Snart tar de över

Som jag förutspådde intervjuas Kornél Kovacs i dag av Kristoffer Poppius i På Stan. Han är dock mycket snyggare än vad som syns på bilden.

En annan galet ung förmåga, Manne Forssberg, har i veckan dragit en trehövdad lans för en sexpositiv feminism på Expressen sidan fyra.

Och Björn af Kleen har varit på hästpolo med Dominika!

Musslor?

Om man utger sig för att vara en "publication glamoureuse, superfashion et tres exclusif" borde man inte kunna se skillnad på ostron och musslor (och för all del kunna sina franska adjektivformer)?

Fjäriln fångad

Någon skickade en länk. "Hon skriver ju om dig." Jag tänkte låta det vara. Det är nästan en vecka sedan. Och hur fräscht och poppigt känns det i utgångsläget att irriteras över EvaEmma? Herregud, EvaEmma! Men det är förstås ett förminskande tankesätt. Jag försöker att ta folk på allvar.

Och sen kunde jag inte låta bli.

"I anslutning till sina rabiata åsikter skriver de om sina psykoser, mensproblem och taskiga kompisar, och passar på att berätta hur svårt de har att sova."

Vilken fascinerande renhetsiver. Den som tycker saker bör inte vara människa. Den som ger sig ut i offentligheten får aldrig därefter släppa garden och visa sig i all sin ynkliga, mänskliga svaghet. De mänskliga dragen gör det för svårt att hata, för svårt att klippa till, för svårt att snoppa av. Då är det lättare med monster. Som barnflickan. Barnflickan?

Är det någon annan som ser barnflickan som ett monster? Som inte ser allt det där geggiga, tragiska, mänskliga bakom den blonda luggen? Som inte ser den barnsliga önskan om att låta någon annan bestämma, någon annan ta kontrollen, ansvaret. Jag vill vara ditt redskap min gud, min man. Hon är en kvinnlig arketyp, vill vara liten och hjälplös men dyker i skydd av den andres uttalade vilja förbehållslöst ner i ondskan. Svårbegriplig förstås. Men ett monster?

Linna har skrivit klokt om vår ovilja att acceptera mänsklig utveckling. Att man hånar en Linda Rosing som vill sluta vika ut sig och börjat fundera på feminismen. Att man hånar en Sara Damber som är feminist i dag fast hon varit fröken Västerbotten. Höhö. Och då går ändå de åt rätt håll. En västanfläkt mot som skulle hända den intellektuella medelklassbrud som plötsligt öppet berättade om sina tuttoperationer. Nej, just nej, sånt händer aldrig. Vi intelo-tjejer håller vår utseendefixering väl dold under acnejeans och blank-kappor.

EvaEmma må vara hur hiphop som helst, men det är hennes teorier som styr offentligheten. Fångade som fjärilar bör vi alla nöjda skrika oss hesa från vår lilla knappnål på kartan. Inte byta etikett, byta åsikt, byta från bikini till banderoll eller tvärtom, inte gå från hårdskjutande proffstyckare till liten ledsen människa och tillbaka. Sluta med det där, ni stör!

Jag önskar att fler orkade störa.

Faran med lojalitet

Varför kan jag aldrig hålla mig casual? Det vore så mycket enklare om man kunde skilja mellan jobb och verklighet, mellan professionella kontakter och vänner, mellan åsikter och känslor. Jag kan inte det.

Så jag skriver snärtiga oneliners och blir ledsen när folk blir arga. Jag får ont i magen av Sigges fruktansvärda sammanblandning av faktiskt våld och journalistisk granskning. Sen får jag ont i magen av att jag får ont i magen. Och då känner vi inte ens varandra särskilt väl. Min önskan att vara älskad är i ständig konflikt med min önskan att ha rätt, att skriva sant. Kärlekstörsten förlorar nästan jämt. Annars skulle man ju lika gärna kunna ge upp allt det här.

Men Björns kommentar till PMs Katrina-text träffar ändå rakt i njurarna. Han har rätt förstås. B alltså.

PM fastnar i sin lojalitet med det Amerika han älskar och försvarar det mot de tänkta hyenorna. Precis som jag nästan nyss fastnade i min lojalitet med honom. Då blir de enskilda döda, hemlösa, utblottade plötsligt mindre viktiga. Man tänker inte alltid så bra i försvarsställning.

För det spelar ingen roll att Wolfgang Hanssons skadeglädje över det amerikanska kaoset flöt ut över sidorna eller att vissa nyttjade tillfället att kritisera en ekonomisk politik som förmodligen hade väldigt lite med katastrofen att göra. Det viktiga är faktiskt inte heller exakt vad presidenten borde ha gjort, vilka trupper som borde ha skickats eller vilken nivå i staten som borde ha ansvar för vad.

Hundratusentals amerikaner kände sig svikna i sin yttersta nöd. Det är det grundläggande. President Bush doesn't care about black people. Det kanske inte är sant. Det är förmodligen inte sant. Men när så många känner så är det det viktigt att tänka på det och att skriva om det. Precis som det var viktigt att ge röst åt alla de svenskar som kände sig svikna efter tsunamin, oavsett vad den svenska regeringen egentligen kunde ha gjort för skillnad. PM fattade det då, mer än någon annan i svensk press. Jag förstår inte varför han inte begriper nu.

Hot stuff

Min gamle chef Niklas Ekdal är Sveriges tionde sexigaste man enligt Elle (och enligt Niklas Svensson, själv har jag ännu inte läst tidningen).

För dem som undrar kan jag berätta att den imponerande fysiken delvis kommer sig av att Niklas hänger på gymmet hellre än äter lunch. Jag är ju mer inriktad på mjuka värden och tycker att Niklas är finast när han har något av sina tre bedårande barn i knäet samtidigt som han försöker skriva ledare. Det brukade gå sådär.

Ny kvartersfauna

Sedan ett par dagar har jag min arbetsplats på Östermalm. Jag har trätt in i en annan värld.

På vägen hem passerade jag en stor grupp japanska affärsmän i exakt likadana mörkblå kostymer. De fnittrade hysteriskt. Anledningen till fnisskollapsen tycktes vara den kanske 17-åriga flicka i extremt tajta stuprörsjeans och extremt stort upptuperat blont hår som bett en av dem om eld. Nu stod hon där och kupade handen om den japanske affärsmannens hand och hans tändare. Mörkgrön sammetsjacka med två rader blanka knappar. Stora ögon och handleder som en femåring. Man ville bara klappa på henne, de olika texturerna, håret, jackan, den flätade skinnväskan. Den barnsligt blaserade minen när hon sa "thankyou" och gick vidare.

Tonårsflickorna här är som exotiska husdjur. Som bärbara Paris Hilton-hundar, om vanliga människor är schäfrar och golden retrievers. Det gäller både storleken och uppsynen. Man vill ta på dem och se om de skäller.

Det låter objektifierande förstås. Det är objektifierande. Jag menar inte att ta ifrån dessa ljuvliga varelser deras människovärde. Jag är bara den exotiserande, säkerligen också på något undermedvetet plan erotiserande, fascinerade betraktaren.

Självklarheten i deras sätt att uppta rummet förundrar. Är det det här som är överklassen?

När man ser dem i flockar om nätterna är de mindre aparta. Kvällsljuset gör deras skönhetstyp mer normal, eller också är det bara att vi andra blir lite mer lika dem i takt med alkoholintaget. Det är i dagsljuset de är som rymdblommor.

Nyelitism

Jag vet att jag utlovade fler texter om pophögern och de kommer så småningom. Så länge får ni hålla tillgodo med Martin Gelins nyelitism (fast kommentaren om Bookerpris-nomineringarna är ännu bättre).

Jag måste nog skriva om läppglans eller nåt här snart för att bibehålla mitt rykte som tvärytlig pophögerbrud. Eller räckte receptet kanske?

Edit: Jag försökte inte inlemma Gelin i pophögerismen. Förmodligen tvärtom. Men han är bra ändå.

Tant Isobel rekommenderar

Det är lätt att känna sig uråldrig och försöker-hänga-med-patetisk när man tipsar om musik. Alltså, jag är inte en särskilt tuff musikkonsument. Jag är 29 år och gillar country.

Men den här mixen är perfekt att jobba till, dricka till eller bra lyssna till i allmänhet. Gjord av Sebastian Suarez-Golborne och Kornél Kovacs. Kornél är galet söt och hänger på min kaffebar och kommer förmodligen nå en stor publik snart via tryckta medier.

Några tankar om sportjournalistik

1) Varför skriver de inte rakt ut varför vi buar åt Joseph Elanga?

"Den allsvenska historiens värsta arenamobbning", "den unisont utbuade Joseph Elanga". Hegerfors lär ha nämnt det på teve också. Utan förklaring. Den ende som ens nämner anledningen är den varmt välkomne återvändande Mats Olsson.

Slå en kille, slå en kille, slå en kille om du törs. Men det gör han ju inte, Elanga. Är det verkligen tidernas mobbning att påminna en dömd hustrumisshandlare om vad han gjort, Bank?

2) Varför används inte det fina gamla uttrycket "brassespark" oftare? Varför görs det inte brassesparkar oftare, kan man i och för sig också fråga sig. Men när det nu görs, och Ailtons i går var av det mer bländande slaget, så kan man ju ta tillfället i akt. Svenskan gjorde det i dag. Förra gången jag läste det var i Skånska Dagbladet som bevakade cupmatchen mellan Limhamn och Häcken i april, en match som Limhamn tyvärr förlorade trots en vacker brassepark i krysset.

3) Kanske årets bästa rubrik: Matchvinnare efter penisdrama

Jag älskar er

Djuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu. Ja, sen var det nog
inget mer.

Grattis Arvo!

En dag försent, men ändå.

Gårdagens födelsedagskonsert för Arvo Pärt i Gustav Vasa kyrka var en av de bästa någonsin. Radiokören sjunger helt utan vibrato så att rösterns upphör att vara mänskliga, blir till intrument, till änglaröster, till himlamusik. Sopransolisten i avslutande Te Deum är utomjordisk. Tallins kammarorkester spelar så att varje ton går rakt in i ryggmärgen. Och musiken sen. De där kromatiska sprången (eller traumatiska sprången som de förvandlades till när jag försökte ljudillustrera) där kvartstonerna låter nästan-falska, nästan-skärande och ändå inte, ändå helt perfekt som ett Credo borde vara i den intelligenta designen. Jag satt med halvöppen mun och försökte liksom andas in musiken, rösterna, den elektriskt musikaliska atmosfären.

Mina briljanta kollegor

Ibland blir man ödmjuk av att känna och jobba med så briljanta människor.

I dag har Natalia en fantastisk text om Fi i Expressen. I fredags hade Karin Olsson ett ljuvligt minireportage från ett äldreboende i samma tidning och i lördags publicerade Sydsvenskan Björn af Kleens fullkomligt självlysande intervju med Fredrik Strage.

Och de här människorna känner jag och pratar med och får ibland ynnesten att jobba ihop med. Och de är alla yngre än jag. Är jag inte rätt lyckligt lottad så säg?

Scen från frukostbordet

I: Hahahahahaha
S: Vad?
I: Afonso har bihåleinflammation.
S: Hahahahahaha
I: Det gör ju jätteont.
S: Hahaha
I: Det kan vara ett trick.
S: Ja.
I: Jag tror det först när jag ser att han inte går ut på plan i kväll.

Sexigaste åttiotalisten på länge

Ni vet redan att jag är en sucker för åttiotalister. Måste bara presentera den senaste i min samling. Quinta do Noval, Colheita. Tawny från 1986. Bra år. Ännu bättre vin. 324 spänn. Det tar mig emot att länka till statliga monopol, men hur ska ni annars kunna få tag på den imorgon bitti. Jag har aldrig sagt något annat än att jag är en borgarbracka.

Niklas Svensson är tillbaka!

Niklas Svensson struntar i Ottos svårmotiverade bloggutrensning och startar en egen politikblogg separat från tidningen.

Åh, Niklas, varför har vi aldrig ens riktigt pratat på tidningen? Jag älskar tilltag som dessa (och hoppas att bloggen blir lika bra som den förra).

Frågan är bara om lex Gudmundson kommer slå till igen. Men visst är väl Otto Sjöberg och Anna-Klara Welander smartare än så?

Det sista steget

När ni lyssnat på de där låtarna behövs bara en sak till. Kaka. Här kommer alltså slutligen ett recept även hos mig. Jag kan skylla på att jag har blivit utlovad att få komma på fest med matbloggare om jag skrev åtminstone ett recept här. Men den här kakan behöver faktiskt ingen ursäkt.

Plommonkaka
180 g smör
250 g socker
3 ägg, lättvispade
1 tsk vaniljsocker
185 g vetemjöl
2 tsk bakpulver

500 g plommon, halverade och urkärnade.

Topping:
90 g vetemjöl
100 g smör
90 g socker

Rör socker och smör i assistent eller med elvisp tills det är ljusgult och fluffigt. Ha i äggen. Vispa mer. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Vänd ner i äggsockersmörsmeten. Smeten är rätt fast, halvvägs mellan kaksmet och pajdeg.

Bre ut smeten i en form med avtagbara kanter. Jag har en i teflon, annars smöra och mjöla. Lägg på plommonen med den skurna sidan upp. Det blir helt tätt med plommon.

För att göra toppingen kör de mjöl, socker och smör i matberedare till pajsmulor eller nyp ihop med fingrarna. Smula ut detta ovanpå plommonen (det täcker nästan).

Baka i 180 grader i ca 1 h 10 min.

Nio små steg till en lyckligare vardag

Dessa har gjort mig gladare när jag hört dem under de senaste dagarna.

To know him is to love him - Emmylou Harris, Dolly Parton och Linda Ronstadt
Me and those dreamin' eyes of mine - D'Angelo
Love signals - R Kelly
I've been loving you too long - Otis Redding
Sour Times - Portishead
Crying in the chapel - Elvis
Snoops acid drop - Les visiteurs (Den har jag hittat här)
Tous les garçons et les filles - Françoise Hardy

Dessutom är jag så sjukt otrendig att jag, i likhet med Virren, fortfarande blir helt lycklig bara jag hör introt till Tell no one about tonight.

PS. Kan inte förresten den 90-talsrevival som håller på att hända snälla handla mer om triphop än om grunge-hygien och cykelbyxor?

PS 2. Jag skulle gärna lägga upp resten av låtarna, men de är ju rätt lätta att hitta och blogger bråkar med mig.

Sista gången

När jag sist såg min dotter låg hon i en oval metallskål. Lite kortare än en vanlig linjal på längden. Vad är det, 25, 30 cm? Kanske hälften så bred. Hon fyllde inte upp den. Det rostfria stålet var iskallt mot mina knän. Hon hade bott i kylen över natten.

Runt sig hade hon en vit bomullsduk. Man fick vika upp för att se henne. Kanske vore det stötande om hon låg där naken för beskådan. Jag var tacksam för det där tyget, för hon slapp ligga direkt mot den kalla metallen. När jag sedan lade tillbaka henne sedan svepte jag in henne. Hon måste ha legat insvept i kylen över natten, för bomullen var också frostig mot fingrarna. Hennes hud kall och lite skrynklig. Hennes ansikte fridfullt, med den trubbiga näsan och rosa plutmunnen som perfekta miniatyrer av mer lyckligt lottade nyfödda.

Jag höll henne intill mig och försökte berätta om min kärlek. Beskrev den kulle ute vid Danderyds kyrka där hon skulle begravas. Att där fanns andra barn som också hade föräldrar som älskade dem. Sa att hon inte skulle behöva vara ensam. Jag förklarade att vi bara gått med på obduktion för att få reda på om hennes skador berodde på något hos oss, något som kanske gjorde det svårt för henne att få småsyskon. "Mamma kommer alltid att älska dig" sa jag. Hon hade varit död i tre dagar. Hon hade varit född i två.

Nu är det kanske snart försent

Vi träffades på en gata mellan Högbergsskolan och gamla pizzeria Milano. Trafikskolan har flyttat in i de lokalerna nu. Det måste ha varit 1999. Solen sken på asfalten så att det klibbade under fötterna som om den var helt nylagd.

Det var en vansinnigt varm och solig sommar 1999. Jag vet, för jag skulle ha en djupt urringad rygg i augusti det året och fick anstränga mig hela tiden för att inte få solskuggade vita streck på axlarna eller ryggen.

T och jag hade aldrig varit riktigt nära vänner, men ändå var det hem till henne uppför den där långa backen vi gick efter skolan. Och i sjuan var vi kära i samma kille. På den tiden ledde det till gemenskap. Nu stod hon där med en mörkblå Emmaljunga med en liten flicka i. Tre veckor, sa hon. Hanna. Hanna hade svart hår och händer som knöt sig hårt i sömnen kring sig själva. Jag sa beundrande ord. T berättade om Hannas storasyster Emelie. Vi var 23. Jag hade inte ens körkort, men ett splitternytt jobb med en chef som trodde att jag skulle gå långt.

Jag kan inte för mitt liv begripa att jag då trodde att det var hon som dragit nitlotten. Jag hatar den där självtillräckliga 23-åringen. Jag trodde att jag kunde få allt och att jag skulle få allt och att de som gjorde andra livsval var stackars förlorare som man kunde skratta åt som hämnd.

Jag hatar det koketta i mitt tillbakablickande. Jag vill inte bo i Ludvika, vill inte jobba som lågstadielärare, vill inte ha en 8-åring och en 6-åring om det är förutsättningarna. Idylliseringen är lika orättvis. Fast ändå. Känns det inte ibland som om vi ingenting fattat och nu är det snart försent?

Ånej (3)!

Och så verkar Per Svensson ha slutat blogga också (insåg jag med hjälp av Vassa Eggen). Fast det var nog väntat.

Men jag kommer att sakna de målande beskrivningarna av när han valde mellan rågpinnarna.

En dålig dag för tidningen hittills. Vilken tur att darling af Kleen åtminstone skrivit strålande om öppet hus i Riddarhuset.

Ånej (2)!!

De lägger ner Cissis och Niklas blogg! Den har varit på god väg att bli Sveriges eget svar på Wonkette och har enligt mina källor haft stora läsarskaror.

Den har varit insinuant, skvallrig och utseendefixerad, med glimten i ögat. Precis som en kvällstidning ska vara. Varför? Vem har blivit rädd för vad?

Ånej!

Ebba von Sydow ny chefredaktör på Veckorevyn enligt Journalisten. Säkert lysande för dem, men kunde inte Otto ha bjudit över?

Fan vad mycket mindre vi riskerar att sälja på fredagar om de inte har någon smart ersättare. (Och nej, tyvärr tror jag inte på en återgång till gamla tiders Expressen Fredag, det är kändisar och läppglans som gäller där numera.)

Tillägg: Hrm, jag insåg plötligt att jag avslöjade att jag läste Journalisten innan jag läste Expressen. Kanske är jag inte en sådan kvällstidningsgalning som jag hävdar. Jag skyller på att jag kollade en grej på Journalisten för ett jobb.

Curiouser and curiouser

Det här med att ha ett statistikverkstyg är en källa till både glädje och irritation. Irritation för att man går in och kollar för ofta när man borde göra vettigare saker. Glädje för att livets små mysterier blir så tydliga.

I går var det en läsare som kom till mig via en länk från Svenska katters diskussionsforum. I dag hade någon upptäckt mig genom att googla Ljungby Motell.

Och så har jag en envis läsare från Tanzania.

Fler finkulturella favoriter

Nu har Johan Hilton berättat om sina finkulturfavvosar.

Jag glömde förresten Johan på min medielista. Inte för att vi känner varann så särskilt, men han har en gång skickat ett snällt mejl om en grej jag skrivit och så tog jag en öl ihop med honom och några till innan Dolly Parton-kvällen på Pride i somras. Johan hade med sig ett helt koppel av söta journalisttjejer som flirtade med Björn af Kleen. Björn fattade förstås ingenting.

Entusiasm är hållningen för dagen

Nu ska man inte gnälla för mycket. Det finns ju bloggar som skriver entusiastiskt om det vi kallar finkultur. Malte, Roberth Ericsson och SARTS till exempel. Läs dem.

Och i Expressen förekommer visst den rena glädjen över diktsamlingar och filosofiska romaner. Men det är för ovanligt. För rockismens avståndstagande från masskulturen är trist och förutsägbart, som Martin Gelin skrev i en artikel i Rodeo som jag inte kan länka till. Men finkulturens förespråkares sätt att gömma alla stora känslor bakom analys och teori är inte så himla upphetsande heller. Nu ska jag läsa Fredrik Strages Fans. Fans är fantastiska. Både på läktaren, i teatersalongen och utanför något pojkbands hotellentré.

Dagisglitter i underlivet

Jag började gråta redan i korridoren. Jag har inte varit på ett sjukhus sedan i januari. Och sjukhusen är så lika varandra. Samma björksvala landstingsmöbler, samma melerade plastgolv där kroppsvätskor antas synas mindre och lämna färre märken efter sig.

När jag så stirrade ner mot det där golvet såg jag dem plötsligt. I en lång rad simmade utskurna silverglittriga fastklistrade plastspermier. Alla på väg mot den svarta dörr som pryddes av skylten: "Spermieprovmottagning".

Vi såg upp på varann. Han hade också sett dem. Antas män på väg mot det ultimata manlighetsprovet vilja behandlas som dagisbarn? Kanske tar det bort lite av allvaret.

Äggledarröntgen är inte så jävla kul heller, men vissa saker är jag ändå glad att ha sluppit. Hur förmår man sig? För det är svårt att föreställa sig en mindre erotisk situation.

Min man har lämnat ett sånt prov. Han berättar om ett fönsterlöst rum i den där svårbestämda färgen mellan gult och grått, med svampmålade väggar. Där fanns en soffa, en säng och en stol. Omtänksamt att man får välja ställning. Ingen video. Det hade jag kanske föreställt mig. Däremot tryckta medier.

"Se till så att allting hamnar i provröret" hade den snälla sköterskan sagt.

Det var inga fel på honom. Ändå sitter vi här. Kanske borde man i det läget vara tacksam för glittrande sädesceller. Vi började åtminstone fnittra.

Finkulturella orsaker till extas

Varför är Andys finkulturjunkie så absolut önskvärd och samtidigt så otänkbar?

Det är rimligen inte för att Horace, eller Maria Schottenius eller Carl-Otto Werkelid, inte brinner för allehanda finkulturella fenomen med samma glöd som andra brinner för OC eller fransk house. Men vi hör aldrig talas om det. För varje artikel eller blogginlägg om skribentens innerliga kärlek till en viss teveserie, ett visst popband eller läppglans finns strängt taget ingenting om Schiller, Musil eller Mahler. Jag kan inte tro att det beror på att ingen älskar dem.

Men en av de saker som gör traditionell finkulturbevakning så dödligt tråkig är ju bristen på personligt engagemang. Där handlar det inte om hämningslös entusiasm över en nyutgåva av Sofokles utan möjligen om analyser av den tredje skådespelarens roll. Tjusiga, seriösa kulturjournalister hoppar helt enkelt inte upp och ner av pur glädje i spalterna.

Med tanke på det genomslag som den nya populärkulturbevakningen fått i Sverige är det underligt att inte ens liiite av fanzine-förhållningsättet smittat av sig på finkulturen. Kanske beror det på att entusiasmen som utgångsläge framstår som mindre intellektuell, ja närmast brudig. Skrika i falsett gör man möjligen över pojkband men inte över essäsamlingar. Kanske har de seriösa journalisterna grävt ner sina egna innersta glädjekällor så djupt under den faktaspäckade ytan att de knappt vet var de finns längre.

För den fina gamla kulturen är ju inte nödvändigtvis tråkig. Harold Bloom var inte fel ute. Jag vill därför göra en allmän uppmaning. Presentera just dina personliga finkulturella orsaker till extas. Nej, inga poplåtar eller ens seriösa teveprogram platsar. Romaner, dikter och teateruppsättningar ska det vara. Om du känner när du gjort ditt urval att "gud vad pretentiös jag verkar" är du förmodligen på helt rätt spår. Här är några av mina egna utan inbördes ordning:

- Lucia di Lammermoor (Donizetti) med Maria Callas som Lucia. Jag har hört den tusentals gånger. Jag gråter varje gång. Jag såg Folkoperans uppsättning av den på Confidencen med Kerstin Avemo som Lucia för ett par år sedan och då ställde jag mig upp med tårarna sprutande nedför kinderna efteråt. Jag tror inte ens att jag kan intellektualisera upplevelsen om jag skulle försöka. Det är bara toner och känslor och magisk frasering. Och gråt.

- Molières Misantropen. Första gången läste vi den i skolan i Frankrike. Tragglade mening för mening och analyserade och kommenterade. Jag vet inte om jag någonsin haft så bra lektioner. Jag har intressant nog aldrig uppfattat den berömda Molièrska ironin över huvudpersonen. Kan förstås bero på språkproblematik, men för mig är han en tragisk gestalt långt mer än en komisk. Och språket är så exakt, så desperat. Alexandrinerna svinschar förbi. Dramatenuppsättningen från mitten av 90-talet med Thorsten Flinck i titelrollen var spektakulär. Jag såg den två gånger. Lämnade teatern på skakande ben båda gångerna.

- Homeros. Jag vill egentligen inte välja, men tvingas jag säger jag Illiaden. Detta är sträckläsning mina vänner, med ett persongalleri och en dramatik som slår den värsta dokusåpa. Ingvar Björkesons nytolkningar är dessutom verkligt fina.

Jävligt fåfäng metablogg

Jag har fått kommentarer på bilden. "Du ser ju permanentad ut" sa en. (Det är jag inte, men den finns en rosa flaska från TiGi, Queen for a day, som gör håret lockigare som jag använder ibland.) "Jag trodde du hade mörk page" sa en annan. "Du är snyggare i verkligheten" en tredje. Det är kanske inte helt sant, men förstås snällt sagt. Eftersom jag skriver det här är det uppenbart att jag vill att ni ska tro att det är så.

Borde man alls ha en bild? Förtar det trovärdigheten? Förtar det intimitetskänslan i att vi låtsas känna varandra genom mer eller mindre redigerade inblickar i det innersta svarta? Kanske är det som hävdades i understreckaren i går att det fotografiska överskrider fiktionen. Han skrev å andra sidan också att:

"Skugge praktiserar dock en "blogg" i Expressens regi: det är väl ett försök att hänga på de märkvärdigheter som demonstreras just av webbloggar, där man inte bara ignorerar fiktionens gränser utan också distinktionen mellan privat och offentligt, mellan bild, text och kommentar."

Det är citationstecknen kring blogg som gör hela meningen. De och verbet "praktiserar". Knarrigt. Rart på något sätt. Vilka distinktioner brukar man förresten göra mellan bild, text och kommentar?

Jag kanske ska ta bort bilden helt och hållet.

Nya darlings

Sist jag skrev att jag hade en ny favoritbloggare blev hon arg över hyllningen från det så kallade etablissemanget. Och slutade sen i stort sett skriva.

Den här har redan dissat mediebloggarna och sagt att vi borde sluta ta plats på internet. I love her anyway.

Exakt hur skedde själva attacken?

Ibland måste man länka till konkurrenten också. För det går inte att motstå ett så nyskapande kvällstidningsbegrepp.

Jag vet att jag är cynisk och att det skedda förstås är förfärligt, men ändå. Ordet. En onaniattack, tack.

Don't ask, don't tell

- Älskling, visst är jag lätt att ha att göra med?
- Nä.
- Varför inte då?
- Tja, du är bestämd, envis och kräver ständig uppmärksamhet.
- Å.

Självkännedom hör uppenbarligen inte heller till mina starka grenar.

Jag och min kalender

Andy Ek tycker att det är fånigt att berätta om vilka andra mediemänniskor man känner. "Vad blir då nästa steg? Att podcasta sin pastamiddag hemma i köket?" Jag vill förstås gärna se Andys spaghetti, men det kanske inte var det svaret han var ute efter.

Självklart har han en poäng i att det inte är bara vilka vi umgås med som har betydelse. Koketteriet med inte-känner-väl-lilla-jag-nån ska nog också ses som mer av varumärkesbyggande än realitet. Lite fånigt blev det ju när Sigge berättade att han en gång talade i telefon med Annika Hagström men glömde bort att nämna att hans styvmor sitter i Bonniers styrelse.

Ändå är det som om både Andy och Björn smiter undan frågan genom att attackera själva frågeställningen. Jag står för att nästan alla jag känner är något slags mediemänniskor och/eller politiker. Dessto viktigare att hålla fast vid dem som inte är det för att hålla sig något så när grundad.

Det är inte konstigare att journalister umgås med varandra än att läkare gör det. Men det kan få större konsekvenser för det allmänna samtalet om den där kretsen journalister är för snäv och endast reproducerar sig själv än om läkarna gör det. Och att vara öppen gör det lättare att se homogeniseringen hända. Jag tror inte på den objektiva journalistiken. Så för att läsaren ska kunna bedöma mitt arbete måste hon känna till just mina bevekelsegrunder. Att vara öppen med mina bekantskaper blir på det sättet lika självklart som att vara öppen med mina värderingar.

Överallt ses journalister mysa ihop med de politiker de förväntas bevaka. De skulle aldrig skriva en sådan lista som jag gjort eftersom det skulle antas hota deras trovärdghet. Jag tycker att den hotas mera av att de inte berättar.

Poprogramförklaring

För någon månad sedan kom jag alltså ut som pophögerprinsessa i en text i Metro där bilden var större än textmassan. Någon gång ska väl vara den första.

Innan dess hade jag skrivit två texter om en vindkantring jag upplever i den svenska offentligheten (Vikten av dygder, 050707 och Hippt att vara höger, 050714. De verkar inte finnas på nätet just nu.) Den nya högertrenden kom snabbt att benämnas pophöger.

Men vad är den där pophögern då? Är det den alltmer utbredda bratskulturen, som Andres hävdade i en artikel i Expressen i somras (finns tyvärr inte heller på nätet)? Är det en nykonservatism i form av förorts- och familjevurm? Är det en nyborgerlighet där medelklassens 23-åringar vill ha tygservetter och dricka brun sprit ur kristallglas? Kanske finns det ingen trend eller rörelse alls, kanske är det bara en slump att ett gäng mer eller mindre ideologiskt exakta högerbrudar skriver i Expressen samtidigt och ger en falsk bild av en ny verklighet?

För mig har den nya trenden, för jag ser i alla fall en sådan, otaliga skikt, fler än vad som får plats i ett konventionellt blogginlägg. Den som räds det långa resonemanget kan alltså sluta här.

På ett brett politiskt plan identifierar sig allt fler människor som höger. Enligt de kontinuerliga undersökningar som görs vid Göteborgs Universitet om svenskarnas värderingar finns det en tydligare högervåg i dag än sedan slutet av 80-talet. Med tanke på att det borgerliga politiska alternativet samtidigt tagit ett rejält kliv mot mitten behöver det förstås inte betyda att nyliberalism eller dito konservatism sprider ut sig över landet.

Men etiketter betyder något. Under nästan hela 90-talet, inklusive de ystert hysteriska sista åren, var själva ordet höger smutsigt. Den känslan tilltog efter antiglobaliseringsvågens födelse 1999 och allehanda mer eller mindre demokratiska vänstergrupperingars ockupation av de offentliga utrymmena i namn av reclaimfester eller gatufestivaler. Att vara höger, om det så innebar den frihetligaste av liberalismer, var för de svartklädda och deras intellektuella tillskyndare inte långt bättre än de nazister de slogs med med handgripligt. "Förr var de kompis med fascisterna, nu går de runt på gatorna och kallar sig för moderaterna" för att citera Björn Afzelius fritt ur minnet.

Och sedan hände något. Vi som trodde att verkligt fri handel över gränserna var bra för fattiga länder började säga emot. Efter otaliga sönderslagna stadskärnor och plundrade småaffärer framstod inte de dreadlockade medelklasskidsen så festliga längre. Möllevången hade känts så mysigt och osvenskt, men någonstans sprack fernissan och då syntes dessutom våld, segregation och vuxna människor som levde på socialbidrag för att de ville finna sig själva.

Någonstans växte också irritationen över alla vuxna som inte ville vara vuxna. Som inte ville ta ansvar för sig själva, som ville leka att de var 21 ända till 40-årsstrecket, som inte tyckte att de var mogna för familj, som hade kravlistor till månen på hur perfekt livet och en tänkt livskamrat borde vara innan de kunde tänka på att stadga sig. Det här är förstås inte nödvändigtvis ett ideologiskt fenomen, och absolut ingenting som enbart gäller människor med hjärtat till vänster. Den desperata jakten på det lyckade snarare än lyckliga livet kommer i alla åsiktschatteringar.

Den politiska vänstervågen hade det goda med sig att den tvingade många av oss som såg oss som höger men ändå kände engagemang för utsatta länder eller människor att slipa både tankarna och argumenten. Nyfödelsen för institutionalismen kom ur insikten att enkla krav på privatiseringar inte hjälper i ett land där endast den som fötts till egendom kan äga något lagligt. För mig som står utanför partier och organisationer såg jag hur allt fler kände av det skav jag alltid haft mot alla dessa proklamerade liberaler som aldrig riktigt orkat tänka på dem som varken haft rätt förutsättningar eller klarat sig mot alla odds.

Och kanske kan det man kallar för konservatism vara ett möjligt svar. Jag kan ärligt säga att jag inte själv ställer upp på allting i den nykonservativa trenden. Inte så att den, som Philip undrade, skulle handla om abortmotstånd och hets mot homosexuella. Den sortens konservatism är en marginell företeelse i alla fall i Sverige och i den mån den går framåt bör vi alla försöka stoppa den. Men jag är nog dessutom lite för liberal i själen för att acceptera tanken på att det finns ett eller ens ett par sätt att leva som är optimalt för alla.

Än så länge har dock uppvärderingen av vardagslyckan och det lilla livet mest handlat om att rädda familjen och förorten från det förakt som offentligheten hittills kastat dess väg. En nog så liberal inriktning egentligen. Samma sak gäller uppsvinget för moralen, för att svara på Philips fråga. Det är inte nödvändigtvis konservativt att man personligen gilla familj och moral. Klassiska dygder som att ta ansvar, göra rätt för sig, se till mer än bara sitt snäva egenintresse är inte konservatismens egendom.

I ett samhälle som det svenska, där staten så länge utgett sig för att befria människorna från behovet av personliga dygder, blir en sådan moralhållning tvärtom närmast radikal. I Sverige är vi så vana vid det statliga inflytandet att det blir självkart att vilja påbjuda allt man önskar se och förbjuda det som är obehagligt. I motsvarande grad finns från visst liberalt håll en tanke att man måste gilla allting man inte vill förbjuda. Det behöver inte vara så.

Den livsstilsmässiga pophögern avhandlas i ett senare inlägg.

Vem behöver inte lösmustascher i storpack?

I dag fick jag en personligt adresserad katalog från Eksons postorder. Jag vet inte vad jag gjort för att få den. De utger sig för att vara "Det kompletta varuhuset för: Revy, Teater, Maskerad, Show, Halloween, Party, Teman, Dekor, Fest och Karneval" Versalerna är deras helt egna. Jag vet inte på vilket sätt kategorierna Party och Fest skiljer sig åt heller.

Katalogen är en veritabel glädjekälla. För hur kan man gå genom livet utan att veta var man får tag på ett 12-pack lösmustascher (129kr)? För att inte tala om herrperuken "Dieter blond" (198 kr). Eller en BH i form av två halverade kokosnötter i plast (149 kr). Jag är inte hundra på i vilken klass den senare bör placeras. Under rubriken "Punkare" kan man i alla fall både köpa avklippta läderimitationshandskar med nitar och en tuppkammsattrapp i gummi med tillhörande öron. Om den här mannen vill utöka sitt förråd av djurdräkter i plysch tycks detta också vara rätt ställe.

TV-man i spritkollaps

Dagens ord: "Skandalfull". Det kan man till exempel vara på kändisfest. Jag älskar kvällstidningar.

Pophögern i ny kostym

Pophögern består av två delar. En intellektuell. Där tänks det saker om tidsanda och nyborgerlighet och moralrenässans. Vi gillar tweed, barn och blåbärspaj. Och applecars i Gondolens bar.

Sen finns det en mer konkret, utlevande del. Den kan man se här. Jag gillar särskilt kaninkostymen.

One of us

Några har reagerat på Åsa Peterséns förekomst på min lista över mediepolare. Inte minst eftersom hon tyckte att mediebloggarna var som det tuffa gänget på högstadiet, vilket på nåt sätt implicerade att hon inte var del i det där gänget.

Åsa är god vän till en av mina goda vänner. Vi träffas ibland vid festliga tillfällen. Senast var i början av sommaren. Hon hade en jättefin femtiotalig prickig klänning på sig och jag tror att vi började prata om en kille som mejlat oss båda och önskat att vi fick livmodercancer. Det framstår åtminstone som osannolikt att två av varandra oberoende läsare skulle komma på ett så innovativt tillmäle att skicka till kvinnliga ledarskribenter. Sen är det ärligt talat lite dimmigt. Med på festen var också en man iförd stålmannendräkt.

Läs! Läs! Läs!

I senaste numret av Arena har Anneli Jordahl en intervju med Marit Paulsen som är allt en intervju bör vara. Tillräckligt mycket till synes ovidkommande bakgrundsdetaljer för att ge stämning, tillräckligt mycket exakta citat för att ge ryggrad, en personlig förförståelse som andas mellan raderna utan att bli det allra minsta smetig.

Dessutom en artikel av Magnus Linton om Hugo Chavez som till skillnad från nästan allt som skrivs om dagens Venezuela inte låter som vare sig CIA-propaganda eller kommunistisk revolutionsromantik.

Min posse

För att en gång för alla reda ut vilka som egentligen har ihop det med vilka i mediebloggsvängen vill Linda att vi ska följa Linnas exempel och hänga ut dem vi hänger med efter deras tillgång till spalter och/eller politik. Hittills har L & L plus Sigge sagt att de knappt känner några andra mediehoror.

Min redogörelse blir en annan. Jag har tvärtom bara en handfull vänner som inte kan räknas inom sfären medier-kultur-pr-politik. Två av dem gick jag i skolan med.

Här är några av dem jag betraktar som vänner, några sådana jag träffar ibland på fester och en del före detta och nuvarande kollegor. Det är inte bara människor jag regelbundet dricker sprit med, men jag räknar inte med att jag mejlat tre gånger med Jesper Högström om fotboll eller att jag en gång av en slump fikade med Gabriella Håkansson. Linda Skugge har jag mejlat med första gången nu i sommar för att hon varit så snäll och brytt sig om min hjärtesorg. Men vi känner inte varandra.

Det gör jag däremot i olika grad med:
Irene Berteema, Martin Borgs, Gunilla Brodrej, Knut Carlqvist, Anna Dahlberg, Niklas Ekdal, Eric Erfors, Toni Ericsson, Fredrik Erixon, Christofer Fjellner, Kay Glans, Thomas Gür, Johan Hakelius, Barbro Hedvall, Jonas Hellman, Linna Johansson, Natalia Kazmierska, Anna Kinberg-Batra, Hanne Kjöller, Björn af Kleen, Leo Lagercrantz, Tove Lifvendahl, PJ Anders Linder, Christoffer Lind, Sven-Otto Littorin, Stig-Björn Ljunggren, Ann-Charlotte Marteus, Sofia Nerbrandt, PM Nilsson, Johan Norberg, Karin Olsson, Mikael Pawlo, Åsa Petersén, Maria Rankka, Carl Rudbeck, Anders Röttorp, Nisse Schwarz, Malin Siwe, Cecilia Stegö-Chiló, Mattias Svensson, Mikael Söderlund, Marie Söderqvist, Johan Trallau, Malin Ullgren, Markus Uvell, Merit Wager, Peter Wennblad, Mats Wiklund, Björn Wiman, Peter Wolodarski, David Zaudy, Petra Östergren.

Av dessa är mellan 15 och 20 personer riktiga vänner.

Dessutom:

Nina Lekander är med på samma debattlista som jag. Det är för all del massor med andra människor också, men de orkar jag inte räkna upp.

En gång på Almedalsveckan åt jag en glass i gräset med Magnus Linton. Vi pratade om knark. Jag har också haft ett möte med Richard Herold på Atlas om en bok jag kanske skulle skriva, men det blev ingenting.

På mitt kvartersfik jobbar Amelia Adamos son. Han gör utmärkt kaffe och vi brukar prata om italiensk fotboll. Två trappor upp i mitt hus bor Clemens Poellinger.

Jag har jobbat ihop med Johan Jörgenssen och en gång beställt en rapport av Pontus Schultz som han aldrig levererade. När jag var på DN använde jag och Viggo samma kaffemaskin. Ibland sa vi hej. Det hände också att jag hälsade på Maciej Zaremba i korridorerna.

En gång satt jag bredvid Susanna Popovas då kanske 11-årige son på en match. Jag uppförde mig helt olämpligt för sittplats. Han var mycket imponerad.

Tidigare i somras såg jag som hastigast Karin Olssons kille André Johansson. Dessutom har jag mejlat en del med Joakim Borda och med Sigge, men aldrig haft äran att möta dem eye to eye. Av det lilla jag sett tycker jag dock att båda två verkar bedårande. Via Joakim har jag skickat hälsningar till M & R på Love at first site. Jag har aldrig träffat Philip Teir men jag vill gärna. Helst får han ta med sig sina barn.

Tillägg: Jag har ändrat lite, tagit bort några som jag insåg att ingen visste vilka det var ändå och några som jag faktiskt inte sett på rätt länge. Jag vill också tillägga innan alla blir exalterade över inaveln på Expressen att den enda jag kände innan vi träffades på tidningen var Peter Wennblad (då Olsson). Men det är en trevlig arbetsplats. Det är lätt att bli mer än bara arbetskamrater.

Nakenchock!

"Såg du?" frågade jag klentroget. "Ja" svarade han, lite mindre häpen. Björn af Kleens grannes pojkvän hade precis visat oss sitt könsorgan.

"Fast hon brukar gå omkring naken i lägenheten" lade han till. Jag tror att han var något mer entusiastisk över detta uppfattade normalläge än över den tillfälliga penisuppvisningen där på andra sidan gatan. Sängen, där de båda nu avklädda kontrahenterna placerat sig, var utom synhåll för oss, om än förmodligen direkt i blickfånget från grannlägenheten. Jag kände innerst inne en viss tacksamhet över det.

De måste ha velat att någon skulle titta. Eller näckar man annars i en gardinlös väl upplyst lägenhet med mindre än 20 meter till grannhuset?

Integritet är så förra seklet. Min kollega Peter Wennblad som har en sällsynt känsla för tidsandan skrev en ledarkrönika i Expressen om det tidigare i somras. Tyvärr fegade han ur när det gällde den första tänkta rubriken: "Se mig, kränk mig!" Men skvallerexplosionen, reality teven, patetikbloggarna och den moderna arkitekturen med sina akvarielika uppvisningslägenheter samverkar långt bortom CCTV:s bevakningsystem. Vi vill inte vara okränkbara längre. Den personliga sfären är en myt, vi regisserar alla våra liv inför en tänkt tevekamera eller bloggredaktör. Vi är alla voyeurer och exibitionister, samtidigt. Nakenchocken är här för att stanna.

Skulden är min livsluft

Ett tecken på att skulden får ta lite för stor plats i mitt liv är att jag oroar mig över att ni tycker att jag är tråkig nu när jag inte skriver sömnlösa ångestinlägg varje natt längre. "Du måste underhålla dem, Isobel, ditt liv är deras fiktion." När jag nu mår jag lite bättre och tänker på andra saker också är mina femton minuter över. Jag vet inte hur stor underhållningspotential mitt vanliga liv har. Läsarantalet mångdubblas i alla fall de där gångerna jag gråter rakt ut i natten.

Det här är första gången på tre år, minus de fem månaderna när jag var gravid med Stella, som jag inte har en hård otäck punkt alldeles ovanför naveln just den här veckan. Eller inte. För en månad sedan hade jag inga onda föraningar. Då trodde jag i stället. Troskyldig optimism må vara en attraktiv hållning politiskt, men privat kan den vara förödande.

Nu vill jag inte längre. Jag orkar inte vilja längre, har en paus från drömmarna och längtan och ångesten över att när som helst få reda på att det inte gick den här månaden heller. Och den som inte vill lika mycket blir heller inte lika sårad av att misslyckas. De sänkta förväntningarnas varma omfamning. Jag vilar nog där ett tag.

Skilda världar

I dag har jag sett två fotbollsmatcher. Den första gick bra resultatmässigt men var sådär spelmässigt. Ett vackert mål, bitvis osannolikt långsamt mittfältsspel och några felaktiga offsideavblåsningar. Och om inte Erland Hellström får ett schysst anbud efter säsongen är det något som är djupt fel i fotbollsvärlden.

Vad Comhem vill säga oss med att ha ärkegnagaren Nordin som bisittare är däremot oklart. Det måste vara en markering, ett sätt att håna oss utan att våga säga det öppet. (Okej, när jag först etiketterade Nordin använde jag ett begrepp som innehöll ett könsord. Men jag ändrade. Det kan finnas barn som läser.) Och det är inte första gången. Vilka tror de betalar för pay-per-view av just våra bortamatcher?

Jag återkommer till min idé om tillval av partiska kommentatorspår i ppv-sporten. Jag skulle absolut betala extra för någon som, på klassiskt landslagskommentatorsmanér, tycker som jag gör i svåra offsidesituationer eller straffmöjligheter. Inte alltför supportermässigt förstås, till exempel bör kommentatorn ha ett mer vårdat språk än vi har på läktarna, men tydligt med sympatitillhörigheten. Jag vill däremot få rabatt nu när jag får dras med träbenet-fucking-Nordin.

Sen på kvällen såg jag Cadiz-Real Madrid. Och jag begriper precis varför Michael Owen säljer sig till vem som helst nu. För han bör inte få en sekunds speltid för mycket när de har en sån som Robinho. En sån som, förresten. Det finns nog inte så många som han. Och Ronaldo ska vi inte tala om. Förarbetet till 1-2 är sagolikt. Först Becks långa svepande passning, Robinhos nedtagning som hade bollen kommit en meter bortifrån, två steg i sidled, en överlämning till Ronaldo som löper i djupled som är en fint och en passning och en löpning i ett och el gordo rinner igenom och serverar Raúl som bara kan stöta i mål.

Hypotes 1: Om det hade varit Tobias Hysén som fått den sista passningen hade han utmärkt väl kunnat missa.

Hypotes 2: Brasilien borde nog vinna VM nästa år också.

Äntligen hemma!

Det bästa med att resa är att komma hem. Det bästa med att resa är att titta på fotografier av soldränkta stränder och den där bikinibruden som visst råkade vara jag och den där parasolldrinken som råkade vara en för mycket och den där mannen som har guldstänk i skägget och pepparkaksbruna armar och bara råkar vara min.

Man har så mycket att vara tacksam över.

Det bästa med att resa är emellertid inte att komma hem och inse att alla kläder man äger för klimatet är smutsiga och så är det fortfarande sol hemma. Var är den september jag längtat efter i solgasset? Var är den krispiga luften och rodnande löven och stiliga män i kavaj över ylletröja? Å jag kommer, svarar september, och med mig hela den samlade höstestetik du sätter så högt. Kom tweedkjolar, kashmirkoftor och mörkrött läppstift att gnugga av mot någons kind eller krage.

Det konstigaste med att umgås med folk som är födda på åttiotalet är att de saknar grundläggande populärkulturella referenser. Hur kan någon ha gått genom livet och aldrig sett Twin Peaks?

Twin Peaks har präglat mitt liv. David Lynch har präglat mitt liv. Jag är fortfarande rädd för män med långt grått hår och jeansjacka. Jag får lite svårt att andas av takfläktar i villatrappor. Jag undrar ännu vem Diane var. Och jag är för evigt fast i ett höstligt stilideal där old school hollywood glamour möter frostnupna kinder.

En enda gång har någon sagt att du ser ut precis som Audrey och det var den finaste komplimangen någonsin. Jag ser förstås inte alls ut precis som Audrey, då är det betydligt lättare att leka Brigitte, men han förstod tanken bakom smink och hår och ögonbryn och outfit och jag är honom evigt tacksam. En gång träffade jag någon som begrep.

Apropå old school glamour kunde jag inte låta bli. Jag äger den snyggaste parfymflaskan sedan Chanel nr 5. Hur luktar den då? Lite vanilj, lite sandelträ, lite mysk, lite ros, lite nejlikor i apelsiner som jag brukar göra på julen. En oemotståndlig vinterdoft. Passar perfekt till tweed och röda läppar.

Verkligheten ar fylld med mysterier

Jag har aldrig begripit det dar med paradisoar. Vit sand, palmer, klarblatt hav, randiga fiskar. Men sen da? Where is the action?

Kultur ar sa overlagset natur. Inom en 20-metersradie kan jag just nu folja ett otrohetsdrama, en familjefejd, ett par tre spirande foralskelser och otaliga sma livsviktiga vardagsrelationer.

En pappa smorjer in sin fyraaring i solkram. Nar hon forsoker slingra sig paminner han om hur ont det gjorde sist hon brande sig. Tva systrar eller vaninnor laser en tjejtidning och gor under ideliga fnitterattacker ett test om hur man kanner igen den ratte. Deras killar verkar enligt italienska cosmo inte ha ratt kvalifikationer.

Pa den solsang de delar tycks ett annat par antingen langt fore eller langt forbi sadana funderingar. De ligger helt nara, hennes arm om hans rygg. Nu tittar hon upp och de ser varandra djupt i ogonen. Han sager nagot sa tyst att ingen hor. Hon ler tillbaka. Han har halvlangt har och borjar bli lite mjuk vid midjan. Hon ar narmast brasilianskt kurvig. De ser sa lyckliga ut.

Alldeles nedanfor oss ligger en amerikansk mor med tva vitblonda sma pojkar och en fransk au pair. Hierkarkin ar glasklar under den familjara ytan. Men karleken i den franska flickans ogon nar 1-aringen ger henne en av manga blota pussar ar sa verklig den kan bli.

Fran detta dokudrama i realtid gar jag for att avlagga dagens rapport. Pa vagen hit passerar jag en bil, en helt vanlig Renault Mégane, vinrod. Baksatet ar nedfallt och hela utrymmet bakom forarstolen, hela bagageluckan och baksatet, ar fyllt med natmeloner. Upp till en decimeter under taket. pa passagerarplatsen ligger en ensam melon. Kanske fick den inte plats nagon annanstans. Verkligheten ar fylld med mysterier.

Vem forsoker jag lura?

Sa sitter jag har igen, pa Virgilio Grand Hotel, i vars lobby man far hyra en dator med modemuppkoppling for 3 euro i timmen. Det ar ungefar sa lang tid det tar att lagga upp ett blogginlagg. Men eager to please, det ar jag det. Forresten ska jag nog inte vara mer i solen i dag.

For vem var det jag forsokte lura med det dar romantiska inlagget om stormen och skrivandet pa altanen? Om det finns nagon forfattare vars italien-vistelser jag tagit till hjartat ar det Wildes, och han forforde definitivt de svartbranda strandpojkarna i hogsasong.

Ge mig en soldrankt privatstrand dar man betalar for en solsang och ett parasoll och det finns en bar i bakgrunden. Lagg till lamplig mangd semestrande italienska barnfamiljer fran farmor och farfar via vralsnygga tonarstjejer i minimala bikinis till tjocka bortskamda guldlockiga telningar vid namn Simona eller Guido. Och nan lagom smetig popradiokanal. I skuggan ligger jag med min bokhog och spanar bakom solglasogonen. Badar ibland. Ater insalata di mare och dricker en halvliter av det lokala vita till lunch. Laser italienska Vogue. Blir allt fraknigare.

Jag ska inte hyckla med mina pseudointellektuella bojelser. Jag ar sa mycket mer Brigitte an Brecht (han semestrade inte ens vid medelhavet men det blev en fin alliteration).

Brigitte is next to bed in the dictionary

Solen framme i dag. Jag overger alltsa min Scott Fitzgeralds-pose och leker Brigitte Bardot istallet. Den unga underbara, that is, inte dagens rynkiga Le Pen-haxa. I sextiotalsbikini, slarvig blond hastsvans och gigantiska solglasogon gor jag ett forsok som tyvarr inte nar anda fram.

Kanske saknar jag genetiska fundamenta (jag ar radd for att det ar sa!). Eller ocksa leker jag sa mycket i de salta vagorna att aven det vattenfastaste smink rinner av. Utan eyeliner, ingen Brigitte.

Pa lunchen delar vi pa en flaska rott och ater egenfriterade zucchiniblommor. Min man har ljuvliga guldvita har pa underarmarna.

End of season

(Obs, detta skrivs pa dator utan svenska tecken, ha overseende)

Vaknade i natt av att blixten slog ner alldeles i narheten. Det kandes som inne i lagenheten. Sedan flera timmars intensiv aska. Nar jag var liten alskade jag aska pa natten, jag ville sta pa en stol vid fontret i allrummet och bara suga at mig. Nu var det pa gransen till verkligt otackt. I gar kvall hade cikadorna serenad utanfor fonstret, nu kandes det som om blixtarna kom anda in i sovrummet. Regnet stankte langt in pa golvet.

I dag lag sjoborrar uppspolade anda till strandserveringarna. Badleksaker guppade fastknutna, klokt som det visade sig, vid parasollerna. Pa en av de andra badinrattningarna hade man inte varit lika forutseende. Dar lag badringar, plasttraktorer och luftmadrasser i form av krokodiler sprida over hela stranden. Nagra hade forsvunnit ut i det skummande havet.

Over allting en intensiv doft, nej stank, av tang som fyller huvudet. Havet ar mer atlantkust an medelhav. Meterhoga vagor kraschar mot sanden. Surfarna ar inte sarkilt bra, men antligen har de atminstone elementen med sig.

Jag alskar badorter off season. Detta ar annu bara late season, men aven nar solen kommer fram ar det en dovt melankolisk ruttnande-frukt-varme. Med mina anteckningsbocker och min campari pa terassen ar jag en romantisk forfattare fast i drommen om den allra sista sommardagen, den dar man vet aldrig nagonsin kommer tillbaka.

Pausen är inte den nya bloggen

Än en gång lämnar jag er, denna gång för sydligare breddgrader och lokalt vitt vin på så många strandserveringar som möjligt. Om möjligheterna inte finns att sprida mina visdomsord och nattliga ångest därifrån får ni klara er själva en vecka.

Ciao!

Popposerande

Jag är en bluff. Här ylar jag efter den småborgerliga villalyckan, men finner själv främst lindring i nätter på stan med unga vackra män och alkohol. Ha. Pophöger är verkligen rätt ord - jag poserar blott som konservatismens bästa vän.

Eller också inte. Trött på att så länge ha längtat efter det jag uppenbarligen inte kan få, byter jag tillfälligt fokus bara. En liten stunds tankepermission från de ouppfyllda drömmarna är inte samma sak som att överge dem.

Vem vill förresten inte sola sig i glansen från de unga och mäktiga? Gårdagens lekkamrat är nämligen enligt uppgift en av Sveriges mäktigaste åttiotalister. Att döma efter dagens Expressen hamnar han dock utanför topplistan, efter potentater som Zlatan och Ebba von Sydow. Förmodligen en riktig bedömning.

Feldiagnos

"Det var väldigt bra att ni lät oss göra det här." Vi var tillbaka i Dr Giertz mottagningsrum för att undersöka att jag läkt ordentligt och tala om obduktionsresultaten.

"Det visade sig nämligen att vi hade fel i vår första bedömning."

Jag kan inte andas. Om vi dödat henne utan tillräckliga skäl kan jag inte heller leva längre.

"Hon hade inte diafragmabråck som vi trodde först. Hon hade något som kallas för cystisk lunga. Det ser likadant ut på ultraljudet. Det som vi trodde var tarmar i hela bukhålan var i själva verket lungvävnad." Han ser rakt på mig.

Han är snäll, Dr Giertz. Det har jag känt ända sedan jag försökte låta bli att gråta mig igenom fostervattenprovet han tog den 18 januari. Man måste vara helt stilla och de små skakningarna som gråten leder till räcker för att riskera att nålen går fel. Stella hade inga kromosomfel.

"Det ger samma symtom, Isobel. Hon hade inga fungerande lungor."

Vardagslycka

Okej, jag ska inte sluta skriva om mina demoner. Men inte ens jag har ångest hela tiden. Hur skulle man kunna ha ångest hela tiden när tusentals okända människor läser, tänker och försöker lindra?

Hjortronsylten kokar på spisen och den där svårdefinierade kargsöta doften fyller lägenheten. Jag rör i citronsyra och natriumbensoat och skedar upp i rena varma burkar. Precis just nu gör det inte ont alls.

O tempore o mores

Ja, vad håller vi egentligen på med på Expressen? Byter sidor och åsikter och ämnen och etiketter. Kan ni inte hålla er på en plats så man vet var man har er? ropar Martin Aagård förtvivlat i öknen.

Han är fortfarande arg på mig sen jag kritiserade hans kosmiska kamraters socialistposer tidigare i somras. Mest arg tycks han vara just för att han inte kan lägga mig i ett fack och sätta på locket och gå därifrån. Och det kan man ju förstå att sånt är frustrerande. Livet vore mycket enklare om alla gick runt med skyltar under hakan där deras ålder, klassbakgrund, förebild och partipolitisk hemvist stod klart och tydligt uppsatt. Han passar onekligen i den gamla Svenska Dagbladet-traditionen, Aagård. Skomakare bliv vid vad du läst. Eller i alla fall vid var du skrivit.

Jag är ledsen Martin, men jag kan inte hjälpa dig i din kamp för ett enklare, mer lättetiketterat universum. I min värld kan en och samma person faktiskt skriva både reportage från villalivet på ledarsidor och debattinlägg om skoluniformer på kultursidor. Utan att deklarera partipolitisk flagg någon enda gång.

Overjump

Jag inser att min förra blogg kanske gick över gränsen från eggande tragedi till sånt som är så ofattbart hemskt att man faktiskt inte vill höra om det. Förlåt. Jag ska återgå till en charmigare och lättsammare slags patetik snarast.

Under tiden fascineras jag över att jag i bloggvärlden framstår som en insider, som en sån med makt. Jag och Viggo, typ. Oh, dears, om ni visste hur ödmjuk man känner sig när man säljer in ströartiklar till Björn Wiman för tresiffriga belopp, tvingas brödskriva idiotsaker för att kunna betala hyran och samtidigt försöker upprätthålla en illusion om att vara high maintenance. Jag vill ha allt från Roland Mourets och Burberry Prorsums höstkollektioner. Absolut allt! Kommer jag att ha råd med något över huvud taget? Ytterst tveksamt. Var är alla oljemiljonärer när man behöver dem?

Ickebarnet

Jag hade tänkt skriva om roliga saker. Om hur jag huggit ved, plockat bär, röjt ris, druckit whisky på altanen och kollat in solnedgången över älven. "Du är mer karl än jag" sa en vän, som i alla fall ytligt sett tycks vara betydligt mer man än vad jag är.

Kombinationen bastu och whisky är centrala komponenter i en viss sorts maskulinitet. Fast man kan inte dricka whisky inne i bastun. En gång drack jag vitt vin, för övrigt den enda gången jag spontant rullat mig i snön mellan bastuvarven. Åh, härliga berusning.

Men sen kom vi hem. Och ett kuvert låg på hallgolvet. Den 5 september är vi kallade till IVF-kliniken på Huddinge. "Har ni några gemensamma graviditeter?" "Om ja, hur många?" "Har du haft missfall?" "Har du genomgått abort?" "Har ni några gemensamma barn?"

Skillnaden mellan barn och icke-barn är tydlig i formalian. Om Stella hade räknats som ett barn hade vi inte fått skattebetald IVF. Det får man bara om man inte har några gemensamma barn. Men jag har hållit henne i händerna och jag vet att hon var ett barn. Med perfekta fingrar och tår som risgryn.

Hon var min dotter och jag dödade henne. Det är inte så konstigt att jag inte kan leva med mig själv.

Pausen är den nya bloggen

Kommer att vara sans dator i ett par dagar. Längta gärna efter mig.
Ciao!

Avundsjuka är det nya svarta

Jag älskar att använda uttrycket det nya svarta. I flera månader har jag fått med det i nästan alla texter och inte ens PM kom ihåg att ändra det i den första pophögertexten trots att han inte visste vad det betydde. Ni måste komma ihåg att det är en man som aldrig använt några hårprodukter utöver schampo.

Min nya favoritbloggare skriver om avundsjuka:

"MEN ÄRLIGT TALAT, JAG PERSONLIGEN TYCKER DET ÄR RÄTT ROLIGT MED AVUNDSJUKA MÄNNISKOR. DET ÄR SÅ PRÄKTIGT ATT VARA "THE BIGGER PERSON" GIVMILD OCH GOD. OKEJ, JO, DU KAN JU VARA DET. MEN KOM INTE TILL MIG SEN OCH FRÅGA VARFÖR DU PLÖTSLIGT FICK EN TUMÖR PÅ GRUND AV PASSIV AGGRESIVITET OCH KOM INTE TILL MIG SEN OCH FRÅGA VARFÖR DU HELT PLÖTSLIGT FICK EN SÅN ÖVERDRIVEN LUST ATT HUGGA DIN FRU MED EN YXA, BARA FÖR HON YTTERLIGARE EN GÅNG SMACKADE VID FRUKOSTBORDET." (hmm, det är alltså hon som själv skriver med versaler)

Trots att det mest är darling Björn af Kleen hon är avundsjuk på så är det underbart sagt!

Jag är fruktansvärt avundsjuk. Mest på alla som blir gravida på första försöket och som bestämmer sig för att det vore mysigt med en sommarbäbis.

Sen är jag avundsjuk på alla (mest äldre män) som har kontrakt på månadsinkomst med Expressens kultursida och får in alla texter de skickar in, oavsett kvalitet eller relevans. Nån sömnlös natt kan jag göra en namnlista över båda kategorierna.

Världen i relation till djurgårdens målvakt

På lunchen i tisdags pratade vi förstås om friidrotten. Jag är inte så intresserad, men sa att det ändå är fascinerande att man kan hoppa flera decimeter högre än Andreas Isaksson. Björn Wiman tyckte att det var fascinerande att jag främst såg världen i relation till djurgårdens målvakt.

Jag har aldrig förstått det där med att hålla på andra svenska lag internationellt. Jag hatade de landslagsyra kommentarerna efter MFF:s match i Israel. Min skadeglädje i dag är följdenlig. Den kommer att vara ända tills ikväll när vi kanske också får stryk av ett amatörgäng från Irland...

Million dollar smile

Kahlen går inte lika snyggt som Naima och när hon ser allvarlig ut off camera är hon knappt mer än en genomsnittlig svensk snygg gymnasietjej. Men det här leendet. Hela hon lyser upp som av ett inre kraftverk och runt henne blir allting lättare, gladare, ljusare. Hur kan man motstå någon som ser så innerligt lycklig ut att se oss?

Den riktiga lyckan

Jag sov alltså i natt. Kanske är det inte att rekommendera i längden som sömnmetod att dricka fasansfulla mängder rosévin utan att äta något, men kortsiktigt fungerade det.

Kvällen tillbringades på ett 30-årskalas med vackra män i vita kostymer. Bland dem blev en sak pinsamt uppenbar. Inte ens om jag ville skulle jag lyckas särskilt väl med att träffa en ny man. Jag vill bara prata om barn. Deras barn, andras barn, barn i allmänhet. Mer sällan om mina födda och ofödda. Nån måtta får det vara på att förstöra partystämningen.

Å andra sidan verkar inte barnlängtan med en tragisk touch vara en sån turnoff som man skulle kunna tro. Tillräckligt mycket lidande och man blir mystisk snarare än desperat. Tills det slår över i Kicki-ism.

Jag vill inte vara tragisk och spännande. Jag vill leva i den vanliga, riktiga lyckan som jag skriver om i Expressen imorgon. Tvillingar, grill, villa. Ångest är så överskattat.

Jag vill vara Philip!

Har precis insett att Philip bara är 24, har två bedårande barn, en fru och försörjer sig som kulturskribent. Det är inte rättvist!

Om vi hade klarat av det här på den tid som anses normalt ("Det är helt normalt att det tar upp till ett år att bli gravid.") skulle vi åtminstone haft en tvååring. Och sannolikt varit lyckligare. Osäkert om jag hade fått sova mer, dock. Och okej, jag kan också försörja mig på att skriva.

Insomnia III

Hur många delar kan den här serien ha? Kanske vänjer man sig till slut. När jag ser mig i spegeln är det onekligen lite Christian Bale där. (Den sömnlöse maskinisten, inte massmördaren. Ej heller Batman, när jag tänker efter.)

Jag tittar på de utlagda bilderna av Philips
ljuvlige son. Jag har aldrig träffat Philip, men Borda på Diagnos känner honom uppenbarligen, så jag får lära känna den här lille varelsen by proxy. Bara bilderna är en ynnest.

PS. Jag har aldrig träffat Borda heller. Det borde jag göra. Vi når varandra över klassgränserna i vår hämningslösa självutlämning. Jag gillar män som inte är rädda för de stora känslorna.

Insomnia II

Jag börjar förstå varför Joakim Borda inte vill känna sig som Kicki Danielsson. När man väl börjat med den här brutala uppriktigheten är country'n'western snart det enda logiska målet. Jag skulle ha Emmylou Harris i öronen om jag bara inte haft sönder mina lurar.

I natt skickar jag patetiska mail till vänner i andra tidszoner för att se om de sitter framför datorn.

Alkoholen är min vän

Har skrivit hela dagen, trots att allting har lätt suddiga konturer efter den sömnlösa natten. Jag tror att det blir bra.* Sorg är till för att göra konst av. Jag försökte sova lite efter löptur och bad, men sömnen kommer inte. Jag vilar, blundar. Det kanske räcker en bit.

Så plötsligt känns livet lite enklare. Och ja, det är så enkelt som i rubriken. Sprit kan verkligen döva smärta. Jag har försökt återskapa Annakhan, och lyckas nästan.**

2 msk Bombay Sapphire
2 msk Cointreau
1 msk citronsaft
färskriven ingefära efter smak

Skaka med is, häll upp i det snyggaste cocktailglas du äger och toppa med färskpressad äppeljuice.

*Det är alltså skrivandet jag tror blir bra, livet är det för tidigt att uttala sig om.
** PS. Han vill att jag ska skriva att det var han som på eget initiativ blandade drinken åt mig. Han gör verkligen allt jag låter honom göra för att lindra.

Insomnia

Pang. Det smäller till med ojämna mellanrum från gården. Jag vågar inte gå ut och titta efter vad det är. Det låter för mycket för att vara bara vatten. Jag ser knappt tangenterna, ljuset från skärmen får ensamt leda mig. Vill inte väcka den som faktiskt kan sova.

Varför kan jag inte låta honom trösta mig? Jag ser hur han lider av det. Ändå går det inte. Jag ligger med hans arm om mig och tänker på andra som skulle kunna ta bort det värsta. Det är inte många veckor sedan vi var lyckliga. När jag blundar och fyller huvudet med hans lukt går det lite bättre. Sen smäller det där ute igen.

Jag vet ju varför jag söker mig bort. Orkar inte tänka på all längtan, på alla tårar. Jag kan inte minnas hur det kändes att inte värka efter ett barn. Han påminner mig ordlöst om min oförmåga. Han skulle aldrig anklaga mig.

Det bästa i världen som ett eget litet fängelse. Kommer han att vara kvar om jag går ut en liten stund?

Alla våra drömmar är satta i vänteläge. Hur länge orkar de vänta? Hur länge orkar vi vänta på dem?

Den sjuttonde januari

Vi gick till Ultragyn via en babyboutique på Upplandsgatan. Frågade om den tjusiga barnvagnen vi aldrig skulle ha råd med. Funderade över om man verkligen behöver en åkpåse till en bäbis som föds i mitten av juni. Vi klappade på fina randiga tröjor.

Två dagar tidigare hade vi köpt en rödorange body av samma märke i storlek 56. Den ligger fortfarande i byrån i hallen. Jag tar upp den och känner på den. Luktar. Den luktar ingenting. Ren ny bomull. Ibland tror jag aldrig någonsin att den kommer att användas.

Ni vet vilka ni är

Hur ska jag någonsin kunna bli avslappnat popcynisk igen? Hur ska den tuffa fasaden av hårdskjutande proffstyckare hämta sig från de senaste dagarnas hjärtesorg inför öppen ridå?

Visst har jag kämpat offentligt med mina demoner. Men aldrig hade jag kunnat tro att det skulle besvaras med så mycket omtanke, värme, kärlek. Ni känner mig inte, ändå bryr ni er om mig. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet. När jag skrev om Stella i Expressen skickade folk blommor. Ni skickar tårar. Det här är bättre.

Så blev jag på lite bättre humör

"Gör rätt för dig så får du dig fräscha ligg." Kanske årets politiska statement.

Jag kunde inte länka direkt till uttalandet, men det är förstås baby M som säger det apropå folk som går på socialbidrag utan att egentligen behöva det (i kommentarfältet under Fat loser bitch från den 31 juli).

Från en grop till en annan

Jag kravlar upp ur den grop jag befunnit mig i de senaste dagarna. Endast de verkligt fanatiska begriper hur djupt här nere jag varit när jag säger att jag knappt ville gå i dag. Redan i måndags var hemfärden från Helsingborg för krävande, och då hade jag ändå bara nedstigit till första kretsen.

Det är för mycket livmoder och för lite fitta i mig för ögonblicket. Rätt sorts underliv krävs för att kunna ge sig hän åt hetsen.

Hallelujah

Jag borde ha sett det som ett dåligt omen. Hur kan man ha Jeff Buckleys Grace i skivspelaren dygnet runt i hela fjärde månaden och inte ana oråd? "Det gör inget" brukade jag säga till magen, som vid det laget var obönhörligt levande. "Mamma är inte egentligen ledsen, hon gråter för att det är så vackert." Och så satte jag på repeat igen.

Det finns fler än en av mig

Jag har aldrig tidigare träffat någon i Sverige som heter som jag och är därför van vid att inte behöva använda efternamn. Nu upptäckte jag en splitterny sajt som är på svenska och som alltså ändå inte har något alls med mig att göra. Den Isobel gör inlägg i bloggar under det namnet. Det är inte jag som skrivit dem.

Det är en omtumlande känsla, som om någon försöker stjäla min identitet. Men som förmodligen helt enkelt bara också heter så. Jag får vänja mig.

Se mig, ät mig, rör inte vid mig

Att bära på en tung och pågående sorg är som att sakta bli uppäten levande. I början, i det här fallet från den sjuttonde januari fram till kanske någon gång i början av mars, tror man knappt att man alls ska klara det. Bara att orka sova. Bara att orka gå upp och klara av skakningarna tillräckligt för att kunna ha på eyeliner.

Ändå finns det, i backspegeln, något katharsiskt i lidandet. Det som äts upp är till del de dåliga sakerna. Jag kom ut på andra sidan Stellas död med lite mindre sjävcentrering, lite mindre ärelystnad, lite mer tacksamhet för de lysande andetag av fullkomlig kärlek som ändå kommer i min väg.

Sen fortsätter det.

Sorgen lever kvar och muteras för att komma runt de vita blodkropparna. Varje droppe blod som rinner ur mig är ett möjligt förlorat barn. Den anfaller när man minst anar det, eller rättare sagt på precis de dagarna man fruktar det mest.

Och nu äter den upp sånt som man egentligen skulle vilja ha kvar. Den barnsliga tron att morgondagen alltid kan vara bättre. Förmågan till hämningslös entusiasm över det allra minsta. Känslan av att besitta sin egen kropp.

Jag klarar inte av att han rör vid mig.

På parkeringen utanför Ljungby Motell

Klockan halv tre i natt träffade jag Lars Ohly. Det var på parkeringen utanför Ljungby motell. Jag nickade. Han såg förvånad ut. Han rökte. Jag frös.

Maskinen i mitt hjärta

För tre år sedan fick jag en assistent i födelsedagspresent av mina föräldrar och min man tillsammans. Inget krom, ingen lackröd kåpa, bara ett enda vred. På eller av.

Som jag älskar den där maskinen.

Jag hade önskat mig den i åratal innan jag fick den. Överlägsen snofsigare varanter stod den där på mormors hylla och nu står den på min. Använd flera gånger i veckan. Surdegsbrödet till frukostägget måste återskapas varje söndag. Med assistentens hjälp knådas tunga rågdegar med mandel och fikon till ystra limpor. Eller syrliga baguetter som får sova i kylen några nätter först i den rostfria stålbunken. En mer än femtio år gammal dröm om en bättre framtid.

När jag året senare fick korvtillsatsen kändes mitt kök nära nog komplett. I går korv: Sidfläsk, surt grönt äpple, tre vitlöksklyftor, färsk timjan, svartpeppar. I svinfjälster som tjocka vackra ringar av matlycka.

Roland ♥ Expressen

Roland Poirier Martinsson verkar skräckblandat förtjust över att få hänga med de tuffa Expressen-brudarna i vår rörelse i pophögerismens spår.

Med tanke på att mina beundrarbev på tidningen kommer från så skilda håll som tidningen Dagen och svenska cannabisföreningen känns Rolands glada tillrop helt naturliga. Och förstås väldigt välkomna.

Höst i paradiset

I dag är lillbjörns sista dag på redaktionen. På måndag kommer storbjörn Wiman tillbaka igen. På lunchen omsurrades vi av sommarens första riktigt aggressiva geting. Nisse genomförde höstens första lustmord.

Recensionen av Jonas Bonniers "Eva Lauri & jag" finns tyvärr inte på nätet så köp tidningen och läs i pappersformat. Avslutningsmeningen kommer bli en klassiker: "Att läsa den här är ungefär lika engagerande som det vore att se Ingvar Kamprad med egna händer montera ihop en sektion av bokhyllan Billy."

Det första lövet singlar åtminstone i tanken ner från en av björkarna på andra sidan Gjörwellsgatan.

Pophögern, cest moi

Jag är med i Metro i dag, med en oväntat stor bild. Sören Holmberg håller med mig om högervågen, medan Johan Berggren inte gör det.

Konsten att förlora, my ass

Man kan förlora en match för att motståndarna är för bra. Typexempel: hemmapremiären mot MFF 2001. Vi fick tokstryk och Zlatan var så ljuvligt bra att man inte ens efter 0-4 kunde annat än beundra honom. Den ilskan lägger sig rätt snabbt.

Man kan också förlora för att de egna spelarna varken hittar planen eller ens de egna skorna. Typexempel: bortapremiären i år mot HBK. Det är svårare att leva med, men ibland kan man ändå till slut skratta åt eländet.

Sedan kan man förlora trots att man är sjufalt bättre, trots att de har ett skott på mål på 90 minuter och trots att målställningen inte borde stå kvar efter alla de egna ribbträffarna. Typexempel: Bortamatchen mot Örebro våren 2003. Det gör oerhört ont. Det gör fortfarande lite ont.

Men det finns en ännu värre kategori. Man kan förlora för att domaren bestämt att man ska det (en så kallad "frisk-förlust").

Matchen ikväll var en plågsam kombination av 3 och 4. De hade en bra spelare, Jonas Sandquist. Han var å andra sidan överjävligt bra. Sen hade de Miro Ukalovic.

Och det räckte förstås.

Jag, bitter? Absolut.

Jag är kär i M och R

Nya darlingbloggen Love at first site är galet beroendeframkallande. M och R är som en levandegjord Paglia-teori, komplett med oneliners som "jag behöver en vuxen mans lögner mellan benen".

Jag vill veta allt om Eriks nattliga äventyr!

Shit vilka renhetsivrare det finns. Först var det alla griniga utfall mot medieeliten för att de alls bloggade. Nu skulle de som redan hade en plats få än mer utrymme för att kräkas ur sig sina åsikter. Bloggosfären var till för alla vi som fanns där från början (alternativt, Croneman-linjen, för de där andra som fanns där från början). Vi skulle kort sagt dränkas i sopor.

Numera är vi som läser förstås ändå mest lystna efter mer interiörer från det Ekbergska hushållet.

Det ansluter till nästa linje i grinträsket. Att mediesnubbarna och -brudarna bara skriver trist privatmaterial som värsta skunktjejer utan vare sig syntax eller sammanhang. Om vi lämnar språkfrågan därhän, är den åsikten förstås än mer debil. För det är ju exakt vad vi vill ha.

Fast Mr bigshot blogger Stattin himself är ändå roligast. Nu bittrar han sig för att pophögermediebloggarna (alltså moi!) inte bara skriver om medier utan också om vilka som hånglat upp vem på firmafesterna. Han tror att vi gör det för att verka tuffa och låter antyda att han minsann varit med om långt värre kalas utan att lockas att kiss'n'tell.

Men Erik, varför skriver du inte om dina nakenfester? Jag skulle älska att läsa om dem. För du tror väl ändå inte att vi högerbrudar framförallt dricker oss snyggare och badar nakna för att höja vår bloggkredd? Om du inte verkade så purken skulle jag bjuda med dig nästa gång. Du skulle självfallet få skriva vad du ville efteråt.

PS. Om du verkligen har flirtat upp Pagrotsky mot en vägg och INTE skrivit om det betraktar jag det som tjänstefel.

Är det konstigt att man älskar det här jobbet?

Sjöslag med redaktionen i fredags. Lysande. Från gubbröran till uppvaknandet i en främmande säng med två inte fullt så främmande personer i.

Däremellan diskussion om manlig intimhygien, hjärtesorg, tröst, Dom Perignon, utslängda från Riche, häng på tf statsminister, nakenbad (tyvärr utan densamme). Detaljerna tillfälligtvis sekretessbelagda.

Post festum

Jag måste ha någon slags nyvunnen, återvunnen, alkoholtolerans. Eller också, vilket jag blir allt mer övertygad om, har vi alla haft en felaktig uppfattning om vad baksmällorna berott på. Det var aldrig spriten, det var röken. Nu må det lukta fotsvett på stan, men man vaknar fräsch som en nyponros efter den värsta krogrunda.

Gårdagskvällens födelsedagsfirande mycket lyckat. På Rival träffade vi på delar av Mellquist-maffian. Jag hamnade nästan i säng med världens vackraste barista. In my dreams. (Reellt skeende: han låg i den där dubbelsängen i lobbyn och jag satt i en fåtölj en bit bort.)

Vad är de så rädda för?

Skulle ha suttit i tevesoffan imorgon också och diskuterat Orbacks försvar för Centrum mot rasism. Men han ville inte debattera med någon. Så då tog SVT bort mig.

Att ministrarna kommer undan med det där hela tiden! De tar inte en debatt om de inte absolut måste. Och medierna kryper med. Stig Wallin, CMR:s ordförande vägrade ju också debattera häromdagen. SvD-murvlarna är nåt ordentligt på spåren här.

Åt lunch med en annan sommarvikarie, Mattias Svensson, som är på just svenskan. Han menade att de där dyra vinerna CMR druckit på konferenserna förmodligen var en bättre användning av pengarna än den eventuelle reguliära verksamhet de kunde använts till. För priset av ett par lådor Chablis har vi sluppit kampanjen mot GB Sandwich. Han har en poäng.

I morgon fyller jag år. Min man har köpt rökt lax som jag ska få med äggröra till frukost. Det är kärlek.

Alla bloggar bär till Expressen

Redaktionen har blivit en av den svenska bloggosfärens knutpunkter. PM skriver om vår reaktion på hans nya snagg. Han ser precis ut som min lillkusin Anders gjorde som 11-åring. Både Björn och Karin kombinerar vårt redaktionsliv med betraktelser över detsamma. Och så jag här.

Kanske klarar vi bara inte av att prata med varandra direkt. Kanske borde vi dricka sprit tillsammans istället för att blogga. En härlig Croneman-uppfattning att framhärda i. Ibland lockar det reaktionära.

De är åtminstone inte med mig på match.

En gång tog jag med mig PM. Han blev mest skärrad av upplevelsen. Cupsemin mot gnaget förra hösten. Ett kokande underbart stadion med 13 000 vrålande. Han hade lite svårt att greppa att jag tar allvarligt på att lämna mitt civiliserade jag vid grindarna. De flesta intellektuella som inte är uppväxta med att gå på fotboll skräms av att ingå i en pöbel. Jag eldas av det.

I dag jämförde vi bildbylines. Två av varandra helt oberoende personer har trott att jag var från sydostasien utifrån min fotobyline. Det är rätt kul om man vet hur jag ser ut. När jag försökte ta en ny antog håret dock en obehaglig Dynastin/dreadlocks-skepnad. Väldigt stort. Platta, platta. Marginellt mindre. Man kan inte se ut som en partypingla från Saturday Night Fever på sin ledarbyline.

Björn är mycket missnöjd med sin kulturteckning. Jag förstår honom. På bilden ser han ut som en sån kille som man tyckte var tuff om man gick i sexan i Ludvika 1988. Särskilt känsligt för en intello-yngling från Hedemora som förmodligen hatade exakt likadana tuffa killar ett gäng år senare (se BabyBjörn för funderingar om HUR många år senare det handlar om). I verkligheten ser han förstås förtjusande ut. Undrar om jag skulle tycka det i dag om Stefan och Tobias?

Early bird

I morgon ska jag sitta i SVT:s morgonsoffa och prata champagnesprutare på Centrum mot rasism. 7.15. Vad ska jag ha på mig?

4 - 0

Under säkert tio minuter av andra halvlek spelade vi som Real Madrid. Ja, eller nästan i alla fall. Och då var årets två bästa spelare inte ens på plan.

Vi är i början av någonting stort. Men om GIF hade ett par till av Peos kaliber skulle de inte ligga där de ligger i tabellen.

Rädda Zack

Jag hittade en blogger, Zack, som har problem med sina föräldrar. På en nivå som får de flestas tonårstid att framstå som ett enda långt cocktail-party.

När han berättade att han var bög skickade de honom till ett fundamentalistiskt omskolningsläger som kräver att han ska berätta om sina sexuella fantasier och förbjuder polisonger som går längre än till där örat börjar ("the top of the ear is defined as where the ear meets the face below the temple"). Reglerna för kvinnor kräver bl a att de rakar ben och armhålor minst två gånger i veckan.

Då huvusyftet med lägret är att "förstärka genderidentiteten" får män inte bära smycken och kvinnor inte bära pojkaktiga kläder. Inte heller får man ägna sig åt "campy" or gay/lesbian talk".

Zack ska få komma därifrån den 20 juli och bloggar alltså därifrån (efter förmåga, även datorer och mobiltelefoner är förbjudna). Låt oss hoppas att han klarar sig därifrån utan alltför stora men.

Tyvärr skriver han redan om sina självmordsidéer, så om den kristna extremhögern får som de vill kan alltihop resultera i ännu en död bög. Är det nån som vill skramla så att Zack kan rymma hemifrån?

Hur svårt kan det vara att skriva 200 tecken?

Kom hem från tidningen i går vid 8. Tillbringade den sista timmen med att försöka skriva stick. Hur svårt kan det rimligen vara att komma på två ämnen att skriva tre snärtiga meningar om? Väldigt, som det visade sig. Blev inget vidare. Ännu sämre bildidé till huvudledaren.

Björn kom förbi. Han hade däremot magiska bilder till sin text. Orättvist.

Lördagskväll

Annakhans självbetitlade cocktail är inte bara den här sommarens och förra sommarens utan alla somrars främsta. Det är något med ingefäran. Men hur många kan man rimligen få i sig på två timmar? Minst en fler än vad du tror.

Dessutom en trevlig plattvändare och en blond lockig trettionånting vars moves rörde sig i gränslandet mellan Usher och en uppspelt femåring, initialt obekymrat och entusiastiskt ensam på det miminala dansgolvet.

Kvällen började bra med gigantiska lammlägg på en uteservering vid Vasaparken. Särskilt nöjd var den snälla hunden vid bordet intill som fick själva benen. Kanske har jag nu skapat orimliga förväntningar hos vovven om vad det innebär att gå ut och öla med husse. En stor stark och ett ben till hunden, tack.

Visst hade det varit skojigt att få allsjunga till There is a light that never goes out i fredags också, men man kan inte få allt på en enda helg.

Jag älskar stan på sommaren. I dag måste jag in till redaktionen.

Vad ska Ohly säga nu?

Ännu en djurgårdare, splitternye Mattias Jonson, håller på Reinfeldt. Svårt för Lars Ohly att hantera det där. Mest förvånande i sport-&-politik-genren var iofs Tommy Salos moderatsympatier från häromdagen. Hockeykillar från Ö-vik förväntas verkligen inte vara höger, oavsett inkomstnivåer.

Den öronbedövande enigheten om supervärvningen Jonson oroar lite. Jag trivs bättre när alla sportjournalister dömer ut oss. Särskilt som jag egentligen själv hellre ser en dribbler som högerytter. Jonson kan många saker, men han kommer aldrig lura upp stackars Stenman på läktaren.

Fast jag gillar hans självförtroende. Undrar bara om han förstår hur mycket blod, svett och ära det bor i numret han bär?

Kosmiskt

Uttrycket "kosmiskt" har i min värld en tydligt östgötsk prägel. Alla jag känner som kommer från Linköpingstrakten och som är födda på sextiotalet använder det som synonym till "galet skojigt".

De senaste dagarnas mejlskörd förtjänar dock himlakonnotationerna. Martin Aagård, gitarrist i Doktor Kosmos och redaktör för Svenska Dagbladets understrecket(!) blev jättearg när jag hävdade att Uje slängde sig med "stalinposer".

Som Nisse påpekade vid lunchen i dag är man sällan särskilt spirituellt elak när man är arg. Aagårds påhopp på mig och Expressen var ett tydligt exempel. Det enda man kunde få ut ur det hela var att han inte tycker att Uje är stalinist, men däremot att vi är dumma. Jaha. En viktig argumentationslinje tycks dessutom gå ut på att jag inte lyssnat på doktorns skivor.

Tänk att jag har det. Lyckligtvis nedladdade snarare än köpta, om än vid tillfället inte av ideologiska skäl. Men that's capitalism for you. Eller nåt.

Och jag har fortfarande svårt att se käcka ironiska refränger om att döda kapitalister som något annat än poserande stalinism. Möjligheten finns förstås att de verkligen menar att uppmana till folkmord efter klasstillhörighet och då kan jag förstå missnöjet. Då borde det å andra sidan vara anklagelsen om poserande som upprör snarare än stalinismetiketten.

Queerish

Jag har ont i halsen och en av mina grannar leker Ulf Lundell på balkongen. Kombinationen känns sådär.

Jag ska äta färskriven pepparrot, som min mamma hävdar hjälper. Hade varit roligare att ha en blodig biff till, men jag har tyvärr ingen direkt matlust. Min ynklighet vid små åkommor påminner än en gång om min vantrivsel i feminiteten.

Andra stereotypt manliga drag:
1) Jag skriker könsord efter felaktiga offside-avblåsningar. Även hemma vid teven.
2) Jag kör helst stora dyra bilar så snabbt de går, men drömmer om en Alfa Romeo från tidigt 70-tal.
3) Jag tänker på sex mer än dubbelt så mycket som andra kvinnor brukar erkänna.
4) Jag har inte tvättat på snart ett halvt decennium.
5) Jag uppskattar tidningen Gear.

BabyBjörn

I dag tog jag med mig vår nye bedårande redaktionsmedlem Björn af Kleen på ett glas vin efter jobbet. Hans min när jag berättade att det är mer än tio år sedan jag började skriva på kultursidor sa mig en eller flera av dessa saker:

1) Han är väldigt mycket yngre än jag.
2) Han är inte riktigt lika mycket av ett wunder-kid som jag var och blir därför extra imponerad.
3) Jag ser lite yngre ut än jag är.

Jag hoppas på nr 3 och 2, men gissar på nr 1.

93.36

Få saker känns så förlösande som mål på övertid. Eller så vidrigt. Efter förra årets helvetiska femminuterstillägg mot Halmstad borta kan man fortfarande hitta små små bitar porslin i sovrummet. Jag hade åtminstone självbehärskning nog att inte kasta den där skålen direkt mot teven.

Man börjar känna gulddoften. Då tog vi också poäng i riktigt usla matcher.

Pinsamt var ordet

Många är vi som oroar oss för familj och vänner en dag som denna. Det gäller emellertid inte Aftonbladets Wolfgang Hansson, som beskriver katastrofen som "pinsamt för Blair". Känslokylan i ett sådant uttalande är obeskrivlig.

Efter påpekanden från arga läsare har Aftonbladet tagit bort formuleringen, Wille Faler lägger här ut sin brevväxling med Aftonbladets redaktion.

Min bror mår bra

För åtta år sen hände det mig. Bomberna som jag fortfarande knappt kan tänka på, och som i ögonblicket inte heller var det viktigaste.

Paniken gällde att ringa hem. Min mamma fick inte se de där trasiga vattenmelonerna på teve utan att veta om jag var okej. Efter en halvtimme eller så lyckades jag ringa till Expressen, där min man jobbade på den tiden. Och snyftande berätta att jag inte skadats.

Att vara i den andra ändan är nästan lika läskigt som jag den gången föreställde mig. Han tar ju tunnelbanan till jobbet precis vid den tiden, och åker via Liverpool street. Precis som den gången har telefonnätet brutit samman och de där minuterna innan mamma ringde förlorade jag hela min nyhetskänsla. PM planerade tidning, jag grät.

Men han mår bra. Och jag kan andas igen. Jag skulle inte klara mer elände nu.

Alla talar om.... klass

Ebbas självbild som arbetarklass kommenterades häromdagen av bl a Anna Hellsten. Uttalandet håller onekligen hög Ebba-klass, men bimbon i sammanhanget är förstås Marita Ulvskog.

Vad vill hon? Är hon rädd för Ebbas inflytande över alla unga potentiella s-väljare som hädanefter kommer att kräva hårt arbete av dem som kallar sig arbetarklass? Tror hon att påhoppet kommer minska Ebbas popularitet eller öka hennes egen? För det verkar ju så övervägt på nåt sätt att hoppa på en sminkskribent på politikerveckan.

Nä, oroa dig inte Ebba. Det blir som med kungen, en hatattack från Ulvskog är det bästa som kan hända. Fast det hade varit roligare om Marita toksågat Lip Venom eller volangkjolar.

Sommar på ledarsidan

Jag kunde inte komma på ett enda bra ämne till morgondagens ledare. Jag och PM skulle prata igen i eftermiddag. Tänk om alla almedalingarna tänkt på det när de toklobbade in grejer i måndags. Hade ett enda av de hyfsade ämnena dykt upp i dag hade de fått en ledare, men då fick vi knappt plats med stick om allt. Nåja, det brukar dyka upp nåt.

Själv ska jag badluncha vid bryggan nedanför ryska ambassaden. Det är hårt på redaktionen så här års.

Det allra värsta

Jag skriver sällan om det allra värsta, trots att det tar upp så mycket av min energi. Jag gråter mycket igen nu. Särskilt när jag ser barn som är i den ålder hon borde varit. Ett par tre veckor.

Det är en saknad som är lika delar abstrakt och rent fysisk. Jag känner det fortfarande i kroppen. Det är som om hon aldrig lämnat mig. Hon kommer aldrig lämna mig. Jag saknar henne så.

One down, six to go

Inte för att jag räknar sommarens veckor på redaktionen på riktigt det sättet. Det är lika roligt varje år att komma tillbaka. Oroar mig dock ibland för att jag blir för arty för ledarna, det är ju inte som med Linna som får skriva precis vad hon vill.

PM strök några som han tyckte lätt cyniska passager ur min Live 8-ledare, där jag bland annat hävdade att även den som drevs av viljan att vara god kunde göra gott. "Troskyldigt utvecklingsoptimistisk" sade han att vår linje var, vilket gjorde att man inte behövde påpeka sådana självklarheter.. Det är nog klokt.

Jag och Natalia pratade om det någon gång i vintras, att det var roligare att vara entusiastisk än att krönikörgnälla. Hela gnällgrejen känns så 90-tal. Spengler bor inte här längre. Jag ska bli mer troskyldigt optimistisk. Ett löfte för sommaren.

Upp till kamp

Sandra Day O'Connor avgår ut den amerikanska högsta domstolen. Detta är anledningen till att jag helt säkert skulle ha röstat Kerry, trots att han är en sådan patetisk vindflöjel och tråkmåns.

Nu får Bush möjlighet att förbjuda aborter i USA. Och, boy om han kommer att vilja ta den.