Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
- Isobel Hadley-Kamptz
- Jag är författare och frilansskribent och just nu kommunikationsansvarig på Digitaliseringskommissionen. Skriver en kolumn för Dalarnas Tidningar. Skriver ibland om mat på taffel.se. Min senaste bok, Frihet och fruktan - tankar om liberalism, kom ut hösten 2011.
Folk jag gillar
Folk jag också gillar
- Ali Esbati
- Anaïs
- Anders Holmström
- Anders Mildner
- Andreas Bergh
- Andy Ek
- Anna Svensson
- Axess-bloggen
- Benknäckarvals
- Björn Johnson
- Björn Wiman
- Bokhora
- Carl-Michael Edenborg
- Christopher Kullenberg
- Dan Hallemar
- Daniel Risberg
- Daniel Åberg
- Debutantbloggen
- Det ljuva livet
- Economistas
- Eff
- Erik Josefsson
- Expressens ledarsida
- Gabriel Stille
- Go fug yourself
- Griskindspatrik
- Grovt initiativ
- Gunilla Brodrej
- Gunilla Kinn
- Hemliga morsan
- Henrik Alexandersson
- Isabelle Ståhl
- Jenny Westerstrand
- Jimmy Sand
- Johan Norberg
- Jonas Morian
- Jonas Thente
- Julia Skott
- Juridikbloggen
- Karin Ajaxon
- Kort om gott på Taffel
- Lars Gustafsson
- Linda Backman
- Linna Johansson
- LO-tidningen kultur
- Louise Persson
- Magnus Linton
- Maja Lundgren
- Marcin de Kaminski
- Mark Klamberg
- Mat och politik
- Mattias Svensson
- Min brors kokbok
- Mothugg
- Neo
- Niklas Hellgren
- Oscar Swartz
- Peter J Olsson
- Peter Santesson-Wilson
- Popmorsa
- Pre-tequila
- Pre-tequila
- Pressylta
- Quetzala Blanco
- Sorglösheten - Eric Schüldt & Anders Rydell
- Sänd mina rötter regn
- Tanja Suhinina
- Tchoupitoulas
- Therese Eriksson
- Tre hörnor straff
- Vassa Eggen
- Vi som aldrig sa sexist
Bloggarkiv
-
▼
2007
(355)
-
▼
februari
(51)
- Helvetisk komedi
- Kulturskymning
- Tills polisen kommer
- Dikt och verklighet
- Bellinis och böcker
- Tjuvlyssnat:tjack i tuben
- Läs Donnie Loewe
- Mer fett
- Representativitet
- Avlyssning
- Statusproletärer vid alla redaktioner
- Ingen meddelarfrihet mer
- Han måste gå
- Fett och politik
- Hejdå fontänen
- Vådan med läsarkontakt
- Förresten
- Mer media
- Bobbyism
- Fläsket brinner
- Läs! Läs!
- Engelsk polischef vill legalförskriva heroin
- Indiedrottning
- Wet'n'green
- Kategorier!
- Två hål i väggen
- Älskade tabloider
- News AND views
- Pirater
- Svart eller inte
- Dagens, veckans, eller kanske årets upptäckt!
- Deliver us from all evil
- Lästips om blondiner och män
- Att fly arbetet
- Mat (och sprit) från NY
- Det här är sånt som gör att man älskar bloggen
- Den där ledaren
- Citronbitare
- La Famiglia
- Förresten
- Grabbar?
- Matnörderi
- Jag tog bort ett inlägg här för att jag var osäker...
- Och förresten
- Mer isobel
- I går kväll insåg jag en av anledningarna till att...
- Ingen rubrik
- Underbara kvinnor med pennor
- Jack with one eye
- Faderskärlek
- Varning för lågtrafik
-
▼
februari
(51)
12 kommentarer:
Alltså, jag blir helt matt av den där artikeln. Vad exakt gör Annika Lantz till en journalistisk förebild? Självklart är finns inget eftersträvansvärt i att tro sig odödlig eller odla machoideal. Men vad har det med Elmbrants debattartikel att göra? Hade artikeln skrivits av en man som lika svepande buntat ihop och sedan avfärdat diverse kvinnliga journalister enbart för att de är kvinnor hade han blivit kastrerad.
Jag gillar inte Annika Lantz fnittrighet just för att det ligger helt i linje med vad kvinnor förväntas göra. Inte allvarliga teman, utan nojsigt, fnittrigt och som satt man på en bingokväll. Det behöver inte vara vår grundade mening men jag behöver fan i mej inte ha kvinnoplattityd program heller. Jag ser nog inte heller orsakssambandet mellan Elmbrant och Lantz. Inte för att jag håller med någon av dem heller.
Man ska inte förringa Martin Adlers livsverk. Hela det där seminariet kan inte - vad jag har läst - inte reduceras till just de där två meningarna.
Jag tycker inte att Lantz gör särskilt mycket för att få kvinnor att framstå som seriöst tänkande varelser. Men det kan ju vara en del av hennes storhet, inte vad jag. Jag vet bara att jag inte står ut med den.
Annika Lantz var bra, ibland briljant, på 90-talet i t ex "Kvällspasset". Formatet passade hnen och hon och redakyionen kunde skruva tilol programmet efter vad de själva ville göra. Förnynadne radio.
Men när hon kavlas ut över hela veckan, i P3, P1 och TV och plötsligt ska agera samhällsanalytiker eller "trendspanare" är det en exponering som skulle ta död på vilken journalist som helst, till och med Jan Guillou. Hon kör numera übermycket på autopilot, och vem kan klandra henne för det, rent tekniskt, när hon plötsligt ska sitta och vara aktuell, skojig och lätsmält åtta dar i veckan i både tv och radio.
I P3 utgår man sen läng från tt ingen orkar lyssna på mer än sex minuters snack i sträck. Frågan är om det är vettigt at importera det till de andra kanalerna också?
Jessik: Word, Annika bekräftar till 90% en klyschig bild av hur "kvinnor är".
Natalia har f ö kört den här artikeln hundra gånger förr, det är bara namnet på (den manliga) måltavlan som växlar.
Saken är dock att det är väldigt lite inälvor, och har alltid så varit, i P1. Kriminaljournalistiken må ha en tendens att bli väldigt macho, distanserad från vad som de flesta upplever som verkligheten. Krimjournalister som jag själv har utan tvivel en tendens att läsa Förundersökningsprotokoll som om det vore porr, att många hellre läser Fup och slask i ett brottsmål än på riktigt ger sig ut i verkligheten. Det är ju därför som Christer Berglund hyllas, han sitter/satt inte kvar vid skrivbordet. Han träffade de där namnen bakom all svärta. De flesta skulle säga att det är macho, minsann modigt av honom att våga och träffa mördare och gangsters.
Skillnaden mot många andra krimreportage är att han i alla fall får med en andra dimension i form av en människa. En människa som i de allra flesta fallen inte har de försonande drag som vi vill läsa om, men likväl en människa.
Jag har inte Berglund som någon husgud, men han ska ha mer cred än vad som tidigare givits honom.
De tuffa krigskorrarna utläser jag som helt skadade, användande en hård yta för att slippa bli påminda om det helvete som säkerligen en del av dem gått igenom. Däremot ska de ha all cred i världen, utan dem skulle kriget överlämnas på newsfeeder från lokala frilansare som får offra liv och familj medan svensken sitter i ett redigeringsrum och klipper ihop de senaste bombaktionerna. Allt blir snuttifierat, det borde Rydén vara jävligt upprörd över.
Lösningen? Jag väntar på att Hildebrand åker till Irak. Det har varit stort slöseri med hennes ögon att ha dem inspärrade på en redaktion/skrivkammare.
Är det nån annan som ser humorn i att Folke Rydén skriker "Folk vill inte ha inrikesskit och trädgårdsprogram!"?
Jag tyckte också att texten var bra först. Men så kvaddades allt i slutet, med Lantz som någon sorts motvikt eller förebild för "kvinnlig" journalistik.
Här fem mediakvinnor som är bättre, om ni behöver:
Karin Johansson, Malin Siwe, Lena Andersson, Anna Hellsten och Rakel Chukri.
/Andreas E, andreasekstrom.se
Jag som alltid gillat Kazmierska tidigare har nu bytt ståndpunkt. Jag tycker att hon går bort sig fullständigt i en slentriankritik av alla som är gubbar. Att försöka framställa den förvisso äldre och manlige Elmbrant som en machojournalist är helt enkelt obegripligt.
Det Elmbrant propagerar för i sin AB-artikel är påkostad journalistik med mycket substans. Lantz är pratradio med ganska lite substans. Vilket inte är en köns- eller machogrej. Mycket prat och lite substans gäller även Jesper Lindaus program och nya programmet Jonas val, båda med män i huvudrollerna och exempel på nya program i den P1-omläggning som Elmbrant kritiserar.
Kazmierskas sätta att koppla samman manliga journalister med varandra är i detta fall djupt osaklig.
Vad är briljant med hennes artikel? De flesta nackdelar har redan tagits upp, men kan inte du svara på den frågan.
Trovärdigheten i den typ av kultur kritik som tar sig rätten att total dissa en text och dess författare utifrån ett fragment (i bästa falla aspekt) av en artikel utan att se till resten av innehållet är naturligtvis noll, och gör både feminism och förövrigt kulturkritikn en stor otjänst. Det går inte att dra någon annan slutsats än att natalia skiter i vad folk säger, utan skjuter blint från nån vriden maktkåt skyttegrav.
Hennes bajsnödiga spexiga formuleringkonst är förövrigt.....
tacksam för svar.
Herbert:
"Det går inte att dra någon annan slutsats än att natalia skiter i vad folk säger, utan skjuter blint från nån vriden maktkåt skyttegrav."
Snacka om bajsnödig spexig formuleringskonst. Natalia skriver bra, med en vilja och energi att formulera sig som håller läsaren kvar. Något de tråkiga, avskalade kulturherrarna skulle testa.
Addison:
Jag blir helt matt igen eftersom jag allt oftare ser en tankefigur som går ut på att bildad=tråkig=gubbig medan Natalias sätt att resonera blir motpol till det. Vad är det för trams? Jag blir faktiskt rätt bekymrad över att det hos en yngre generation kulturskribenter inte tycks finnas den hunger efter bildning och den självkritik när man finner brister i det avseendet hos sig själv som driver en att ta reda på mer.
När det är sagt vill jag ändå ge N Kazmierska en eloge för att hon är stilistiskt skicklig. Och jag tycker också hon verkar djäkligt intelligent. Det som gör mig sorgsen är hennes obekymrade förhållande till fakta.
Natalias språk funkar ibland, som igår t.ex. Den artikeln går på sätt och vis ut på att man bör ta saker och ting på allvar. Hennes upprördhet verkar uppriktig. Så mycket mer förvande blir hennes artikel från förrrgår.
Adisson: problemet är en uppenbar hybris när man blir slapp och inte märker det själv för att man vet att man har vind i ryggen. Det gäller inte bara henne. För en viss typ av läsare gäller uppenbarligen att ifall en ung och till synes ambitiös kvinna säger att dabatten ändå handlar mäns missuppfattningar och dess oda kosekvenser, så gör den det, eftersom det i alla lägen är viktigare än andra eventuella apsekter eller hoppsanssa, sakfrågår. Du envisas t.ex med att försvara hennes person och inte hennes argument. Det hela riskerar tydligen att resultera i en typ av identitetsjournalistik, vilket jag ändå tror de flesta ambitiösa skribenter nya skribenter inte vill.
Vore tacksam för kommentar från bloggvärden. jag har också palestinasjal .
Jag tycker att Janne Josefsson, Jan Guillou, Björn Elmbrant, Robert Aschberg är oerhört duktiga journalister. Huruvida dom är macho eller inte är helt ointressant för min del. Jag hade gärna sett fler sådana journalister.
Skicka en kommentar