Kärlek starkare än morfin

Med hybrisvarningen hängande som en giljotinklinga över huvudet måste jag ändå låta mig säga det här. Min unge är en reklambebis. Inte det att han är sötare än alla andra ungar jag hittills lagt ögonen på. Jag inser förstås att jag förmodligen inte är helt objektiv med det påståendet (även om det absolut stämmer!). Inte heller på det sättet som han är en mediebebis - att han redan förekommit, om än endast indirekt, i spalterna, och att han kanske kommer smygröka med snygg-Hanna om sådär 15 år.

Nej, det är han som är själva reklamen. För det där med att ha småbarn. Vi tittar ibland på varandra och undrar över när det som alla varnat för ska komma. Det jobbiga, skrikmisären, matvägrandet, nattvaken. Han har förvisso bara levt i 10 dagar nu, men hittills är han en dröm. Jag antar att det kommer att förändras. När brukar koliken komma? Och bara för att jag tycks gjord för att amma betyder det inte att det inte lurar mjölkstockningar från helvetet bara i nästa vecka.

Men nu då. Just nu är han klasser bättre än såna kampanjer som görs av Forsman och Bodenfors.

Visst gråter vi ibland, men bortsett från ett par väldigt tydliga trött-och-hormontjutstunder från mig, så handlar de tårarna om tacksamhet och lycka.

Visst vaknar han varannan timme och ska äta på nätterna, men å andra sidan har jag aldrig tidigare sovit så djupt som man gör när man somnar under pågående amning. Visst finns det dagar när jag känner mig som ett mjölkpaket och stunder när jag är beredd att kasta ut honom genom fönstret för att han är så puckad att han envisas med att vifta med sina urstarka små armar framför sin egen mun samtidigt som han vrålar efter den mat som därmed hindras att nå honom. Undrar när han ska lära sig att handlingar får konsekvenser? Förmodligen inte så länge jag ser det som min livsuppgift att göra honom tillfredställd, trots att han emellanåt arbetar så hårt själv för motatsen.

För sen har han varit ifrån mig i ett par timmar. I från i det här fallet betyder någon annanstans än hud mot hud, i sin pappas famn, eller någon enstaka gång när han accepterat att läggas ner. När jag då tar upp honom och får hans duniga huvud mot mitt bröst, hans allt tyngre men ännu pyttelilla kropp i mina armar, hans mun snuttande i sömnen mot huden i min urringning, blir ruset som far genom kroppen starkare än intravenöst morfin.

Han är bara min och han gör mig lyckligare än jag någonsin varit bara genom att finnas. Det är ungefär då jag brukar börja gråta. Det är ungefär nu jag måste spana ut där han ligger för att kolla att han fortfarande är kvar och nästan lite besviket upptäcka att han fortfarande sover lugnt. Saknar han mig inte mer än så?

Att han dessutom ser ut precis som Chucky när han, ett hundratal gånger per dagen eller så, med glasartat stirrande blick söker med huvudet och hugger efter bröstet ser jag som en skojig bonus.

Tillfällig lågsäsong p g a oxytocinchock

Ja, en ny person har alltså kommit in, och tagit över, mitt liv. Redan i tisdags, 9 dagar för tidigt, valde han att göra entré. Vi skulle ha flyttat till en ny lägenhet i måndags, men p g a hantverkartrubbel var lägenheten inte inflyttningsbar förrän två dagar senare. Det var lite, eh, hektiskt, alltsammans.

För en del andra oändligt snälla och hjälpsamma människor alltså. Själv hängde jag ju på BB Stockholm. Allt gick bra, alla mår bra, vi kunde tyvärr inte utnyttja det bokade bordet på O'leary's i tisdags kväll, men å andra sidan har ett förlorat derby sällan haft mindre betydelse. Hur älskade S ska se på att han inledde sin tid på jorden med en dylik förlust lär väl framtiden utvisa.

Just nu är jag högre på oxytocin än jag någonsin varit på någon substans i mitt liv och det finns grejer som känns viktigare än att skriva här. Typ hitta flyttlådan med underkläder. Eller sniffa en fem dagar gammal person på huvudet.

Det är inte så att det inte finns stoff för skriverier. Själv kände jag t ex inte förrän i morse till att männniskor över huvud taget kan projektilbajsa upp till en dryg meter ut i luften. Eller att man ens kunde betrakta halv fem som "imorse" och inte som i natt eller i går. "Det är paradoxalt, men vi lär oss" som Richard Norling skulle ha sagt.

"Allt som kan bli digitalt kommer att bli digitalt" sa nån it-snubbe 1999. Och något mer digitalt än detta, något mer ett eller noll, något mer absolut manikeiskt än denna upplevelse kan jag inte föreställa mig. Först fanns han inte och nu finns han och ingenting, och då menar jag verkligen bokstavligt ingenting, är sig likt. Jag säger inte att allt är bättre (se "projektilbajsa" ovan) men hittills efter fem dagar är faktiskt nästan allting så själsförändrande underbart att jag i eftermiddags var tvungen att gråta ohämmat i nästan en halvtimme. Men vad vet jag, det är ju starka grejer de där hormonerna. Eller också är det det här livet går ut på. För mig i alla fall. Just nu.

Tack för alla gratulationer och så hörs vi lite mindre regelbundet framöver.

Hellre våldtagen än mördad?

Intressant artikel i Sydsvenskan om vad det betyder när vi säger att våldtäkter tar ifrån kvinnor allt.

Inställt måndag!

Marcus Birros flickvän måste genomföra en plötsligt operation på måndag och han vill förstås inte lämna henne. Alltså måste vi tyvärr ställa in vår gemensamma läsning på Dieselverkstaden måndag kväll. Jag är mycket ledsen, framförallt för deras skull förstås, men vi hoppas kunna återkomma med något liknande arrangemang efter sommaren.

Själ och hjärta

Listen up, all you soullovers out there: underbara Mavis Staples sjunger på Berns den 12 juli. Då hoppas jag ju ha en unge snarare än en valkroppshydda så jag kommer inte vara där. Gråt en skvätt för mig.

Ain't no way

När vi två blir ett

Det är en liten aning schizofrent att hålla sig med två bloggar som handlar om ungefär samma ämnen, men det är ju bara tillfälligt. Läs min utvikning om Daniel Sjölin på Bokusbloggen!

Ryktet om hennes död var betydligt överdrivet

Kanske har ni också läst notiserna om att Leila K skulle vara död. För dem som trodde på det och fällde en tår över en av de största svenska 90-talsikonerna måste releasekalaset för Bögjävlar i går kväll ha fått en messiansk underton. För första gången på 6 år uppträdde, just det, Leila K, i egen hög person. Jag var ju på debutbar och missade det hela. För att uppväga det har jag nu haft Got to get och Electric på repeat i en timme.

Sveriges nyhetsmagasin?

Detta är en sen upptäckt, jag medger. Men inte så sen som den upptäckta icke-upptäckten i sig. I ett fyra veckor gammalt nummer av nyhetsmagasinet Fokus läser jag nämligen en notis där det berättas att "Tidigare länspolismästaren i Stockholm, Esbjörn Esbjörnsson, brukar ofta nämnas i spekulationerna kring vem som står bakom deckarförfattar-pseudoymen Arne Dahl."

Detta kommer sannolikt som en överraskning för både Esbjörnsson och hela den svenska medievärlden. För att inte tala om för författaren och kulturskribenten Jan Arnald, som avslöjade att det var han som var Arne Dahl för sådär fyra och ett halvt år sen. Sedan dess har detta faktum uppmärksammats i nära nog varje artikel om Arne Dahl och Jan Arnald själv brukar förekomma på författarbilder i anslutning till Arne Dahl-böckerna. Om det också är Jan Arnald som är Esbjörn Esbjörnsson vet jag däremot inte. Det vore å andra sidan oroligt roligt.

Det finns sånt som värmer extra mycket

Jag kom precis hem från Debutbaren. Det var otroligt kallt. Det regnade. Regnet tilltog. I takt med detta försvann publiken. Ändå hamnar alla dessa petitesser i skymundan. Daniel Sjölin berättade nämligen att han tyckte att min roman var fantastiskt bra. Daniel Sjölin! Jag kan leva på det här i veckor.

Sossar, sossar vart man ser

Lagom till en enstaka opinionsundersökning som får mindre smarta borgare än Per Schlingmann att kasta hatten i luften och gasta "äntligen!" gör baby K sitt sedan länge utlovade sossetest. Vanvettigt roligt. Jag är visserligen inte sosse, men jag känner mycket för de jordlösa bönderna i Farsta.

Grisen är människans bästa vän

Det här kommer att bli en köttblogg. Det här kommer att bli en blogg med recept, bilder och lovsånger endast till kor, grisar, lamm, rådjur, älgar, kalvar, kycklingar, ripor, fasaner och ett och annat vildsvin. Det räcker i och för sig rätt långt. För mitt köttnörderi har blivit värre på sistone.

Dels har jag under hela graviditeten främst kännt för att äta just kött. Det finns säkert något skrock som hävdar att detta tyder på att min mage rymmer en framtida jägare (eller åtminstone rally-förare).

Dels har jag ju haft så många medberoende omkring mig. Lisas fantastiske Johan som i vintras allvarligt övervägde att bli gräsbonde, trots allergier mot både kor och gräs. Andreas, som kört mig och mina fogar till Lux för rådjurs-wallenbergare till lunch när tidningarnas personalmatsal erbjudit särskilt människoovänlig kost. Ja, och så Hugh, förstås. När man väl kommit in i Hugh-världen vill man aldrig därifrån. Det är machomatlagning fast utan aggressivitet. Det är all respekt i världen för de djur man glatt slår ihjäl och äter upp. Det är traditioner och ideologier som går i rakt motsatt riktning mot den moderna industrimaten. Jag vet att det är ett privilegium för de rika, men jag äter hellre lite vidunderligt kött från lyckliga djur än massor av dåligt. Kikärter ger också proteiner.

Kort sagt har jag torrsaltat mitt eget bacon. Enligt Hughs recept. Han använde pork belly, denna härliga styckning som man inte får tag på i Sverige, jag köpte ca 500 g sidfläsk från Nibble gård. Själva tillredningen var busenkel.

Gör en saltblandning bestående av:
300 g grovt salt
några lagerblad, smulade
ca 8 enbär, grovt krossade
65 g brunt muscovadosocker
10 g grovt krossad svartpeppar

Ha blandningen i en plastburk. Lägg sidfläsket på en skärbräda och gnid in saltet runt om (med rena händer!) så att den kommer in överallt. Lägg sedan i en burk med lock och ställ in i kylen. Nästa dag (efter ca 24 timmar) tar du ut burken. Det kommer finnas lite brunaktig vätska i botten. Hälla av den och upprepa ingnidningen. Sätt in i kylen. Upprepa varje dag i mellan 5 och 10 dagar. Efter 10 dagar är det rätt hårdrimmat.

Jag kan knappt beskriva hur det smakade. Den fina sötaktiga nötaktiga sältan, enbärstonerna, en rund och fyllig fläsksmak som är något helt annat än köpt bacon. Konsistensen är torr och fast, halvvägs till parmaskinka. Jag valde bort att röka mitt bacon, eftersom Hughs instruktioner var för en kallare rök än Abu-röken klarar, men orökt bacon är å andra sidan precis vad man behöver i de flesta grytor, såser, risottos, soppor. Det klarar sig ett par veckor i kylen, men jag skar upp i stavar och lade i frysen.

Bä bä vita lamm

I torsdags gjorde Nigella en meze feast på BBC Food. Hon trillade lammbullar och blandade en oändligt vacker gurk- och granatäppelsallad. Sådant fick inte jag i går. Däremot en lammstek som gick utöver alla lammstekar.

Det är många år sedan jag tog mig an just en lammstek. De brukade aldrig bli särskilt bra. Nu vet jag varför. I min gamla Annas mat hävdas det att köttet är rosa vid 70 grader. Enligt Hugh är 50 grader rare, 60 grader medium, 70 grader well done. Om jag inte hade haft honom vid min sida hade jag alltså aldrig någonsin vågat rikta in mig på de 58-60 perfekta graderna. Det är djupt sorgligt att så många människor tror på att steka livet (och smaken) ur kött. Jag var, ofrivilligt, en av dem. Aldrig mer.

Lammet späckades med vitlök, rosmarin och sardeller. Nej, det smakar inte fisk, sardellerna ger en rund fin sälta bara. Klappades in med olivolja och kördes först en halvtimme i 225 grader. Sänk sen till 170 och kör tills den är klar. Min var bara 1,3 kilo och tog en dryg timme sammanlagt. Efter en halvtimme fyllde jag formen runt lammet med tärnad pumpa som först blivit rullad i en kryddblandning av chili, kryddpeppar, salt, svartpeppar och spiskummin.

Dessa lammfettstinna pumpakrutonger blandades senare med spenat och fetaost och serverades till, liksom en augergineröra med saffran och yoghurt (kör auberginer i het ugn i ca 30 minuter, skala med värmetåliga händer och kör i mixer, krydda med brynt lök och vitlök, samt saffran. Salta och peppra väl. Ha i ett par skedar matlagningsyoghurt) Den senare var också det enda som hämtades direkt från Nigella-programmet.

Jag har läst att jag förväntas kolhydratladda nu. Som inför ett maraton ungefär. Men jag känner ju bara för kött. Kött och fisk och en och annan grönsak. Experterna vet säkert vad de säger ändå. Alltså ska jag i kväll baka egen pizza. I går blev det bara oerhörda mängder smörmört lammkött. Jag tror att bebisen blir lycklig av det också.

ps. En detalj för dem som oroar sig för det där med icke genomstekt kött och graviditeter. Ingen berättar det på mödravården eller enkelt på livsmedelsverket. Men om man bara letar tillräckligt länge, vilket en hängiven karnivor som jag förstås gjort, upptäcker man att toxoplasmos, den aktuella parasiten, dör vid frysning till -20, dvs i en väl fungerande hemmafrys. Kött som varit ordentligt fryst kan alltså glatt ätas blodigt eller rosa av den längtande gravida kvinnan. Själv har jag till och med ätit råbiff.

Han gör det igen

I stället för att vara avundsjuk över hans möjligheter till betalt seriöst researcharbete har jag bestämt mig för att vara lycklig över att någon i alla fall har sådana villkor. Maciej Zarembas första artikel i en serie om FN-styret i Kosovo andas journalistpris både mellan och på raderna.

Namn & Nytt

Otroligt smart och bra av Aftonbladet att publicera namn och bild på hiv-mannen. Det finns ett oavvisligt allmänintresse i att alla som haft sexuella relationer med honom testar sig snarast möjligt och skyddar eventuella andra sexpartners från smitta under tiden. Ett enklare sätt att uppmärksamma dem på det behovet än att sätta upp killen på löpsedlar och förstasidor kan jag inte komma på.

Som bonus säljer det massor av tidningar.

Prioriteringar

Underbare Povel Ramel har dött, i dag kommer Uefa-beslutet om Danmarksmatchen, det pågår viktiga debatter om litteratur och yttrandefrihet, den amerikanska kongressen kommer inte att rösta om det livsvikta amnestiförslaget för illegala flyktingar (det känns underligt att medge, men det finns alltså områden på vilka George W är en bra republikan).

Det må vara som det är med de där sakerna. Själv är jag i alla fall mest upptagen av varför alla amningsbehåar jag har sett är så vanvettigt fula. Jag lovar, de täcker hela bröstkorgen, nära nog upp till nyckelbenen. Antas man inte vilja ha normala kläder med normala urringningar när man ammar?

ps. Det här kan vara sånt som etiketteras som gröt i hjärnan.

En annan litteraturdebatt

Jag har tänkt att skriva något om litteraturen, bloggen, självbiografin och fiktionen, men inte tagit mig tid. Läs Sabina så länge, som skriver bra om bloggen som publiceringsform.

En förlorad värld

Nedre Manilla. Smaka på det. Nedre Manilla. För oss i kultursvängen, och då syftar jag framförallt på dem av oss som inte är så etablerade och tjusiga att vi hängt med Bonnier-familjen i decennier, har det en alldeles särskild klang. Man kan hata det, man kan längta dit. Man kan förundras. För alla andra, typ taxichaufförer, måste man kunna uppge vilken adress det är för att alls kunna komma till det bonnierska residenset. Jag visste inte adressen. "På Djurgården" sa jag svävande.

För jag hade aldrig varit där förut. Varje år i september har Bonniers en stor fest på Manilla (i vardagslag tappas visst det där "nedre" bort) för författare och kulturskribenter. Jag har aldrig bjudits in. Vartannat år hålls också en middag för förlagets egna författare. Den gick av stapeln i går. Detta var min biljett. Med foglossning och allt åkte jag alltså ut, en aning spänd inför en helkväll med Björn Ranelid och Ernst Brunner.

Huset först. Det är inte direkt ett hus. Mer ett gods, mer ett byggnadskomplex större än de flesta näraliggande ambassader. Lång grusad svängd uppfart, urnor med liljor och violer lite varstans. Man kommer in i en helt panelklädd hall, kapprum till vänster, köksavdelning till höger. Det är alltså i den senare som personalen håller till. Sedan ut i något slags salong. En hel anhopning av salonger faktiskt, bibliotek åt ena hållet med mycket gamla vackra böcker.

På väggarna porträtt av de största författare familjen givit ut. Fröding såg vansinnig ut i nattsärk och långt grått hår. Strindberg såg ut som på de flesta andra bilder. Traditionen fortsätter även i dag, avmålad fanns även P O Enqvist med solvita ögonbryn. När jag frågade om vad som krävs för att få bli porträtterad berättade min förläggare att det är ytterst hemligt. Familjen bestämmer själv. På förlaget får man ibland sig meddelat att en ny tavla hängts upp. Ett nytt mål att sträva efter alltså. På sådär femtio års sikt eller nåt.

Ernst Brunner var nu inte där. Leif GW Persson gjorde entré från äppelträdgården, där han ensam först gick omkring under träden och kontemplerade. Jag vågade inte hälsa på Margareta Strömstedt, fast jag egentligen hade velat säga att hennes Natten de hängde Ruth Ellis från förra året rörde mig i mitt innersta. Man förväntas liksom inte vara fan på de här tillställningarna. Man är författare. Kollega. Hur bisarrt det än känns.

Fredrik och Filip var där. Jag kom inte omedelbart på vad de hade gett ut för böcker. Ranelid var brun som mjölkchoklad och hade vit skjorta uppknäppt till nedanför bröstvårtorna. Sigge var snyggast. Sigge är nästan alltid snyggast. Denise Rudberg var otroligt trevlig. Kristina Lugn såg ut som på bild. Malte Persson försökte förneka att han var inblandad i en litteraturdebatt.

"Änkan bor där uppe någonstans." Jag hade precis fått klart för mig att Carl-Johan Bonnier faktiskt bor i huset. Han och hans familj och en änka. Oklart efter vem. "Hon har en egen avdelning." Lite mad woman in the attic. "Eva har ett eget hus här ute." Aha. Förstås. Ett eget hus. Från gräsmattan ser man rakt över mot Nacka. Hela inloppet till Stockholm. Det finns en badbrygga. Undrar om änkan någonsin badar.

Ny blogg

I går började jag blogga på Bokus också.

Grattis Nisse!

Det finns en stor fördel med att jobba på Expressens kultursida. Det har jag sagt i många år. Man slipper åtminstone bli recenserad av Nisse Schwartz. Det är ett skämt, på något sätt. Med en djupt allvarlig botten. Få i svensk offentlighet kan bruka textuellt våld med lika blanka och välriktade vapen som han. Vad man inte alltid tänker på är att få skriver lika bländande hyllningar heller. Oron över hans dom är alltså framförallt oron över ens egen otillräcklighet. Det är å andra sidan en oro som räcker och blir över. Samma oro finns förresten i bakhuvudet även när man skriver för just Expressen. Det är Nisse som är normen. Det är hans exakthet, hans visshet vi alla strävar efter. Utan att någonsin nå ända fram.

I dag har Nisse Schwartz har fått Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik. Jag kan inte komma på någon som vore mer lämpad för den utmärkelsen. Läs Björn af Kleens fina intervju med stipendiaten.

Litteraturdebatten fortsätter

Göran Greider är som vanligt briljant.

Saker man inte vill ha fått sagt till sig, del 1 i en liten serie

"Du är min egen lilla späckhuggare."

Efterlysning

Folk säger åt mig att jag behöver en agent. Jag tycker att det låter otroligt glamoröst (snäppet mer än att ha en förläggare), men jag har ingen aning om hur man får tag på en sådan. Är det någon av mina läsare som vet får ni gärna höra av er privat.

Inget harhjärta

Aah, via Lisa hittade jag Patrik, som lagar grishjärtan och halvglass! En man precis i min smak.

Läs

Mycket bra ledare i dag. Det hänger ihop, viljan att skydda den specifikt heterosexuella kärnfamiljen och hatet mot dem som står utanför den livsstilen. Jag har också undrat när någon ledarsida till slut skulle ta upp yxattacken mot RFSL. Jag har tyvärr svårt att tro att det skulle ha tagit nästan en vecka om ett liknande ideologiskt mordförsök riktats mot exempelvis det socialdemokratiska partikansliet tvärs över Sveavägen.

Uppdatering: Aftonbladet hade alltså ett ledarstick dagen efter händelsen. På Aftonbladets kultursida publicerade man också en intressant text om frånvaron av upprördhet av Arbetarens redaktör Anna Hellgren.