13-åriga bondeoffer

Det är inte sant, säger nu de utpekade politikerna. Om det vet jag förstås ingenting. Men det är ju inte det som är huvudfrågan. Att utreda vilken politiker eller vilken topplisteartist som betalade pengar för att få sätta på 13-åringar har förstås sitt eget berättigande, men det viktiga är ju det vi vet är sant. Nedtystningen. Att det inte utreddes ordentligt. Att de höga herrarna till potentiella kunder aldrig hördes som vittnen, att det som måste betraktas som den svenska staten, med statsministern i täten, offrade ett gäng tonårstjejer för att maktens män skulle slippa pinsamheter. Det är det som är skandalen och den finns där oavsett om Olof Johansson var kund på just den där bordellen eller inte.

Jag må vara tveksam till om sexköpslagen är ett bra sätt att hjälpa utsatta kvinnor, men nog känns det rätt skönt att dagens ministrar inte obekymrat delar på samma tonårshoror
för att sedan kasta dem åt sidan och täcka upp för varann med alla statens befogenheter. I alla fall tror jag inte det. Det har gått något litet framåt. Kanske. Inte för att det är någon större glädje för de som utsattes då. Jag tror att jag vill kräkas.

Läs mer här och här.