tisdag, december 21, 2010

En person som vill #prataomdet

Den här jättefina texten fick jag av en anonym läsare som inte hade någon egen blogg att skriva på. Jag försökte först få en tidning intresserad, eftersom den förtjänar en större publik, men då det inte lyckades är jag glad över att få publicera den här:

Jag var sjutton första gången jag hade sex. Jag inser att det är sent, att dagens ungdomar har analfistat varandra i hundra år när de är sjutton, men för mig var det tidigt. Jag ville inte, och det sa jag till honom. Han var min första pojkvän, ganska många år äldre, och han var inte kär i mig. Jag visste om det och våra gemensamma bekanta visste om det, men jag trodde att ingen någonsin skulle kunna bli kär i mig så jag var glad att han ville vara ihop med mig.

Han gjorde i alla fall klart att ”Ska vi vara ihop så ska vi ha sex”, så jag insåg att det gällde att ligga. När vi hade sex första gången var det på mitt initiativ, jag lät kåthet och nyfikenhet ta över. Jag låg på rygg när han kom in i mig första gången och smärtan var så överväldigande att jag grät något helt hejdlöst. Andra gången hyssjade han mig när jag grät och jag minns att det slog mig som väldigt omtänksamt och kärleksfullt.

Efter det tog jag ofta initiativ till sex med honom. Delvis var jag verkligen uppriktigt kåt och uppriktigt nyfiken, men det pendlade alltid mellan att vara skönt och fantastiskt till att bara äckla mig och göra ont. När han var inne i mig så brukade jag räkna ner från 60 och avbryta, för att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag låg där på rygg och räknade och iscensatte en bild av något slags kvinnligt martyrskap som jag hade plockat upp någonstans, oklart var.

Till slut pratade jag med en barnmorska på min ungdomsmottagning om smärtan som inte ville ge med sig. ”Vad gör man åt det här?” sa jag. ”Komplicerat”, sa hon. ”Har du någon informationsfolder jag kan få?”, sa jag. Hon lät lite överseende, förklarade att det där är ingenting man kan lösa genom att läsa en informationsbroschyr, och lät mig gå hem utan svar. Jag minns att jag skämdes över att ha ställt en fråga som uppenbarligen var hemskt obegåvad, och fortsatte att göra allt sådant som jag senare har förstått att man inte ska göra om man har vestibulit. Jag fortsatte att äta p-piller, som kan påverka slemhinnorna, använde till och från kondom, som ökar friktionen, och fortsatte att ligga trots smärtan.

Jag fortsatte att ha mycket sex efter min första pojkvän, massor med sex, men det gjorde nästan alltid ont. Mina relationer var korta eller rätt olidliga, eftersom sexet blev jobbigt så fort fjärilarna försvann och de brukade försvinna ganska fort. Sommaren 2002 avbröt jag ett one-night-stand för att det gjorde så fruktansvärt ont, och sedan hade jag inte penetrationssex igen på flera år. Det gick inte längre att komma in, slemhinnorna kändes helt sönder. Tampong var uteslutet, jag kunde inte gå på spinning eftersom det kändes i underlivet, tajta jeans gjorde mig öm och jag blev fruktansvärt olycklig.

Under något år efter det väntade jag på att få vård. Jag slussades mellan mottagningar, fick remisser, väntade, fick tvivelaktiga råd som mycket väl hade kunnat förvärra smärtan. Jag var ensam och jag kände att jag bar på en hemlighet som gjorde mig till en fjant och en bluff. Jag gillade ju sex samtidigt och jag var enormt intresserad av det (rätt begripligt så här i efterhand, det upptog mycket tankeverksamhet eftersom det var komplicerat att få till det så att det funkade).

Allt detta gjorde mig fruktansvärt bitter. Jag var bitter på mig själv för att jag hade börjat ha sex utan att vara redo, på killen som tog min oskuld, på barnmorskan på ungdomsmottagningen som faktiskt hade kunnat hjälpa mig i tid, på alla vuxna omkring mig som uppenbarligen inte lyckats lära mig att jag var värd att älska och att jag inte behövde göra våld på mig själv för att någon skulle tycka om mig. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna vara i en längre relation, och att jag aldrig skulle kunna ha barn.

Till slut kom jag till Danderyds sjukhus kvinnoklinik, där jag faktiskt fick hjälp. (Varje gång de nämns i media blir de anstormade av kvinnor med vestibulit vilket förlänger min väntetid, men nu vet ni i alla fall att de finns och att de är bra). De var tre stycken – en läkare, en vestibulitforskare och en kurator, och de tog emot mig med inställningen att det faktiskt var viktigt och angeläget att jag skulle få hjälp. Jag fick komma dit en gång i veckan, lära mig avslappningstekniker, följa och bli påhejad i alla mina pyttesmå framsteg, och framför allt prata om det. Det var min läkare som fick mig att inse att man kan få barn även om man har vestibulit. Jag satt i hennes stol och grät (med benen krampaktigt i kors, vilket tydligen är vanligt hos vestibulitpatienter) när hon förklarade att man kan bli gravid ändå och att underlivet förändras så mycket av en förlossning att det faktiskt kan bli bättre.

Hon lärde mig tekniker för att slappna av och därmed mildra min vaginos, som det heter, den ständiga muskelspänning som stänger igen mitt underliv och som förmodligen kommer sig av att jag släppte in min första pojkvän fast jag inte ville. Hon har kunnat se hur mina slemhinnor, som var kräftröda de första åren, har lugnat ner sig och bleknat i färgen. Jag ska inte tråka ut någon med detaljer om behandlingen, men allt det där i kombination med antidepressiva som liksom fick upp humöret och viljan att bli bättre, har gjort att jag numera faktiskt kan ligga igen. Det är inte okomplicerat, men det blir hela tiden bättre. Och det byggde på att jag insåg att jag tycker hemskt mycket om sex, förutsatt att det är på mina villkor, och att jag har försökt fatta vilka de villkoren är.

Dessutom har jag haft den stora turen att träffa män som har fått mig att förstå att det går att älska mig. Jag tror och hoppas att det slutar så för de allra flesta dystra tonårsflickor, att man till slut träffar någon som tycker om en. Sedan dess har jag träffat en del fantastiska män, och har haft mycket och väldigt bra sex. Det kräver liksom en del fantasi att kompensera bristen på penetration. Det kan bli rätt bra.

Jag vaktar mina gränser, numera. (Och en av dem går här. Jag inser att det kan framstå som osolidariskt att inte skriva under med mitt namn när så många andra gör det, men jag vill berätta en historia som är viktig, inte dela med mig av mitt underliv till hela världen). Jag inser mitt eget ansvar, både för det som har varit och det som sker nu, vilket är en betydligt bättre förutsättning att läka än att gå runt och vara förbittrad. Men det som har gjort den stora skillnaden är alltså att jag har fått massor av fantastiskt sex, med en lång rad fantastiska män, och massor av kärlek.

12 kommentarer:

Simon sa...

Jag får sån jävla ångest av att läsa sånt här. Varför ska vi ha så svårt att säga vad vi menar, mena vad vi säger och framför allt respektera vad andra säger?

Jag vill absolut inte lägga nån form av dömande eller skuld, det är naivt att tro att vi alltid vet precis vad vi vill, tro att om vi vill nånting nu inte betyder att vi inte ville det rakt motsatta bara för en liten stund sen, eller tro att vi skulle ha en enda sammanhängande vilja över huvud taget. Vi är uppbyggda av så många olika begär som vill till ytan.

Men vi måste ändå ta ett ansvar för den del av oss själva vi ger utlopp för, eller är det för mycket begärt av mig att vilja kunna lita på att ett ja är ett ja?

Elin I sa...

Texten handlar inte om vad den där första pojkvännen kan ha gjort fel, den handlar om skribentens upplevelser.

Att lita på att ett ja är ett ja är generellt inte för mycket begärt - förutsatt att personen inte talar i sömnen, är stupfull eller liknande. I mina ögon är #prataomdet heller inte till för att skuldbelägga någon - jag tycker snarare att det påminner om att komma ut med något man trodde att man behövde skämmas för (eller skämdes för trots att man visste att det inte behövdes).

Men, ärligt talat: Om man gör någonting med en annan person som är så uppenbart smärtsamt för personen att vederbörande gråter, fortsätter man verkligen då (vare sig man tröstar under tiden eller ej)? Är det inte vettigare att helt enkelt sluta om det är en person man inte faktiskt försöker skada?

klara sa...

Enormt många beröringspunkter med den som skrivit. Pallar precis som skribenten inte att publicera nåt sånt här med namn på.

intersektionellsolidaritet sa...

Det är så modigt att våga prata om det. Tack för att du vågar det, vem du än är anonym.

miss V sa...

Jag känner igen mig så väl...! Ack, så många gråzoner jag rört mig i. Ofta med mer eller mindre grad av smärta i underlivet till följd. Skulle vilja posta min berättelse på prataomdet.se, men lyckades inte. Så gjorde det tills vidare i min egen blogg: henryojag.blogspot.com. Tack till alla er som driver vågen av berättelser framåt..! /Veronica

vfittan sa...

TACK anonyma person för att du delar med dig!! Har själv vestibulit och du skriver så träffsäkert om hela grejen med att vilja vara älskad, vilja ligga, vara värd att gå vara och göra allt det där.

Anonym sa...

Hur kunde tidningen tacka nej till att publicera en sån relevant och tankeställande text?

tricours sa...

Här var det mycket som lät väldigt bekant (inte minst barnmorskans otroliga okunskap, personligen blev jag erbjuden en kräm som skulle ta bort all känsel)! Bra text!

Josefin Westborg sa...

tricours:
Jag håller med! Jag blev erbjuden samma sak av en gynekolog som skulle vara expert på krångliga underliv. "Smörj in dig med olja och denna krämen så ska det nog gå bra"
Jag hämtade aldrig ut den. Det gjorde ont och jag ville inte. Jag blir inte mer sugen av att inte känna någonting alls.

Mika sa...

Tack du anonyma för att du delar med dig av det här! Du skriver så fint, du berör verkligen! Jag har också vestibulit, en sjukdom som alltför få känner till men som många tjejer lider av. Jättebra att du sprider budskapet om detta! Till andra som läser det här vill jag passa på att berätta att vestibulit inte måste orsakas av att man tvingat sig själv till samlag fast man inte varit redo. För mig tex, har det andra orsaker. Jag var oskuld när jag fick vestibulit. Men oavsett orsak till att man fick sjukdomen, är det ett stort lidande för alla som drabbas!

Johanna Koljonen sa...

Tack tack tack för den här fina och viktiga texten. Tror att vi är tokmånga kvinnor som inte vet tillräckligt om vestibulit – och därför är ett dåligt stöd för våra väninnor och döttrar (förutsatt förstås att dom alls vågar prata om det). Oerhört viktigt att du skrev.

Lina sa...

Hej fina, starka kvinna! Tack för ditt inlägg, och för att du vågat skriva. Jag känner igen mig i pressen att som ung göra något man inte egentligen vill eller vågar sätta gränser för, och ilskan till vuxenvärlden som du beskriver. Och hyschande män. Så förblindade av sina egna lustar att de inte ser att det också finns en annan människa med. Som enbart kan tänka sig att införskaffa glidmedel om det inte funkar så värst bra, men aldrig skulle komma på tanken att lösa problemet på annat sätt. Och vi är tysta, tystade av dessa hyschande män. Kanske gnyr vi lite, för att alla ska bli nöjda. Det är ju lite vårt ansvar.