Plus ca* change

Nu smygstartar vi Taffel! Nyhetsbreven går ut varje vecka och nu startar Taffel-bloggarna. Lisa Förare Winbladh (som om någon av mina läsare inte är på förnamnsnivå med henne) flyttar hela matälskarbloggen till Taffel och Gitto (as in Margit Richert dårå) följer snart efter. Vi andra delar broderligt och systerligt på en gemensam blogg.

Nu har jag gjort mitt första inlägg! Tafflande är det roligaste som finns. Näst att äta, hångla, gulla med sin unge och dricka sprit då.

Det här betyder också att den här bloggen kommer tappa sin matprägel. Inga mer recept, ni recepthatare där ute. I stället blir det som vanligt politik, medier, litteratur, ungen och allt annat som jag tänker på. Spriten flyttar också till taffel. Så det så.

* Nej, jag vet inte hur man gör för att få specialtecken i blogger och saknar franskt tangentbord. Alas.

Själ och hjärta

Listen up, all you soullovers out there: underbara Mavis Staples sjunger på Berns den 12 juli. Då hoppas jag ju ha en unge snarare än en valkroppshydda så jag kommer inte vara där. Gråt en skvätt för mig.

Ain't no way

En kväll att minnas

"Vi har skrivit samma bok." Strax efter att Expressen på långfredagen publicerat ett utdrag ur min roman dök mailet upp.

Det var inte första gången jag och Marcus Birro hade kontakt. Tidigare i vårvintras hade vi också en liten sällsam debatt. Om abortgränser, om att hålla sina döda barn i händerna och om behovet att göra allting begripligt. Den var liten för att det bara var vi, bara några få texter, bara våra erfarenheter och våra försök att nå fram. Den var sällsam för att vi, mitt i allt detta brännande, mitt i den sortens meningsutbyten som brukar präglas av det manikeiskt förutsägbara, faktiskt talade till varandra snarare än om varandra. Så olikt det behov som alla verkar ha av att förenkla, gå på kroppen, söka snabbast och hårdast möjliga nesa för meningsmotståndaren. Jag säger inte att det senare är helt frånvarande i mitt politiska skrivande, och faktiskt inte heller i hans om man ska gå efter bloggen, men det fanns inte där, inte då. En debatt var det kanske strängt taget inte heller. Ett samtal, ett närmast ömsint utbyte av i grunden både lika och radikalt olika uppfattningar.

Då hade ingen av oss läst den andres böcker. Men när han läste de stycken ur min som fanns i tidningen kände han mina ord som sprungna ur hans egen penna. När jag, långt senare, fick läsa hans fick jag samma upplevelse. Vi har verkligen, i vissa stycken, skrivit samma bok. Olika versioner, olika genrer, olika temperament. Att de kom ut veckorna efter varandra gjorde alltsammans än mer påtagligt.

Detta sammanträffande var för självklart underligt för att bara passeras förbi. Därför är jag innerligt glad att det nu är klart att jag och Marcus Birro ska ha en gemensam författarkväll på Dieselverkstan i Nacka. Den 18 juni blir det av, förmodligen på lilla scenen. Vi kommer läsa våra egna, kanske också varandras texter. Det kommer finnas sorg där, vrede, saknad, avund. Men också kärlek och lycka. Jag tror att det kommer bli rätt bra. Kom gärna och lyssna.