Barnen, föräldrarna, tiden och sexskräcken

I dag har jag en text om föräldrars ångest inför sina barns vuxenblivande och oberoende och sitt eget eventuellt bristande föräldraansvar. Den här ångesten är dock för svår att hantera så den kan enklare kanaliseras genom en kamp mot internet och pedofiler. Så slipper man ändra sig själv och kan luta sig tillbaka i tron att man gör barnen tryggare.

Förvirringen är total

Det är en myt att ökad trygghet får kvinnor att starta företag, säger Stefan Fölster, Monica Renstig och Jonas Frycklund på DN Debatt. Tryggheten i en fast anställning får tvärtom färre kvinnor att starta företag än om de hade varit arbetslösa.

Erm, när de flesta talar om vikten av ökad social trygghet för företagare menar de nog tryggheten SOM företagare, inte den trygghet man LÄMNAR när man blir företagare.

Läs!

Anders Mildner är mycket klok på dagens kultursida, om var debatten egentligen förs, om risken med att ignorera bloggosfären och om kultursidornas utveckling mot splatterproducenter.

Röda rosen och vita korset

Jag har förresten glömt att länka till Oscar Swartz utmärkta rapport Alternativ till Bodström-samhället. När jag började skriva min text om nät-censur i förra veckan var jag mycket inspirerad av den, men sedan kom texten att handla om EU:s nya terror-lag i stället. Timbro och Ordfront hade en gemensam tillställning när rapporten presenterades och det säger en smula om hur skev höger-vänster-skalan blir när det handlar om integritetsfrågor.
Detta är också anledningen till att den i övrigt oupphörligen intressante Gunnar Pettersson hamnar fel när han för ett tag sedan skåpade ut Johan Norbergs tanke om "enidéstaten" (den som Norberg verkligen menade alltså, inte det där islam-ljuget) med:

"Den här borgerliga tvångstanken om en enhetlig, ”hopkittad”, socialdemokratisk svensk elit är en pinsamt ohistorisk klyscha som kanske mer än något annat gör gnällhögern mycket mindre intellektuellt respektabel än den egentligen borde vara (och jag menar det uppriktigt: vi borde ha en mycket mer historiskt bildad borgerlig elit än vi faktiskt har).

För det är ju ingen större hemlighet att Sverige egentligen är unikt på det rakt motsatta viset, i den meningen att vi sedan c:a trettioåriga kriget haft två makteliter, som Ola Tunander för sin del kallat ”den röda rosen” och ”det vita korset”. I ett modernt sammanhang kan man se den förra som väsentligen socialdemokratisk, neutralistisk, med högkvarter i regeringskansliet; den senare väsentligen borgerglig, USA-orienterad, med högkvarter i FRA."

Pettersson har självklart rätt i sak, och på ett sätt är hans kritik mot Norberg både rimlig och intressant, men det är inte lika självklart att liberaler, oavsett prefix, känner att de själva är en del av den där FRA-possen.

Meddelas endast på detta sätt

Den enda rimliga anledningen till att vilja vara uppe klockan tre på morgonen är om man ännu inte har gått och lagt sig. När jag i natt försökte förmedla den insikten till en åttamånadersperson i min närhet väckte det begränsad förståelse. När jag försökte med en jävla ramsa som jag har läst att man ska ha för att ungen ska fatta att det är sovdags väckte det munterhet. "Det är mitt i natten. Du ska sova nu." sade jag alltmer desperat. Han skrattade mig rakt i ansiktet.

Det är faktiskt inte mitt fel

I dag har Expressens redigerare lyckats illustrera en artikel om nätcensur som jag har skrivit, där jag bl a nämner Henrik von Sydow, med en bild på Björn von Sydow. Man ska kanske vara tacksam. Det hade kunnat vara Ebba.

Uppläxning från elfenbenstornet

Jag hade tänkt att skriva något om det lätta obehag jag känt inför de sängkamrater som förra veckans Johan Norberg-debatt gav mig. Jag står förstås fast vid vad jag sade i sak, Norberg är ingen islamofob och Andreas Malms citathantering var faktiskt mer än "klumpig", den var uttalat ohederlig.
Men det finns en ton hos en del av höger-bloggosfären som är djupt obehaglig. Hatet mot vänstern i allmänhet och DN Kultur i synnerhet är så starkt (och det är för all del en insitution som jag själv också ofta kritiserar), språkbruket är så aggressivt. Att Norberg själv såg sig tvingad att uppmana sina försvarare till ett civiliserat tonfall säger något om att han kände något liknande.

Alla som försvarade Norberg är förstås inte sådana. Tvärtom har ju människor från vänster till höger reagerat mot nedsmutsningen av honom (och förstås den medföljande relativiseringen av islamofobin som sådan). Vissa kan ha tyckt att upprördheten kring Malms sliriga citatteknik dolde den viktigare debatten, men jag skulle å andra sidan inte heller stillatigande acceptera om jag utmålades som kvasirasist i DN.

Sedan hade jag tänkt att påpeka att det bästa för någon som vill försvara sig från anklagelser om rättshaverism förmodligen inte är att inleda en 9000-teckensartikel med hur många böcker man skrivit och hur många språk de är översatta till. Jag tycker personligen att Johan Norberg är en viktig intellektuell, men jag förstår inte varför han känner att han behöver påpeka det. Har liberaler fortfarande så dåligt självförtroende att man liksom måste understryka något så grundläggande? Bevisar inte Norberg där sin egen tes om "enidéstaten"?

Men så läste jag Maria Schottenius i morse. Och plötsligt fick allt det andra nya proportioner. För DN:s kulturchef tycker inte bara att Norberg är rättshaverist som inte tyst accepterar att bli felaktigt utmålad som muslimhatare i DN, hon tycker också att folk som håller med honom ska hålla tyst. De ska inte lusa ner DN:s mailbox med sina stilistiskt undermåliga anklagelser, de ska inte blogga, de ska nog helst inte finnas. Givet insikten att en del av dem som hörde av sig till Schottenius sannolikt hade en liknande ton som en del av de argaste högerbloggarna förstår jag hennes olust inför tilltalet. Men att det skulle vara upprörande i sig att folk hör av sig när de är missnöjda med sin tidning? Att det bara skulle vara en planerad attack från "Norbergs kompisar" om de ändå gör det?

Så talar eliten som ingenting förstått av den nya medieverkligheten. Så talar den som verkligen inte är intresserad av ett öppet samtal.

Tillägg: Johan Norberg har en vän som tror att det är mitt inlägg som ligger bakom splatter-beskyllningarna. Jag som annars blir kallad för "välvillig liberal" och allt. (något jag iofs inte förstod, vem är jag välvillig mot, Ali, Norberg, DN, mest i allmänhet?) Nåja, man kan kanske inte kräva av kulturredaktörer att de ska förstå metaforer.

Världens bästa Åsa

"Jag trodde länge att det var ett practical joke" fnittrade en otroligt glad Åsa Linderborg i går kväll på Dansmuséet. Hon hade precis fått Björn Nilsson-priset för 2007 års bästa kulturjournalistik. Anledningen till att Åsa kanske inte vågade tro att det var sant är att priset delas ut av Expressens kulturredaktion, och det är ju inte särskilt ofta som vi rent politiskt är överrens med kollegorna borta vid Globen.

Det är i sammanhanget förstås helt oviktigt. Jag tycker personligen att Åsa Linderborg har fel i nästan varje enskild sakfråga och är exakt lika övertygad om att hon är en fantastisk kulturjournalist, en av de bästa och mest intressanta i landet.

Såhär löd den fina prismotiveringen:

"Kulturjournalistiken kan inte alltid vara ett teparty där varje sandwich smörats med samförstånd. Då och då krävs ett rejält röj för att härda argument och ståndpunkter. Åsa Linderborg är en röjarrangör och härdarmästare som får känslorna och debattlusten att glöda. Man måste alltid läsa henne. Om inte annat för att få veta att man lever.
Samtidigt är hon något annat och mer än en valkyria från Västerås och en gladiator från Globen. Det som gör henne till en så oumbärlig kultursidesskribent är förmågan att bli entusiastiskt intresserad – också av sådant hon ogillar eller är skeptisk inför. Det är en sällsynt egenskap i en kultur som alltför ofta nöjer sig med att vara ett mingelparty för svalt konversanta klubbmedlemmar.
Linda Rosings klassbakgrund, svenska liberalers själsliv, Ulf Lundells ställning i offentligheten, kriget i Irak, filmen om Marie Antoinette, andra världskrigets historia. Åsa Linderborg tar sitt jobb på allvar. Inget mänskligt, eller omänskligt, är hennes kulturjournalistik främmande.
Därför får hon 2007 års Björn Nilsson-pris."

Är det lika illa att försöka lindra sin egen smärta som att nästan slå ihjäl ett nyfött barn?

I dag fortsätter jag på berättelsen om Susanne Eriksson, den ms-sjuka kvinnan som dömdes till ett års fängelse för att för att ha odlat och använt cannabis som medicin.

Och nu till något oändligt mycket viktigare

DN Kultur i all ära, men de viktigaste orden finns faktiskt inte där.

I går sade min son mamma för första gången. För andra gången också. Först när jag inte var hemma och han längtade efter mig. Sedan när jag kom hem och han såg mig igen.

Herregud. Vad ska man göra av all den här kärleken?

Apropå DN och replikrätten

Jag upptäckte precis att DN Kultur inte har några blogg-länkar. Har de aldrig haft det eller har de tagit bort dem?

Andreas Malms bisarra lögner

Om DN Kultur inte tar in replik och rättelse på det här kan Maria Schottenius lika gärna skjuta sin journalistiska integritet i huvudet.

"Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en "enidéstat" där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är "oproportionerligt våldsbenägen", som gjort mordfrekvensen "dubbelt så hög i Sverige som i USA" och som är allra galnast i Malmö: där är "våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år".

Jag vet att Stefan Jonsson brukar smocka till Johan Norberg med de mest pubertala argument, jag vet att delar av redaktionen hatar liberaler mer än dåligt väder, men att så medvetet och lögnaktigt försöka smeta ner människor med rasist-klet är ändå häpnadsväckande. Skulle Johan Norberg ha sagt att den svenska "enidéstaten" kryper för Islam? I såfall skulle han ha bytt uppfattning och värderingssystem så komplett sedan sist jag läste något av honom att det inte kan ses som något annat än en total personlighetskollaps.

Läs vad Johan Norberg själv skriver om alltihop. DN och Andreas Malm borde skämmas.

Två skilda läsanvisningar

Läs Jesper Högströms vanvettigt roliga sågning av Mats Kolmisoppi.

Läs också (och jag inser att käre Jesper inte kommer att tycka om det här) Jonas Thentes allt roligare och allt mer personligt elaka blogg.

En liten förklaring: Feminism av den österrikiska skolan för dummies

Jag såg att Jenny Westerstrand ifrågasatte min definition av patriarkatet. Det är möjligt att jag uttryckte mig klumpigt, eller översatte dåligt eller helt enkelt förutsatte en grad av förkunskap om den österrikiska nationalekonomiska skolan som, det inser jag ju egentligen, inte är så värst vanlig.

Of human action, but not of human design, är den definition många använder för det som kallas spontan ordning. Jag översatte det med: "genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt".

Vi liberaler ser det i marknaden, i staden, i massor av mänskligt skapade företeelser som är alltför komplexa för att vara resultatet av någon övergripande plan, men som ändå är resultat av miljontals små mänskliga beslut och handlingar. Jag ser det ytterst tydligt i patriarkatet.

De små besluten och handlingarna är förstås övervägda. Ibland. Ibland helt slumpmässiga. Ibland tror vi att vi har ett visst motiv men har i själva verket ett helt annat. (Det senare är sannolikt oerhört mycket vanligare än att vi till fullo förstår våra egentliga motiv och handlar aktivt utifrån dem). Slutresultatet är ändå något som ser ut som att det borde finnas en ensam agent, någon som har bestämt, någon som har planerat och tänkt och ritat upp.

Vissa tror därför att någon faktiskt har gjort det. Den impulsen är förstås likadan som den som tittar på ett spindelnät eller ett nyfött barn eller ett korallrev och konstaterar att någon måste ha tänkt ut all denna perfektion. Vi har svårt att ta till oss att komplexa företeelser, oavsett om de är goda eller onda, skulle kunna existera utan hjärna bakom, utan upphovsman.

Jag tror inte på någon övergripande plan. Inte för staden, inte för mänskligheten, inte för patriarkatet. Jag tror att vi alla fattar mer eller mindre välgrundade beslut och att alla dessa beslut tillsammans bildar den ram för det mänskliga tänkandet och agerandet som könsmaktsstrukturerna innebär. Visst finns det medveten sexism, precis på samma sätt som det finns medveten stadsbyggnad. Men det skulle inte räcka, det skulle inte bli något övergripande system, om inte alla de andra små besluten också fanns där.

Det vore på många sätt lättare om man utgick ifrån att det var medvetet, att det fanns någon med en ond plan, att det fanns en konspiration av män och kvinnor som aktivt tyckte att kvinnor borde ha sämre möjligheter i arbetslivet, mindre makt över sig själva och andra, större utsatthet för sexuellt våld och som kompensation mer kontakt med sina känslor och ungar. Om det fanns en medveten plan vore det ju enklare att förändra. Då skulle man enklare kunna argumentera för varför det inte borde vara så och rimligen enklare att övertyga en bred majoritet.

Det omedvetna är långt svårare att rå på. Det där som bara läcker ut i pustar, i små beslut om fördelningen av familjeansvaret i enskilda familjer som i de allra flesta fall inte alls motiveras med att kvinnor helt enkelt bör hålla sig vid spisen. Det där som syns i den omedvetna skillnaden i bedömning av män och kvinnor, den omedvetna skillnaden i behandling av små pojkar och flickor. De allra flesta tycker inte att kvinnor bör ha sämre chanser på jobbet och män sämre chanser i barnkammaren. De allra flesta tycker inte att våldtäkter eller kvinnors sämre hjärtvård är det minsta okej. Kvinnohat finns, let's not kid ourselves, men det är inte det som bär patriarkatet på sina axlar. Det sitter möjligen längst fram och vinkar uppmuntrande. Om det bara var det som var problemet skulle vi kunna skatta oss lyckliga.

Hur länkar man till en nyliberal gnagare?

Det här är inte en retorisk fråga. Jag försökte nämligen för ett tag sedan lägga en länk till den förtjusande Mattias Svensson (ett epitet som han förstås i mina ögon får trots och inte på grund av de kvaliteter jag nämner i rubriken) i länklistan, men hur jag än gör funkar inte länken. En metroblogg alltså. Har någon några tips?

Vill Pär Ström störa människosläktets fortlevnad?

Jag har inte sagt något om Pär Ström tidigare. Dels för att jag inte har haft tid, dels för att jag har sett att det finns något vettigt tvärs igenom litaniorna om de läskiga feminismerna. För kvinnor må förlora i makt i patriarkatet, men män förlorar i mänsklighet. Och jag är alls inte säker på vem som där drar det kortaste strået.

Problemet har förstås varit att Pär Ström tycks tro att det är feminismens fel att män exempelvis i allmänhet står längre från sina barn än vad barnens mammor gör. Däremot förnekar han, såvitt jag förstår, förekomsten av ett patriarkat.

Det är svårt med terminologi ibland. Jag menar det inte ironiskt. Det finns massor av grupperingar inom feminismen och visst finns det feminister som endast ser de nackdelar könsmaktsordningen för med sig för kvinnor och som endast kämpar aktivt mot sådant som kvinnors utsatthet för sexuellt våld, sämre ställning på arbetsmarknaden och sämre tillgång till offentligheten som aktiva självbestämmande subjekt men inte för mäns tillgång till ett bredare känsloregister och närhet till sina barn eller mot deras utsatthet från våld från andra män.

Samtidigt finns massor av feminismer som ser mer än så. Jag kan inte nämna en enda feminist jag känner som inte vill ha ett mer jämställt föräldraskap exempelvis och de allra flesta vill ge män en starkare ställning i förhandlingen om föräldraledigheten genom ökad individualisering av föräldraförsäkringen. Det beror förstås på att vi ser att kvinnan i dag har första tjing på ledigheten, det är först om hon vill dela med sig som en delning över huvud taget blir aktuell. Det syns i rätt många studier att både män och kvinnor upplever att det är hon som har mest bestämmanderätt över just föräldraledighet.

På den liberala feministiska ledarsida jag själv arbetar har vi skrivit massor om de utsatta pojkarna som riskerar att bli frånåkta av samtiden när de endast utvecklar traditonellt manliga könskaraktäristika och exempelvis struntar i skolan för att studier kodas som töntigt och feminint. (här är förresten en text jag själv skrev för något år sedan på temat, många fler finns)

Men visst, patriarkatet är ett besvärligt ord. Jag använder det för att benämna de strukturer som, med hayekiansk terminologi, genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt tvingar in både män och kvinnor i roller som begränsar dem som människor. På ett övergripande plan har gruppen män i patriarkatet mer makt än gruppen kvinnor, det handlar om makten över andra och makten över sig själv och den egna kroppen. Men alla män har inte makt i patriarkatet och alla kvinnor saknar inte makt. Särskilt inte på alla arenor. Ett område där kvinnor absolut har mer makt än män är över barnen. (Nu tar jag inte ens upp de kompletterande kategorierna som klass, etnicitet och sexuell läggning, som förstås också spelar in i vem som har makt och inte.)

Man kan också använda begreppet könsmaktsordningen eller mer lösligt könsmaktsstrukturerna. För mig och väldigt många andra feminister innefattar det också det strukturella könsförtryck män drabbas av, det tvång de utsätts för att vara "manliga" på ett på förväg utpekat sätt. Tvånget att vara "manlig" är ju också långt större än tvånget att vara "kvinnlig" i dag. (Det finns i vissa kretsar ett hårdnackat motstånd mot hela den kvinnliga könsrollen, med dess inriktning på omsorg och kärlek. Det är i sammanhanget en annan historia, men det är också något jag ser som bekymmersamt.)

Jag kan acceptera att Pär Ström inte visste att alla feminister inte är som hans skräckbild av Feministiskt Initiativ. Men efter att hans bok kom ut har det ju varit floder av feminister som förklarat att de delar hans oro för de olyckor som drabbar män just för att de är män. Man kan tycka att det skulle minska hans tvärsäkerhet över att feminismen, rakt av som en och samma politiska rörelse, är orsaken till dessa olyckor.

Häromdagen var det en intervju med Pär Ström i Sydsvenskan. Där citeras följande exempel ur Ströms bok:

" Tänk dig att du sitter på bänken vid en lekplats medan ditt lilla barn springer omkring i sanden. Plötsligt får barnet en hård boll från några större barn på sig. Det gulliga lilla ansiktet som du älskar så mycket förvrids och gråten bryter fram medan barnet sätter fart i riktning mot dig. Du lägger bort den bok du läste, ler mot ditt barn, sträckar fram armarna och gör dig beredd att ta upp din lilla älskling i knäet. Då springer hon förbi dig, bort till nästa bänk där din make sitter, och hon ropar ”pappa, pappa”. Ditt leende stelnar medan du långsamt sänker dina armar. Du känner dig fånig, tittar dig skamset omkring, undrar om någon såg det hela, och funderar på hur du nu ska agera. Det skär till av smärta i dig när ditt barn trycker sig mot din mans bröst och de isolerar sig från omvärlden i en känslomässig gemenskap så tydlig att den exkluderande bubblan runt omkring duon nästan går att ta på."

Detta är enligt Ström en nära nog okänd situation att befinna sig i för en kvinna, men bara allt för vanlig för en man. Jag har förstås svårt att avgöra om han har rätt, men om det är så är det ju förfärligt. Om jag var man och såg den monumentala orättvisan gång på gång skulle jag vilja göra allt jag kunde för att närma mig mitt barn, för att barnet någon enstaka gång i alla fall skulle välja mina armar, min tröst. Jag har visserligen bara ett barn, men min spontana gissning skulle vara att det bästa sättet att förändra det här, både individuellt och samhälleligt, vore att män tillbringade mer tid med sina barn.

Det tycker emellertid inte Pär Ström. Han ser individualiserad föräldraförsäkring som statliga pekpinnar och vill inte ens säga att han personligen, helt utan politiskt tvång, skulle se det som önskvärt att pappor tog mer del i vården av sina barn. Han tror också att kvinnor genetiskt är mer lämpade att ta hand om barn.

Det är rätt svårt att se någon linje här. För om kvinnor genetiskt är mer lämpade att ha hand om barn, och kvinnor då, som i Ströms egen familj, tar huvudansvaret för barnen, hur ska den där ungen i lekparken någonsin förmås att springa till pappa? Varför skulle han springa till pappa, om det alltid brukar vara mamma som finns där, som kramar och tröstar och pappa dyker upp på helgen? Särskilt om det skulle vara som Ström tror, att alltihop ligger i generna. För den som håller på med biologi och sånt skulle det nog ses som rätt antievolutionärt.

Stilstudie: metaforen

I seriöst litterära sammanhang skyr man numera metaforen. I mindre seriösa sammanhang används den däremot obekymrat, generellt på ett antingen platt eller plågsamt krampartat sätt. Det första följer sannolikt till inte liten del av det senare.

Själv är jag dock fånigt förtjust i den. Som här t ex. Jag blir alldeles lycklig:

"Dock fann jag att en av pelargonerna uppe på arkivskåpet uppenbarligen hamnat i ett alltför skymt läge. Under julen har den utvecklat ett par, tre mycket smala och mycket långa stänglar med små blekgröna blad längst ut. Och med hjälp av dessa slingriga utskott hade plantan sökt solen, med samma desperata hoppfullhet som när vi sträcker oss efter andra människor.

Och vice versa.

Jag bar den till fönstret."

Grundaren till tidningen Mana påhittad?

Det påstår i alla fall Peter Wennblad på Neo och Lawen Mohtadi, tidigare redaktör på Mana, bekräftar det hela. Av de två andra, gissningsvis inte påhittade, Mana-grundarna, förnekar den ena allting och hävdar att Neo har rasistiska motiv bakom sina frågor, och den andra vill inte kommentera.

Läs mer hos Neo.

Ett rättsövergrepp

I måndags träffade jag en svårt handikappad kvinna som det svenska rättssystemet i realiteten dömt till döden. Här är texten.

Kostrådsterror!

Visst är det väl ett roligt ord, kostrådsterror? Om sådan som riktar sig till gravida kvinnor har jag skrivit en artikel på Taffel. Nu är jag ju lyckligen inte på smällen längre och äter allt jag känner för, men jag har ännu plågsamt starka minnen av den allt genomilande ilskan jag kände de tre första månaderna innan jag hade tagit reda på att toxoplasmos dör vid nedfrysning och när allt jag över huvud taget kände för att äta var blodigt kött. Det kunde de ju ha sagt, liksom.

Ps. Om ni känner för att kommentera artikeln, gör gärna det här.