De senaste dagarna har jag fått mail med innebörden att det 1) Minsann inte var Kennedy som startade Vietnam-kriget 2) Minsann inte var Nixon som drog tillbaka de amerikanska trupperna 3) Att George Bush verkligen inte är en idépolitiker 4) Att båda Kennedys (det står inte, men jag tror att han menar RFK och JFK, inte pappa Joseph eller Teddy. Eller för den delen John-John.) borde fått Nobels fredspris.
Alla utom ett av de här försöken till kommunikation är späckade med uttryck som "lilla du", "om du hade läst på bättre" "du förstår uppenbarligen inte bättre", "ta reda på fakta innan du skriver" "jag fattar inte att en sån som du får skriva i tidningen". Jag har både uppmanats att ta av mig min palestinasjal och anklagats för att vara en äcklig Bush-supporter. En person som var generellt uppskattande tyckte att det var bra att jag förklarade att det främst är vänsteraktivister som startar krig.
Tidigare under mina hittills tre veckor på tidningen har jag också fått anklagelser om att befinna mig "på den yttersta vänsterkanten", vara "fascist", gå "högerns ärenden" samt bara i allmänhet "gläfsa". En man tyckte att jag borde skämmas. Och då har jag inte ens börjat prata om människorna som kommenterar på Expressen.se. Jag vet inte var allt det där hatet vällde ut innan tidningarna började tillåta kommentarer, men det är en kontakt med det kollektiva undermedvetna som i alla fall oftast skrämmer mig.
Jag vet inte vart jag vill komma med detta. Mer än att det inte alltid är särskilt kul att ha kontakt med läsarna. På samma sätt som när en anonym kommentator här häromdagen hävdade att jag hade hjärnan full med grisfett, blir det ibland bara för mycket. Jag vill vara humanist, jag vill tro alla om gott, jag vill leva i den möjligen debila tron att människor i allmänhet är kloka och civiliserade. Liberala önskedrömmar, jag vet.
Så om jag framstår som lite sur vet ni i alla fall vad det beror på. Jag sitter här surrad i palestinasjalar och rambo-patronbälten och försöker komma på vad det är jag förväntas skämmas för.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
Det är bara att tänka på the silent majority.
/The silent majority
För att dra till med en klyscha: stå på dig. Du har naturligtvis en massa kloka, roliga, välformulerade, sympatiska läsare också. Tyvärr är det människor som känner sig provocerade som lättast fattar pennan, tror jag. De nöjda hör sällan av sig.
Äh, giv'em hell! Tänk istället att när du slutar få sådana mail och kommentarer har du börjat göra något fel.
Sen när betyder "humanist" att man tror alla om gott?
Det jag tycker är sjukast med det du berättar i posten, är det faktum att jag upplever dig som föga kontroversiell, och ganska mainstream in the middle of the road-debattör... Hur fan har folk det som verkligen är vridna på något sätt?
Dysterkvist, är det inte det som är grejen? Att när man är mjukisliberal kan folk både anklaga en för att vara kommunist och fascist efter personliga behov....
Jag vill bara verkligen inte bli som en del personer som varit länge i åsiktsjournalist-svängen. Det finns ju äldre kollegor som på allvar tycker att läsarna är idioter, och säger det öppet (Inte på Expressen lyckligtvis, men så är folk lite yngre också på den ledarsidan). Aldrig, aldrig vill jag komma dit. Och ändå kan jag absolut förstå hur det kan bli så.
Bara en reflektion som jag antar att ingen kan svara på: vilka ÄR egentligen dessa människor som blir så provocerade av allt möjligt att de skriver sådana kommentarer? Hur klarar de av alla förtretligheter ett vanligt liv innebär, om de går i taket över att någon har fräckheten att tycka något de inte håller med om?
Det förstås, jag tänkte tanken, men tyckte den var lite farfetched först. Men sen insåg jag att: Jimmy Windeskog och Johnny Munkhammar [nej, tycker inte de är lika i övrigt] läser nog inte Göran Greider; Kalle Larsson och Jackie Arklöf hårdläser kanske inte Johan Norberg... men ALLA dessa människor tittar kanske någongång på något du läser, och alltså får du en släng av sleven överalltifrån... Men ändå... det slår mig som så befängt att folk orkar ödsla energi på att vara elaka och dekonstruktiva.
Känner förresten igen det där med gamla journalister - min analogi är "gamla lärare" och "alla studenter är idioter". Dithän vill man icke (även om det, efter läsning av kursutvärderingar och nattliga telefonsamtal kan vara lätt att hamna där...).
Nixon drog tillbaka trupperna? Någon behöver en historielektion... Dina belackare verkar inte ha problem med studielånen i alla fall!
Skhg ovan har en god poäng i att den stora (uppskattande) majoriteten som besöker din blogg varje dag för de kloka, välformulerade, mångnyanserade tankar du gjort dig känd för, för det mesta läser och håller tyst. Det är på ett sätt synd då de rabiata, agiterade personangriparna ser ut att vara talrikare än de är. Å andra sidan rätt förståeligt då du oftast skriver så smart att det inte finns så mycket annat än Hurra och Viva att tillägga.
Nu är det på sin plats iallafall att säga sluta inte blogga, snälla Isobel. Ta bort kommentarfunktionen ett tag om de låga individernas elakheter känns för mycket, men fortsätt med vad du gör. Du gör det bättre än de flesta.
Isobel, jag känner mig så dum. Jag är en av de som varje dag går in på din blogg och verkligen njuter av att läsa dina välformulerade tankar och inlägg om allt möjligt. Du har verkligen fått mig att tänka till och tänka om i flera frågor. Trots att jag haft så stor behållning av din blogg har jag aldrig visat det. Liksom många andra har jag hoppats att på något sätt du ska förstå att du är uppskattad.
Tydligen har min fromma förhoppning om telepati inte fungerat, utan det verkar som att det bara är de som blir provocerade av dig som känner att du ska få veta vad de tycker.
Vet inte om jag har kunnat formulera mig på tillräckligt tydligt. Det jag vill få fram är : fortsätt skriva, vi är många som tycker om dig, dina tankar o ditt skrivande. tack isobel!
Jag fick i alla fall mitt huvud full av grisfett efter att ha läst om griskinden och började terrorisera min far, bonden, om att spara griskinderna i fortsättningen.
Förstår inte heller hur du kan provocera så hemskt, men som tidigare kommentörer skriver; vi är många tysta som gillar vad du skriver. För övrigt är väl kommenterandet på Expressen.se ett ställe för totalt rabiata människor som inte bör tas helt på allvar.
You Go!
Många där ute har inget bättre för sig. Och kvinnor får som sagt mer skit än män.
Bäst att inte bry sig (idioterna uppmuntras av att väcka känslor, få uppmärksamhet). Men det är ju lättare sagt än gjort.
Jag tycker att din blogg är underbar och ingen, jag säger ingen, skriver om kött som du gör! Och det kommer från en som varit vegetarian i 20+ år och nu börjat äta kött. Du har fått t o m att vilja göra dina griskinder.
Jag har dock också konstaterat det du skriver om det kollektiva undermedvetna hatet som väller ut i bloggars och tidningars kommentarfunktioner. Jag skräms också.
Du får inte sluta blogga.
Jag förstår inte varför folk måste vara så elaka. Om man blir så provocerad av vad någon skriver så kan man surfa vidare. Jag blir skrämd av hur rosenrasande folk kan bli av vad någon skriver snarare än att de tar sitt pick och pack och drar.
Grisfettskommentaren fick mig att rycka till och sedan tänkte jag att en vässad högaffel inte vore helt fel... Blogga vidare. Dina åsikter är värda. Man behöver inte hålla med men man kan uttrycka sig med respekt och "agree to disagree" (jag är trött, kommer inte på vad det heter på svenska).
Fortsätt blogga och om det blir för jobbigt för dig, stäng av funktionen där man får kommentera anonymt.
Du är ung, du är kvinna, du tar plats i det offentliga utrymmet och ber inte om ursäkt för att du finns och för vad du tycker. Klart att det är skitprovocerande, vad hade du väntat dig? Stå på dig, jag tycker du är bra (även om jag inte håller med allt). Och jag läser din blogg everyday. Med glädje.
Förresten, apropå Kennedys: Har du sett Thirteen Days?
Reaktionerna när man skriver osignerat är också piffiga. När jag jobbade som ledarskribent (innan e-post var så vanligt) hände det mer än en gång att folk i telefon krävde att få tala med "den herre som skrivit dagens huvudledare". "Prata med mig" sa jag. "Nej! Jag vill tala med den som har skrivit ledaren".
Jag brukade inte insistera. Efter den öppningen var jag sällan särskilt angelägen att fortsätta samtalet...
Din alldeles egen blogg är väl ingen demokrati? Du kan väl bara dissa kommentarerna du inte gillar rakt av.
Förresten om det finns politiska vildar borde det finnas plats för journalistiska vildar:)
Ett par bud på varför det flyter omkring så mycket ilska i vissa bloggkommentarer (och -inlägg):
-Tidningar och media premierar ilska idag, det anses dramaturgiskt fett, rätt och enkelt att vara en sur hård rättshaverist. Balanserade människor får inga rubriker.
-Folk känner sig allt mindre som medborgare i Sverige, som delaktiga i något utanför sin egen privata tillvaro, och politiker ses också som kompisar/bufflar/babes man kan älska eller skälla på. Där släpper en hel del spärrar för civiliserat beteende.
-Ingen läser långa utredningar i en bloggtråd, det vet vi alla (utom vissa mycket bestämda politiska bloggare) Därmed kokar man ner och gör argumenten tvärare, mera punchlineaktiga.
Tidstecken? kanske det.
-
Just det här inlägget handlade inte så mycket om bloggen som om att sätta bloggkommentarerna i perspektiv. Visst, man får en massa anonyma mail och idioter i kommentarfältet, men det hatet och vreden finns liksom överallt. Uppenbarligen. I dag fick jag förresten ett mail där någon som heter Jörgen menar att min "intellektuella förmåga uppenbarligen inte räcker till". Detta för att jag inte tycker som Annica Dahlström att män ofta dödar sina barn för att det ligger i deras natur.
Och tack förstås för era snälla ord, jag vet att jag har massor av vettiga och rara läsare också. När man drabbas av va jag mest kan tolka som medelålders mäns ångest över att inte längre ha all makt och allt tolkningsföreträde är det ändå lätt att bli en smula misantropisk.
Jag tror inte att vrede och hat av den här sorten alltid går att förklara logiskt hur gärna man än vill. Själv läser jag och tänker att hur provocerande kan det här egentligen vara? Gå vidare liksom. Och hur förbannade kan folk egentligen bli eller vara på någon de "känner" genom texter i tidningar.
Det finns alltid de som inte kan argumentera för sina åsikter i dagsljus eller öppet och med ett respektfullt tilltal. Det är sorgligt men vi andra får agera motvikt och inte hotas till tystnad. Mörkret härskar där inget ljus finns och att prata/skriva är att släppa in ljus. Sedan är det upp till oss alla att bistå det.
Skicka en kommentar