Outsourcad människa

(Jag har precis börjat läsa "Det stundande upproret" tillsammans med ett antal smarta människor och då den första cirkeln handlar om myten om jaget kände jag att jag behövde lägga ut den här artikeln jag skrev för Arena i vintras. Jag ber om ursäkt för det eventuellt svårlästa i kombinationen format-längd.)

”You are not alone” sjöng Michael Jackson i en sällsamt misslyckad R Kelly-låt från mitten av 1990-talet. Senare visade det sig att dear Robert Kelly inte heller hade varit ensam, utan tvärtom plagierat ”If we can start all over” skriven av det belgiska brödraparet Eddy och Danny Van Passel.

Gör vi någonsin någonting helt själva? Kan man över huvud taget föreställa sig en ensam hjärna, helt frikopplad från sin omgivning? Kan vi på ett meningsfullt sätt ens tala om enskilda, separata individer?

Svaret på alla ovanstående frågor är naturligtvis nej. Det är inte i huvudsak en politisk utan en vetenskaplig slutsats – om man nu kan skilja dessa åt. Bara själva hjärnans funktionssätt gör det västerländska individ-begreppet en smula tossigt. Hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla. Det påverkade dock inte den belgiska domstol som överförde upphovsrätten till ”You are not alone” från R Kelly till bröderna Van Passel.

Om man lyssnar på de aktuella låtarna är likheterna onekligen uppenbara. Sannolikheten att det är ett rent plagiat kan dessutom tyckas större av insikten att Robert Kelly i allmänhet skriver rätt mycket bättre än så. Ändå bygger upphovsrättslagstiftningen, och inte minst den språkliga distinktionen mellan att göra något ”själv” eller inte, på en idé som är en saga för konstnärsromantiker mer än något annat – myten om det enskilda geniet.

Under 1800- och 1900-talen var denna idé grundläggande för hur vi tänkte oss att kreativitet fungerade. En man, för det var nästan alltid en man, satt i en enslig kammare eller ett lika ensligt laboratorium och tänkte. Själv. Ur sin egen hjärna, ur sin egen karaktär, drog han världar, värden, upptäckter. Han skapade ur intet.

Vad vi inte alltid tänker på är att detta synsätt är en historisk kuriositet. Varken senare eller tidigare har vi sett på skapande som primärt individuellt. Först i och med tryckpressens spridning började vi tala om individuella författare, innan dess var kulturen kollektiv både i sin tillkomst och spridning. Sagoberättaren eller trubaduren må ha varit en enskild människa, men stoffet var allas.

Självfallet låg det kollektiv bakom skapandet även i det enskilda geniets tidevarv. Genierna i vita rockar hade ofta assistenter, inte sällan kvinnor, som gjorde mycket av jobbet och delade tankarna. Dessa assistenter har visserligen förbigåtts med tystnad av nobelkommittéer och historieböcker, vilket möjligen haft något litet att göra med kön, men de fanns där likafullt. I dag har tanken på den enskilda upptäckten nästan försvunnit från vetenskapsvärlden, där man självklart arbetar i grupp och erkänner sitt beroende av andra. Varje år blir det därför problem med regeln att Nobelpriset får delas mellan maximalt tre personer, med påföljande diskussioner om rättmätiga vinnare som lämnats utanför. Inom konsten har däremot genimyten bara blivit starkare, något som de senaste åren yttrat sig i framför allt debatten om upphovsrätt.

Den europeiskt kontinentala upphovsrättstraditionen bygger ytterst på denna myt. Den individuella rätten till sitt publicerade verk, att bestämma över som man önskar, förlorar ganska mycket av sin självklara mening om man börjar ifrågasätta det individuella i själva skapandet. När man tvärtom begrundar både det delvis banala att allt skapande bygger på det redan skapade, och det neurofilosofiska, att våra hjärnor blir allt tätare sammanbundna, blir förutsättningarna för både diskussionen och eventuella regleringar helt annorlunda.

Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är varje hjärna en och en för sig själv i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om sammankopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin's creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte ens kunde räkna till hur många barn han hade att mätta.

Eller rättare sagt: vi hade varit det, om hjärnan varit avskild från omvärlden och om vi faktiskt var enskilda separata individer. Men det är just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen.

Att hjärnan inte är avskild är egentligen ett banalt påstående. Man kan jämföra två personer som löser ett matematiskt problem. En använder bara hjärnan, en annan dessutom papper och penna. Den senare kommer inte bara lösa problemet snabbare för att han eller hon outsourcat delar av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och pappret – när man i forskningen studerat hjärnan på de här två personerna har man också sett hur hjärnan fungerar annorlunda i de olika fallen. Den som bara håller sig inom sin egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan.

Skriftspråket var ett av de första kollektivt genomgripande outsourcingprojekten. Som många påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstiden, starkt negativ till skriften. Men det känner vi bara till eftersom Platon faktiskt skrev ner det i dialogen Faidon. Sokrates menade inte bara att skriften skulle försämra människans minne, eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man ville tala om eller tänka på, utan också ge ett mer sterilt och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter människors själar, och all skriftlig kunskapsöverföring blev därför blott meningslös envägskommunikation, sade han.

Det är faktiskt lätt att förstå Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt måste man ändå säga att skriftspråket varit en succé. Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det måste förstås utifrån utvidgningen av hjärnan till papper och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan människor som skriften ger, både i samtid och över stora tidsavstånd. Det samlade vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning.

Det skifte vi är mitt inne i nu är lika stort som införandet av det skrivna ordet. Det som gör dator- och internetrevolutionerna så fascinerande ur det här perspektivet är att vi för första gången outsourcar våra hjärnor till något som direkt och mätbart kommunicerar tillbaka.

Att internet förändrar vårt sätt att tänka är självklart. Vissa är motståndare till förändringen, som Nicholas Carr i en uppmärksammad artikel i The Atlantic (6/2008): ”Is Google making us stupid?”. Carr talar om hur han själv upplever hur hans hjärna omformats, hur han finner det svårare att läsa långa texter, att hans koncentrationsförmåga och möjlighet till djupare analyser fallerar.

Invändningarna är inte olika Sokrates mot skriftspråket, även om förändringen paradoxalt nog går i delvis motsatt riktning. Den enkelriktade kyla som Sokrates befarade har ju i och med nätets mångriktade kommunikation försvunnit. Tvärtom är vi delvis tillbaka i det muntliga paradigmet, där samtalet mellan flera parter, som anpassar sig efter varandra och gradvis bygger på, om och över varandras tänkande, drastiskt skiljer sig från en situation där en enskild person sitter med en text. Den kognitiva kollektivism som finns immanent i vår hjärna har blivit verklighet via TCP/IP. I de omedelbara och oändliga feedback-loopar som triggar våra hjärnor i diskussioner i irc-kanaler, på bloggar, twitter eller i det direkt kollektiva skapandet i exempelvis etherpads, omformas medvetandet från upplevd avskildhet till upplevd gemenskap.

Det är inte alltid okomplicerat. Triggersystemen är extremt kraftfulla och den intellektuella slembildningen är mer beroendeframkallande än mycket annan mänsklig samvaro. Upplevelsen av att faktiskt inte veta var ens egen hjärna slutar och andras börjar, tillsammans med den än mer euforiska insikten om överlägsenheten i det kollektiva medvetandet ger kickar som är hårdare än aldrig så starka förälskelsehormoner. Att finnas i detta gör mig smartare, att dela hjärna med dem gör den, oss, bättre.

Sett utifrån kan dessa slembildningar framstå som avvisande och elitistiska. Eftersom kommunikationen är så intensiv att den delvis sker mellan orden, i kontaktytan direkt mellan medvetandena, kan det framstå som, och säkert också vara, svårt att ta sig in för den som så önskar. Den delade hjärnan har fått nya gränser mot omvärlden samtidigt som gränserna mellan de enskilt ingående subjekten lösts upp.

Nu gäller inte detta bara relationen till andra människor. För om pennan och hjärnan hänger ihop vid en matematisk uträkning, går det inte ens att skilja hjärnan från internet. Här blir det alltså inte bara meningslöst att dra strikta skiljelinjer mellan olika hjärnor, utan också mellan människa och maskin. Även tekniken anpassar sig till oss, svarar oss när vi frågar, och ger oss bättre svar än vi var medvetna om att vi kunde få. Google-algoritmerna och FRA:s flödessökningar är bara två sätt där tekniken hjälper oss att bättre förstå oss själva. Tekniken ger oss bättre tillgång till vårt undermedvetna än aldrig så kompentent psykoanalys. Även i mer vardagliga sammanhang präglas tänkandet om av teknikens möjligheter. Själv har jag numera svårt att skriva icke-länkade texter, eftersom så mycket av det jag vill säga sagts av andra. Jag är så medveten om detta faktum att det känns ohederligt att låtsas som om jag skriver eller tänker själv.

Många människor ryggar instinktivt tillbaka från idéer om mental kollektivism. Västerlandets politiska och filosofiska historia är, som helhet om än alls inte i helhet, byggd på tankar om odelbara, avskilda individer. Måhända tror de att den liberala demokratin i sig själv hotas om vi tar till oss individbegreppets brister.

Invändningarna hänger ofta samman med oviljan att inse problemen kring den fria viljan. När den amerikanske medvetandeforskaren Benjamin Livet redan i mitten av 1980-talet lät undersöka skillnaden mellan ögonblicket då hjärnan påbörjar en process att göra något med tidpunkten när människan upplevde att hon fattade ett beslut att göra samma sak var resultaten entydiga. Hjärnan hade ett försprång på drygt en tredjedels sekund. Det är väldigt lång tid i hjärnsammanhang. När vi tror att vi väljer något har hjärnan redan med god marginal fattat beslutet åt oss. Det vill säga den hjärna som vi redan konstaterat knappt har gränser mot omvärlden, och inte kan skilja på impulser som kommer utifrån eller inifrån. De val vi tror att vi fattar är alltså bara resultat av tidigare erfarenheter, gener, stimuli och slump. Modernare hjärnforskning har för övrigt visat att hjärnan fattar beslut så långt som sju sekunder innan medvetandet tror sig göra det. Det är en veritabel evighet.

Detta behöver inte innebära slutet för vare sig liberalism eller demokrati. Frihetlighet är trots allt ett politiskt val, inte ett neurologiskt. Men kanske måste vi börja tala om politik, och inte minst politisk filosofi, på ett annat sätt. Det är dags att sluta bygga sin politik på fria fantasier om en individ som aldrig funnits.