Hur länkar man till en nyliberal gnagare?

Det här är inte en retorisk fråga. Jag försökte nämligen för ett tag sedan lägga en länk till den förtjusande Mattias Svensson (ett epitet som han förstås i mina ögon får trots och inte på grund av de kvaliteter jag nämner i rubriken) i länklistan, men hur jag än gör funkar inte länken. En metroblogg alltså. Har någon några tips?

Vill Pär Ström störa människosläktets fortlevnad?

Jag har inte sagt något om Pär Ström tidigare. Dels för att jag inte har haft tid, dels för att jag har sett att det finns något vettigt tvärs igenom litaniorna om de läskiga feminismerna. För kvinnor må förlora i makt i patriarkatet, men män förlorar i mänsklighet. Och jag är alls inte säker på vem som där drar det kortaste strået.

Problemet har förstås varit att Pär Ström tycks tro att det är feminismens fel att män exempelvis i allmänhet står längre från sina barn än vad barnens mammor gör. Däremot förnekar han, såvitt jag förstår, förekomsten av ett patriarkat.

Det är svårt med terminologi ibland. Jag menar det inte ironiskt. Det finns massor av grupperingar inom feminismen och visst finns det feminister som endast ser de nackdelar könsmaktsordningen för med sig för kvinnor och som endast kämpar aktivt mot sådant som kvinnors utsatthet för sexuellt våld, sämre ställning på arbetsmarknaden och sämre tillgång till offentligheten som aktiva självbestämmande subjekt men inte för mäns tillgång till ett bredare känsloregister och närhet till sina barn eller mot deras utsatthet från våld från andra män.

Samtidigt finns massor av feminismer som ser mer än så. Jag kan inte nämna en enda feminist jag känner som inte vill ha ett mer jämställt föräldraskap exempelvis och de allra flesta vill ge män en starkare ställning i förhandlingen om föräldraledigheten genom ökad individualisering av föräldraförsäkringen. Det beror förstås på att vi ser att kvinnan i dag har första tjing på ledigheten, det är först om hon vill dela med sig som en delning över huvud taget blir aktuell. Det syns i rätt många studier att både män och kvinnor upplever att det är hon som har mest bestämmanderätt över just föräldraledighet.

På den liberala feministiska ledarsida jag själv arbetar har vi skrivit massor om de utsatta pojkarna som riskerar att bli frånåkta av samtiden när de endast utvecklar traditonellt manliga könskaraktäristika och exempelvis struntar i skolan för att studier kodas som töntigt och feminint. (här är förresten en text jag själv skrev för något år sedan på temat, många fler finns)

Men visst, patriarkatet är ett besvärligt ord. Jag använder det för att benämna de strukturer som, med hayekiansk terminologi, genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt tvingar in både män och kvinnor i roller som begränsar dem som människor. På ett övergripande plan har gruppen män i patriarkatet mer makt än gruppen kvinnor, det handlar om makten över andra och makten över sig själv och den egna kroppen. Men alla män har inte makt i patriarkatet och alla kvinnor saknar inte makt. Särskilt inte på alla arenor. Ett område där kvinnor absolut har mer makt än män är över barnen. (Nu tar jag inte ens upp de kompletterande kategorierna som klass, etnicitet och sexuell läggning, som förstås också spelar in i vem som har makt och inte.)

Man kan också använda begreppet könsmaktsordningen eller mer lösligt könsmaktsstrukturerna. För mig och väldigt många andra feminister innefattar det också det strukturella könsförtryck män drabbas av, det tvång de utsätts för att vara "manliga" på ett på förväg utpekat sätt. Tvånget att vara "manlig" är ju också långt större än tvånget att vara "kvinnlig" i dag. (Det finns i vissa kretsar ett hårdnackat motstånd mot hela den kvinnliga könsrollen, med dess inriktning på omsorg och kärlek. Det är i sammanhanget en annan historia, men det är också något jag ser som bekymmersamt.)

Jag kan acceptera att Pär Ström inte visste att alla feminister inte är som hans skräckbild av Feministiskt Initiativ. Men efter att hans bok kom ut har det ju varit floder av feminister som förklarat att de delar hans oro för de olyckor som drabbar män just för att de är män. Man kan tycka att det skulle minska hans tvärsäkerhet över att feminismen, rakt av som en och samma politiska rörelse, är orsaken till dessa olyckor.

Häromdagen var det en intervju med Pär Ström i Sydsvenskan. Där citeras följande exempel ur Ströms bok:

" Tänk dig att du sitter på bänken vid en lekplats medan ditt lilla barn springer omkring i sanden. Plötsligt får barnet en hård boll från några större barn på sig. Det gulliga lilla ansiktet som du älskar så mycket förvrids och gråten bryter fram medan barnet sätter fart i riktning mot dig. Du lägger bort den bok du läste, ler mot ditt barn, sträckar fram armarna och gör dig beredd att ta upp din lilla älskling i knäet. Då springer hon förbi dig, bort till nästa bänk där din make sitter, och hon ropar ”pappa, pappa”. Ditt leende stelnar medan du långsamt sänker dina armar. Du känner dig fånig, tittar dig skamset omkring, undrar om någon såg det hela, och funderar på hur du nu ska agera. Det skär till av smärta i dig när ditt barn trycker sig mot din mans bröst och de isolerar sig från omvärlden i en känslomässig gemenskap så tydlig att den exkluderande bubblan runt omkring duon nästan går att ta på."

Detta är enligt Ström en nära nog okänd situation att befinna sig i för en kvinna, men bara allt för vanlig för en man. Jag har förstås svårt att avgöra om han har rätt, men om det är så är det ju förfärligt. Om jag var man och såg den monumentala orättvisan gång på gång skulle jag vilja göra allt jag kunde för att närma mig mitt barn, för att barnet någon enstaka gång i alla fall skulle välja mina armar, min tröst. Jag har visserligen bara ett barn, men min spontana gissning skulle vara att det bästa sättet att förändra det här, både individuellt och samhälleligt, vore att män tillbringade mer tid med sina barn.

Det tycker emellertid inte Pär Ström. Han ser individualiserad föräldraförsäkring som statliga pekpinnar och vill inte ens säga att han personligen, helt utan politiskt tvång, skulle se det som önskvärt att pappor tog mer del i vården av sina barn. Han tror också att kvinnor genetiskt är mer lämpade att ta hand om barn.

Det är rätt svårt att se någon linje här. För om kvinnor genetiskt är mer lämpade att ha hand om barn, och kvinnor då, som i Ströms egen familj, tar huvudansvaret för barnen, hur ska den där ungen i lekparken någonsin förmås att springa till pappa? Varför skulle han springa till pappa, om det alltid brukar vara mamma som finns där, som kramar och tröstar och pappa dyker upp på helgen? Särskilt om det skulle vara som Ström tror, att alltihop ligger i generna. För den som håller på med biologi och sånt skulle det nog ses som rätt antievolutionärt.

Stilstudie: metaforen

I seriöst litterära sammanhang skyr man numera metaforen. I mindre seriösa sammanhang används den däremot obekymrat, generellt på ett antingen platt eller plågsamt krampartat sätt. Det första följer sannolikt till inte liten del av det senare.

Själv är jag dock fånigt förtjust i den. Som här t ex. Jag blir alldeles lycklig:

"Dock fann jag att en av pelargonerna uppe på arkivskåpet uppenbarligen hamnat i ett alltför skymt läge. Under julen har den utvecklat ett par, tre mycket smala och mycket långa stänglar med små blekgröna blad längst ut. Och med hjälp av dessa slingriga utskott hade plantan sökt solen, med samma desperata hoppfullhet som när vi sträcker oss efter andra människor.

Och vice versa.

Jag bar den till fönstret."

Grundaren till tidningen Mana påhittad?

Det påstår i alla fall Peter Wennblad på Neo och Lawen Mohtadi, tidigare redaktör på Mana, bekräftar det hela. Av de två andra, gissningsvis inte påhittade, Mana-grundarna, förnekar den ena allting och hävdar att Neo har rasistiska motiv bakom sina frågor, och den andra vill inte kommentera.

Läs mer hos Neo.

Ett rättsövergrepp

I måndags träffade jag en svårt handikappad kvinna som det svenska rättssystemet i realiteten dömt till döden. Här är texten.

Kostrådsterror!

Visst är det väl ett roligt ord, kostrådsterror? Om sådan som riktar sig till gravida kvinnor har jag skrivit en artikel på Taffel. Nu är jag ju lyckligen inte på smällen längre och äter allt jag känner för, men jag har ännu plågsamt starka minnen av den allt genomilande ilskan jag kände de tre första månaderna innan jag hade tagit reda på att toxoplasmos dör vid nedfrysning och när allt jag över huvud taget kände för att äta var blodigt kött. Det kunde de ju ha sagt, liksom.

Ps. Om ni känner för att kommentera artikeln, gör gärna det här.

Man föds inte till sjuk, man blir det

I dag har jag en text om kvinnor och sjukskrivningar, där jag bl a förklarar att en traditionell kvinnoroll gör kvinnor sjuka.

Läs Jonathan Fried!

"Om de miljontals svenskar som utövar sin kreativitet på Flickr, Blogger, Youtube, Myspace, och så vidare skulle rösta fram en företrädare är nog Björn Ranelid ganska körd.

Kreativitet är en mänsklig egenskap, inte något man ärver av sina kulturelitföräldrar eller får utdelat av institutioner. Och det kreativa svenska folket verkar idag utanför upphovsrätten, ofta i strid med den."

Detta apropå de 27 företrädare för "det kreativa Sverige" som i dag skriver på Expressens sidan 4 om sin rätt att tjäna pengar på samma sätt som förut. De hävdas åtminstone vara 27 i ingressen, men undertecknarna är bara 20. Och Ernst Brunner, som illustrerar texten, är inte med alls. Det är något mystiskt där, men det kan ju vara debattredaktörens fel.

Live to die arnother day

Jag ska aldrig säga elaka saker om DN Kultur igen. Åtminstone inte på flera timmar. Att Fredrik Strage av ångest för sitt alltför givmilda betyg ber om ursäkt och betalar tillbaka biljettpriset till dem som sett Arn och är besvikna är nämligen så roligt att jag kiknar.

PS. När jag skulle etikettera inlägget och försökte skriva "DN" ville Blogger envetet ändra till "DN-bashing". Men det var förr. Nu är jag snäll en stund.

Comeback kid

Jag vet att hon fick en massa skit för det här från konservativa kommentatorer, och självklart dök det upp frågor om hon, som kännande, ja till och med gråtande kvinna, är redo att bli överbefälhavare, men jag tror att detta var starkt bidragande till att hon vann i NH i går. Hon visade, kanske för första gången, sig mänsklig offentligt.



För det är ju svagt och dåligt för kvinnor att visa känslor men modigt och bra för män att göra det. Hillary Clinton skulle aldrig kunna tala på samma känslomässiga sätt som Bill gjorde, eller Obama gör, utan att bli ifrågasatt för sitt kön. Gloria Steinem skriver bra om hur könsbarriären är högre än rasbarriären i amerikansk politik.

Mer fildelning och sånt

I dag har jag en ledare om det som inte blev en dom i går i det största fildelningsåtalet hittills.

Och förresten

Hur kan man inte rösta på den här mannen?


Inte sedan Bill, säger jag. Inte sedan Bill har vi sett hans like. Jag säger nu inte att man bör rösta på någon enbart för hans förmåga att sätta hjärtan i brand med ord, men för all del, det är en rätt viktig kvalitet för en president.

The green-eyed devil and me

Martin Gelin är, iklädd pälsmössa, på Barack Obamas valvaka i Manchester, New Hampshire. Jag är så avundsjuk att jag kan dö. Nån gång ska jag också vara där.

Tillägg: Jag vet förresten inte om valvakan är i Manchester. Den kan också vara i Concord eller Nashua. Detta är de enda tre städerna jag känner till i New Hampshire och Nashua känner jag endast till för att det var där Josh första gången träffade Jed Bartlet.

Och så några rader om den heliga modern (igen)

Eftersom min unge just nu skriker mer än han sover på nätterna så reagerade jag först inkännande på rubriken om hur "Småbarnsföräldrar blir allt tröttare". Tröttheten har ju blivit ett naturtillstånd. Men så läste jag texten. Och insåg att jag antingen verkligen har gröt i hjärnan eller också är min problemformulering nära nog motsatt mot de glada skribenternas på Insidan.

Först konstateras att de som är tröttast är de "överambitiösa" dubbelarbetande kvinnorna, småbarnsmammorna som har större sammanlagd arbetsbelastning än män. Jorå. Så långt hänger jag med. Sedan kommer vi till exempelfamiljen som på bilden visar upp en glad blond mamma med två söta barn och en pappa som ser trött ut i bakgrunden. De är visserligen trötta, men de prioriterar (detta fantastiska ord som tycks inta centrum i ens ordförråd när man får barn). De lägger all sin tid på barnen, enligt bildtexten. Eller. Hrm. I texten är det alltså mamman som gör det. Detta kontrasteras mot, förmodar jag, de där "överambitiösa" typerna som riskerar utbrändhet.

"I dag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnet till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader."

Vi har 13 månaders full föräldraförsäkring i Sverige. Om mamman "bryter föräldraledigheten" redan (!) efter 8 månader ger det 5 månader åt pappan, mamman tar alltså 1,5 månad av den tid som egentligen är den andra förälderns. Detta, att bara sno åt sig knappt två tredjedelar av ledigheten beskrivs i den här texten som extremt och likställt med att ta med sin ungarna på affärsmöten efter någon månad, eller, senare i texten, med att mamman skulle "flänga runt på grejer som bara stressar" (som att träna eller gå på spa).

Vi har onekligen rätt långt kvar till jämställdhet i det här landet. Landets största tidning beskriver lösningen på dubbelarbetande mammors trötthet som att stiga tillbaka från arbetslivet och den som månar om i alla fall viss delning av föräldraansvaret utmålas som egoistisk karriärist, som dessutom i huvudsak får skylla sig själv om hon bränns ut. Vad säger man? Grattis på mors dag.

Tillägg: Jag är alltså också en smula skeptisk till dem som jobbar 50 eller ens 45 timmar i veckan och har småbarn, men av dem jag känner som faktiskt gör det så är nästan alla män.

Veldigt fint faktiskt!

Kjell Häglunds massaker på kungafamiljen i allmänhet och Kungafamiljen 2007 i synnerhet är det roligaste jag läst på flera år.

En allmän fråga

Det tar förresten aslång tid innan mina inlägg kommer upp via knuff och liknande, om de någonsin gör det. Det har alltid varit så. (jag syftar nu på att man inte ser att jag länkat till en artikel eller ett blogginlägg ex). Är det något som är fel med inställningen på bloggen här tror ni?

Censur och riskerna med övervakning

Här är alltså den där texten jag skrev i går, om förslaget till ip-nummerkontroll, polisens spärrlista mot olämpliga sajter och hur vi i allmänhet accepterar att rättstaten monteras ner utan att ens orka bry oss. Jag hade inte plats i texten, men i sammanhanget är det förstås också väsentligt att så mycket av dessa nya maktmedel är tänkta att användas mot just fildelare. Det går inte att förstås annars varför myndigheterna envetet vill sänka straffgränserna för när man får ta till grova övervakningsmetoder. Den tunga brottslighet man säger sig vara ute efter, från terrorister och MC-gäng, tenderar ju att ha potentiella straffsatser över bötesnivån.

Det är därför glädjande att en grupp moderater i dag på Expressens debattsida skriver om varför vi måste tillåta fildelning. Precis som de säger kommer lobbyorganisationerna från skiv- och filmbolagen aldrig tycka att nu är maktmedlen tillräckliga, så länge kopierandet fortsätter. Hur långt är bodströmarna i vårt samhälle beredda att gå för att göra dem nöjda?

Att diskutera riskerna för övervakning och missbruk och läckage av känsliga uppgifter får en extra aktualitet i dag, när Aftonbladets hela webmailtjänst och intranät är hackat och lösenord till Aftonbladet-anställdas mailkonton legat ute under natten. Förutom då att hackarna själva kunnat följa hela Aftonbladets mailväxling under uppemot ett år. Det handlar om tidningens affärsmässiga planer, potentiellt känsliga samtal med källor och förstås säkerligen massor av privat kommunikation, som när en Aftonbladet-chef stämt träff på lunchen med en älskare eller älskarinna. (Det senare är alltså ett exempel på vad som kan ha hänt och som, om det har hänt, har lästs av hackarna och fanns tillgängligt under natten för vem som helst).

Här finns mer information och analyser bland annat kring vad detta betyder för källskyddet. Det är förresten hemskt konstigt att nyheten om Aftonbladets mailhackning ännu inte kommit ut på vare sig Aftonbladet eller Expressen. Det är inte som att de inte känner till saken.

Hej igen

Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag. Finns massor av förklaringar, men ingen bättre än det enkla konstaterandet att jag nu börjat jobba igen (erm, som om jag alltså inte jobbade när jag exempelvis skrev klart den där texten som jag hade utlovat när lille S, som föddes två veckor för tidigt, var fyra dagar gammal) och har en rätt bra grej i morgondagens Expressen. Just nu sitter jag dock och fnittrar högt åt att svenska diplomater klagar på att golfbanan i Alger vattnas för sällan.