

Anonym sa...

det verkar som om de flesta här är överens om att fattigdomen i sverige är ett stort problem. vad kan göras? eftersom sverige redan har en i internationell jämförelse extremt hög beskattning parat med en hög grad av inkomstjämlikhet (dvs det finns inte så många rika att beskatta högt för att lösa problemet), måste vi titta på om vi kan omfördela de pengar som redan betalas in till det gemensamma. mitt blygsamma förslag är att kanska spara lite på de generösa subventionerna av den bildade medelklassens fritidskonsumtion (dvs konsumtion av fritid istället för varor) i form av den inkomstrelaterade föräldraförsäkringen. ett annat område att spara på vore maxtaxan på dagis. barnbidraget är en annan sak som för priviligierade barn (vars föräldrar kan sätta pengarna på ett sparkonto eller börsen) blir en ekonomisk plattform för studier eller första bostaden; gratis pengar till de som inte behöver det.

Thomas sa...

Anonym,: "extremt hög beskattning"? lol. Vi har jhaft en häftrig överskyffling av pengar från det offentliga 8och från låginkosnttagare) till en rik elit under många år, det började för all del inte med Reinfeldt. Många svenska företag betalar nästintill ingen skatt, redan 2000 påpekades det att Volvo Personvagnar i stort aett nolltaxerar som företag i Sverige. Det är emneellertid känsligt för politikerna att ta upp ochdärför kommer det sällan upp i debatten.

Anonym sa...

Thomas: skattekvoten i sverige är bland de högsta i världen. det är sant att bolagsskatten är på normal europeisk nivå och att vi har ganska bra förutsättningar för internationella företag att betala lite i skatt. den stora odebatterade skandalen i svensk skattepolitik är ju att den största delen av inkomsterna kommer från en proportionell skatt (kommunalskatten, som dessutom är högre i kommuner med fler fattiga) och en regressiv skatt (momsen, läginkomstagare konsumera en större andel av sin inkomst och betalar därför mer moms som procent av inkomsten än höginkomstagare). den progressiva statliga inkomstskatten ger inte särskilt mycket pengar i jämförelse.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

anonym, problemet med fattigdom är dock inte primärt var man ska ta pengarna ifrån (även om jag håller med om att vi som helhet har ett konstigt regressivt skattesystem) utan hur man ska betala ut. Alla specifika utbetalningssystem till fattiga är inlåsande, stigmatiserande och ger helt fel drivkrafter mot de man rimligen vill ha. Målet måste därför vara att hitta generella system som inkluderar fattiga i stället för att som i dag exkludera dem. Jag får för varje dag allt svårare att se ett bättre sådant system än någon form av medborgarlön, negativ inkomstskatt eller liknande. Det är väldigt konstigt att det är så svårt att få en seriös debatt om det.

Gurra sa...

"Dessutom, apropå riktig fattigdom, hur har man tänkt när grundnivån i sjuk- och föräldraförsäkringen är 3000 kronor i månaden? "

Det finns ingen grundnivå i sjukförsäkringen. Har man en SGI på 0 kronor - och det är ganska lät att få, det räcker med att missa en tid på Arbetsförmedlingen för att tappa ett SGI-skydd. Eller studera utan studiemedel en termin, lämna landet några månader, driva ett företag med underskott... Då har min inte rätt till en krona i sjukpenning hur sjuk man än är och hänvisas direkt till socialen med allt vad det innebär.

Jag håller med dig om att generella lösningar vore att föredra och jag är både imponerad och förvånad att en liberal vågar ta medborgarlön i sin mun. Tycker att den-som-inte-jobbar-han-ska-inte-äta-moralism annars är det mest dominerande.

Anonym sa...

Människor har olika mycket energi. Jag som har extremt mycket energi betalar gladligen inte bara för dom arbetslösa och sjuka utan även för dom som av olika skäl inte har energi nog att slita ihop till mat på bordet. Har faktiskt svårt att komma på något töntigare och snålare än att gnälla på socialbidragstagare.

Olof sa...

Det heter fuck you-money.

Jerry sa...

"Talang är ingenting värd om den inte får möta de rätta tillfällena"


-Napoleon Bonaparte. Och att kunna vara beredd på "de rätta tillfällena" eller hjälpa till att spela fram dem, är idag, ännu mer än på Napoleons tid, ofta en fråga om att ha pengar och förbindelser på förhand.