Jag medger att jag ibland ägnar mig åt just det. Det är roligare att vara i opposition och om för många människor, eller alldeles särskilt människor som jag upplever som gammal elit och etablissemang, tycker en sak kan jag utmärkt väl få för mig att hävda motsatsen. Bara för att. Bara för att intellektuellt prova den nya tesen. Bara för att det är mer stimulerande att inte tycka lika. Jag vet att det är barnsligt, och jag vet att man borde ta åsikter på större allvar än så. Jag vet också att det här förhållningssättet rimmar mycket illa med mitt hat mot begreppet politiskt korrekthet som ju används som nedgörande klistermärke på just sådana åsikter som kombinerar någon form av upplevd godhet med allmän utbredning i någon form av maktlager. Å andra sidan tror jag att jag lär mig rätt mycket om vad jag egentligen tycker genom att vara mentalt öppen för att, i alla fall i vissa sorters frågor, tillfälligt eller permanent, byta sida. Man kan åtminstone hoppas.
När det gäller estetik är det annorlunda. Det är förstås rätt självklart för den som tycker att den klasisskt berättande romanen och det antika dramat är optimala sätt att förmedla en historia (eller för all del för den som svärmar för klassiska versmått och anser att yttre tvång frigör känslorna i litteraturen), men i konsten ser jag inte normbrytandet som positivt, eller ens intressant, på samma sätt.
I den här debatten i Aftonbladet är jag därför såklart helt på Therese Bohmans sida. Jag tycker å andra sidan nästan alltid att hon är briljant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Huvudsaken är att du tycker vad du tycker och att du kommer till tals oavsett egentligen hur det mottages.
Det handlar ju nånstans pckså om kultursidornas snuttifiering och reklamattityd, något som jag skulle tro att Therese är klar över. Det är helt enkelt mycket enklare och mindre platskrävande att skriva "det här är en hårdkokt uppgörelse med manlighten som fräckt vänder upp och ner på den manliga rösten..." än att ta några spadtag i hur boken/filmen/albumet jobbar, vad som kanske inte ligger öppet på ytan.
Precis som att det är anklare att krydda en film med incest eller s/m filmat i motljus om man vill ge den ett skjut av rebellliskt gränsöverskridande, enklare än att jobba på att få fram trovärdiga karaktärer eller slipa till scener så att de fungerar och blir speciella (och kan nån förklara vrför dialogflytet i de flesta danska filmer och tv-serier nästan alltid känns naturligare, rappare, mer varierat än här i Svedala? Alla svenska manusförfattre försöker väl inte leka Hemingway eller Lars Norén?) De här danskarna har såklart rätt i att det skriva smånga böcker nu där det nya och fräcka greppet är uttömt efter tio sidor, sen mal det bara på - men det beror också på att kultursidor och radio har abdikerat från rollen som diskussionsrum.
Jag tycker att det i sig är någonting bra med brott mot normer, sökande efter nya uttryck eller prövning av gränser.
Däremot leder det ju långt ifrån alltid till intressant konst - oftast blir det ju bara meningslöst -, och dessutom ogillar jag starkt när normbrytande görs till moralisk dygd.
Om man byter perspektiv är det nog givande, att byta åsikt utan att förändra sitt perspektiv däremot är kanske inte lika givande?
Sällan är det väl så att det finns två rimliga åsikter från varje perspekiv, men oftst finns det ju en uppsjö av perspektiv.
Det är alltid bra med brott mot normer inom alla konstformer. Det finns ett stort egenvärde i det.
Fattar inte exakt varför normbrytandet i konsten skulle skilja sig från övrigt normbrytande. Om det nu exakt var det du menade.
Trodde elasticitet i hjärnan var en förutsättning för all form av kreativ och proggresiv tankeverksamhet.
Naturligtvis kan man bekräfta en norm genom att med dunder och brak (men ofarligt) bryta mot den, något många författare idag verkar missa.
Skicka en kommentar