Tror ni inte att jag begriper hur trist det är här numera. Jag tänker halvsmälta tankar om liljekonvaljeparfymer eller kulturelitens konsumtionskräck men jag kommer liksom ingenstans. Apropå det senare är det rätt lustigt hur jag på många sätt förstås delar den där sortens inteloelitistiska känsla av överlägsenhet inför ekonomfräscha människor med Mulberryväskor och ultrarenoverade kök de aldrig har tid att laga mat i, men ändå bara suckar inför Sisela Lindblom. Kritiken av ytligheten blir liksom ytligare än aldrig så många Alcro Designer-ommålningar. För att inte tala om Stureplansfixeringen. Det är jättejättehemskt med smink i P1 och att vilja ha dyra väskor, typ. När barnen i Afrika svälter. (Eller mer bokstavligt enligt Lindblom, när vissa inte har råd att åka på semester.) Jaha.
Bo Madestrand frågar alltså i det läget inte om varför det är hemskare än att köpa dyr konst, om man nu har råd med det. Vad är det hemska, att ha pengarna, att konsumera, eller att konsumera vissa saker? Och varför är viss sorts konsumtion, om det nu är det riktigt eländiga, värre än annan?
När jag läser DN Kultur påminns jag framförallt om hur människor i biosalongen skrattade åt Darling-Evas bottenfrusna gestalt vid exakt samma ögonblick som jag själv var tvungen att kämpa tillbaka tårarna.
Ps. I Svenskans tv-krönika i dag (ej på nätet) kallas Annie Wegelius "välkänd kolportör av plast-tv". Min personliga relation till Wegelius handlar främst om att jag var en av de där åtta personerna som kollade på K World och älskade det (man kan inte annat om en kanal som tog Nigella till Sverige bara helt kort efter att How to Eat kommit ut) men man kan nog enkelt konstatera att Magnus Eriksson inte var en av oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Du meningen om inteloelitistiska känslor var rätt lång ;). Men jag håller med om Mulberryväskor och kök som kostat 300 000 kr och där man använder kopparpannor för att koka pulversås. Grattis typ.
Men viss sorts konsumtion, åtminstone ALLTID i termer av kultur har väl alltid (an)setts vara finare än annan, "nymodigheter" har allt som oftast fått kvala in sist på listan. Egentligen är väl just det bara två sidor av samma mynt.
K-world var bra. Jag kollade också på Nigella och fascinerades. Minns fortfarande mitt premiäravsnitt :).
"Vi satt på kaféer och läste poesi. 80-talets barn sitter på champagnebarer och läser Ebba von Sydow. De har bytt svart mot rosa, Franz Kafka mot Paris Hilton, Myrorna mot Manolo Blahnik."
Med en sån reflektion kan man väl inte kalla artikeln trist? Jag undrar lite över vad boken egentligen är en satir över..
Kommer jag nånsin sluta tjata om det här med klass? Jag blir naturligtvis lite äcklad av stureplans (och odenplans-)människornas vulgära uppkomlingskonsumtion. Men jag inser också att detta är en ryggradsmässigt klassförtryckande reaktion från min sida. Well, vi får väl låta det vara så bara kanske. Tills vidare fortsätter jag att bara handla kvalitetsprodukter. =)
Fem bloggare som man kan vänta sig kommer att tävla om att teckna ner snofsiga , andfått sarkastiska inlägg om Sissela lindblom och Nina Björk: Karolina Lassbo, Alex Schulman, André Johansson, David Djuphammar (Kinky Afro) plus valfri modebloggare.
Testa tanken att Lindblom inte i första hand skriver för att försvara sina *egna* köp- och livsstilsval utan för att dsikutera den uppåtkurvade tidsandan, så blir det kanske lättar att se hennes poäng: att signalera vem man är genom lyxkonsumtion fungerar bara till en viss gräns (även om du har stålarna) och idag är det, för många, det enda väl synliga sättet.
Ja, för när frågan om conspicuous consumption kom in på sitt sjuttonde varv blev den helt plötsligt intressant igen.
Gränsen i den här debatten (och i en del andra samtida debatter) går, grovt räknat, mellan dem som menar att popvänster och pophöger är intressanta och användbara begrepp och de (mig inräknad) som mest ser ointressanta och slappa etiketter, dessutom båda formulerade från en trendig storstadshöger (ja, när hörde ni senast Timbuktu, Karolina Ramqvist, Mattias Alkberg eller Lukas Moodysson kalla sig för popvänster? Sorry...)
Jag tror du missade att prefixet "pop" från början sattes framför Timbuktu, Alkberg och Moodyson för att ironesera över att deras illa genomtänkta ståndpunkter mest var en gimmick på "pop" scenen.
Gick du och tänkte på det där i fem och en halv timme?
Själv såg jag hela artiklen som ett tecken i tiden. Vänstern har blivit nationalistisk. Vad hände med barnen i Afrika? Folk kan inte åka på semester, snacka om I-landproblem. Snart kommer väl någon och beklagar att han fick dricka Festis på solresan när de andra käka på McDonalds.
Lassbo tror jag förövrigt faller inom ramen för ditt gäng nu när hon lyckats skriva en hyllningsartikel till Che Guevara.
Roberto: Men vad var det som var så illa genomtänkt (om överhuvudtaget tänkt som nåt särskilt) egentligen? Jämfört med Zsigas resonemang menar jag. För det var väl han som myntade begreppet?
"jag hatar skatt, jag hatar det kapitalistiska systemet"
Roberto: "Gick du och tänkte på det där i fem och en halv timme?" Nej,jag väntade dom extra timmarna med att posta en gång till för att snabbtänkatre som du skulle hinna några extra varv runt jordklotet.
Man blir verkligen sjukt imponerad av standarden på en del argumentlirare här. Tips: ta en funderare på vad som möjligen skiljer Erik Zsigas (och hans uppdragsgivares) syn på demokrati och aktiv opinionsbildning från den som var självklar tvärs igenom de flesta svenska politiska partier ännu för ett dussin år sedan.
Är det verkligen en nyprogg-antikonsumism eller är det den gamla överklassens förfäran över att uppkomlingar tar över deras beteende och signaler (fast utan den nedärvda goda smaken)?
Skicka en kommentar