Jag förstår Johan Wennström, det gör jag faktiskt. Om man är konservativ, som han är, tror man inte att saker kan eller bör förändras särskilt snabbt. (Det är en nidbild att konservativa skulle vara mot förändring per se, eller okej, vissa konservativa tycker så, men jag tror inte att Wennström är en sådan karikatyrkonservativ.)
De normer som vi, eller i alla fall jag, försöker rucka lite på med #prataomdet är i många fall väldigt väldigt gamla. Idéer om manlig och kvinnlig sexualitet, om hur dessa är och hur de bör vara, har funnits genom hela den mänskliga historien, så gott vi känner till, och kopplar in i frågor om arv och egendom och därigenom i hela samhällets uppbyggnad.
Dessa normer har redan förändrats väldigt snabbt på kort tid, framförallt med insteget av preventivmedel, men också med ökad generell jämställdhet. Vissa konservativa är bekymrade över detta. Det är inte bra för människor eller för samhällen att så snabbt anamma nya sätt att leva, tänka, ligga. Vissa av dem anser nog också att de nya sätten, om det så handlar om sex före äktenskapet, sex med folk av samma kön, eller fritt tillgängliga dagen-efter-piller är kvalitativt sämre än de gamla sätten. (Jag antyder självfallet inte att homosexualitet skulle vara nytt, eller för all del sex före äktenskapet, men acceptansen för och synligheten hos dessa och andra företeelser har onekligen ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Vi har också fått nya och betydligt säkrare sätt att hantera oönskade graviditeter som t ex mer sällan innebär risk för kvinnans liv eller att barn föds efter 9 månader och först därefter has ihjäl)
Men även om man inte skulle tycka att det var sämre, kvalitativt sett, med dagens normer än gårdagens, så kan man som konservativ mena att själva hastigheten i förändringen har skapat problem. Som t ex de problemen vi #pratarom. Att våra medvetanden inte hängt med, våra outtalade idéer om hur vi och andra bör vara, våra nedärvda sociala koder är inte anpassade för dessa lössläppta, alkoholstinna liv vi lever. Normen i huvudet och normen i kroppen är inte helt kompatibla.
Det är inte en helt dum tanke. När man t ex talar om 60- och 70-talets sexuella revolutioner kan man se rätt tydligt att dessa i stor utsträckning gav män frihet och kvinnor krav. Både rent sexuellt, kvinnor förväntades sannerligen ställa upp, också eller kanske alldeles särskilt i dessa uttalat progressiva vänsterkretsar där man sade sig kämpa för mänsklighetens bästa, och vardagligt, när det blev barn att ta hand om och männen drog vidare någon annanstans. Jämställdheten vägde på inga sätt lika med den nya sexuella friheten, medvetandena var inte anpassade för de nya fria normerna.
Vi har ändå kommit lite längre sedan dess.
För mig är #prataomdet ett konkret realtidshack för att försöka komma ännu längre. Genom att medvetet ignorera skamgränsen, genom att prata om underliv och misslyckanden och missförstånd och oförmåga att hantera gränser, både egna och andras (saker som ju enligt en del inte är så värst viktiga) så skapar vi en liten liten möjlighet till faktisk förändring. Med "vi" menar jag nu alltså alla som #prataromdet, det här är sannerligen ett svärmarbete, och som sådant har det faktiskt en chans att påverka. För normer uppstår ur kollektiv, och de uppstår ofta rätt organiskt, det som grupper tycker fungerar, gör deras liv lättare, deras samvaro bättre lever vidare.
Skamkulturen kring sex gör det svårt att komma längre som grupp eftersom människors erfarenheter paketeras en och en eller två och två och de enda fall som sprids vidare är när det slutar regleras av norm och i stället regleras av lag. (Det finns såklart sådana fall också i #prataomdet, uppenbara övergrepp som borde lagföras och också skamkulturen kring att avslöja sådant bör ruckas på, men det är lite en annan sak och definitiv en annan text).
Vissa har avfärdat #prataomdet som terapi, och om det fungerar så för enskilda att berätta har jag inga problem med det. Jag har varit och är oroad för att det här locklyftandet skulle leda till att människor får behov av professionell bearbetning också, och det hoppas jag sannerligen att de lyckas få. Det finns en lista på prataomdet med telefonnummer dit man kan ringa.
Men för mig är huvudpoängen inte terapi. Det är att rucka på skamkulturen. Det är skammen som gör det svårt att prata offentligt, det är skammen som gör det svårt att hävda sina faktiska känslor i den enskilda situationen. Det här är inte heller ett coachprogram, som någon annan avfärdade det som, där vi Oprah-likt skulle peppa folk att INTE TA SKIT. Det är ju också bra såklart, men det här handlar om samhället, om kollektivet, om normerna.
Jag är också rätt konservativ, i meningen att jag inte tror att man kan planera ett samhälle eller uppifrån genomföra stora förändringar med säkerhet i att det går som man vill. Jag är också konservativ i det att jag har en pessimistisk syn på människan. Vi är bara så goda som civilisationen, lagar och normer, kräver.
Men jag tror att man kan hacka samhället, normerna, civiliseringen. De små rörelserna underifrån kan rucka på saker, som i sin tur möjliggör för andra rörelser. Nej, man vet inte alltid vart det leder, den ödmjukheten är viktig (och konservativ).
Men Johan Wennström tror inte att det hjälper att #prataomdet. I stället bör vi anpassa handlingsnormen efter huvudnormen. Ta hand om oss där ute, eftersom våra medvetanden, vår jämställdhet, våra koder inte kan hantera vårt sätt att ligga. Det är inte en ondsint uppmaning, om än otidsenlig. Wennström tycks inte heller ha läst alla de berättelser där människor #prataromdet om sånt som händer inne i också ganska fasta relationer. Det är kanske också ett tecken på normerna, att vi så självklart tänker oss att dessa saker bara händer på fyllan, med någon okänd, för att det vore så otänkbart obehagligt att inse att vi inte ens klarar av att bryta skamvallen gentemot våra närmaste.
Jag tror att Wennström har fel. Jag tror att #prataomdet kanske kan rucka lite lite på skammen. Och att det i sig kan göra att våra medvetanden faktiskt blir bättre anpassade. Att huvudnormen kan ändras lite, och passa lite bättre ihop med hur vi lever. Det kommer inte göra människor goda, men det kommer kanske göra riskerna med att inte bete sig rimligt större (vilket är det civilisation ytterst handlar om). Och eftersom de flesta människor faktiskt är dummare än de är onda kommer det kanske göra riskerna för missförstånd lite mindre.
Om det gör att vi kan ligga bara lite bättre och säkrare och lyckligare, med lite mindre risker för både övergrepp, självövergrepp eller anklagelser om övergrepp där den påstådde förövaren inte begriper någonting vore det så himla mycket värt.
tisdag, december 28, 2010
måndag, december 27, 2010
Den ultimata kontrollförlusten
I dag har en massa kloka människor diskuterat reproduktion och reproduktionsnormer på twitter men jag har inte varit med så värst eftersom jag både har ett barn och en eländig bihåleinflammation att ta hand om. Lite konstiga missförstånd har det nog varit i och för sig (även om jag ju kan ha missat inlägg, det är klurigt i bland att hitta alla moment i en twitterkonversation i efterhand) det är rimligen få som kan påstå att vi inte lever i en kultur där barnafödande är norm, det är rimligen också få som kan bortse från de biologiska faktorerna i detta.
Själv är jag hemskt ointresserad av andra människors barnafödande. Av massor av skäl anser jag att välfärdssystemen skall utformas så att produktion och reproduktion går att förena på enklast möjliga sätt för den enskilde, liksom att kvinnor och män i möjligaste mån bör få besluta om sin eventuella reproduktion själva, men om huruvida andra människor ändå faktiskt föder barn är mig rätt irrelevant.
Men det var någon som frågade i den där diskussionen i dag: "Men varför i all världen väljer man det?" (Jag tror att det var Samira Ariadad, men är inte helt säker.) Varför skulle man välja att sätta barn till världen givet att världen ser ut som den gör, givet de risker det innebär för det egna livet, för självbestämmandet, för jämställdheten, sömnen, kroppen. Varför finns detta begär?
Nu tror ju jag att vi som människor har en biologisk fortplantningsdrift som man kan följa eller bortse ifrån, (jag tror ju benfast på att människor kan, och har all rätt att, välja bort det "naturliga"), men jag har ju fått den här frågan förut. Under alla de år när jag desperat önskade men inte kunde få barn ställde jag den mig själv oupphörligen. Varför vill jag detta så gärna, varför är det så viktigt, vad är det jag tror att jag kan vinna som gör att jag är beredd att riskera mitt förhållande, min hälsa, min mentala stabilitet? Detta är inte överdrifter, vill jag gärna understryka. Allt det stod sannerligen på spel.
Jag vet inte om jag hade något bra svar då, men en gång när jag till sist faktiskt var höggravid som ett helt lägenhetskomplex, deltog jag i ett tv-underhållningsprogram och fick frågan i direktsändning. "Varför vill du egentligen ha barn?" Man kan tycka att det är en ofin fråga, men jag tycker egentligen inte det, massor av människor som väljer bort barn får hela tiden svara på frågan varför, och dessutom hade jag faktiskt då för en gångs skull vad jag tror var ett rätt bra svar. "För att jag vill ha en person till i mitt liv som jag kan älska besinningslöst mycket", sa jag.
Jag har i efterhand tvingats korrigera det där påståendet något. Jag hade kunnat säga att jag ville ha en person som jag kunde älska besinningslöst, punkt. Men innan jag fick barn visste jag ärligen inte att den här sortens vansinneskärlek fanns. Jag älskar min man (förhållande höll faktiskt), jag älskar flera av mina närmaste vänner, jag älskar mina föräldrar, mina syskon. Jag är en person som haft ynnesten att ha många människor i mitt liv att älska. Jag är mycket tacksam för det.
Men ingen av dessa kärlekar, om än aldrig så uppriktiga, är ens i närheten av det jag känner för mitt barn. Inte ens nära.
När jag har försökt förklara det har jag jämfört med den allra mest galna hormonstinna tonårstotalförälskelse. Den där sorten där man lever i och genom den andra personen, där den personen helt självklart är universums mitt och allt annat egentligen, om man ska vara ärlig, oviktigt. Lyckligtvis varar ju de förälskelserna rätt kort tid. Jag säger lyckligtvis eftersom det ju vore jättekonstigt och på det stora hela rätt ohälsosamt att gå runt år efter år och tycka att Henrik i 8b var den axel runt universum snurrar, livets mening, anledningen att andas.
Men med barnet varar det. År efter år. Besinningslöst. Det tar aldrig slut. Jättekonstigt och ändå efter hand har man vant sig. Jag gråter regelbundet av tacksamhet för att han finns i mitt liv och då känner jag mig lite fånig och emotionell och funderar över om jag kanske har pms. Ja, riktiga tårar. Senast häromdagen. När jag tänker på ordet kärlek så är det inte längre primärt romantiskt eller sexuellt eller laddat med någon vacker man som får mig att skratta eller tänka, och helst samtidigt, som det alltid varit tidigare. Ordet kärlek är min unge, hans skratt när jag kittlar honom och han säger "sluta, sluta" bara för att fortsätta "mer, mer" (ja, vi kanske borde ta upp det där med dubbla signaler så småningom), hans locktoviga hår som hänger alldeles för långt ner i ögonen eftersom han vägrar låta mig klippa det, hans urstarka kropp som alldeles just nu växer en centimeter om dagen och transformeras framför mina ögon, bebisrondören försvinner i farten, hans intellekt som varje dag förbluffar mig med någon ny upptäckt, något nytt kunnande som han tillgodogjort sig medan jag sov. Bara att få finnas i hans närhet.
Vissa pratar om att man blir älskad på ett alldeles särskilt hämningslöst sätt när man får barn, att den oreflekterade kärleken är skälet att vilja ha dem. Och visst, det blir man kanske. Ett tag. Om man har tur. Men säker på det kan man nog inte vara, mer än på att de en dag, tidigare än man hoppas, kommer vända sig bort och vilja något annat, någon annan.
För mig har det stora varit att själv få känna såhär stor, såhär alltigenom omtumlande kärlek. Jag blev en annan människa när han också fanns. Det är den totala kontrollförlusten. Vissa talar ju om det i relation till förlossningen, och det kanske på vissa sätt är sant, men själv tyckte jag nog mest att det var mina 12 starkaste, mest kraftfulla timmar i livet. Den stora kontrollförlusten kommer senare. När man inser att denna lilla människa har mitt hjärta i handen, att hans liv är viktigare än mitt och att det alltid kommer att vara precis så.
Själv är jag hemskt ointresserad av andra människors barnafödande. Av massor av skäl anser jag att välfärdssystemen skall utformas så att produktion och reproduktion går att förena på enklast möjliga sätt för den enskilde, liksom att kvinnor och män i möjligaste mån bör få besluta om sin eventuella reproduktion själva, men om huruvida andra människor ändå faktiskt föder barn är mig rätt irrelevant.
Men det var någon som frågade i den där diskussionen i dag: "Men varför i all världen väljer man det?" (Jag tror att det var Samira Ariadad, men är inte helt säker.) Varför skulle man välja att sätta barn till världen givet att världen ser ut som den gör, givet de risker det innebär för det egna livet, för självbestämmandet, för jämställdheten, sömnen, kroppen. Varför finns detta begär?
Nu tror ju jag att vi som människor har en biologisk fortplantningsdrift som man kan följa eller bortse ifrån, (jag tror ju benfast på att människor kan, och har all rätt att, välja bort det "naturliga"), men jag har ju fått den här frågan förut. Under alla de år när jag desperat önskade men inte kunde få barn ställde jag den mig själv oupphörligen. Varför vill jag detta så gärna, varför är det så viktigt, vad är det jag tror att jag kan vinna som gör att jag är beredd att riskera mitt förhållande, min hälsa, min mentala stabilitet? Detta är inte överdrifter, vill jag gärna understryka. Allt det stod sannerligen på spel.
Jag vet inte om jag hade något bra svar då, men en gång när jag till sist faktiskt var höggravid som ett helt lägenhetskomplex, deltog jag i ett tv-underhållningsprogram och fick frågan i direktsändning. "Varför vill du egentligen ha barn?" Man kan tycka att det är en ofin fråga, men jag tycker egentligen inte det, massor av människor som väljer bort barn får hela tiden svara på frågan varför, och dessutom hade jag faktiskt då för en gångs skull vad jag tror var ett rätt bra svar. "För att jag vill ha en person till i mitt liv som jag kan älska besinningslöst mycket", sa jag.
Jag har i efterhand tvingats korrigera det där påståendet något. Jag hade kunnat säga att jag ville ha en person som jag kunde älska besinningslöst, punkt. Men innan jag fick barn visste jag ärligen inte att den här sortens vansinneskärlek fanns. Jag älskar min man (förhållande höll faktiskt), jag älskar flera av mina närmaste vänner, jag älskar mina föräldrar, mina syskon. Jag är en person som haft ynnesten att ha många människor i mitt liv att älska. Jag är mycket tacksam för det.
Men ingen av dessa kärlekar, om än aldrig så uppriktiga, är ens i närheten av det jag känner för mitt barn. Inte ens nära.
När jag har försökt förklara det har jag jämfört med den allra mest galna hormonstinna tonårstotalförälskelse. Den där sorten där man lever i och genom den andra personen, där den personen helt självklart är universums mitt och allt annat egentligen, om man ska vara ärlig, oviktigt. Lyckligtvis varar ju de förälskelserna rätt kort tid. Jag säger lyckligtvis eftersom det ju vore jättekonstigt och på det stora hela rätt ohälsosamt att gå runt år efter år och tycka att Henrik i 8b var den axel runt universum snurrar, livets mening, anledningen att andas.
Men med barnet varar det. År efter år. Besinningslöst. Det tar aldrig slut. Jättekonstigt och ändå efter hand har man vant sig. Jag gråter regelbundet av tacksamhet för att han finns i mitt liv och då känner jag mig lite fånig och emotionell och funderar över om jag kanske har pms. Ja, riktiga tårar. Senast häromdagen. När jag tänker på ordet kärlek så är det inte längre primärt romantiskt eller sexuellt eller laddat med någon vacker man som får mig att skratta eller tänka, och helst samtidigt, som det alltid varit tidigare. Ordet kärlek är min unge, hans skratt när jag kittlar honom och han säger "sluta, sluta" bara för att fortsätta "mer, mer" (ja, vi kanske borde ta upp det där med dubbla signaler så småningom), hans locktoviga hår som hänger alldeles för långt ner i ögonen eftersom han vägrar låta mig klippa det, hans urstarka kropp som alldeles just nu växer en centimeter om dagen och transformeras framför mina ögon, bebisrondören försvinner i farten, hans intellekt som varje dag förbluffar mig med någon ny upptäckt, något nytt kunnande som han tillgodogjort sig medan jag sov. Bara att få finnas i hans närhet.
Vissa pratar om att man blir älskad på ett alldeles särskilt hämningslöst sätt när man får barn, att den oreflekterade kärleken är skälet att vilja ha dem. Och visst, det blir man kanske. Ett tag. Om man har tur. Men säker på det kan man nog inte vara, mer än på att de en dag, tidigare än man hoppas, kommer vända sig bort och vilja något annat, någon annan.
För mig har det stora varit att själv få känna såhär stor, såhär alltigenom omtumlande kärlek. Jag blev en annan människa när han också fanns. Det är den totala kontrollförlusten. Vissa talar ju om det i relation till förlossningen, och det kanske på vissa sätt är sant, men själv tyckte jag nog mest att det var mina 12 starkaste, mest kraftfulla timmar i livet. Den stora kontrollförlusten kommer senare. När man inser att denna lilla människa har mitt hjärta i handen, att hans liv är viktigare än mitt och att det alltid kommer att vara precis så.
tisdag, december 21, 2010
Fler som vill #prataomdet (eller kanske prata om att #prataomdet)
Upplåter i dag min blogg som forum för #prataomdet-texter. Här nedan följer ett inlägg av Alice Eggers som är frilansskribent och annars skriver i bland annat Aftonbladet:
En gång kom en bekant fram till mig på krogen. Sa att hon visste att jag var kompis med X och att han försökt ligga med en av hennes bästisar i sömnen. Jag vet inte hur det är meningen att man ska reagera. Jag var lite full tror jag och drog med mig min bekant fram till X, sa att jag tyckte hon skulle fråga om det själv, att jag kunde vara med. Exakt hur det gick minns jag inte, jag tror han slog det ifrån sig, eller så grät han, båda reaktionerna känns troliga. Oavsett finns det sannolikt någon som går omkring och tycker att jag är ett jävla svin som fortfarande umgås med honom, som inte där och då bröt kontakten och självklart tog hennes parti.
Jag tänker på det när jag läser intervjun med Cissi Wallin i Medievärlden: ”Hon är också skeptisk till att så många människor runt honom vet hur han håller på utan att säga eller göra något.
– En del av skulden faller på dem också. Det finns så många som vet vad som händer men bara blundar.” Jag sympatiserar helt med hennes känsla men vad exakt gör man sig skyldig till och vad är det vi bör säga? Att någon är skyldig beyond reasonable doubt utan rättegång? Det har hänt att jag hört vänner sitta och tjata på tjejer på efterfester, i efterhand är mitt minne suddigt. Jag kan ha vänt mig till tjejen i fråga och sagt ”du vet att du inte behöver om du inte vill”. Och om jag nu gjorde det så kan jag ha fått en förnärmad snäsning tillbaka eftersom jag med mina ord gjorde henne till ett potentiellt offer. Att hon hellre ville sätta sina egna gränser än att få hjälp av någon självpåtagen riddare. Eller så var hon tacksam. Eller så sa jag ingenting. Jag minns inte.
Jag har ingen aning om vad som är sant varken i fallet med X, det Cissi Wallin pratar om eller någon av de andra som kommit upp sedan #prataomdet startade. Jag vet dock att jag varken vill utpeka någon skyldig till brott som inte blivit rättsligt prövad eller inta något slags omedelbar försvarsposition för att försvara killar jag gillar. Var och en måste ha rätt att prata om sina upplevelser, vilket för mig är själva essensen av #prataomdet, men att begära en omgivning att ta avstånd från någon på grund av vad som just nu är en hörsägen är inte rätt mot någon.
Däremot har jag massa exempel på fall jag vet att kompisar betett sig allmänt svinigt inom lagens ramar. Om hur man bäst tar ansvar för det vill jag gärna prata.
En person som vill #prataomdet
Den här jättefina texten fick jag av en anonym läsare som inte hade någon egen blogg att skriva på. Jag försökte först få en tidning intresserad, eftersom den förtjänar en större publik, men då det inte lyckades är jag glad över att få publicera den här:
Jag var sjutton första gången jag hade sex. Jag inser att det är sent, att dagens ungdomar har analfistat varandra i hundra år när de är sjutton, men för mig var det tidigt. Jag ville inte, och det sa jag till honom. Han var min första pojkvän, ganska många år äldre, och han var inte kär i mig. Jag visste om det och våra gemensamma bekanta visste om det, men jag trodde att ingen någonsin skulle kunna bli kär i mig så jag var glad att han ville vara ihop med mig.
Han gjorde i alla fall klart att ”Ska vi vara ihop så ska vi ha sex”, så jag insåg att det gällde att ligga. När vi hade sex första gången var det på mitt initiativ, jag lät kåthet och nyfikenhet ta över. Jag låg på rygg när han kom in i mig första gången och smärtan var så överväldigande att jag grät något helt hejdlöst. Andra gången hyssjade han mig när jag grät och jag minns att det slog mig som väldigt omtänksamt och kärleksfullt.
Efter det tog jag ofta initiativ till sex med honom. Delvis var jag verkligen uppriktigt kåt och uppriktigt nyfiken, men det pendlade alltid mellan att vara skönt och fantastiskt till att bara äckla mig och göra ont. När han var inne i mig så brukade jag räkna ner från 60 och avbryta, för att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag låg där på rygg och räknade och iscensatte en bild av något slags kvinnligt martyrskap som jag hade plockat upp någonstans, oklart var.
Till slut pratade jag med en barnmorska på min ungdomsmottagning om smärtan som inte ville ge med sig. ”Vad gör man åt det här?” sa jag. ”Komplicerat”, sa hon. ”Har du någon informationsfolder jag kan få?”, sa jag. Hon lät lite överseende, förklarade att det där är ingenting man kan lösa genom att läsa en informationsbroschyr, och lät mig gå hem utan svar. Jag minns att jag skämdes över att ha ställt en fråga som uppenbarligen var hemskt obegåvad, och fortsatte att göra allt sådant som jag senare har förstått att man inte ska göra om man har vestibulit. Jag fortsatte att äta p-piller, som kan påverka slemhinnorna, använde till och från kondom, som ökar friktionen, och fortsatte att ligga trots smärtan.
Jag fortsatte att ha mycket sex efter min första pojkvän, massor med sex, men det gjorde nästan alltid ont. Mina relationer var korta eller rätt olidliga, eftersom sexet blev jobbigt så fort fjärilarna försvann och de brukade försvinna ganska fort. Sommaren 2002 avbröt jag ett one-night-stand för att det gjorde så fruktansvärt ont, och sedan hade jag inte penetrationssex igen på flera år. Det gick inte längre att komma in, slemhinnorna kändes helt sönder. Tampong var uteslutet, jag kunde inte gå på spinning eftersom det kändes i underlivet, tajta jeans gjorde mig öm och jag blev fruktansvärt olycklig.
Under något år efter det väntade jag på att få vård. Jag slussades mellan mottagningar, fick remisser, väntade, fick tvivelaktiga råd som mycket väl hade kunnat förvärra smärtan. Jag var ensam och jag kände att jag bar på en hemlighet som gjorde mig till en fjant och en bluff. Jag gillade ju sex samtidigt och jag var enormt intresserad av det (rätt begripligt så här i efterhand, det upptog mycket tankeverksamhet eftersom det var komplicerat att få till det så att det funkade).
Allt detta gjorde mig fruktansvärt bitter. Jag var bitter på mig själv för att jag hade börjat ha sex utan att vara redo, på killen som tog min oskuld, på barnmorskan på ungdomsmottagningen som faktiskt hade kunnat hjälpa mig i tid, på alla vuxna omkring mig som uppenbarligen inte lyckats lära mig att jag var värd att älska och att jag inte behövde göra våld på mig själv för att någon skulle tycka om mig. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna vara i en längre relation, och att jag aldrig skulle kunna ha barn.
Till slut kom jag till Danderyds sjukhus kvinnoklinik, där jag faktiskt fick hjälp. (Varje gång de nämns i media blir de anstormade av kvinnor med vestibulit vilket förlänger min väntetid, men nu vet ni i alla fall att de finns och att de är bra). De var tre stycken – en läkare, en vestibulitforskare och en kurator, och de tog emot mig med inställningen att det faktiskt var viktigt och angeläget att jag skulle få hjälp. Jag fick komma dit en gång i veckan, lära mig avslappningstekniker, följa och bli påhejad i alla mina pyttesmå framsteg, och framför allt prata om det. Det var min läkare som fick mig att inse att man kan få barn även om man har vestibulit. Jag satt i hennes stol och grät (med benen krampaktigt i kors, vilket tydligen är vanligt hos vestibulitpatienter) när hon förklarade att man kan bli gravid ändå och att underlivet förändras så mycket av en förlossning att det faktiskt kan bli bättre.
Hon lärde mig tekniker för att slappna av och därmed mildra min vaginos, som det heter, den ständiga muskelspänning som stänger igen mitt underliv och som förmodligen kommer sig av att jag släppte in min första pojkvän fast jag inte ville. Hon har kunnat se hur mina slemhinnor, som var kräftröda de första åren, har lugnat ner sig och bleknat i färgen. Jag ska inte tråka ut någon med detaljer om behandlingen, men allt det där i kombination med antidepressiva som liksom fick upp humöret och viljan att bli bättre, har gjort att jag numera faktiskt kan ligga igen. Det är inte okomplicerat, men det blir hela tiden bättre. Och det byggde på att jag insåg att jag tycker hemskt mycket om sex, förutsatt att det är på mina villkor, och att jag har försökt fatta vilka de villkoren är.
Dessutom har jag haft den stora turen att träffa män som har fått mig att förstå att det går att älska mig. Jag tror och hoppas att det slutar så för de allra flesta dystra tonårsflickor, att man till slut träffar någon som tycker om en. Sedan dess har jag träffat en del fantastiska män, och har haft mycket och väldigt bra sex. Det kräver liksom en del fantasi att kompensera bristen på penetration. Det kan bli rätt bra.
Jag vaktar mina gränser, numera. (Och en av dem går här. Jag inser att det kan framstå som osolidariskt att inte skriva under med mitt namn när så många andra gör det, men jag vill berätta en historia som är viktig, inte dela med mig av mitt underliv till hela världen). Jag inser mitt eget ansvar, både för det som har varit och det som sker nu, vilket är en betydligt bättre förutsättning att läka än att gå runt och vara förbittrad. Men det som har gjort den stora skillnaden är alltså att jag har fått massor av fantastiskt sex, med en lång rad fantastiska män, och massor av kärlek.
Jag var sjutton första gången jag hade sex. Jag inser att det är sent, att dagens ungdomar har analfistat varandra i hundra år när de är sjutton, men för mig var det tidigt. Jag ville inte, och det sa jag till honom. Han var min första pojkvän, ganska många år äldre, och han var inte kär i mig. Jag visste om det och våra gemensamma bekanta visste om det, men jag trodde att ingen någonsin skulle kunna bli kär i mig så jag var glad att han ville vara ihop med mig.
Han gjorde i alla fall klart att ”Ska vi vara ihop så ska vi ha sex”, så jag insåg att det gällde att ligga. När vi hade sex första gången var det på mitt initiativ, jag lät kåthet och nyfikenhet ta över. Jag låg på rygg när han kom in i mig första gången och smärtan var så överväldigande att jag grät något helt hejdlöst. Andra gången hyssjade han mig när jag grät och jag minns att det slog mig som väldigt omtänksamt och kärleksfullt.
Efter det tog jag ofta initiativ till sex med honom. Delvis var jag verkligen uppriktigt kåt och uppriktigt nyfiken, men det pendlade alltid mellan att vara skönt och fantastiskt till att bara äckla mig och göra ont. När han var inne i mig så brukade jag räkna ner från 60 och avbryta, för att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag låg där på rygg och räknade och iscensatte en bild av något slags kvinnligt martyrskap som jag hade plockat upp någonstans, oklart var.
Till slut pratade jag med en barnmorska på min ungdomsmottagning om smärtan som inte ville ge med sig. ”Vad gör man åt det här?” sa jag. ”Komplicerat”, sa hon. ”Har du någon informationsfolder jag kan få?”, sa jag. Hon lät lite överseende, förklarade att det där är ingenting man kan lösa genom att läsa en informationsbroschyr, och lät mig gå hem utan svar. Jag minns att jag skämdes över att ha ställt en fråga som uppenbarligen var hemskt obegåvad, och fortsatte att göra allt sådant som jag senare har förstått att man inte ska göra om man har vestibulit. Jag fortsatte att äta p-piller, som kan påverka slemhinnorna, använde till och från kondom, som ökar friktionen, och fortsatte att ligga trots smärtan.
Jag fortsatte att ha mycket sex efter min första pojkvän, massor med sex, men det gjorde nästan alltid ont. Mina relationer var korta eller rätt olidliga, eftersom sexet blev jobbigt så fort fjärilarna försvann och de brukade försvinna ganska fort. Sommaren 2002 avbröt jag ett one-night-stand för att det gjorde så fruktansvärt ont, och sedan hade jag inte penetrationssex igen på flera år. Det gick inte längre att komma in, slemhinnorna kändes helt sönder. Tampong var uteslutet, jag kunde inte gå på spinning eftersom det kändes i underlivet, tajta jeans gjorde mig öm och jag blev fruktansvärt olycklig.
Under något år efter det väntade jag på att få vård. Jag slussades mellan mottagningar, fick remisser, väntade, fick tvivelaktiga råd som mycket väl hade kunnat förvärra smärtan. Jag var ensam och jag kände att jag bar på en hemlighet som gjorde mig till en fjant och en bluff. Jag gillade ju sex samtidigt och jag var enormt intresserad av det (rätt begripligt så här i efterhand, det upptog mycket tankeverksamhet eftersom det var komplicerat att få till det så att det funkade).
Allt detta gjorde mig fruktansvärt bitter. Jag var bitter på mig själv för att jag hade börjat ha sex utan att vara redo, på killen som tog min oskuld, på barnmorskan på ungdomsmottagningen som faktiskt hade kunnat hjälpa mig i tid, på alla vuxna omkring mig som uppenbarligen inte lyckats lära mig att jag var värd att älska och att jag inte behövde göra våld på mig själv för att någon skulle tycka om mig. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna vara i en längre relation, och att jag aldrig skulle kunna ha barn.
Till slut kom jag till Danderyds sjukhus kvinnoklinik, där jag faktiskt fick hjälp. (Varje gång de nämns i media blir de anstormade av kvinnor med vestibulit vilket förlänger min väntetid, men nu vet ni i alla fall att de finns och att de är bra). De var tre stycken – en läkare, en vestibulitforskare och en kurator, och de tog emot mig med inställningen att det faktiskt var viktigt och angeläget att jag skulle få hjälp. Jag fick komma dit en gång i veckan, lära mig avslappningstekniker, följa och bli påhejad i alla mina pyttesmå framsteg, och framför allt prata om det. Det var min läkare som fick mig att inse att man kan få barn även om man har vestibulit. Jag satt i hennes stol och grät (med benen krampaktigt i kors, vilket tydligen är vanligt hos vestibulitpatienter) när hon förklarade att man kan bli gravid ändå och att underlivet förändras så mycket av en förlossning att det faktiskt kan bli bättre.
Hon lärde mig tekniker för att slappna av och därmed mildra min vaginos, som det heter, den ständiga muskelspänning som stänger igen mitt underliv och som förmodligen kommer sig av att jag släppte in min första pojkvän fast jag inte ville. Hon har kunnat se hur mina slemhinnor, som var kräftröda de första åren, har lugnat ner sig och bleknat i färgen. Jag ska inte tråka ut någon med detaljer om behandlingen, men allt det där i kombination med antidepressiva som liksom fick upp humöret och viljan att bli bättre, har gjort att jag numera faktiskt kan ligga igen. Det är inte okomplicerat, men det blir hela tiden bättre. Och det byggde på att jag insåg att jag tycker hemskt mycket om sex, förutsatt att det är på mina villkor, och att jag har försökt fatta vilka de villkoren är.
Dessutom har jag haft den stora turen att träffa män som har fått mig att förstå att det går att älska mig. Jag tror och hoppas att det slutar så för de allra flesta dystra tonårsflickor, att man till slut träffar någon som tycker om en. Sedan dess har jag träffat en del fantastiska män, och har haft mycket och väldigt bra sex. Det kräver liksom en del fantasi att kompensera bristen på penetration. Det kan bli rätt bra.
Jag vaktar mina gränser, numera. (Och en av dem går här. Jag inser att det kan framstå som osolidariskt att inte skriva under med mitt namn när så många andra gör det, men jag vill berätta en historia som är viktig, inte dela med mig av mitt underliv till hela världen). Jag inser mitt eget ansvar, både för det som har varit och det som sker nu, vilket är en betydligt bättre förutsättning att läka än att gå runt och vara förbittrad. Men det som har gjort den stora skillnaden är alltså att jag har fått massor av fantastiskt sex, med en lång rad fantastiska män, och massor av kärlek.
lördag, december 04, 2010
Inlåsta i fattigdom (i Expressen i dag)
Vi blir liksom generösa kring jul. Det är något med kontrasten mellan andras elände och den egna myshetsen.
Glögg och mormors mandelmusslor och en slant till stadsmissionen och så måste vi ju komma ihåg att fixa så att julhandeln slår rekord i år igen. Slår julhandeln någonsin inte rekord?
Det blir närmast klyschigt i sammanhanget att peka på de 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar som lever i det Statistiska Centralbyrån kallar fattigdom. Bland barn till ensamstående är det kring 30 procent.
Man kan mäta fattigdom på olika sätt. Måttet SCB använder i siffrorna ovan är inkomster på mindre än 60 % av medianinkomsten. I Sverige blir det en bruttoinkomst på drygt 11 000 kronor i månaden. Om man mäter så har fattigdomen i Sverige nästan fördubblats sedan början av 90-talet.
Man kan också mäta absolut fattigdom och utgå från inkomster under socialbidragsnormen. Mätt på det sättet har fattigdomen däremot minskat lite. De allra fattigaste, räknat i absoluta tal, har dock de senaste åren fått det ännu sämre, samtidigt som nästan alla andra fått det bättre.
Den här ökande ojämlikheten, att de allra sämst ställda halkar efter, får konkreta effekter i vardagen. Inte minst när det handlar om barn. Fattiga familjer utarbetar strategier så att barnen alltid är ”sjuka” när någon kompis har födelsedagskalas, de har helt enkelt inte råd med en present för de 100 kronor som numera är normen. Inte heller har de råd att bjuda tillbaka med den extravagans som dagens barnfamiljer i medelklassen slår till med.
Skolor i dag utgår från att barn har tillgång till dator och internet hemma för att kunna göra läxor. Men dator och internetabonnemang ingår inte i socialbidragsnormen, så barn i sådana familjer får sämre förutsättningar att klara skolan. Så skapar man fattigdom som går i arv.
Skolor kräver också att barn exempelvis köper egna skridskor för de fyra gånger per år dessa skall användas i skolan, och ber regelbundet om extrapengar till skolresor och utflykter. Sällan tänker man på att alla faktiskt inte har pengar.
Socialbidraget är tänkt som ett sista skyddsnät för dem som verkligen inte klarar sig. Tyvärr används det i dag i allt högre utsträckning av arbetslösa och sjukskrivna som saknar tillgång till de vanliga socialförsäkringssystemen. Bara 40 procent av de arbetslösa är i dag med i a-kassan och många av de övriga är hänvisade till just socialbidrag.
Det här gör problemen med socialbidragets konstruktion ännu tydligare. Socialbidraget har 100-procentiga marginaleffekter, man tjänar ingenting alls på att hoppa in och jobba extra ett par dagar.
Regeringen tog för ett par år sedan bort regeln att barns sommarjobb skulle dras av mot familjens socialbidrag. Asylsökande ska också kunna arbeta utan att de inkomsterna minskar bidragen med samma summa pengar, för att ge drivkrafter att arbeta. För vuxna socialbidragstagare är det dock fortsatt ekonomiskt helt poänglöst att jobba.
Om en familj på socialbidrag i dagarna skulle få en gåva av en ideell organisation, som Majblomman, för att kunna köpa gran och skinka, så dras de pengarna alltså också ofta av från socialbidraget.
Socialbidragets själva konstruktion bidrar till fattigdomen och gör det svårare att ta sig ur den. Att de allra fattigaste blir fattigare beror alltså delvis på hur vi valt att organisera välfärdssystemen. Vi kan ju försöka trösta oss med pepparkakor och en julgåva.
Glögg och mormors mandelmusslor och en slant till stadsmissionen och så måste vi ju komma ihåg att fixa så att julhandeln slår rekord i år igen. Slår julhandeln någonsin inte rekord?
Det blir närmast klyschigt i sammanhanget att peka på de 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar som lever i det Statistiska Centralbyrån kallar fattigdom. Bland barn till ensamstående är det kring 30 procent.
Man kan mäta fattigdom på olika sätt. Måttet SCB använder i siffrorna ovan är inkomster på mindre än 60 % av medianinkomsten. I Sverige blir det en bruttoinkomst på drygt 11 000 kronor i månaden. Om man mäter så har fattigdomen i Sverige nästan fördubblats sedan början av 90-talet.
Man kan också mäta absolut fattigdom och utgå från inkomster under socialbidragsnormen. Mätt på det sättet har fattigdomen däremot minskat lite. De allra fattigaste, räknat i absoluta tal, har dock de senaste åren fått det ännu sämre, samtidigt som nästan alla andra fått det bättre.
Den här ökande ojämlikheten, att de allra sämst ställda halkar efter, får konkreta effekter i vardagen. Inte minst när det handlar om barn. Fattiga familjer utarbetar strategier så att barnen alltid är ”sjuka” när någon kompis har födelsedagskalas, de har helt enkelt inte råd med en present för de 100 kronor som numera är normen. Inte heller har de råd att bjuda tillbaka med den extravagans som dagens barnfamiljer i medelklassen slår till med.
Skolor i dag utgår från att barn har tillgång till dator och internet hemma för att kunna göra läxor. Men dator och internetabonnemang ingår inte i socialbidragsnormen, så barn i sådana familjer får sämre förutsättningar att klara skolan. Så skapar man fattigdom som går i arv.
Skolor kräver också att barn exempelvis köper egna skridskor för de fyra gånger per år dessa skall användas i skolan, och ber regelbundet om extrapengar till skolresor och utflykter. Sällan tänker man på att alla faktiskt inte har pengar.
Socialbidraget är tänkt som ett sista skyddsnät för dem som verkligen inte klarar sig. Tyvärr används det i dag i allt högre utsträckning av arbetslösa och sjukskrivna som saknar tillgång till de vanliga socialförsäkringssystemen. Bara 40 procent av de arbetslösa är i dag med i a-kassan och många av de övriga är hänvisade till just socialbidrag.
Det här gör problemen med socialbidragets konstruktion ännu tydligare. Socialbidraget har 100-procentiga marginaleffekter, man tjänar ingenting alls på att hoppa in och jobba extra ett par dagar.
Regeringen tog för ett par år sedan bort regeln att barns sommarjobb skulle dras av mot familjens socialbidrag. Asylsökande ska också kunna arbeta utan att de inkomsterna minskar bidragen med samma summa pengar, för att ge drivkrafter att arbeta. För vuxna socialbidragstagare är det dock fortsatt ekonomiskt helt poänglöst att jobba.
Om en familj på socialbidrag i dagarna skulle få en gåva av en ideell organisation, som Majblomman, för att kunna köpa gran och skinka, så dras de pengarna alltså också ofta av från socialbidraget.
Socialbidragets själva konstruktion bidrar till fattigdomen och gör det svårare att ta sig ur den. Att de allra fattigaste blir fattigare beror alltså delvis på hur vi valt att organisera välfärdssystemen. Vi kan ju försöka trösta oss med pepparkakor och en julgåva.
söndag, november 21, 2010
"Pengar vill ta vägen nånstans, så att säga" Del ett i en serie om samtiden och pengarna
Det låter som ett citat från kung Carl Gustaf, men är faktiskt något jag själv, lätt feberyrig, klämde till med när jag försökte förklara mina tankegångar inför skrivandet av den text som publicerades i Expressen i går.
Det fanns mycket som aldrig fick plats i den där texten, och då syftar jag inte bara på kungligt naivistisk nationalekonomisk teori. Inte minst är jag orolig att jag inte lyckades förmedla de faror jag ser i ett samhälle som förutsätter låntagande så självklart som vårt.
Självklart finns problemet med sms-lån och andra lån som kan tas helt utan säkerhet. Det är inte särskilt länge sedan personer som akut behövde eller ville ha pengar inte över huvud taget kunde låna. I dag är det hur lätt som helst. I ett samhälle som är så konsumtionsinriktat som vårt innebär det stora risker. På det SCB-seminarium om fattigdom jag deltog i förra veckan talade en person som forskade på konsumtion och fattigdom om hur konsumtion blivit ett sätt att etablera sig i samhället för personer som inte i övrigt känner sig delaktiga. Ytan är viktigt för alla i dag, men för den som inte har jobb, som kanske bor i ett utsatt bostadsområde, som allmänt är marginaliserad, kan konsumtion bli det enda tillgängliga sättet att uppleva delaktighet och tillhörighet. Man gör ju som alla andra, har samma grejer som alla andra, åtminstone. Detta gör lockelsen i de lättillgängliga lånen ännu större, liksom de medföljande riskerna för permanentad fattigdom.
Men ju färre hyresrätter som finns i storstäderna ju mer självklart blir det också att man måste belåna sig för att alls kunna tillhöra medelklassen. För att sedan kunna betala lånen måste man hålla fast vid den inkomst man har, kosta vad det kosta vill. Du får inte bli sjuk, inte bli arbetslös, kan inte starta företag, inte börja studera. Utsattheten ökar, tryggheten minskar. Människor kommer prioritera stabilitet framför allt annat, vilket också samhällsekonomiskt är skadligt då det minskar deras benägenhet att ta risker och prova nya saker. Men framförallt skapar det ett mentalt klimat av duktighetshysteri, av tystnad, av inordning i systemet. Att falla ur systemet blir så förfärligt farligt att man bara inte har råd att riskera det.
Innan vi inledde denna lånekultursera innebar en tillfällig inkomstdipp självfallet också problem, men dessa problem var i huvudsak kortsiktiga. Om man repade sig efter några månader hade man kanske fått leva på havregrynsgröt ett tag, men sedan kunde man gå vidare (jag är medveten om att jag förskönar lite, men ungefär).
Om du har höga lån i dag som du inte kan betala pga tillfälliga inkomstminskningar blir problemen långvariga, kanske livslånga. Du får prickar i diverse register som gör det nära nog omöjligt att komma tillbaka, kanske tvingas du rentav sälja den lägenhet du har lånen på till förlust. Riskerna med lånekulturen finns alltså för breda samhällsgrupper, även om de ser lite olika ut.
Lånekulturen är baksidan både av konsumtionskulturen och av vad vi kan kalla ägarkulturen. Dessa kommer jag återkomma till i kommande blogginlägg, liksom till det där med pengar som vill ta vägen. För även om beskrivningen i rubriken framstår som kungligt debil så är den inte osann. Pengar vill ta vägen. Till exempel genom att lånas ut. Mer om det senare.
Det fanns mycket som aldrig fick plats i den där texten, och då syftar jag inte bara på kungligt naivistisk nationalekonomisk teori. Inte minst är jag orolig att jag inte lyckades förmedla de faror jag ser i ett samhälle som förutsätter låntagande så självklart som vårt.
Självklart finns problemet med sms-lån och andra lån som kan tas helt utan säkerhet. Det är inte särskilt länge sedan personer som akut behövde eller ville ha pengar inte över huvud taget kunde låna. I dag är det hur lätt som helst. I ett samhälle som är så konsumtionsinriktat som vårt innebär det stora risker. På det SCB-seminarium om fattigdom jag deltog i förra veckan talade en person som forskade på konsumtion och fattigdom om hur konsumtion blivit ett sätt att etablera sig i samhället för personer som inte i övrigt känner sig delaktiga. Ytan är viktigt för alla i dag, men för den som inte har jobb, som kanske bor i ett utsatt bostadsområde, som allmänt är marginaliserad, kan konsumtion bli det enda tillgängliga sättet att uppleva delaktighet och tillhörighet. Man gör ju som alla andra, har samma grejer som alla andra, åtminstone. Detta gör lockelsen i de lättillgängliga lånen ännu större, liksom de medföljande riskerna för permanentad fattigdom.
Men ju färre hyresrätter som finns i storstäderna ju mer självklart blir det också att man måste belåna sig för att alls kunna tillhöra medelklassen. För att sedan kunna betala lånen måste man hålla fast vid den inkomst man har, kosta vad det kosta vill. Du får inte bli sjuk, inte bli arbetslös, kan inte starta företag, inte börja studera. Utsattheten ökar, tryggheten minskar. Människor kommer prioritera stabilitet framför allt annat, vilket också samhällsekonomiskt är skadligt då det minskar deras benägenhet att ta risker och prova nya saker. Men framförallt skapar det ett mentalt klimat av duktighetshysteri, av tystnad, av inordning i systemet. Att falla ur systemet blir så förfärligt farligt att man bara inte har råd att riskera det.
Innan vi inledde denna lånekultursera innebar en tillfällig inkomstdipp självfallet också problem, men dessa problem var i huvudsak kortsiktiga. Om man repade sig efter några månader hade man kanske fått leva på havregrynsgröt ett tag, men sedan kunde man gå vidare (jag är medveten om att jag förskönar lite, men ungefär).
Om du har höga lån i dag som du inte kan betala pga tillfälliga inkomstminskningar blir problemen långvariga, kanske livslånga. Du får prickar i diverse register som gör det nära nog omöjligt att komma tillbaka, kanske tvingas du rentav sälja den lägenhet du har lånen på till förlust. Riskerna med lånekulturen finns alltså för breda samhällsgrupper, även om de ser lite olika ut.
Lånekulturen är baksidan både av konsumtionskulturen och av vad vi kan kalla ägarkulturen. Dessa kommer jag återkomma till i kommande blogginlägg, liksom till det där med pengar som vill ta vägen. För även om beskrivningen i rubriken framstår som kungligt debil så är den inte osann. Pengar vill ta vägen. Till exempel genom att lånas ut. Mer om det senare.
torsdag, september 30, 2010
Bilen och främlingshatet
Det krävs tre för att göra en trend. I dag undersöker vi kopplingarna mellan vurmen för bilen och hatet mot främlingar.
1) 1984 grundades Auto-partei (Bilpartiet) i Zürich som del i en motrörelse mot det gröna partiets ökande popularitet. Partiet fokuserade initialt mest på just bilism, en välkänd slogan var "Freie Fahrt für freie Bürger" (fri fart/vägar för fria medborgare), men har så småningom kommit att slå in allt mer på främlingsfientlighet.
Partiet, som i dag heter Frihetspartiet, vill stänga gränserna och har en hård retorik mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Partiledaren Jürg Scherrer har dessutom berättat i en intervju i schweizisk radio om sitt stöd till franske extremistledaren Jean-Marie Le Pen för dennes påstående att nazisternas gaskamrar blott är "en detalj i historien". Ett antal av partiföreträdarna har på senare tid, efter en partikollaps i FPS, gått över till schweiziska folkpartiet, ett annat högerpopulistiskt främlingsfientligt parti som bl a drev frågan om folkomröstning mot minareter.
2) I Sverige påstår sig Sverigedemokraterna vara det mest bilvänliga partiet och partiets underorganisation för bilintresserade, SD Motor, är en välkänd partiknutpunkt. (På motsatt sätt är miljöpartiet förmodligen det parti i Sverige som både är mest flykting- och invandringsvänligt och mest bilskeptiskt)
3) I dag framkom att de första besluten för den nya holländska regeringen, som stöder sig på högerpopulistiska Geert Wilders och hans PVV, blir att förbjuda burkor, dra ner på kulturstödet samt öka maxhastigheten på vägarna.
Jag vill inte med detta antyda att den som är för bilism nödvändigtvis måste vara fascist men något slags samband finns där. (Betänk att jag inte ens har tagit upp Hitler och autobahn, inte minst eftersom dessa ju påbörjades redan under Weimar-republiken)
fredag, september 17, 2010
Ögonblick i riksdagen - låt mig då ta några exempel
Det här kan ha varit det roligaste som någonsin skett i Sveriges riksdag:
"Är det, och ska det vara, lagligt, att, på ett kön, stryka på något som för exempelvis en hund, smakar, eller luktar, gott?"
Pauserna, fraseringen, helheten är makalös. Och det blir bara ännu roligare av att Eskil Erlandsson såklart har rätt i sitt uttalande - det är komplicerat att utreda vad som är sexuella övergrepp på djur - och ändå framstår han som hopplöst pervers.
tisdag, september 14, 2010
Ögonblick i riksdagen - Cry me a river
Okej, det är en elak rubrik, jag medger det. För jag tror ju faktiskt att Federley grät på riktigt den där gången, jag tror att han verkligen var så ledsen över att det uppenbarligen inte går i svensk riksdag att stå upp mot partiet i ett hårt läge, att just han i alla fall inte hade det i sig, att han inte orkade. (det var när han senare försökte spinna alltihop till en seger som jag började förakta honom, men det har också gått över i en slags allmäncynisk insikt om sakernas tillstånd). Men detta klipp personifierar också mitt stora minne över den gångna mandatperioden. Såhär viktigt var det med frihet för den här regeringen.
onsdag, september 08, 2010
Ögonblick i riksdagen - "han lägger tungan på underläppen"
Tyvärr finns inte bilder från när Göran Hägglund eventuellt räcker ut tungan åt Monica Green, men den här återberättade versionen förtjänar ändå sannerligen en plats i listan på "Bäst i riksdagen"
tisdag, september 07, 2010
Ögonblick i riksdagen plats 3
De senaste dagarna har jag pratat mycket med vänner om vad som egentligen varit den här mandatperiodens höjdpunkter i riksdagen. Att valrörelsens roligaste ögonblick hittills var när Thomas Bodström facebookade med väljarna från Dunkin' Donuts är rätt självskrivet, men vi har ju ändå fyra hela år bakom oss. Här är en liten lista. På tredje plats kommer följande anförande av moderaten Helena Rivière, i debatten inför FRA-omröstningen.
Anf. 188 HELENA RIVIÈRE (m)
Fru talman! Jag ska tala om den personliga integriteten. Skyddet för den personliga integriteten slås fast i grundlagen. Det finns en principiell gräns som staten inte får överskrida, och sedan finns det undantag. Ett intresse balanseras av ett annat intresse. När det gäller landets säkerhet finns det många sådana avvägningar.
En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.
Själva ordet integritet betyder hel, hel i moralisk bemärkelse, icke-korrupt. Det måste väl vara dessa mänskliga kvaliteter som skyddas av grundlagen? Djupast sett är det rätten att stå fri från hot och påtryckningar som grundlagens okränkbara mänskliga rättigheter skyddar. Det är de politiska rättigheterna, skyddet till liv, hälsa, personlig frihet, yttranderätt, rösträtt, föreningsfrihet, pressfrihet, allt det som skyddar mig från varje form av påtvingad underkastelse.
Blir det då inte paradoxalt om människor förlitar sig på staten som den ultimata garanten för deras personliga integritet? Om integriteten kan hotas av en lag om signalspaning, vad gör vi då, gott folk, med mobilerna, bankomatkorten, personnumren och bredbandet? Det finns mängder av omständigheter där staten träder in för att skydda landet, ekonomin och medborgarna mot hot, brott och sönderfall. Den kontrollen är berättigad tills motsatsen är bevisad. Vi får godta det. Vi får acceptera att det vidtas antiterroråtgärder på flygplatser, att bombsajter på Internet plockas bort, att Försäkringskassan samkör register för att förhindra bidragsbrott.
I en välfärdsstat som vår är staten inblandad i vår privata sfär vare sig vi vill det eller inte. Den personliga integriteten är därför lika mycket ett eget ansvar som en rättighet. Det grundlagen borde försöka återuppväcka hos individen, fru talman, är strävan efter inre frihet, viljan att ha ett eget jag. Med hänvisning till personlig integritet i den meningen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 188 HELENA RIVIÈRE (m)
Fru talman! Jag ska tala om den personliga integriteten. Skyddet för den personliga integriteten slås fast i grundlagen. Det finns en principiell gräns som staten inte får överskrida, och sedan finns det undantag. Ett intresse balanseras av ett annat intresse. När det gäller landets säkerhet finns det många sådana avvägningar.
En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.
Själva ordet integritet betyder hel, hel i moralisk bemärkelse, icke-korrupt. Det måste väl vara dessa mänskliga kvaliteter som skyddas av grundlagen? Djupast sett är det rätten att stå fri från hot och påtryckningar som grundlagens okränkbara mänskliga rättigheter skyddar. Det är de politiska rättigheterna, skyddet till liv, hälsa, personlig frihet, yttranderätt, rösträtt, föreningsfrihet, pressfrihet, allt det som skyddar mig från varje form av påtvingad underkastelse.
Blir det då inte paradoxalt om människor förlitar sig på staten som den ultimata garanten för deras personliga integritet? Om integriteten kan hotas av en lag om signalspaning, vad gör vi då, gott folk, med mobilerna, bankomatkorten, personnumren och bredbandet? Det finns mängder av omständigheter där staten träder in för att skydda landet, ekonomin och medborgarna mot hot, brott och sönderfall. Den kontrollen är berättigad tills motsatsen är bevisad. Vi får godta det. Vi får acceptera att det vidtas antiterroråtgärder på flygplatser, att bombsajter på Internet plockas bort, att Försäkringskassan samkör register för att förhindra bidragsbrott.
I en välfärdsstat som vår är staten inblandad i vår privata sfär vare sig vi vill det eller inte. Den personliga integriteten är därför lika mycket ett eget ansvar som en rättighet. Det grundlagen borde försöka återuppväcka hos individen, fru talman, är strävan efter inre frihet, viljan att ha ett eget jag. Med hänvisning till personlig integritet i den meningen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
onsdag, september 01, 2010
Politiska mysterier
Samtidigt som jag skyr valrörelsens zombie-mässiga polarisering gräver jag för ögonblicket ner mig i hårda fakta, närmare bestämt valstatistik. Mina bästa vänner på internet är därför val.se och valpejl, där jag studerar valkrets-resultat ner i minsta detalj och undersöker kandidatuppfattningar i varje enskild fråga.
Vilka kandidater i de olika partierna som tycker mest som jag varierar lite mellan gångerna jag gjort testet, jag minns inte alltid om jag klämt fram en åsikt om straffnivån för fyllekörning eller ej, och om jag satt hjärtan på alla frågor som rör invandring och integritet eller bara på några, eller om jag bara råkat trycka fel någonstans. Vi kan dock enkelt säga att det handlar om en handfull yngre miljöpartister och folkpartister.
I dag började jag dock titta nerifrån. De kandidater av dem som svarat på enkäten som tycker minst som jag är May-Britt Landin, folkpartist från Mörbylånga och Nina Högström, moderat från Bollebygd. Båda två klockar de in på 16 procent. Det här hade varit mindre anmärkningsvärt om man inte gått in och kollat vad de faktiskt tycker.
De tycker nämligen ingenting.
Det här är två riksdagskandidater för två stora etablerade partier som ändå valt att vara med i valpejls åsiktsmätning och de säger sig sakna åsikter i nästan alla frågor som finns.
De få frågor där de faktiskt svarat ger en disparat bild, Landin är väldigt mycket mot höjd bensinskatt, trängselavgifter och lika beskattning av arbetande och pensionärer men starkt för sexköpslagen. Hon har ingen uppfattning om skatterna på inkomster, fastigheter eller förmögenheter, om sjukförsäkringen, om integrations- eller invandringsfrågor, om EU, om a-kassan, om vårdnadsbidraget, om FRA, om kärnkraft, om RUT, om bistånd, om vinst i vården, om värnplikt.
Högström är för hårdare straff, för sänkt skatt på arbete, för monarkin och mot delad föräldraförsäkring men tycker i övrigt nästan ingenting och någonting. Inget om EU, inget om försvaret, inget om invandring, inget om kärnkraft, inget om infrastruktur, inget om FRA, vinst i vården, bistånd, vapenexport, sjukförsäkring eller om tandvård.
Båda två är de däremot för ökat personval. Det är alltid något.
Vilka kandidater i de olika partierna som tycker mest som jag varierar lite mellan gångerna jag gjort testet, jag minns inte alltid om jag klämt fram en åsikt om straffnivån för fyllekörning eller ej, och om jag satt hjärtan på alla frågor som rör invandring och integritet eller bara på några, eller om jag bara råkat trycka fel någonstans. Vi kan dock enkelt säga att det handlar om en handfull yngre miljöpartister och folkpartister.
I dag började jag dock titta nerifrån. De kandidater av dem som svarat på enkäten som tycker minst som jag är May-Britt Landin, folkpartist från Mörbylånga och Nina Högström, moderat från Bollebygd. Båda två klockar de in på 16 procent. Det här hade varit mindre anmärkningsvärt om man inte gått in och kollat vad de faktiskt tycker.
De tycker nämligen ingenting.
Det här är två riksdagskandidater för två stora etablerade partier som ändå valt att vara med i valpejls åsiktsmätning och de säger sig sakna åsikter i nästan alla frågor som finns.
De få frågor där de faktiskt svarat ger en disparat bild, Landin är väldigt mycket mot höjd bensinskatt, trängselavgifter och lika beskattning av arbetande och pensionärer men starkt för sexköpslagen. Hon har ingen uppfattning om skatterna på inkomster, fastigheter eller förmögenheter, om sjukförsäkringen, om integrations- eller invandringsfrågor, om EU, om a-kassan, om vårdnadsbidraget, om FRA, om kärnkraft, om RUT, om bistånd, om vinst i vården, om värnplikt.
Högström är för hårdare straff, för sänkt skatt på arbete, för monarkin och mot delad föräldraförsäkring men tycker i övrigt nästan ingenting och någonting. Inget om EU, inget om försvaret, inget om invandring, inget om kärnkraft, inget om infrastruktur, inget om FRA, vinst i vården, bistånd, vapenexport, sjukförsäkring eller om tandvård.
Båda två är de däremot för ökat personval. Det är alltid något.
fredag, augusti 27, 2010
Därför borde TV4 visa sverigedemokraternas vidriga rasistfilm
Jaha, nu får de som de vill. Jag kan inte dra någon annan slutsats.
Sverigedemokraterna har alltså gjort en skräckfilm där horder av niquabklädda kvinnor med barnvagnar hotar en stackars ensam svensk pensionär. I filmen är hotet fysiskt, de svartklädda kvinnorna stormar fram, och det ekonomiska samband som förs fram är att antingen har vi råd med alla de här muslimska barnen eller också har vi råd med äktsvenska pensionärer. Invandrarbarnen och -kvinnorna är hotet, den hotade pensionären den vi antas känna för (mycket suggestivt illustrerat med färgsättning och musik).
Man kan skratta åt det, något mer övertydligt parodiskt har jag sällan sett i politisk väg. Här har Sverigedemokraterna försökt framställa sig som ett parti bland andra och sedan gör de en val-film där de framställer spädbarn som hotfulla, då spädbarnen har fel ursprung.
Sett i ett europeiskt perspektiv är det här dock ett vanligt sätt att argumentera. Den europeiska extremhögern talar gärna om hotet från de muslimska kvinnornas stora barnafödande, inom kort kommer vi vita, kristna vara i minoritet och kommer Europa då ens vara Europa, som högertänkare som Christopher Caldwell brukar fråga sig. De syftar inte på pengarna, som är det uttalade i SD-filmen, utan på att Europa måste vara vitt och kristet och att personer som föds som icke-vite och icke-kristna aldrig kan blir européer på riktigt. Det handlar förstås om rasism i den verkliga meningen, att du aldrig kan frigöra dig från ditt ursprung, aldrig kan bli något som inte syns i huden.
Jag är inte hundra på det juridiska, men det är inte omöjligt alls att SD:s film faller inom ramen för hets mot folkgrupp. Djupt obehaglig är den under alla omständigheter. Lika dystert är dock beskedet att TV4 alltså inte kommer visa filmen, även om jag möjligen kan förstå det ur ett rent juridskt perspektiv.
Det handlar inte om att "ta debatten", som arga vänstermänniskor talade om på twitter i förmiddags, utan om att se realiteterna. För sanningen är ju att sverigedemokraterna vinner oändligt mycket mer på att kunna framställa sig som martyrer för TV4 än på att visa upp sig för svenska väljare som de otäcka rasister de uppenbarligen själva vill vara. Den här filmen visar upp SD som mer enögda, mer demoniserande, mer väsensskilda från den svenska politiska kulturen än Lena Sundström någonsin skulle kunna göra. Och det är sverigedemokraterna själva som gjort den.
Jag kanske är naiv, men jag tror att orsakerna bakom sverigedemokraternas 4 % i opinionsmätningarna är att tillräckligt många väljare gått på tanken att de INTE är rasister, att de INTE är samma gamla extremhöger som brukade spöa bögar och invandrare. Den tanke de själva väljer att demaskera med sin valfilm.
När nu TV4 stoppar filmen får SD sin martydebatt, de kan framställa sig själva som utstötta av samhället för att de bara säger "det andra tänker", som åsiktsfränden Pia Kjaersgaard brukar säga, samtidigt som de kan peppa varandra i den lilla rasistiska kärnan med den härliga filmen om de otäcka muslimkvinnorna. Om man i stället hade visat filmen hade alla sett vad de egentligen tycker. Jag tror faktiskt att det vore oändligt mycket mer effektivt.
4 % av svenskarna ser inte spädbarn som hot mot landet. Oavsett vilken hudfärg barnen har.
måndag, augusti 23, 2010
Radikalfeministiska bimbos borde lära sig att hålla käft
Jag vet inte ens var jag ska börja. Som många andra vaknade jag i lördags till beskedet att Wikileaks grundare och frontfigur Julian Assange anhållits i sin frånvaro för våldtäkt och sexuellt ofredande. Uppgifterna var knapphändiga och förvirrande, men åklagare uttalade sig och att han faktiskt var anhållen var uppenbart sant.
Min första reaktion var bestörtning, som så många andra beundrade jag honom otroligt för hans arbete för ökad transparens i världen. Jag har aldrig träffat honom, men goda vänner har arbetat ihop med honom nyligen med bl a byggandet av Thaileaks, och Wikileaks är ett ljus i det pågående antifrihetliga mörker som sänker sig över västvärlden.
Just därför är det ledsamt att Wikileaks kommit att förknippas så starkt med en person. Vi är alla mänskliga, även om idolporträtten på Assange antyder något annat, människor gör emellanåt förfärliga saker mot varann. Olle Lidbom skriver bra om hur medielogikens kändiskultur bidragit till detta, men Assange själv tycks heller inte ha motarbetat kulten. Det är lätt att begripa, vem vill inte vara internationell superstjärna?
Om vi alla är mänskliga, med människans potential till grymhet, så förvärras effekten av den potentiella grymheten dramatiskt när vi får makt över andra. Det gäller både konkret makt hos politiska ledare, chefer och föräldrar, och emotionell makt. Makt förvrider oss, den som har mycket makt tenderar att ta den för given, riskerar att sluta uppfatta omvärldens eventuella avvikande viljor. Detta är banal psykologi.
Därför blev jag trots min förfäran inte så förvånad av anklagelserna mot Assange. Jag känner honom inte, men män med makt väljer ibland att utöva den också fysiskt, också sexuellt. Bara för att jag sympatiserar med Assanges politiska gärning finns det ingenting som säger att han inte också skulle kunna vara våldtäktsman.
Så kände uppenbarligen inte en del av de män som sympatiserar med Assange. Omedelbart dök det upp bloggposter om "feministmaffian", där det spreds vanföreställningar om att våldtäktsanklagade i rätten måste bevisa sin oskuld snarare än bevisas skyldiga. På Flashback och olika piratparti-forum gick diskussionen hög både om CIA:s potentiella inblandning, om radikalfeministiska svenska bimbos som inte fattade att när man väl hade en alfahanne i sängen skulle man fan låta honom göra vadhelst han önskade, i dag ser jag hur en person som alltså kallar sig "integritetsombudsman" publicerar namn och bild på en kvinna som han ryktesvägen förstått kanske är en av kvinnorna som anmälde Assange. (Polisanmälan har senare lagts ut av andra, men i sitt inlägg talar Ström enbart om rykten)
Reaktionerna från många håll handlade om allt annat än det potentiella brottet. Var det inte mediekritik (möjligen rimligt) eller så småningom när våldtäktsanhållan drogs tillbaka kritik mot rättsväsendet (definitivt rimligt) så var det konspirationer och framförallt kritik mot de anmälande kvinnorna.
Om något obehagligt över huvud taget hade hänt var det de puckade tjejernas fel som antingen var bete i en honungsfälla eller bara inte förstod att man inte säger först ja och sen nej till någon som Assange. Dessutom var de säkert feminister! Att det uppenbarligen var en politiskt aktiv feminist som gjorde anmälan för ofredande tycks i vissas ögon alltså vara ett säkert tecken på att anmälan var falsk. Bjästa all over again, med utbytta detaljer efter de specifika omständigheterna.
För ett drygt år sedan blossade det upp en liten diskussion om piratpartiet och våldtäkter, där kopplingen mellan integritet och integritet ifrågasattes. En centerkvinna gjorde en halsbrytande jämförelse mellan unga män som våldtar och unga män som röstar på piratpartiet och många blev, rätt rimligt, upprörda.
Jag vill ogärna säga "vad var det jag sade", inte minst för att jag då var en av dem som upprördes å piratpartiets vägnar, men låt oss åtminstone säga att en del av dem som talar vackert om integritet inte tycks mena kvinnors fysiska integritet. Det gäller verkligen inte alla inom piratpartiet eller dess utkanter, men kopplingarna mellan den obehagligaste antifeminismen och integritetsrörelsen är alldeles för starka för att det ska kännas det allra minsta trivsamt för dem av oss som faktiskt visst tror att våldtäkter förekommer.
Visst, konspirationer finns också ibland, bortom Dan Brown, utomjordningar och hemliga sällskap, men våldtäkter är väldigt väldigt mycket vanligare. Och så länge vi fortsätter att behandla kvinnor som vågar tala om dem på samma sätt som en del av Assanges tillskyndare gjort med de anmälande kvinnorna nu är det ett minst lika stort problem som ökad övervakning och kontroll.
PS. Det här betyder inte att jag utgår från att Assange är skyldig till något, om det vet jag ingenting. Jag hoppas att han är oskyldig, och hoppas ännu mer att Wikileaks agerar så att sammanblandningen av person och organisation upphör. Folk gör ibland hemska saker. Det är bland annat därför Wikileaks arbete är så ohyggligt viktigt.
Min första reaktion var bestörtning, som så många andra beundrade jag honom otroligt för hans arbete för ökad transparens i världen. Jag har aldrig träffat honom, men goda vänner har arbetat ihop med honom nyligen med bl a byggandet av Thaileaks, och Wikileaks är ett ljus i det pågående antifrihetliga mörker som sänker sig över västvärlden.
Just därför är det ledsamt att Wikileaks kommit att förknippas så starkt med en person. Vi är alla mänskliga, även om idolporträtten på Assange antyder något annat, människor gör emellanåt förfärliga saker mot varann. Olle Lidbom skriver bra om hur medielogikens kändiskultur bidragit till detta, men Assange själv tycks heller inte ha motarbetat kulten. Det är lätt att begripa, vem vill inte vara internationell superstjärna?
Om vi alla är mänskliga, med människans potential till grymhet, så förvärras effekten av den potentiella grymheten dramatiskt när vi får makt över andra. Det gäller både konkret makt hos politiska ledare, chefer och föräldrar, och emotionell makt. Makt förvrider oss, den som har mycket makt tenderar att ta den för given, riskerar att sluta uppfatta omvärldens eventuella avvikande viljor. Detta är banal psykologi.
Därför blev jag trots min förfäran inte så förvånad av anklagelserna mot Assange. Jag känner honom inte, men män med makt väljer ibland att utöva den också fysiskt, också sexuellt. Bara för att jag sympatiserar med Assanges politiska gärning finns det ingenting som säger att han inte också skulle kunna vara våldtäktsman.
Så kände uppenbarligen inte en del av de män som sympatiserar med Assange. Omedelbart dök det upp bloggposter om "feministmaffian", där det spreds vanföreställningar om att våldtäktsanklagade i rätten måste bevisa sin oskuld snarare än bevisas skyldiga. På Flashback och olika piratparti-forum gick diskussionen hög både om CIA:s potentiella inblandning, om radikalfeministiska svenska bimbos som inte fattade att när man väl hade en alfahanne i sängen skulle man fan låta honom göra vadhelst han önskade, i dag ser jag hur en person som alltså kallar sig "integritetsombudsman" publicerar namn och bild på en kvinna som han ryktesvägen förstått kanske är en av kvinnorna som anmälde Assange. (Polisanmälan har senare lagts ut av andra, men i sitt inlägg talar Ström enbart om rykten)
Reaktionerna från många håll handlade om allt annat än det potentiella brottet. Var det inte mediekritik (möjligen rimligt) eller så småningom när våldtäktsanhållan drogs tillbaka kritik mot rättsväsendet (definitivt rimligt) så var det konspirationer och framförallt kritik mot de anmälande kvinnorna.
Om något obehagligt över huvud taget hade hänt var det de puckade tjejernas fel som antingen var bete i en honungsfälla eller bara inte förstod att man inte säger först ja och sen nej till någon som Assange. Dessutom var de säkert feminister! Att det uppenbarligen var en politiskt aktiv feminist som gjorde anmälan för ofredande tycks i vissas ögon alltså vara ett säkert tecken på att anmälan var falsk. Bjästa all over again, med utbytta detaljer efter de specifika omständigheterna.
För ett drygt år sedan blossade det upp en liten diskussion om piratpartiet och våldtäkter, där kopplingen mellan integritet och integritet ifrågasattes. En centerkvinna gjorde en halsbrytande jämförelse mellan unga män som våldtar och unga män som röstar på piratpartiet och många blev, rätt rimligt, upprörda.
Jag vill ogärna säga "vad var det jag sade", inte minst för att jag då var en av dem som upprördes å piratpartiets vägnar, men låt oss åtminstone säga att en del av dem som talar vackert om integritet inte tycks mena kvinnors fysiska integritet. Det gäller verkligen inte alla inom piratpartiet eller dess utkanter, men kopplingarna mellan den obehagligaste antifeminismen och integritetsrörelsen är alldeles för starka för att det ska kännas det allra minsta trivsamt för dem av oss som faktiskt visst tror att våldtäkter förekommer.
Visst, konspirationer finns också ibland, bortom Dan Brown, utomjordningar och hemliga sällskap, men våldtäkter är väldigt väldigt mycket vanligare. Och så länge vi fortsätter att behandla kvinnor som vågar tala om dem på samma sätt som en del av Assanges tillskyndare gjort med de anmälande kvinnorna nu är det ett minst lika stort problem som ökad övervakning och kontroll.
PS. Det här betyder inte att jag utgår från att Assange är skyldig till något, om det vet jag ingenting. Jag hoppas att han är oskyldig, och hoppas ännu mer att Wikileaks agerar så att sammanblandningen av person och organisation upphör. Folk gör ibland hemska saker. Det är bland annat därför Wikileaks arbete är så ohyggligt viktigt.
söndag, augusti 15, 2010
Mecenater i tiden
När Andreas Ekström berättade att han satsade på crowdfunding för att ha råd att skriva sin bok om Google var det många som blev glada. Kanske var det desperationen i hur svårt det är att ha råd att ägna sig åt kvalificerad journalistik, kanske var det upprymdhet över potentialen i det nya, den långa svansen och allt ni vet.
Ännu gladare blev vi när det visade sig fungera (och något mindre glada när det visade sig att skattemyndigheten eventuellt tänkte ta 60 procent av pengarna).
Andreas har fått lite pengar över. Nu vill han ge dem, 10 000 kronor, vidare, till någon annan journalist, som behöver arbetsro ett par extra veckor eller pengar till en viktig resa eller vad det nu kan vara. Om just du är journalist och skriver på en bok tycker jag att du ska söka pengarna.
Det här är sånt jag blir gråtmilt lycklig över. Det är såhär vi borde vara och alldeles för sällan är. När jag får råd ska jag också instifta stipendier.
Ännu gladare blev vi när det visade sig fungera (och något mindre glada när det visade sig att skattemyndigheten eventuellt tänkte ta 60 procent av pengarna).
Andreas har fått lite pengar över. Nu vill han ge dem, 10 000 kronor, vidare, till någon annan journalist, som behöver arbetsro ett par extra veckor eller pengar till en viktig resa eller vad det nu kan vara. Om just du är journalist och skriver på en bok tycker jag att du ska söka pengarna.
Det här är sånt jag blir gråtmilt lycklig över. Det är såhär vi borde vara och alldeles för sällan är. När jag får råd ska jag också instifta stipendier.
tisdag, augusti 10, 2010
Hej Anton!
En dag som denna känner jag för att påminna om att vi vid en borgerlig valseger sannolikt ser Anton Abele i riksdagen. När jag har påstått detta tidigare har det avfärdats som illasinnat förtal (eller bara överdrivna ångestdrömmar), så jag tänkte bidra med en liten uträkning. 2006 fick Moderaterna i Stockholms kommun 35,07 procent av rösterna, vilket gav 11 mandat. I SCB:s partiundersökning från i maj (som allmänt ansågs missa uppgången i opinionen för alliansen under försommaren) har Moderaterna i Stockholms kommun 38,6 procent, vilket omräknat borde ge 12 mandat.
På valsedeln för Moderaterna i Stockholm står Anton Abele på plats nr 15. I förstone kan detta kanske få den oinsatte att sucka av lättnad, men då tänker man inte på ministerposterna. På samma valsedel finns minst tre, inte osannolikt fyra moderata ministrar (Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask, Lena Liljeroth-Adelsohn och Maria Abrahamsson). Säg hej till riksdagsman Abele.
söndag, augusti 08, 2010
Eleverna (och muslimerna) måste lära sig att veta hut
Mycket kan sägas om folkpartiets diverse utspel senaste veckan, och mycket har redan sagts. Jag kommenterade omedelbart på twitter det cykliska i hur partiet på sommaren varje valår tycks rikta in sig på problemen med invandrare. 2002 var det språktest, 2006 var det obligatoriska underlivsundersökningar på invandrartjejer för att rädda dem från könsstympning, nu i år är det alltså burkan som bör knös in i valrörelsen, kosta vad det kosta vill.
Yvonne Ruwaida skrev en klok och nyanserad text om frågan, på vilken Lotta Edholm svarade insinuant och ohederligt och fick mig att känna att man nog ändå inte kan rösta på folkpartiet ens lokalt med hedern i behåll.
För det är ju så det känns. Jag antyder alls inte att detta är någon stark upplevelse i folkdjupet, liberalism brukar ju inte vara det, men om det är någon rösthandling som skulle få mig personligen att skämmas i år vore det en röst på folkpartiet. Det känns såklart förfärligt i förhållande till allmänt vettiga folkpartister som Birgitta Ohlsson eller Madeleine Sjöstedt, men det finns något ruttet och luktande i det där partiet som smittar och sprider sig.
Andra folkpartistiska utspel på sistone gäller att skolk ska skrivas in i betygen på gymnasiet och nu senast i dag att skolnämnden ska kunna tvinga föräldrar till skolelever att delta i undervisningen. Hur det senare hänger ihop med sånt som regeringens älskade arbetslinje eller bara den rätt grundläggande tanken att vuxna människor som princip inte kan tvingas arbeta åt staten, är oklart. Men det är ju numera uttalat antiliberalismen som är folkpartiets paroll, oavsett om det handlar om muslimfobi eller om en skolpolitik där partiledaren på fullaste allvar tror sig veta vad som är bäst för alla sveriges skolor och skolbarn.
Björklund avslöjar också hur han ser på människor i allmänhet, på lydnad och frihet: "Det är inte ok att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats, då ska det inte vara det för elever i skolan heller." Det här anknyter direkt till diskussionen om maktförhållanden på jobbet som jag deltog i för ett tag sedan, och där folkpartiledaren ser det som självklart att chefen disciplinerar den underlydande. Det förvånar såklart inte, men det är intressant att tänka på.
Jag kommer också att tänka på den utmärkta genomgången i the economist häromveckan av kriminalpolitiken i USA. De pekade där på det stora problemet med hårdare-tag-populismen, att inga politiker någonsin kan stödja lättnader i straffen men alla slentrianmässigt föreslår skärpningar, och trots att alla som sätter sig in i frågorna inser orimligheten i det övergripande så fortsätter bara spiralen. Folkpartiet vet att verklighetens folk gillar att man tar tag i den så kallade flumskolan, det har partiet vunnit röster på historiskt. I viss utsträckning har det dessutom funnits goda skäl för en sådan uppfattning, det har funnits problem i svensk skola som berott på oordning, oklara och alltför lätta kunskapskrav, alltför stort fokus på lust och kreativitet framför basal kunskapsinhämtning.
Folkpartiet vet bara inte när det är nog. I desperat jakt på den där härliga tvåsiffrigheten i opinionen man hade för några år sedan blir den spontana och självklara åtgärden att köra på med mera av det som funkade förut. Precis som när amerikanska politiker mer eller mindre av misstag inför obligatorisk livstidsstraff för personer som snattat tre kolor vid tre olika tillfällen blir det för folkpartiet viktigast att visa handlingskraft och krafttag (två fina ord att analyser freudianskt) och det enda sättet man kommer på att göra det är genom att förorda mer disciplin mot skolelever och muslimer. Det är möjligt att det fungerar i en valrörelse. Själv vet jag i alla fall vad jag absolut inte kan rösta på.
Yvonne Ruwaida skrev en klok och nyanserad text om frågan, på vilken Lotta Edholm svarade insinuant och ohederligt och fick mig att känna att man nog ändå inte kan rösta på folkpartiet ens lokalt med hedern i behåll.
För det är ju så det känns. Jag antyder alls inte att detta är någon stark upplevelse i folkdjupet, liberalism brukar ju inte vara det, men om det är någon rösthandling som skulle få mig personligen att skämmas i år vore det en röst på folkpartiet. Det känns såklart förfärligt i förhållande till allmänt vettiga folkpartister som Birgitta Ohlsson eller Madeleine Sjöstedt, men det finns något ruttet och luktande i det där partiet som smittar och sprider sig.
Andra folkpartistiska utspel på sistone gäller att skolk ska skrivas in i betygen på gymnasiet och nu senast i dag att skolnämnden ska kunna tvinga föräldrar till skolelever att delta i undervisningen. Hur det senare hänger ihop med sånt som regeringens älskade arbetslinje eller bara den rätt grundläggande tanken att vuxna människor som princip inte kan tvingas arbeta åt staten, är oklart. Men det är ju numera uttalat antiliberalismen som är folkpartiets paroll, oavsett om det handlar om muslimfobi eller om en skolpolitik där partiledaren på fullaste allvar tror sig veta vad som är bäst för alla sveriges skolor och skolbarn.
Björklund avslöjar också hur han ser på människor i allmänhet, på lydnad och frihet: "Det är inte ok att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats, då ska det inte vara det för elever i skolan heller." Det här anknyter direkt till diskussionen om maktförhållanden på jobbet som jag deltog i för ett tag sedan, och där folkpartiledaren ser det som självklart att chefen disciplinerar den underlydande. Det förvånar såklart inte, men det är intressant att tänka på.
Jag kommer också att tänka på den utmärkta genomgången i the economist häromveckan av kriminalpolitiken i USA. De pekade där på det stora problemet med hårdare-tag-populismen, att inga politiker någonsin kan stödja lättnader i straffen men alla slentrianmässigt föreslår skärpningar, och trots att alla som sätter sig in i frågorna inser orimligheten i det övergripande så fortsätter bara spiralen. Folkpartiet vet att verklighetens folk gillar att man tar tag i den så kallade flumskolan, det har partiet vunnit röster på historiskt. I viss utsträckning har det dessutom funnits goda skäl för en sådan uppfattning, det har funnits problem i svensk skola som berott på oordning, oklara och alltför lätta kunskapskrav, alltför stort fokus på lust och kreativitet framför basal kunskapsinhämtning.
Folkpartiet vet bara inte när det är nog. I desperat jakt på den där härliga tvåsiffrigheten i opinionen man hade för några år sedan blir den spontana och självklara åtgärden att köra på med mera av det som funkade förut. Precis som när amerikanska politiker mer eller mindre av misstag inför obligatorisk livstidsstraff för personer som snattat tre kolor vid tre olika tillfällen blir det för folkpartiet viktigast att visa handlingskraft och krafttag (två fina ord att analyser freudianskt) och det enda sättet man kommer på att göra det är genom att förorda mer disciplin mot skolelever och muslimer. Det är möjligt att det fungerar i en valrörelse. Själv vet jag i alla fall vad jag absolut inte kan rösta på.
måndag, juli 19, 2010
Arbetet och underkastelsen II
Jag noterar att den ideologiska kritik jag framfört mot vår samtida syn på arbetet och på relationen mellan arbetsgivare och anställd nu formuleras som ”bashing” av en enskild person, något jag uppenbarligen ägnar mig åt som lagsport ihop med Rasmus. Än värre inser jag att det finns människor som påstår att jag ses som ”ofelbar”, vilket gör mig djupt illa till mods. Jag vet inte vad ni deltar i för samtal, men jag är inte med på de premisserna.
Jag är tyvärr rätt ointresserad av Brit Stakston. Kanske ger hon företag jättebra råd om hur man använder twitter, eller vad det nu är man gör som expert på sociala medier, och i såfall är det ju utmärkt. Själv intresserar jag mig för internet på ett lite annat sätt och det som framförallt engagerar mig är det politiska, filosofiska. Det jag skrivit om handlade om hennes blogginlägg om en twittrande lokförare, och den vidare politiska dimension jag tyckte mig se, det samhälle som byggs med de argument hon använder, oavsett om hon som person eftersträvar det eller inte.
För det finns politik i detta. De traditionellt liberala gränserna mellan privat och offentligt håller på att rivas ner och monteras om, med olika konsekvenser. Gränserna på internet är andra än dem vi spontant håller oss med i köttvärlden, oavsett om det handlar om personlig integritet eller om ägande. Här utspelar sig kriget om fildelningen likaväl som kriget om FRA och överhetens sociogram. Diskussionen om den twittrande lokföraren är bara en annan dimension av samma konflikt.
På 70-talet diskuterades om demokratin skulle stanna vid fabriksportarna, i dag är frågan om arbetet, och den underlydande position man har som anställd, tar slut vid samma portar när man går hem. När är den enskilde privat? Är det nu arbetet som trumfar demokratin? Den enskilde som kampanjar på sin fritid för sverigedemokraterna, som har nålar och delar ut flygblad (eller skriver på facebook) är också han att se som en ”ambassadör” för sin arbetsgivare. Skall arbetsgivaren i såfall ha rätt att säga nej till den anställdes politiske engagemang (eller åtminstone neka fortsatt tjänst)? Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?
Stakston och andra tycks påstå att arbetsgivare i dag är schyssta, och att de flesta under alla omständigheter kan välja ett jobb där man sympatiserar med sitt jobb på ett sätt så att den här sammansmältningen blir oproblematisk. Man behöver inte dra särskilt många siffror ut arbetslöshetsstatistiken för att se det underliga med den tanken. Man behöver inte heller vara så värst antikollektivistiskt lagd för att oroas över att vi alla så glatt förväntas vilja gå upp i kommersiella och emotionella kollektiv i utbyte mot lönechecken.
Jag har dock känt så, så jag begriper idén känslomässigt. Under perioder av mitt arbete åt Expressen har jag känt den där samhörigheten, den där identifikationen, som fått mig att försvara de bisarraste kändislöp och slasknyheter utåt bara för att jag tyckt så himla mycket om tidningen. Jag känner inte så längre, och det är inte alls bara skönt. Det är ju så mysigt med gemenskaper. Men det jag vinner på det är lite mer klarsynthet, lite mer hederlighet i förhållande till den tidning jag ju ändå på många sätt gillar.
Det är lätt att säga att det är destruktivt med gnäll, eller med anställda som baktalar chefen (även om det finns forskning som menar att just gnället eller det meningslösa fikasamtalet är viktigt för både gruppkänsla och upplevelse av sammanhang på jobbet), men i förlängningen finns det något rätt antiintellektuellt och maktbevarande i det här. Jag tänker på de där påståendena som var rätt vanliga på 90-talet om att politik bara var käbbel och att man borde sköta saker som i näringslivet. ”Kan de inte bara komma överens” löd mantrat, inte sällan från näringslivet. Och svaret var och är, nej, det kan man nog inte. För man tycker olika, vill olika saker. Att sopa dessa konflikter under mattan och ”komma överens” är djupt antidemokratiskt och riskerar att göda långt obehagligare konfliktlinjer, som det exempelvis gjort i Österrike.
Det finns också otvetydiga maktkonflikter i arbetslivet. Arbetare och chefer har inte samma intressen, lika lite som anställda chefer och ägare. Det handlar dels om lydnad, om vem som bestämmer, dels om olika uppfattningar om vad som egentligen är viktigt. Är det viktiga vinst eller god arbetsmiljö? Vinst eller höga chefslöner? Långsiktig vinst eller kortsiktig vinst? Att låtsas som om dessa konflikter inte finns, och att uttryck för dessa konflikter bara är gnäll, är ohederligt eller blåögt. Visst må vi ha bättre arbetsmiljö nu än på 1890-talet, men det innebär inte att konflikterna försvunnit.
Den utveckling som skett i välfärdsstaten innebär också att människor i mindre utsträckning i dag än tidigare har reella exit-möjligheter från en dålig arbetsgivare. Nästan inga unga är med i a-kassan (50 % av alla arbetslösa oavsett ålder saknar a-kassa), med arbetslösheten på höga nivåer blir det att anpassa sig eller hamna hos socialen med all dess proletarisering och stigmatisering.
Det finns också något tveksamt i den vanliga uppfattningen att det är bättre att göra än att tala. ”Men gör något i stället för att gnälla”. Det handlar om makt, där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling, om personen som yttrar kritiken förmår komma på en lösning, en handlingsplan. Ett sådant tankesätt premierar visst tänkande, det konkreta och lättfattliga och missgynnar det som på lång sikt kanske är värt mångdubbelt mer.
Detta är politik, det handlar om hur vi vill bygga samhällen och hur vi vill leva. Vill vi vara sammansmultna med våra arbetsgivare, vill vi ge dem makt över också vårt liv utanför jobbet, ens om vi trivs på jobbet? Vill vi se oss själva och varandra som varumärken snarare än människor? Som anpassade, passande, marknadsförande helheter snarare än som kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska. Jag vill inte det. Jag gissar att det är det som är skillnaden.
Jag är tyvärr rätt ointresserad av Brit Stakston. Kanske ger hon företag jättebra råd om hur man använder twitter, eller vad det nu är man gör som expert på sociala medier, och i såfall är det ju utmärkt. Själv intresserar jag mig för internet på ett lite annat sätt och det som framförallt engagerar mig är det politiska, filosofiska. Det jag skrivit om handlade om hennes blogginlägg om en twittrande lokförare, och den vidare politiska dimension jag tyckte mig se, det samhälle som byggs med de argument hon använder, oavsett om hon som person eftersträvar det eller inte.
För det finns politik i detta. De traditionellt liberala gränserna mellan privat och offentligt håller på att rivas ner och monteras om, med olika konsekvenser. Gränserna på internet är andra än dem vi spontant håller oss med i köttvärlden, oavsett om det handlar om personlig integritet eller om ägande. Här utspelar sig kriget om fildelningen likaväl som kriget om FRA och överhetens sociogram. Diskussionen om den twittrande lokföraren är bara en annan dimension av samma konflikt.
På 70-talet diskuterades om demokratin skulle stanna vid fabriksportarna, i dag är frågan om arbetet, och den underlydande position man har som anställd, tar slut vid samma portar när man går hem. När är den enskilde privat? Är det nu arbetet som trumfar demokratin? Den enskilde som kampanjar på sin fritid för sverigedemokraterna, som har nålar och delar ut flygblad (eller skriver på facebook) är också han att se som en ”ambassadör” för sin arbetsgivare. Skall arbetsgivaren i såfall ha rätt att säga nej till den anställdes politiske engagemang (eller åtminstone neka fortsatt tjänst)? Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?
Stakston och andra tycks påstå att arbetsgivare i dag är schyssta, och att de flesta under alla omständigheter kan välja ett jobb där man sympatiserar med sitt jobb på ett sätt så att den här sammansmältningen blir oproblematisk. Man behöver inte dra särskilt många siffror ut arbetslöshetsstatistiken för att se det underliga med den tanken. Man behöver inte heller vara så värst antikollektivistiskt lagd för att oroas över att vi alla så glatt förväntas vilja gå upp i kommersiella och emotionella kollektiv i utbyte mot lönechecken.
Jag har dock känt så, så jag begriper idén känslomässigt. Under perioder av mitt arbete åt Expressen har jag känt den där samhörigheten, den där identifikationen, som fått mig att försvara de bisarraste kändislöp och slasknyheter utåt bara för att jag tyckt så himla mycket om tidningen. Jag känner inte så längre, och det är inte alls bara skönt. Det är ju så mysigt med gemenskaper. Men det jag vinner på det är lite mer klarsynthet, lite mer hederlighet i förhållande till den tidning jag ju ändå på många sätt gillar.
Det är lätt att säga att det är destruktivt med gnäll, eller med anställda som baktalar chefen (även om det finns forskning som menar att just gnället eller det meningslösa fikasamtalet är viktigt för både gruppkänsla och upplevelse av sammanhang på jobbet), men i förlängningen finns det något rätt antiintellektuellt och maktbevarande i det här. Jag tänker på de där påståendena som var rätt vanliga på 90-talet om att politik bara var käbbel och att man borde sköta saker som i näringslivet. ”Kan de inte bara komma överens” löd mantrat, inte sällan från näringslivet. Och svaret var och är, nej, det kan man nog inte. För man tycker olika, vill olika saker. Att sopa dessa konflikter under mattan och ”komma överens” är djupt antidemokratiskt och riskerar att göda långt obehagligare konfliktlinjer, som det exempelvis gjort i Österrike.
Det finns också otvetydiga maktkonflikter i arbetslivet. Arbetare och chefer har inte samma intressen, lika lite som anställda chefer och ägare. Det handlar dels om lydnad, om vem som bestämmer, dels om olika uppfattningar om vad som egentligen är viktigt. Är det viktiga vinst eller god arbetsmiljö? Vinst eller höga chefslöner? Långsiktig vinst eller kortsiktig vinst? Att låtsas som om dessa konflikter inte finns, och att uttryck för dessa konflikter bara är gnäll, är ohederligt eller blåögt. Visst må vi ha bättre arbetsmiljö nu än på 1890-talet, men det innebär inte att konflikterna försvunnit.
Den utveckling som skett i välfärdsstaten innebär också att människor i mindre utsträckning i dag än tidigare har reella exit-möjligheter från en dålig arbetsgivare. Nästan inga unga är med i a-kassan (50 % av alla arbetslösa oavsett ålder saknar a-kassa), med arbetslösheten på höga nivåer blir det att anpassa sig eller hamna hos socialen med all dess proletarisering och stigmatisering.
Det finns också något tveksamt i den vanliga uppfattningen att det är bättre att göra än att tala. ”Men gör något i stället för att gnälla”. Det handlar om makt, där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling, om personen som yttrar kritiken förmår komma på en lösning, en handlingsplan. Ett sådant tankesätt premierar visst tänkande, det konkreta och lättfattliga och missgynnar det som på lång sikt kanske är värt mångdubbelt mer.
Detta är politik, det handlar om hur vi vill bygga samhällen och hur vi vill leva. Vill vi vara sammansmultna med våra arbetsgivare, vill vi ge dem makt över också vårt liv utanför jobbet, ens om vi trivs på jobbet? Vill vi se oss själva och varandra som varumärken snarare än människor? Som anpassade, passande, marknadsförande helheter snarare än som kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska. Jag vill inte det. Jag gissar att det är det som är skillnaden.
lördag, juli 17, 2010
Arbetet och underkastelsen
Den här texten kan utmärkt väl läsas som en del i cirkelarbetet med Det stundande upproret, men det var visst lite väl obskyrt att uttalat skriva om boken i Expressen.
måndag, juli 12, 2010
Skratt från förr
Jag får inte prata om landskapsfunktionhinder, jag får inte prata om landskapsfunktionshinder. Tvångstankarna grep tag i mig när jag stod där tidigt i lördags morse på färjeterminalen i Visby och väntade ihop med en stor grupp från JAG, som varit där under veckan för att fästa uppmärksamheten på bland annat tillgänglighetsfrågor. "Känner du ett särskilt band till Jämtland som dövblind" skulle jag verkligen inte fråga, verkligen inte! Däremot kunde jag inte nu låta bli att ge alla er lika stor möjlighet som jag till just den här sortens social tourettes. Lika möjligheter är trots allt målet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
