Två hål i väggen

Klockan var kanske fem i nio i fredags kväll. Vi satt vid bardisken på Annakhan, hade precis fått varsitt gräsgrönt cocktailglas framför oss. Introt till Strangelove ljöd ur högtalarna. Vi smakade, nynnade, gladdes. Tvärs över baren satt Gustav Gelin och såg nedstämd ut. (I efterhand har jag insett att det kanske handlade om 0-3 i en träningsmatch mot Gif Sundsvall tidigare på dagen.) Han kände inte igen mig, antingen hade han glömt att sätta i linserna, eller också var han för upptagen av ett par söta tjejer som verkade försöka muntra upp honom. Det senare framstår förstås som verkligt rimligt i sammanhanget. Så plötsligt, mitt i en refräng tar allting slut. Det blir beckmörkt. Eller rättare sagt, rätt mörkt, lite varstans i lokalen finns tända värmeljus. Däremot blir det helt tyst. Ingen mer Dave Gahan. Ingen mer el.

Efter ett par förvirrade utrop finner sig folk väl. Herregud, dricka kan man väl göra i mörker. Några överförfriskade killar intill mig börjar sjunga så kallat ekivoka sånger som tycks handla om att de vill knulla 13-åringar. Gustav stämmer för att kontra upp i "en råtta svart och gul". Jag kan förstås inte låta bli att sjunga med. Killarna intill blir sura. En av dem säger "Fan, man borde ringa firman". Jag börjar fnittra. De tittar hotfullt på mig. Jag känner mig måttligt hotad.

Tyvärr leder inte den frånvarande elen, som i en av mina favoritfilmer Dinner Rush, till att man får gratisdrinkar och leker frågelekar med bartendern. Efter 20 minuter lyckas någon visst byta en propp. Ljuset kommer tillbaka. Kvällen kan fortsätta.

Ps. Tidigare på kvällen såg vi Bobby. Den ska jag dock skriva om i tidningen, så jag tänker inte avslöja mina tankar här. Mer än att alla politiker borde se den om inte annat för modetips. Det går att se snygg och seriös ut samtidigt.