I lördags hade jag den här texten i Dalarnas tidningar. Den handlar i grunden om den allt mer utbredda medelklassifieringen av staten, att staten är till för den ordentliga medelklassen och att folk som på olika sätt inte ingår i denna grupp inte har mycket ur staten att hämta. Ingången i texten är att jag i förra veckan hamnade i en diskussion på en bar med en kvinna som läser till läkare och som bekymrade sig över kostnaderna för vård av missbrukare. Hon tyckte att man måste ifrågasätta om den vården verkligen borde vara skattebetald, eftersom missbrukare själva valt en så destruktiv livsstil. När jag ställde den mest självklara motfrågan om samma sak borde gälla människor som får benbrott vid skidåkning svarade hon att det ju ändå i sammanhanget gällde mycket mindre pengar.
Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.
Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.
Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.
Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)
I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.
Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.
måndag, mars 22, 2010
onsdag, mars 10, 2010
Kränkningar är ett sätt att kommunicera
Men ååå, om jag hör en enda person till uppmana folk i allmänhet eller muslimer i synnerhet att "ta avstånd" från mordplanerna mot Lars Vilks tänker jag emigrera. Oklart vart eftersom samma imbecilla inställning sannolikt förpestat huvuddelen av världen vid det här laget.
Kan vi inte enas om att default-läget är att man är emot mord? Vad säger ni? Att man inte specifikt måste uttrycka sitt avståndstagande för att man ska antas ogilla planer på att mörda folk? Och att detta defaultläge gäller liksom i allmänhet, utan att man kan misstänkliggöras för att tvärtom gilla och uppmuntra mordplaner om dessa totats ihop av en man om man är man, av en västeråsare om man är från västerås eller av en muslim om man nu är muslim. Det hördes för övrigt mycket få rop om att alla lutheraner måste ta avstånd från det faktiskt utförda mordet på abortläkaren George Tiller förra våren (eller för all del om att alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet måste ta avstånd från att 70 000 kvinnor dör i illegala aborter varje år).
Trots att jag alltså av detta skäl vägrar ta specifikt avstånd från mordplanerna mot honom blir jag dock mer och mer förtjust i Lars Vilks. "Kränkningar är ett sätt att kommunicera" sade han i Studio ett i går, och det är ett utomordentligt tilltalande tänkesätt. (här kan man parentetiskt infoga min glädje över att hipsterkränkarbloggen Den Goda Smaken äntligen är tillbaka) Däremot har han ju fel i att detta tänkesätt är allmänt i västvärlden, tvärtom tycks ju folk bli kränkta mest hela tiden, och då inte bara för att folk ritar av Muhammed eller talar om någons mamma. Vi har olika tabun i olika kulturer och något samtidigt mer ytligt fritt och mer lättkränkt än den moderna fria världen är det svårt att hitta.
Nu är det självklart att förolämpningar riktade mot människor som redan befinner sig i underläge (som jag för övrigt har svårt att se att Vilks bild, till skillnad från Muhammed-med-bomben-bilden, ens entydigt var - satiren i den riktar väl sig lika mycket mot den då grasserande löjeväckande rondellhundshysterin) är annorlunda än förolämpningar riktade mot makten. Det betyder inte att de inte kan vara roliga eller tankeväckande men särskilt gällande masspublicering är det fler parametrar att ta hänsyn till när man exempelvis skämtar om eller hånar multihandikappade än statsministrar (som om dessa två kategorier nu var oförenliga). I vissa sammanhang ÄR det svårt att inte se provokationer som slag i ansiktet, och som publicist är det såklart något man måste tänka på.
Som alla som följer mig på twitter vet håller jag mig själv dock med en emellanåt riktigt rå humor som inkluderar hån mot judar, handikappade, kvinnor, män, folkpartister, Yvonne Ruwaida, kronprinsessor och andra kungligheter, människor som handlar förvaringsboxar på Granit, elallergiker, antroposofer, pressansvariga hos moderaterna, poliser, bilister, har jag sagt Yvonne Ruwaida? (Se för all del inte detta som hela listan)
Jag inser själv att det emellanåt kan uppfattas fel, att folk kan bli ledsna eller rent av kränkta. Om man skulle lösrycka något av de mer utrerade citaten, särskilt då riktade mot någon i allmänhet ansett skyddsvärd grupp, skulle jag absolut kunna utmålas som ett exempelvis antisemitiskt kräk. Kanske litar jag för mycket på att min gärning i offentliga sammanhang och mitt förhållandevis väl kända och uppriktiga engagemang för goda saker och mot dåliga skall göra att en sådan bild inte skulle fastna, men säker kan jag ju inte vara. Ändå fortsätter jag. Ändå vill jag inte pr-ifiera mig själv, ändå väljer jag risken att kanske såra någon. Det blir roligare så. So shoot me.
Viktig uppdatering: Efter att ha följt lite mer Vilksiana måste jag verkligen revidera min initiala förtjusning. Jag anser visserligen att kränka måste få vara ett sätt att umgås, men bortsett från det är jag rädd att han verkar vara dum i huvudet.
Kan vi inte enas om att default-läget är att man är emot mord? Vad säger ni? Att man inte specifikt måste uttrycka sitt avståndstagande för att man ska antas ogilla planer på att mörda folk? Och att detta defaultläge gäller liksom i allmänhet, utan att man kan misstänkliggöras för att tvärtom gilla och uppmuntra mordplaner om dessa totats ihop av en man om man är man, av en västeråsare om man är från västerås eller av en muslim om man nu är muslim. Det hördes för övrigt mycket få rop om att alla lutheraner måste ta avstånd från det faktiskt utförda mordet på abortläkaren George Tiller förra våren (eller för all del om att alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet måste ta avstånd från att 70 000 kvinnor dör i illegala aborter varje år).
Trots att jag alltså av detta skäl vägrar ta specifikt avstånd från mordplanerna mot honom blir jag dock mer och mer förtjust i Lars Vilks. "Kränkningar är ett sätt att kommunicera" sade han i Studio ett i går, och det är ett utomordentligt tilltalande tänkesätt. (här kan man parentetiskt infoga min glädje över att hipsterkränkarbloggen Den Goda Smaken äntligen är tillbaka) Däremot har han ju fel i att detta tänkesätt är allmänt i västvärlden, tvärtom tycks ju folk bli kränkta mest hela tiden, och då inte bara för att folk ritar av Muhammed eller talar om någons mamma. Vi har olika tabun i olika kulturer och något samtidigt mer ytligt fritt och mer lättkränkt än den moderna fria världen är det svårt att hitta.
Nu är det självklart att förolämpningar riktade mot människor som redan befinner sig i underläge (som jag för övrigt har svårt att se att Vilks bild, till skillnad från Muhammed-med-bomben-bilden, ens entydigt var - satiren i den riktar väl sig lika mycket mot den då grasserande löjeväckande rondellhundshysterin) är annorlunda än förolämpningar riktade mot makten. Det betyder inte att de inte kan vara roliga eller tankeväckande men särskilt gällande masspublicering är det fler parametrar att ta hänsyn till när man exempelvis skämtar om eller hånar multihandikappade än statsministrar (som om dessa två kategorier nu var oförenliga). I vissa sammanhang ÄR det svårt att inte se provokationer som slag i ansiktet, och som publicist är det såklart något man måste tänka på.
Som alla som följer mig på twitter vet håller jag mig själv dock med en emellanåt riktigt rå humor som inkluderar hån mot judar, handikappade, kvinnor, män, folkpartister, Yvonne Ruwaida, kronprinsessor och andra kungligheter, människor som handlar förvaringsboxar på Granit, elallergiker, antroposofer, pressansvariga hos moderaterna, poliser, bilister, har jag sagt Yvonne Ruwaida? (Se för all del inte detta som hela listan)
Jag inser själv att det emellanåt kan uppfattas fel, att folk kan bli ledsna eller rent av kränkta. Om man skulle lösrycka något av de mer utrerade citaten, särskilt då riktade mot någon i allmänhet ansett skyddsvärd grupp, skulle jag absolut kunna utmålas som ett exempelvis antisemitiskt kräk. Kanske litar jag för mycket på att min gärning i offentliga sammanhang och mitt förhållandevis väl kända och uppriktiga engagemang för goda saker och mot dåliga skall göra att en sådan bild inte skulle fastna, men säker kan jag ju inte vara. Ändå fortsätter jag. Ändå vill jag inte pr-ifiera mig själv, ändå väljer jag risken att kanske såra någon. Det blir roligare så. So shoot me.
Viktig uppdatering: Efter att ha följt lite mer Vilksiana måste jag verkligen revidera min initiala förtjusning. Jag anser visserligen att kränka måste få vara ett sätt att umgås, men bortsett från det är jag rädd att han verkar vara dum i huvudet.
måndag, mars 08, 2010
apollonisk städiver
Rasmus har skrivit om att vi kanske måste ifrågasätta hushållen och inte bara de betalda tjänster som utförs i dem, och har som vanligt en del intressanta poänger. Jag är inte heller alls säker på att modern/omodern är rätt motsatspar. Om vi ser modernisering som modernism, med dess kopplingar till industrialismen, är det förstås rimligt att se omvandlingen av obetalt arbete utfört av kärlek och tvång till betalt arbete utfört av önskan att få pengar som en modernisering (i sammanhanget är självfallet undantaget för städrobotar en anomali).
Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.
Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.
Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?
I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.
Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.
Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.
Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?
I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.
söndag, mars 07, 2010
Mer om poliser
"Mellan åren 2005-2009 upprättades 21 548 anmälningar mot poliser. Bara 1,4 procent av dessa ledde till fällande dom. En gigantisk majoritet går aldrig ens till åtal. Om skeendet finns filmat är det en liten fördel för den enskilde. Är det någon som tror att de Malmöpoliser som kallade invandrare ”apejävel” och ”blattejävel”, och lystet talade om allt våld de tänkte utöva mot dem, ens skulle fått en smäll på fingrarna om inte Sydsvenskan grävt tag i filmen på dem? Ofta räcker det dock inte, som när pensionären Åke Djerfsten 2005 mitt framför övervakningskamera fick stryk av två poliser med stålbatonger, som ändå inte fälldes för mer än tjänstefel och därför får fortsätta som poliser.
P3:s Brunchrapporten gick i februari i år igenom polisens arbete i så kallat problematiska förorter och upptäckte då bland annat en ökning av antalet visitationer, trots att polisen enligt lag måste ha direkta misstankar om att en person exempelvis bär vapen för att få genomföra sådana. På 400 visitationer i Malmö under 2009 hittade polisen en kniv. De visiterade ungdomarna känner sig trakasserade och de i många fall odokumenterade visitationerna tycks främst grundas i att polisen liksom i allmänhet betraktar unga invandrarmän i fattiga förorter som farliga."
I fredags hade jag den här texten (som detta alltså är ett utdrag ur) i Stockholms Fria om poliser.
P3:s Brunchrapporten gick i februari i år igenom polisens arbete i så kallat problematiska förorter och upptäckte då bland annat en ökning av antalet visitationer, trots att polisen enligt lag måste ha direkta misstankar om att en person exempelvis bär vapen för att få genomföra sådana. På 400 visitationer i Malmö under 2009 hittade polisen en kniv. De visiterade ungdomarna känner sig trakasserade och de i många fall odokumenterade visitationerna tycks främst grundas i att polisen liksom i allmänhet betraktar unga invandrarmän i fattiga förorter som farliga."
I fredags hade jag den här texten (som detta alltså är ett utdrag ur) i Stockholms Fria om poliser.
onsdag, mars 03, 2010
Rent hus
I dag kan ha varit den dag när mitt tålamod med det som kallas RUT-och-ROT-debatten helt enkelt upphörde. Aftonbladet kör upp stort att s-topparna använder sig av avdraget för hushållsnära tjänster och Lena Mellin påstår att det bör man alltså inte göra om man är emot det. Jag känner flera nyliberaler som har sina barn på dagis och rent av nyttjar kollektivtrafik och landstingsvård och väntar med spänning på att detta stora avslöjande kommer i tidningen.
Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.
Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)
Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.
Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.
Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.
På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.
Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.
Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.
Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?
Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.
Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.
Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)
Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.
Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.
Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.
På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.
Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.
Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.
Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?
Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.
tisdag, mars 02, 2010
På fullaste allvar
Åh, upptäckte en ohyggligt rolig (eller rätt tragisk) sågning apropå min text om individen i Arena. Jag ger er Smålandsposten:
"Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla."
Erm, ja? På rak arm några andra saker jag också påstår. På fullaste allvar:
- Jorden är rund
- Evolutionen pågår
- Gravitationen verkar
- Secret plan is secret
- Vissa konservativa har en djupt kuriös syn på vetenskap och kunskap
"Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla."
Erm, ja? På rak arm några andra saker jag också påstår. På fullaste allvar:
- Jorden är rund
- Evolutionen pågår
- Gravitationen verkar
- Secret plan is secret
- Vissa konservativa har en djupt kuriös syn på vetenskap och kunskap
lördag, februari 27, 2010
Le eller dö
I dag rasar jag mot västerländsk uppförandefundamentalism, utbildningens nedrustning, positivt tänkande och begreppet anställningsbarhet.
lördag, februari 20, 2010
Det gudomliga och det dödliga
Varför känner jag ingenting för Evan Lysacek? Varför lämnar hans hopp mig oberörd, hans program mig kall? Jag har tänkt på det ändå sedan jag i vredesmod stängde av SVT Play i går, efter att ha sett Plusjenko få för få poäng för att vinna, sett hans förvirrade ansikte, sett glädjen och förvåningen hos amerikanen. Jag inser att man borde gilla det oväntade i det, men nej, jag förstår bara inte.
Jag menar inte att Plusjenko var så överlägsen nu. Hans kortprogram var visserligen magiskt i sin perfektion, men det fria var spänt, ryckigt. De nya bedömningsgrunderna gav lite avdrag här och var, men framförallt saknade hans åkning både passionen och den där gudomliga lättheten som vanligen är hans (som var hans i kortprogrammet), det där sättet att få det omöjliga att se helt anspråkslöst ut.
Men jag vill att de stora konståkarna ska röra vid mitt hjärta och mina tårkanaler. Lysacek får mig mest att vilja röra fjärrkontrollen.
En nyckel till mina känslor fanns i de åkare som faktiskt var ljuvliga i årets olympiad. Johnny Weir, Stephane Lambiel och Nobunari Oda hade vidunderliga friåk. Särskilt Oda rörde sig med den poesi och den sömlöshet som brukar vara Plusjenkos, och ett bittert uppknutet skridskosnöre var det enda som stod mellan honom och prispallen. Lambiels piruetter är etablerat vidunderliga, men även i övrigt har han en åkstil som är närmare dansen än akrobatiken och det finns något helt följdenligt i att han numera vägrar göra trippel axel - en konstnärligt känslig irrationalitet som kostar honom dyrbara poäng, särskilt i det korta programmet.
Weir har hittills mest uppmärksammats för sitt queera gränsöverskridande, men allvarligt talat vad är mest queer av glittriga spetsärmar och glittrig argyle-slipover? Det senare har ju en traditionellt maskulin bas som får paljetterna att bli långt mer, tja, perversa. Sven-Otto Littorin goes Ursula. Det talas tyvärr mindre om Weirs sårbara uttryck, den inneboende sorgen i hans rörelser, den makalösa skönheten i hans utsträckta armar.
Det är risken jag älskar med konståkning, insikten att varje moment innebär en möjlig katastrof, att varje ögonblick av fullkomlighet måste följas av ett likadant.
De bästa konståkarna förmedlar närheten till den avgrunden med ett leende. Med någon som Plusjenko märker man knappt att den finns där, så dödsföraktande säker är han, men insikten om döden måste finnas där. Annars blir det uppvisning, Holiday on Ice, ett dagsverke på väg till sponsorerna. Annars blir det Evan Lysacek. Hans solbränt maskulint hellyamerikanska uppsyn saknar all den tvetydighet landsmannen Weir ångar genom de bleka porerna. Landsman förresten, skillnaden mellan Illinois och New York har sällan varit tydligare. "A key element of confidence is standing tall and proud" lyder inledningsfrasen på Lysaceks hemsida och även om det kanske syftar på specifikt hans fysiska längd så finns också någonting där i synen på konsten. Tall and proud, arbeta hårt, åk och hoppa säkert, gör några publiktricks. Lysacek gör ingen quadruppel heller, det kanske skulle tvinga honom att konfrontera sin dödlighet.
Jag avgudade Jagudin 2002, men jämför hans legendariska järnmasksåk:
med Plusjenkos fyra år senare (först korta)
(sedan långa, fanns ej för inbäddning)
och man upptäcker även där en skillnad i sårbarhet.
Det är först när Jagudin gråter hjärtskärande inför domarna som man verkligen älskar honom. Plusjenko älskar man, jag, från första skär. Den verkligt stora konståkaren behöver ingen slav på segervagnen. Han motar redan sin dödsångest i varje trippel tåloop. Det är därför han fortsätter, därför han reser sig från varje fall och glider vidare.
fredag, februari 19, 2010
våldsnormalisering, normalpolisiering
Men varför är ni så förvånade? Det var helt ärligt min första reaktion mot den folkstorm som följt i spåren av Jesper Nilssons möte med tunnelbanepoliserna i Hornstull. Visste ni verkligen inte att det är såhär?
I nästa steg blev jag rörd över att så många, och i så breda lager, åsiktsgrupperingar och åldersskikt, ändå tyckte att det var oacceptabelt. De hade kanske faktiskt inte känt till polisens övervåld, inte tänkt på konsekvenserna av polisifieringen av samhället, normaliseringen av våldet. Så nu, när ni har tänkt på det, kan vi snälla tänka om och bygga nytt?
För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper - ett informellt undantagstillstånd.
Lyssna på begreppet bara. Rättstaten gröps ur, sked för sked.
Vi inbjuder till den här urgröpningen med regler som tycks till för att missbrukas. Inte bara är det förbjudet i Sverige att vara narkotikapåverkad, eftersom det sedan 1993 dessutom är belagt med möjligt fängelsestraff har polisen fått helt fria händer. Det enda som krävs för att de ska få ta med någon till polisstationen och hålla kvar personen i 6 timmar och tvinga personen till blod-, saliv- och kissprov är att de vill det själva. Då är det bara att säga som Kling & Klang i tunnelbanan: ”du ser ovanligt lugn ut”, vilket alltså om polisen så önskar är ett tecken på fuffens och då är det bara att snällt följa med.
Det här har många upplevt, som råkat gilla fel musik, ha fel hudfärg eller fel kläder. Kling & Klangs chef, David Beukelmann, f d chef för rejvkommissionen, har skrivit öppet om vikten av att gå efter just sådana yttre tecken i jakten på potentiellt narkotikapåverkade. Papperslösa måste för allt i världen hålla sig från att odla dreads om de vill ha en chans.
Det låter som skämt alltsammans, som levde vi i en sällsamt frostslagen bananrepublik där poliser ser det som sin uppgift att trakassera ungdomar och andra alternativgrupper, men det är just där vi är.
Det går bittert raka linjer mellan rejvkommissionen, via Göteborg 2001, till dagens jakt på fildelare och tunnelbaneresenärer. För helt vanliga unga människor är misstänksamhet mot polisen det självklara förhållningssättet. Misstänksamheten spiller över i allmän skepsis mot staten, mot tanken att vi alla är fullvärdiga medborgare.
Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.
Precis så bryter man sönder samhällen. Precis så skapar man radikalisering och statens våldsnormalisering möts med våld tillbaka, eller åtminstone med det motstånd som är kryptering, vpn-tunnlar, twitter-utrop om kontroller i tunnelbanan. Tillit är något som finns i subgrupper snarare än i samhället som helhet. Det är en väldigt farlig utveckling. Övergreppen mot Jesper Nilsson, och hans CSI-arbete för att visa upp dem, har åtminstone visat oss vart vi är på väg.
I nästa steg blev jag rörd över att så många, och i så breda lager, åsiktsgrupperingar och åldersskikt, ändå tyckte att det var oacceptabelt. De hade kanske faktiskt inte känt till polisens övervåld, inte tänkt på konsekvenserna av polisifieringen av samhället, normaliseringen av våldet. Så nu, när ni har tänkt på det, kan vi snälla tänka om och bygga nytt?
För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper - ett informellt undantagstillstånd.
Lyssna på begreppet bara. Rättstaten gröps ur, sked för sked.
Vi inbjuder till den här urgröpningen med regler som tycks till för att missbrukas. Inte bara är det förbjudet i Sverige att vara narkotikapåverkad, eftersom det sedan 1993 dessutom är belagt med möjligt fängelsestraff har polisen fått helt fria händer. Det enda som krävs för att de ska få ta med någon till polisstationen och hålla kvar personen i 6 timmar och tvinga personen till blod-, saliv- och kissprov är att de vill det själva. Då är det bara att säga som Kling & Klang i tunnelbanan: ”du ser ovanligt lugn ut”, vilket alltså om polisen så önskar är ett tecken på fuffens och då är det bara att snällt följa med.
Det här har många upplevt, som råkat gilla fel musik, ha fel hudfärg eller fel kläder. Kling & Klangs chef, David Beukelmann, f d chef för rejvkommissionen, har skrivit öppet om vikten av att gå efter just sådana yttre tecken i jakten på potentiellt narkotikapåverkade. Papperslösa måste för allt i världen hålla sig från att odla dreads om de vill ha en chans.
Det låter som skämt alltsammans, som levde vi i en sällsamt frostslagen bananrepublik där poliser ser det som sin uppgift att trakassera ungdomar och andra alternativgrupper, men det är just där vi är.
Det går bittert raka linjer mellan rejvkommissionen, via Göteborg 2001, till dagens jakt på fildelare och tunnelbaneresenärer. För helt vanliga unga människor är misstänksamhet mot polisen det självklara förhållningssättet. Misstänksamheten spiller över i allmän skepsis mot staten, mot tanken att vi alla är fullvärdiga medborgare.
Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.
Precis så bryter man sönder samhällen. Precis så skapar man radikalisering och statens våldsnormalisering möts med våld tillbaka, eller åtminstone med det motstånd som är kryptering, vpn-tunnlar, twitter-utrop om kontroller i tunnelbanan. Tillit är något som finns i subgrupper snarare än i samhället som helhet. Det är en väldigt farlig utveckling. Övergreppen mot Jesper Nilsson, och hans CSI-arbete för att visa upp dem, har åtminstone visat oss vart vi är på väg.
(Det här var en artikel som jag trodde att jag skulle lämna i dag, men som var nästa vecka och som därför hamnar här, om den låter som en artikel och är lite uppsamlande, snarare än ett helt fristående blogginlägg är detta anledningen)
onsdag, februari 17, 2010
Skimmer i ögonen
Den första gången jag hade direkt kontakt med Daniel Åberg var vintern 2006. Tidskriften Bon hade tryckt ett kapitel av min debutroman som skulle komma ut till våren. Han mailade under rubriken "Avundsjuka" och berättade att han tyckte om det jag hade skrivit, att jag hade hittat något som han också sökte i sitt skrivande. Det gjorde mig glad.
Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. Pratat förlag och skrivande och mediernas kris och setts på några fester hos gemensamma vänner. Bloggat om och till varann, följer varann på twitter. Själv hade jag dock aldrig kommit så långt att jag läst hans första roman Dannyboy och kärleken förrän någon gång i somras. Jag gillade den rätt mycket. Den hade en samtida uppriktighet och en utmejslad stil bortom den plattare genrelitteraturen och en lätthet i anslaget som faktiskt är hemskt ovanlig. Ändå irriterade jag mig över en del grepp i berättelsen, över en viss jobbig flåshurtighet och byggställningar i berättelsen som syntes.
I går kväll läste jag så Vi har aldrig sagt hejdå, Åbergs andra roman, självutgiven (och vi har pratat en del om det projektet, både i debatter och privat) och i ljudboksversionen självinläst i en hemmastudio i Åbergs källarförråd. Jag gillar det, även om jag inte skulle välja det själv, men i det större samtalet har liksom projektet att ge ut den här boken överskuggat boken själv. Det är synd.
För det är faktiskt en alldeles glimrande liten kärleksroman. Den där tonen som han letade efter har han definitivt hittat, om det han var ute efter nu var en djupt allvarlig samtidsskildring med en samtidig lätthet som gör berättelsen självklar. Detta är make-believe-fiktion av mest klassiskt slag, där berättarjaget är en människa på lika villkor som vem som helst och där trovärdigheten ligger i bekymmerslöst exakta detaljer lika mycket som i en oftast lika exakt tonträff. Fiktionen gör verkligheten verkligare. Som samtidsskildring är den sömlös, men som kärleksskildring är den tidlös och det är nog ännu viktigare. Att jag sedan skulle önska viss redigering, viss uppstyrning av språket, är i sammanhanget petitesser.
När jag nu själv sitter och sliter med inte bara en utan två romaner måste jag säga att jag återgäldar den där avundsjukan. Men det är väl rätt bra så.
Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. Pratat förlag och skrivande och mediernas kris och setts på några fester hos gemensamma vänner. Bloggat om och till varann, följer varann på twitter. Själv hade jag dock aldrig kommit så långt att jag läst hans första roman Dannyboy och kärleken förrän någon gång i somras. Jag gillade den rätt mycket. Den hade en samtida uppriktighet och en utmejslad stil bortom den plattare genrelitteraturen och en lätthet i anslaget som faktiskt är hemskt ovanlig. Ändå irriterade jag mig över en del grepp i berättelsen, över en viss jobbig flåshurtighet och byggställningar i berättelsen som syntes.
I går kväll läste jag så Vi har aldrig sagt hejdå, Åbergs andra roman, självutgiven (och vi har pratat en del om det projektet, både i debatter och privat) och i ljudboksversionen självinläst i en hemmastudio i Åbergs källarförråd. Jag gillar det, även om jag inte skulle välja det själv, men i det större samtalet har liksom projektet att ge ut den här boken överskuggat boken själv. Det är synd.
För det är faktiskt en alldeles glimrande liten kärleksroman. Den där tonen som han letade efter har han definitivt hittat, om det han var ute efter nu var en djupt allvarlig samtidsskildring med en samtidig lätthet som gör berättelsen självklar. Detta är make-believe-fiktion av mest klassiskt slag, där berättarjaget är en människa på lika villkor som vem som helst och där trovärdigheten ligger i bekymmerslöst exakta detaljer lika mycket som i en oftast lika exakt tonträff. Fiktionen gör verkligheten verkligare. Som samtidsskildring är den sömlös, men som kärleksskildring är den tidlös och det är nog ännu viktigare. Att jag sedan skulle önska viss redigering, viss uppstyrning av språket, är i sammanhanget petitesser.
När jag nu själv sitter och sliter med inte bara en utan två romaner måste jag säga att jag återgäldar den där avundsjukan. Men det är väl rätt bra så.
söndag, februari 07, 2010
Låt dem lida
På internationella aids-dagen i höstas kom Birgitta Rydberg och folkpartiet i Stockholms län ut med en livsviktig omsvängning. Rydberg hade länge aktivt motarbetat de försök som gjorts till en narkotikapolitik mer inriktad på att lindra eländet för utsatta missbrukare än på att straffa dem för deras sjukdom. Den kanske största symbolen för detta har varit hennes envetna motstånd mot sprutbyten, ett motstånd som yttrat sig i bl a stöd till låtsat vetenskapliga men egentligen enbart ideologiskt grundade rapporter om sprutbytenas effekter.
Det som hände den 1 december var därför både förvånande och fantastiskt. Rydberg hade nämligen ändrat sig. Hon öppnade för ett försöksprojekt med sprutbyten som motiveras med samma argument som jag och andra fört fram i många år, att det dels bevisat minskar smittspridningen bland intravenösa missbrukare, dels ger bättre kontakter mellan vården och missbrukarna vilket i sig kan göra det lättare för den som vill ha behandling mot sitt missbruk.
De tårar jag grät av glädje då kom i dag tillbaka i bitter ilskevariant. För moderaterna i Stockholms län, anförda av Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdal, går i dag ut och förklarar att moderaterna inte kan acceptera sprutbyten. Detta motiverar de med att sprutbyten inte stoppar missbruket, vilket ingen någonsin hävdat. Det sprutbyten gör är att de ger redan extremt utsatta människor en chans att slippa ytterligare stigmatiserande och plågsamma sjukdomar. Men det spelar ingen roll för dessa, som frågar sig: "Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram, om vi eventuellt undviker hepatit- och hivsmitta men samtidigt orsakar någons död till följd av en överdos?"
Tror de alltså att rena sprutor ger större risk för överdoser än smutsiga? Eller tror de, på riktigt, att folk börjar med heroin som inte annars skulle ha gjort det, för att det finns en möjlighet för heroinister att få rena sprutor? Det är de enda två logiska förklaringarna till den meningen. Lägg också märke till det lilla inpetade "eventuellt", för att markera att artikelförfattarna egentligen inte tror att man säkert minskar smittriskerna (vilket alla tillgängliga studier dock visar).
Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det "etiskt tveksamt" att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.
Det som hände den 1 december var därför både förvånande och fantastiskt. Rydberg hade nämligen ändrat sig. Hon öppnade för ett försöksprojekt med sprutbyten som motiveras med samma argument som jag och andra fört fram i många år, att det dels bevisat minskar smittspridningen bland intravenösa missbrukare, dels ger bättre kontakter mellan vården och missbrukarna vilket i sig kan göra det lättare för den som vill ha behandling mot sitt missbruk.
De tårar jag grät av glädje då kom i dag tillbaka i bitter ilskevariant. För moderaterna i Stockholms län, anförda av Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdal, går i dag ut och förklarar att moderaterna inte kan acceptera sprutbyten. Detta motiverar de med att sprutbyten inte stoppar missbruket, vilket ingen någonsin hävdat. Det sprutbyten gör är att de ger redan extremt utsatta människor en chans att slippa ytterligare stigmatiserande och plågsamma sjukdomar. Men det spelar ingen roll för dessa, som frågar sig: "Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram, om vi eventuellt undviker hepatit- och hivsmitta men samtidigt orsakar någons död till följd av en överdos?"
Tror de alltså att rena sprutor ger större risk för överdoser än smutsiga? Eller tror de, på riktigt, att folk börjar med heroin som inte annars skulle ha gjort det, för att det finns en möjlighet för heroinister att få rena sprutor? Det är de enda två logiska förklaringarna till den meningen. Lägg också märke till det lilla inpetade "eventuellt", för att markera att artikelförfattarna egentligen inte tror att man säkert minskar smittriskerna (vilket alla tillgängliga studier dock visar).
Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det "etiskt tveksamt" att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.
lördag, februari 06, 2010
Individen finns inte och har sannolikt aldrig funnits
I går kom senaste numret av Arena och om jag i Expressen skrev en lång viktig dyster text om liberalismens kris hade jag i Arena skrivit en lång viktig munter text om individens död. Gränserna mellan våra hjärnor, eller mellan hjärnan och de fenomen vi outsourcar vårt hjärnarbete till, blir allt suddigare och man kan lika lite tala meningsfullt om avskilda individer som om fri individuell vilja.
"Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är ju varje hjärna en och en för sig i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om hopkopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte kunde räkna till hur många barn han hade att mätta. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden likadana.
Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen."
Himla spännande, kort sagt. Texten finns inte på nätet men förhoppningsvis i en tidningskiosk nära dig.
fredag, februari 05, 2010
Den Nya Liberala Teorin
I dag skriver jag i Expressen om vad som skulle kunna vara en ny sorts liberalism. Det är rätt abstrakt, våldsamt nedbantat (jag har inga referenser, t ex) och måste ses som bara ett allra första steg till det jag innerligt önskar kunde vara en frihetlighet för en ny tid. Det vore otroligt roligt om fler personer kunde hänga på i den här strävan att hitta ett sätt att formulera en grund för frihetlig politik, bortom tankarna på marknaden, skiljelinjen mellan privat och offentligt, individen och dess moraliska rättigheter. Det här är en början på en diskussion, inte ett färdigt paket.
Uppdatering:
Folk som t ex för min del gärna får skriva mer om det här (och som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills):
Jimmy Sand
Johan Norberg
Rasmus Fleischer
Johan Karlsson
Karl Palmås
Mattias Svensson
Ali Esbati
(och ja, jag inser enkönigheten nu när jag tittar på den. Det är sannerligen inte meningen, men sjukt dystert)
Uppdatering:
Folk som t ex för min del gärna får skriva mer om det här (och som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills):
Jimmy Sand
Johan Norberg
Rasmus Fleischer
Johan Karlsson
Karl Palmås
Mattias Svensson
Ali Esbati
(och ja, jag inser enkönigheten nu när jag tittar på den. Det är sannerligen inte meningen, men sjukt dystert)
onsdag, februari 03, 2010
ett liv i mediebranschen
Häromdagen blev jag uppringd av ett produktionsbolag och erbjuden jobbet som programledare för ett tv-program om politik. Det skulle provfilmas och så, förstås, jag har ju aldrig haft sådana tv-uppdrag förut, men de ville verkligen ha mig. Lite kul ändå, faktiskt, det var betalt jobb som verkade rätt roligt och jag kan onekligen mer om politik än de flesta. Programmen skulle sändas ett antal veckor före valet och arbetstiden skulle vara ungefär 5 veckor, men inte heltid.
"Ni vet att jag är åsiktsskribent, va?" frågade jag för säkerhets skull och tillade "det vore löjligt att låtsas som om jag var objektiv i politiska frågor". "Ja, det klart vi vet" sa hon. Vi pratade om att jag ju inte är knuten till något parti utan tvärtom som alla bloggläsare vet tycker rätt illa om nästan alla partier.
Det var därför en liten aning förvirrande att lite senare få beskedet att hoppsan, det är ett problem att jag skriver om politik. För att kunna komma ifråga för det aktuella jobbet kan jag inte uttrycka några åsikter offentligt från och med ungefär Almedalen i sommar. En månads jobb i september måste alltså kvittas mot knappt tre månaders obetald arbetslöshet innan. För att skriva om politik är ju liksom det jag gör, hela tiden. Det är mitt jobb, vilket produktionsbolaget åtminstone initialt tycktes ha förstått.
Det här är konstigt på flera sätt. Man kan tycka att de borde ha känt till att jag jobbar med det jag jobbar med. Varför skulle de annars rimligen ha frågat mig? Det säger också något litet om villkoren i mediebranschen, där man uppenbarligen utgår från att alla människor är ekonomiskt oberoende från början och inte behöver kunna försörja sig.
Den där karenstiden i sig är också rätt mystisk. Är den till för att folk ska hinna glömma bort att jag brukar tycka saker och kunna luras att jag är objektiv? För de tror väl inte att jag rent faktiskt skulle sluta tycka saker för att jag inte skriver om dem på ett tag? De kan väl inte utgå från att en persons politiska värderingar är något man aktivt plockar fram inför författandet av en text. Om man tycker att det är en bra idé med en ledarskribent/kulturskribent som programledare måste det väl vara för att man inte specifikt är ute efter objektivitet.
Eller är det att skulle se illa ut om en person som talar om politik i tv också skriver om det i tidningen, med ett sannolikt delvis annat tonfall och perspektiv? Isåfall, varför då? Belinda Olsson var ju krönikör på Aftonbladet samtidigt som hon jobbade på Debatt i SVT, (Sakine Madon jobbade också på just Debatt ett tag, parallellt med sina krönikor i Expressen) men fick sluta när hon blev programledare för alltihop. Trodde någon då att hon slutade tycka saker?
(Vi hann inte ens komma in på vad man fick och inte fick skriva på twitter. Det är kanske tur det.)
"Ni vet att jag är åsiktsskribent, va?" frågade jag för säkerhets skull och tillade "det vore löjligt att låtsas som om jag var objektiv i politiska frågor". "Ja, det klart vi vet" sa hon. Vi pratade om att jag ju inte är knuten till något parti utan tvärtom som alla bloggläsare vet tycker rätt illa om nästan alla partier.
Det var därför en liten aning förvirrande att lite senare få beskedet att hoppsan, det är ett problem att jag skriver om politik. För att kunna komma ifråga för det aktuella jobbet kan jag inte uttrycka några åsikter offentligt från och med ungefär Almedalen i sommar. En månads jobb i september måste alltså kvittas mot knappt tre månaders obetald arbetslöshet innan. För att skriva om politik är ju liksom det jag gör, hela tiden. Det är mitt jobb, vilket produktionsbolaget åtminstone initialt tycktes ha förstått.
Det här är konstigt på flera sätt. Man kan tycka att de borde ha känt till att jag jobbar med det jag jobbar med. Varför skulle de annars rimligen ha frågat mig? Det säger också något litet om villkoren i mediebranschen, där man uppenbarligen utgår från att alla människor är ekonomiskt oberoende från början och inte behöver kunna försörja sig.
Den där karenstiden i sig är också rätt mystisk. Är den till för att folk ska hinna glömma bort att jag brukar tycka saker och kunna luras att jag är objektiv? För de tror väl inte att jag rent faktiskt skulle sluta tycka saker för att jag inte skriver om dem på ett tag? De kan väl inte utgå från att en persons politiska värderingar är något man aktivt plockar fram inför författandet av en text. Om man tycker att det är en bra idé med en ledarskribent/kulturskribent som programledare måste det väl vara för att man inte specifikt är ute efter objektivitet.
Eller är det att skulle se illa ut om en person som talar om politik i tv också skriver om det i tidningen, med ett sannolikt delvis annat tonfall och perspektiv? Isåfall, varför då? Belinda Olsson var ju krönikör på Aftonbladet samtidigt som hon jobbade på Debatt i SVT, (Sakine Madon jobbade också på just Debatt ett tag, parallellt med sina krönikor i Expressen) men fick sluta när hon blev programledare för alltihop. Trodde någon då att hon slutade tycka saker?
(Vi hann inte ens komma in på vad man fick och inte fick skriva på twitter. Det är kanske tur det.)
Sharia, arvet och den bisarra respekten för gamla pengar
Dilsa Demirbag-Sten skriver bra i dag om en doktorand som vill öppna för sharia-lagstiftning i Sverige. Särskilt fint tycker jag hon pekar på den tragiska polariteten mellan dem som kräver gruppbaserade rättigheter och aktivt vill inskränka den individuella friheten för de personer som antas ingå i gruppen och det allt vanligare majoritetsperspektiv där man på likartat sätt vill inskränka människors rätt att välja själva. Skillnaden ligger i vilken livsstil man ska tvingas till, vilka plagg som ska tas av och på, och vilka medborgare man tycker sig ha rätt att bestämma över (alla eller bara en del).
Ändå tänker jag på arvet. Är arvet, så som det regleras i dag, verkligen centralt, eller ens rimligt, i den frihetliga demokratin? Våra svenska arvslagar säger t ex att man inte får göra sina barn arvlösa, oavsett hur illa de behandlat en. Genom fideikommissen har vi dessutom redan särlagstiftning på området för en viss grupp, egendomsägande adel. Uppenbarligen är adeln en grupp som det är betydligt mer okej att skilja ut än exempelvis muslimer. Där inte grundlagen och alla människors lika rätt så viktig.
Men vilken rätt har jag att kräva en del av mina föräldrars hopsamlade egendom, bara för att jag är deras barn? Frågan kan ställas utifrån flera olika frihetliga perspektiv. Borde jag som individ inte ha rätt att välja helt fritt vem jag vill ska ha mina saker när jag har dött? Även om jag, t ex, skulle vilja ge allting till döttrarna och inget till sönerna eftersom det är döttrarna som tagit hand om mig i min ålderdom (ett inte jätteovanligt fenomen).
Eller är arvet över huvud taget rimligt som frihetlig idé? Vi är redan i utgångsläget utelämnade åt våra föräldrar, de vi är som människor bestäms nästan helt av kombinationen av gener och tidig uppfostran, skall våra föräldrars möjlighet till kapitalackumulering verkligen få påverka även efter deras död? Ger inte de skilda genetiska och uppfostransmässiga förutsättningarna tillräcklig grundläggande orättvisa? Fideikommissen bygger på vår överdrivna respekt för gamla pengar, men samma sak kan ses i arvet som sådant.
Det är väldigt lätt att uppfatta våra lagar som filosofiskt rena, omsorgsfullt huggna i logik, när de i själva verket är lika mosigt traditionsbestämda som all annan mänsklig verksamhet. Det är inte nödvändigtvis fel, traditioner och institutioner som växt fram genom århundraden har en stabilitet som kan vara gynnsam även om inte innehållet är optimalt. Där får man göra avvägningar, som sannolikt blir olika beroende på tid och sammanhang. Etiken utvecklas efter praktiska omständigheter, samhällen förändras.
Jag är självfallet inte förespråkare för sharia-lagar, men den separata lagstiftning vi redan har för folk i adelskalendern säger något litet om att vi kanske har en del i våra sekulära lagar att fundera över också.
Ändå tänker jag på arvet. Är arvet, så som det regleras i dag, verkligen centralt, eller ens rimligt, i den frihetliga demokratin? Våra svenska arvslagar säger t ex att man inte får göra sina barn arvlösa, oavsett hur illa de behandlat en. Genom fideikommissen har vi dessutom redan särlagstiftning på området för en viss grupp, egendomsägande adel. Uppenbarligen är adeln en grupp som det är betydligt mer okej att skilja ut än exempelvis muslimer. Där inte grundlagen och alla människors lika rätt så viktig.
Men vilken rätt har jag att kräva en del av mina föräldrars hopsamlade egendom, bara för att jag är deras barn? Frågan kan ställas utifrån flera olika frihetliga perspektiv. Borde jag som individ inte ha rätt att välja helt fritt vem jag vill ska ha mina saker när jag har dött? Även om jag, t ex, skulle vilja ge allting till döttrarna och inget till sönerna eftersom det är döttrarna som tagit hand om mig i min ålderdom (ett inte jätteovanligt fenomen).
Eller är arvet över huvud taget rimligt som frihetlig idé? Vi är redan i utgångsläget utelämnade åt våra föräldrar, de vi är som människor bestäms nästan helt av kombinationen av gener och tidig uppfostran, skall våra föräldrars möjlighet till kapitalackumulering verkligen få påverka även efter deras död? Ger inte de skilda genetiska och uppfostransmässiga förutsättningarna tillräcklig grundläggande orättvisa? Fideikommissen bygger på vår överdrivna respekt för gamla pengar, men samma sak kan ses i arvet som sådant.
Det är väldigt lätt att uppfatta våra lagar som filosofiskt rena, omsorgsfullt huggna i logik, när de i själva verket är lika mosigt traditionsbestämda som all annan mänsklig verksamhet. Det är inte nödvändigtvis fel, traditioner och institutioner som växt fram genom århundraden har en stabilitet som kan vara gynnsam även om inte innehållet är optimalt. Där får man göra avvägningar, som sannolikt blir olika beroende på tid och sammanhang. Etiken utvecklas efter praktiska omständigheter, samhällen förändras.
Jag är självfallet inte förespråkare för sharia-lagar, men den separata lagstiftning vi redan har för folk i adelskalendern säger något litet om att vi kanske har en del i våra sekulära lagar att fundera över också.
måndag, januari 25, 2010
Svenskarna vill inte bli styrda av folk utan empati
Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av människor helt utan empati när dessa så tydligt visar sig vara just det.
I dag har alltså socialförsäkringsutskottets ordförande, den näst mäktigaste personen i landet på området efter ministern, skrivit en debattartikel där han dömer ut en enskild medborgare som fuskare. Denna enskilda medborgare, Alexandra, hade skrivit en artikel om sitt liv efter utförsäkringen, sin ångest och oro, förvirringen på försäkringskassan, de fåfänga frågorna efter rehabilitering. Visst, det förekommer rena politiska utfall mot socialförsäkringsministern också, och rent av någon ganska platt retorisk släng om att bara de friska som jobbar "fortfarande har rätten att existera".
På detta svarar Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott tillsammans med partikollegan Helena Rivière, att Alexandra är arbetsskygg: "Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."
Jag skrev häromveckan om det konstiga i att påstå att det är nu barbariet i hanteringen av de långa sjukdomarna börjat. I många många år har trots allt kvinnor med så kallade diffusa diagnoser nekats rehabilitering och hjälp tillbaka. Jag tror att det finns fel i hur den nya politiken utformats, men jag har hela tiden trott att man har behövt göra något, och att den nya politiken innehållit också bra delar.
Aldrig hade jag kunnat tänka mig att allianspolitiker tänkte följa upp politikomsvängningen med barbari av en helt annan skala. Det Axén gör, från sin maktposition, är att han sätter sig på en enskild medborgare som vågat säga ifrån och hånar henne. Han tycker sig ha rätt att avgöra om hon behöver sjukersättning eller inte, om hon är sjuk eller inte. Sjukdom är förvisso inget manikeiskt tillstånd och det finns många möjliga bedömningar att göra på skalan mellan sjuk och frisk, men jag är helt säker på att en politiker i Stockholm som aldrig träffat den enskilda sjuka människan är fel person att göra det. Om han dessutom tycker att det rimliga sättet och stället att fälla detta sitt avgörande i sjukhetsfrågan är i en hånfullt hållen anklagande debattartikel i Aftonbladet bör han få sparken från sitt jobb.
Det kommer han sannolikt inte få. Det kommer däremot den här regeringen att få. Inte för sin politik, för jag tror att många människor faktiskt uppskattat både jobbskatteavdrag och annat och det hade många nog successivt under tiden fram till september kunnat komma ihåg, men för att man som politiker inte kan visa i upptakten till en valrörelse att man saknar både hjärta och hjärna. Det är trots allt en alltigenom ocharmig kombination.
Uppdatering: Jag har hämtat rubriken och etiketten empatilösa sociopater från en rolig kommentar hos Badlands hyena, men vill understryka att jag alltså inte ser det som en rimlig beskrivning av alliansen som helhet eller av dess politik. Etiketten gäller specifikt Axén & Rivière (och jag kan självfallet egentligen ge dem den medicinska diagnosen sociopat lika lite som de kan säga om Alexandra är sjuk eller inte), men eftersom den första har en viktig post inom moderaterna smittar det förstås av sig.
Uppdatering 2: Jag hade alltså tidigare etiketten "empatilösa sociopater" på Axén och Rivière, men har insett under natten att jag faktiskt inte vill använda psykologiska diagnoser som beskrivning av människor ens när de betett sig såhär.
I dag har alltså socialförsäkringsutskottets ordförande, den näst mäktigaste personen i landet på området efter ministern, skrivit en debattartikel där han dömer ut en enskild medborgare som fuskare. Denna enskilda medborgare, Alexandra, hade skrivit en artikel om sitt liv efter utförsäkringen, sin ångest och oro, förvirringen på försäkringskassan, de fåfänga frågorna efter rehabilitering. Visst, det förekommer rena politiska utfall mot socialförsäkringsministern också, och rent av någon ganska platt retorisk släng om att bara de friska som jobbar "fortfarande har rätten att existera".
På detta svarar Gunnar Axén, ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott tillsammans med partikollegan Helena Rivière, att Alexandra är arbetsskygg: "Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."
Jag skrev häromveckan om det konstiga i att påstå att det är nu barbariet i hanteringen av de långa sjukdomarna börjat. I många många år har trots allt kvinnor med så kallade diffusa diagnoser nekats rehabilitering och hjälp tillbaka. Jag tror att det finns fel i hur den nya politiken utformats, men jag har hela tiden trott att man har behövt göra något, och att den nya politiken innehållit också bra delar.
Aldrig hade jag kunnat tänka mig att allianspolitiker tänkte följa upp politikomsvängningen med barbari av en helt annan skala. Det Axén gör, från sin maktposition, är att han sätter sig på en enskild medborgare som vågat säga ifrån och hånar henne. Han tycker sig ha rätt att avgöra om hon behöver sjukersättning eller inte, om hon är sjuk eller inte. Sjukdom är förvisso inget manikeiskt tillstånd och det finns många möjliga bedömningar att göra på skalan mellan sjuk och frisk, men jag är helt säker på att en politiker i Stockholm som aldrig träffat den enskilda sjuka människan är fel person att göra det. Om han dessutom tycker att det rimliga sättet och stället att fälla detta sitt avgörande i sjukhetsfrågan är i en hånfullt hållen anklagande debattartikel i Aftonbladet bör han få sparken från sitt jobb.
Det kommer han sannolikt inte få. Det kommer däremot den här regeringen att få. Inte för sin politik, för jag tror att många människor faktiskt uppskattat både jobbskatteavdrag och annat och det hade många nog successivt under tiden fram till september kunnat komma ihåg, men för att man som politiker inte kan visa i upptakten till en valrörelse att man saknar både hjärta och hjärna. Det är trots allt en alltigenom ocharmig kombination.
Uppdatering: Jag har hämtat rubriken och etiketten empatilösa sociopater från en rolig kommentar hos Badlands hyena, men vill understryka att jag alltså inte ser det som en rimlig beskrivning av alliansen som helhet eller av dess politik. Etiketten gäller specifikt Axén & Rivière (och jag kan självfallet egentligen ge dem den medicinska diagnosen sociopat lika lite som de kan säga om Alexandra är sjuk eller inte), men eftersom den första har en viktig post inom moderaterna smittar det förstås av sig.
Uppdatering 2: Jag hade alltså tidigare etiketten "empatilösa sociopater" på Axén och Rivière, men har insett under natten att jag faktiskt inte vill använda psykologiska diagnoser som beskrivning av människor ens när de betett sig såhär.
tisdag, januari 19, 2010
"Jag har legat med många negrer"
Jag kommer varje dag ett steg närmare att totalt säga upp bekantskapen med den svenska borgerligheten. Det här motsvarar dock ett helt jävla maraton.
söndag, januari 17, 2010
Så starkt, så vidrigt
Nu har jag rekommenderat Per Wirténs text om kriget mot kvinnorna på alla ställen jag kan, så jag ber om ursäkt för upprepningar, men ni måste verkligen läsa. Det är så starkt, så vidrigt, så bra. Jag har ingenting mer att tillägga.
Vi bör visst låta genierna behandla oss andra som skit
Det här är faktiskt det konstigaste jag har läst på länge. Therese Bohman tycks alltså anse att bara för att man är en begåvad författare (som Stig Larsson definitivt är) så får man behandla andra människor som skit och det är bra att vi andra låter genierna behandla oss och folk omkring oss som skit (eller piss då, för att ansluta till Larssons ord mot Beckman). Eller, hon skriver inte det, hon skriver att hon upprörs över att människor ställer genikult mot det demokratiska: "om det nu finns en struktur där begåvning värderas högt så tycker jag att det ÄR demokratiskt – även om det är tröttsamt med ordet ”demokratiskt” i tid och otid". Eftersom ingen i hela den här diskussionen har ifrågasatt kvaliteten i Autisterna kan jag inte tolka det på något annat sätt än så. Det är "toppen med genikulten" skriver hon, och diskussionen just nu har ju bara rört geniernas rätt att bete sig som svin i den där genikultens skydd.
Det blir Polanski-debatten en gång till, fast kanske ännu tydligare. Vissa personer skall, om de är tillräckligt konstnärligt framstående, undantas från de regler som vi andra lever med, det gör liksom inget om de våldtar 13-åringar eller bara beter sig som allmänna svin mot sin omgivning, för de är ju GENIER. Vi ska vara så glada att de finns där med sin genialitet och ursäkta dem vad de än hittar på för annars skulle vi ju få sämre konst. Diskussionen har därmed lämnat frågan om huruvida man bör göra en feministisk eller klassbaserad eller för all del postkolonial analys av varför vi tillåter ppersoner som Larsson och Polanski att komma undan, och i stället hamnat i frågeställningen om vi BÖR tillåta dem detta. Bohman säger ja, det bör vi. Jaha.
Det blir Polanski-debatten en gång till, fast kanske ännu tydligare. Vissa personer skall, om de är tillräckligt konstnärligt framstående, undantas från de regler som vi andra lever med, det gör liksom inget om de våldtar 13-åringar eller bara beter sig som allmänna svin mot sin omgivning, för de är ju GENIER. Vi ska vara så glada att de finns där med sin genialitet och ursäkta dem vad de än hittar på för annars skulle vi ju få sämre konst. Diskussionen har därmed lämnat frågan om huruvida man bör göra en feministisk eller klassbaserad eller för all del postkolonial analys av varför vi tillåter ppersoner som Larsson och Polanski att komma undan, och i stället hamnat i frågeställningen om vi BÖR tillåta dem detta. Bohman säger ja, det bör vi. Jaha.
lördag, januari 16, 2010
Öppenhet och solidaritet
I dag är jag alltså för invandring OCH kritisk till vänstern och jag är uppriktigt nyfiken på hur de glada skarorna i Expressens kommentarsfält skall hantera det dilemmat.
Moget
(en sak som fascinerar mig är hur lika ideologiska vänstermänniskor och liberaler tycker om bankstödet. Vilket gör att frågan återstår - vem var egentligen FÖR att vi skulle ge så mycket pengar till diverse bankdirektörer som tröst för deras egen inkompetens?)
torsdag, januari 14, 2010
Religiös extremism
Låt oss nu komma ihåg att Pat Robertson, som i klippet ovan förklarar att slavupproret på Haiti var en pakt med djävulen (som de nu alltså får betala för) grundade the christian coalition och ledde det som allmänt kallas den kristna högern i USA. Han försökte bli republikanernas presidentkandidat 1988 och efter att ha misslyckats talade han på konventet och endorsade George Bush d.ä. Hans makt över de högerkristnas politiska arbete och donationer har varit enorm och nästan alla republikanska politiker har därför ansträngt sig för att hålla sig väl med honom (ända fram tills dess att han förklarade att 9/11 var Guds straff för alla New Yorks homosexuella och andra syndare, då tyckte även de att det blev för mycket).
Denne extremist och fanatiker (och rasist) har alltså haft direkt och konkret politiskt inflytande i USA. Det kan vara bra att komma ihåg.
onsdag, januari 13, 2010
Svek mot barnen
Den här texten hade jag i Dalarnas Tidningar i lördags:
”Det de förlorar i språkutveckling tar de igen i närhet”. Kristdemokraten Emma Henriksson kommenterade med den meningen i DN nyheten att många hundra barn i segregerade förorter inte hör talad svenska förrän de börjar skolan.
Deras mammor, som redan i utgångsläget befinner sig kanske allra längst bort från arbetsmarknaden genom dålig utbildning, bristande svenskkunskaper och oket från patriarkala traditioner där kvinnor inte förväntas yrkesarbeta, får nu genom vårdnadsbidraget än mindre drivkrafter att skicka barnen till svenskt dagis.
Endast i invandrartäta områden har vårdnadsbidraget blivit den succé kristdemokraterna hoppades på. Det som beskrevs som en valfrihetsreform får där effekten att barnens möjlighet till integration i det svenska samhället stryps.
”barn lär sig svenska snabbt sedan, de är så receptiva”, säger då Emma Henriksson. Uppenbarligen har hon insikter som saknas hos hela världens expertis på språkutveckling som tvärtom menar att det är den första tiden som är viktigast när det gäller att bli helt flytande på ett språk. Dröjer svenskan tills barnet är 5-6 år gammalt krävs oerhörda ansträngningar för att komma ikapp det som kommit helt naturligt om svenskan funnits där hela tiden, eller åtminstone från 1,5-årsåldern. Visst är barn receptiva, men varför göra livet ännu svårare för barn som redan i utgångsläget har lite sämre förutsättningar än många andra?
Det finns såklart poänger med vårdnadsbidraget, även om det är en smula ironiskt att en regering som driver arbetslinjen som främsta ideologi aktivt vill betala vissa människor, småbarnsföräldrar, att välja det som annars kallas utanförskap. Den vanliga modellen, med yrkesarbetande föräldrar och offentligt subventionerad barnomsorg i dagisform, passar inte alla. Jag kan förstå tanken att vilja öka möjligheten att välja något annat. Men nu ser vi hur bidraget används i praktiken, och det är inte främst som frihetsökning.
Tvärtom offrar vi med bidraget friheten för en ganska stor grupp barn att vara svenskar på något sånär lika villkor som vi andra. Det är deras framtida valmöjligheter vi snävar in i valfrihetens namn. Man kan förstås tycka att friheten för lille Tures mamma eller pappa att vara hemma ett år extra är viktigare än lilla Sorayas frihet att alls kunna delta i det svenska samhället. Men då får man säga att det är det övervägandet man gör. Men det parti som hävdar sig stå på barnens sida förnekar nu i stället att det alls finns problem. Det är, som de åtminstone själva skulle säga, ett svek mot barnen.
”Det de förlorar i språkutveckling tar de igen i närhet”. Kristdemokraten Emma Henriksson kommenterade med den meningen i DN nyheten att många hundra barn i segregerade förorter inte hör talad svenska förrän de börjar skolan.
Deras mammor, som redan i utgångsläget befinner sig kanske allra längst bort från arbetsmarknaden genom dålig utbildning, bristande svenskkunskaper och oket från patriarkala traditioner där kvinnor inte förväntas yrkesarbeta, får nu genom vårdnadsbidraget än mindre drivkrafter att skicka barnen till svenskt dagis.
Endast i invandrartäta områden har vårdnadsbidraget blivit den succé kristdemokraterna hoppades på. Det som beskrevs som en valfrihetsreform får där effekten att barnens möjlighet till integration i det svenska samhället stryps.
”barn lär sig svenska snabbt sedan, de är så receptiva”, säger då Emma Henriksson. Uppenbarligen har hon insikter som saknas hos hela världens expertis på språkutveckling som tvärtom menar att det är den första tiden som är viktigast när det gäller att bli helt flytande på ett språk. Dröjer svenskan tills barnet är 5-6 år gammalt krävs oerhörda ansträngningar för att komma ikapp det som kommit helt naturligt om svenskan funnits där hela tiden, eller åtminstone från 1,5-årsåldern. Visst är barn receptiva, men varför göra livet ännu svårare för barn som redan i utgångsläget har lite sämre förutsättningar än många andra?
Det finns såklart poänger med vårdnadsbidraget, även om det är en smula ironiskt att en regering som driver arbetslinjen som främsta ideologi aktivt vill betala vissa människor, småbarnsföräldrar, att välja det som annars kallas utanförskap. Den vanliga modellen, med yrkesarbetande föräldrar och offentligt subventionerad barnomsorg i dagisform, passar inte alla. Jag kan förstå tanken att vilja öka möjligheten att välja något annat. Men nu ser vi hur bidraget används i praktiken, och det är inte främst som frihetsökning.
Tvärtom offrar vi med bidraget friheten för en ganska stor grupp barn att vara svenskar på något sånär lika villkor som vi andra. Det är deras framtida valmöjligheter vi snävar in i valfrihetens namn. Man kan förstås tycka att friheten för lille Tures mamma eller pappa att vara hemma ett år extra är viktigare än lilla Sorayas frihet att alls kunna delta i det svenska samhället. Men då får man säga att det är det övervägandet man gör. Men det parti som hävdar sig stå på barnens sida förnekar nu i stället att det alls finns problem. Det är, som de åtminstone själva skulle säga, ett svek mot barnen.
måndag, januari 11, 2010
Not so beläst after all
Okej, det här är alltså BBC-listan och då kom jag inte ens upp i hälften. Och nej, jag har faktiskt nästan inte läst något Terry Pratchett alls, so kill me, jag vet att jag borde. Jag måste erkänna att jag inte ens vet vilka flera av författarna på den här listan är... Så det blir ingen pennkjol- och glasögon-utstyrsel alltså. Bittert, faktiskt.
1. The Lord of the Rings, JRR Tolkien
2. Pride and Prejudice, Jane Austen
3. His Dark Materials, Philip Pullman
4. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, Douglas Adams
5. Harry Potter and the Goblet of Fire, JK Rowling
6. To Kill a Mockingbird, Harper Lee
7. Winnie the Pooh, AA Milne
8. Nineteen Eighty-Four, George Orwell
9. The Lion, the Witch and the Wardrobe, CS Lewis
10. Jane Eyre, Charlotte Brontë
11. Catch-22, Joseph Heller
12. Wuthering Heights, Emily Brontë
13. Birdsong, Sebastian Faulks
14. Rebecca, Daphne du Maurier
15. The Catcher in the Rye, JD Salinger
16. The Wind in the Willows, Kenneth Grahame
17. Great Expectations, Charles Dickens
18. Little Women, Louisa May Alcott
19. Captain Corelli's Mandolin, Louis de Bernieres
20. War and Peace, Leo Tolstoy
21. Gone with the Wind, Margaret Mitchell
22. Harry Potter And The Philosopher's Stone, JK Rowling
23. Harry Potter And The Chamber Of Secrets, JK Rowling
24. Harry Potter And The Prisoner Of Azkaban, JK Rowling
25. The Hobbit, JRR Tolkien
26. Tess Of The D'Urbervilles, Thomas Hardy
27. Middlemarch, George Eliot
28. A Prayer For Owen Meany, John Irving
29. The Grapes Of Wrath, John Steinbeck
30. Alice's Adventures In Wonderland, Lewis Carroll
31. The Story Of Tracy Beaker, Jacqueline Wilson
32. One Hundred Years Of Solitude, Gabriel García Márquez
33. The Pillars Of The Earth, Ken Follett
34. David Copperfield, Charles Dickens
35. Charlie And The Chocolate Factory, Roald Dahl
36. Treasure Island, Robert Louis Stevenson
37. A Town Like Alice, Nevil Shute
38. Persuasion, Jane Austen
39. Dune, Frank Herbert
40. Emma, Jane Austen
41. Anne Of Green Gables, LM Montgomery
42. Watership Down, Richard Adams
43. The Great Gatsby, F Scott Fitzgerald
44. The Count Of Monte Cristo, Alexandre Dumas
45. Brideshead Revisited, Evelyn Waugh
46. Animal Farm, George Orwell
47. A Christmas Carol, Charles Dickens
48. Far From The Madding Crowd, Thomas Hardy
49. Goodnight Mister Tom, Michelle Magorian
50. The Shell Seekers, Rosamunde Pilcher
51. The Secret Garden, Frances Hodgson Burnett
52. Of Mice And Men, John Steinbeck
53. The Stand, Stephen King
54. Anna Karenina, Leo Tolstoy
55. A Suitable Boy, Vikram Seth
56. The BFG, Roald Dahl
57. Swallows And Amazons, Arthur Ransome
58. Black Beauty, Anna Sewell
59. Artemis Fowl, Eoin Colfer
60. Crime And Punishment, Fyodor Dostoyevsky
61. Noughts And Crosses, Malorie Blackman
62. Memoirs Of A Geisha, Arthur Golden
63. A Tale Of Two Cities, Charles Dickens
64. The Thorn Birds, Colleen McCollough
65. Mort, Terry Pratchett
66. The Magic Faraway Tree, Enid Blyton
67. The Magus, John Fowles
68. Good Omens, Terry Pratchett and Neil Gaiman
69. Guards! Guards!, Terry Pratchett
70. Lord Of The Flies, William Golding
71. Perfume, Patrick Süskind
72. The Ragged Trousered Philanthropists, Robert Tressell
73. Night Watch, Terry Pratchett
74. Matilda, Roald Dahl
75. Bridget Jones's Diary, Helen Fielding
76. The Secret History, Donna Tartt
77. The Woman In White, Wilkie Collins
78. Ulysses, James Joyce
79. Bleak House, Charles Dickens
80. Double Act, Jacqueline Wilson
81. The Twits, Roald Dahl
82. I Capture The Castle, Dodie Smith
83. Holes, Louis Sachar
84. Gormenghast, Mervyn Peake
85. The God Of Small Things, Arundhati Roy
86. Vicky Angel, Jacqueline Wilson
87. Brave New World, Aldous Huxley
88. Cold Comfort Farm, Stella Gibbons
89. Magician, Raymond E Feist
90. On The Road, Jack Kerouac
91. The Godfather, Mario Puzo
92. The Clan Of The Cave Bear, Jean M Auel
93. The Colour Of Magic, Terry Pratchett
94. The Alchemist, Paulo Coelho
95. Katherine, Anya Seton
96. Kane And Abel, Jeffrey Archer
97. Love In The Time Of Cholera, Gabriel García Márquez
98. Girls In Love, Jacqueline Wilson
99. The Princess Diaries, Meg Cabot
100. Midnight's Children, Salman Rushdie
1. The Lord of the Rings, JRR Tolkien
2. Pride and Prejudice, Jane Austen
3. His Dark Materials, Philip Pullman
4. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, Douglas Adams
5. Harry Potter and the Goblet of Fire, JK Rowling
6. To Kill a Mockingbird, Harper Lee
7. Winnie the Pooh, AA Milne
8. Nineteen Eighty-Four, George Orwell
9. The Lion, the Witch and the Wardrobe, CS Lewis
10. Jane Eyre, Charlotte Brontë
11. Catch-22, Joseph Heller
12. Wuthering Heights, Emily Brontë
13. Birdsong, Sebastian Faulks
14. Rebecca, Daphne du Maurier
15. The Catcher in the Rye, JD Salinger
16. The Wind in the Willows, Kenneth Grahame
17. Great Expectations, Charles Dickens
18. Little Women, Louisa May Alcott
19. Captain Corelli's Mandolin, Louis de Bernieres
20. War and Peace, Leo Tolstoy
21. Gone with the Wind, Margaret Mitchell
22. Harry Potter And The Philosopher's Stone, JK Rowling
23. Harry Potter And The Chamber Of Secrets, JK Rowling
24. Harry Potter And The Prisoner Of Azkaban, JK Rowling
25. The Hobbit, JRR Tolkien
26. Tess Of The D'Urbervilles, Thomas Hardy
27. Middlemarch, George Eliot
28. A Prayer For Owen Meany, John Irving
29. The Grapes Of Wrath, John Steinbeck
30. Alice's Adventures In Wonderland, Lewis Carroll
31. The Story Of Tracy Beaker, Jacqueline Wilson
32. One Hundred Years Of Solitude, Gabriel García Márquez
33. The Pillars Of The Earth, Ken Follett
34. David Copperfield, Charles Dickens
35. Charlie And The Chocolate Factory, Roald Dahl
36. Treasure Island, Robert Louis Stevenson
37. A Town Like Alice, Nevil Shute
38. Persuasion, Jane Austen
39. Dune, Frank Herbert
40. Emma, Jane Austen
41. Anne Of Green Gables, LM Montgomery
42. Watership Down, Richard Adams
43. The Great Gatsby, F Scott Fitzgerald
44. The Count Of Monte Cristo, Alexandre Dumas
45. Brideshead Revisited, Evelyn Waugh
46. Animal Farm, George Orwell
47. A Christmas Carol, Charles Dickens
48. Far From The Madding Crowd, Thomas Hardy
49. Goodnight Mister Tom, Michelle Magorian
50. The Shell Seekers, Rosamunde Pilcher
51. The Secret Garden, Frances Hodgson Burnett
52. Of Mice And Men, John Steinbeck
53. The Stand, Stephen King
54. Anna Karenina, Leo Tolstoy
55. A Suitable Boy, Vikram Seth
56. The BFG, Roald Dahl
57. Swallows And Amazons, Arthur Ransome
58. Black Beauty, Anna Sewell
59. Artemis Fowl, Eoin Colfer
60. Crime And Punishment, Fyodor Dostoyevsky
61. Noughts And Crosses, Malorie Blackman
62. Memoirs Of A Geisha, Arthur Golden
63. A Tale Of Two Cities, Charles Dickens
64. The Thorn Birds, Colleen McCollough
65. Mort, Terry Pratchett
66. The Magic Faraway Tree, Enid Blyton
67. The Magus, John Fowles
68. Good Omens, Terry Pratchett and Neil Gaiman
69. Guards! Guards!, Terry Pratchett
70. Lord Of The Flies, William Golding
71. Perfume, Patrick Süskind
72. The Ragged Trousered Philanthropists, Robert Tressell
73. Night Watch, Terry Pratchett
74. Matilda, Roald Dahl
75. Bridget Jones's Diary, Helen Fielding
76. The Secret History, Donna Tartt
77. The Woman In White, Wilkie Collins
78. Ulysses, James Joyce
79. Bleak House, Charles Dickens
80. Double Act, Jacqueline Wilson
81. The Twits, Roald Dahl
82. I Capture The Castle, Dodie Smith
83. Holes, Louis Sachar
84. Gormenghast, Mervyn Peake
85. The God Of Small Things, Arundhati Roy
86. Vicky Angel, Jacqueline Wilson
87. Brave New World, Aldous Huxley
88. Cold Comfort Farm, Stella Gibbons
89. Magician, Raymond E Feist
90. On The Road, Jack Kerouac
91. The Godfather, Mario Puzo
92. The Clan Of The Cave Bear, Jean M Auel
93. The Colour Of Magic, Terry Pratchett
94. The Alchemist, Paulo Coelho
95. Katherine, Anya Seton
96. Kane And Abel, Jeffrey Archer
97. Love In The Time Of Cholera, Gabriel García Márquez
98. Girls In Love, Jacqueline Wilson
99. The Princess Diaries, Meg Cabot
100. Midnight's Children, Salman Rushdie
Kanon, kanon, eller Isobel leker lärarinna
Den här listan har jag snott av Julia för att jag kände för att känna mig beläst.
"The BBC apparently believes most people will have only read 6 of the 100 books here. Please copy and paste your bolded books read, italicized books as ”want to read”, and then sum up with a head count, so to speak. What does the list say about your reading habits?"
1 Pride and Prejudice – Jane Austen
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte
4 Harry Potter series – JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee
6 The Bible (bara delar)
7 Wuthering Heights – Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four – George Orwell
9 His Dark Materials – Philip Pullman
10 Great Expectations – Charles Dickens
11 Little Women – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (nja, inte kompletta, men väldigt väldigt många verk)
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye – JD Salinger
19 The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams
26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck
29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy
32 David Copperfield – Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis
34 Emma – Jane Austen
35 Persuasion – Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden
40 Winnie the Pooh – AA Milne
41 Animal Farm – George Orwell
42 The Da Vinci Code – Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Lord of the Flies – William Golding
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen
55 A Suitable Boy – Vikram Seth.
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens
58 Brave New World – Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men – John Steinbeck
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island – Bill Bryson
75 Ulysses – James Joyce
76 The Bell Jar – Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt
81 A Christmas Carol – Charles Dickens
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple – Alice Walker
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert
86 A Fine Balance – Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web – EB White
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice – Nevil Shute
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl
100 Les Miserables – Victor Hugo
Jag får alltså 62 av 100, vilket tillfredställer just beläsenhetskänslan (ännu bättre i sammanhanget att jag alltså till min förvåning hade läst FLER än Julia, som annars är den kanske mest belästa person jag känner), men allvarligt, skulle det vanliga vara att man läst blott sex stycken?
Nu är ju den här listan utifrån en anglosaxisk kanon, men om man radade upp motsvarande verk i Sverige, med sådana som Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg och Moa Martinsson i stället för säg Melville och Dickens, skulle folk i allmänhet fortfarande ligga på sex (ursäkta ordvitsandet, men man SKA skriva siffror under tio med bokstäver)?
Jag vet inte, jag är uppenbarligen väldigt långt från verklighetens folk i sådana här frågor, men jag blir lite ledsen om det faktiskt är sant. Mycket av detta är ju barn- och ungdomslitteratur, sådant man fanimig har rätt att få läsa i skolan för sitt rena nöjes skull mer än för något annat. Jag vill att alla barn ska ha läst Roald Dahl, bara för att han är så rolig. Han är rolig för vuxna också förresten, så alla ni som inte läst Häxorna, eller Matilda, eller för all del Kalle och chokladfabriken, iväg till biblioteket, denna folkbildningens hörnsten, med er. Om ni tar med ett valfritt barn på läsfärden får ni extra guldstjärna av fröken Isobel. Jag kan ha knut, pennkjol och glasögon om det känns bättre så.
"The BBC apparently believes most people will have only read 6 of the 100 books here. Please copy and paste your bolded books read, italicized books as ”want to read”, and then sum up with a head count, so to speak. What does the list say about your reading habits?"
1 Pride and Prejudice – Jane Austen
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte
4 Harry Potter series – JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee
6 The Bible (bara delar)
7 Wuthering Heights – Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four – George Orwell
9 His Dark Materials – Philip Pullman
10 Great Expectations – Charles Dickens
11 Little Women – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (nja, inte kompletta, men väldigt väldigt många verk)
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye – JD Salinger
19 The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams
26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck
29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy
32 David Copperfield – Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis
34 Emma – Jane Austen
35 Persuasion – Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden
40 Winnie the Pooh – AA Milne
41 Animal Farm – George Orwell
42 The Da Vinci Code – Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Lord of the Flies – William Golding
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen
55 A Suitable Boy – Vikram Seth.
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens
58 Brave New World – Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men – John Steinbeck
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island – Bill Bryson
75 Ulysses – James Joyce
76 The Bell Jar – Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt
81 A Christmas Carol – Charles Dickens
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple – Alice Walker
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert
86 A Fine Balance – Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web – EB White
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice – Nevil Shute
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl
100 Les Miserables – Victor Hugo
Jag får alltså 62 av 100, vilket tillfredställer just beläsenhetskänslan (ännu bättre i sammanhanget att jag alltså till min förvåning hade läst FLER än Julia, som annars är den kanske mest belästa person jag känner), men allvarligt, skulle det vanliga vara att man läst blott sex stycken?
Nu är ju den här listan utifrån en anglosaxisk kanon, men om man radade upp motsvarande verk i Sverige, med sådana som Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg och Moa Martinsson i stället för säg Melville och Dickens, skulle folk i allmänhet fortfarande ligga på sex (ursäkta ordvitsandet, men man SKA skriva siffror under tio med bokstäver)?
Jag vet inte, jag är uppenbarligen väldigt långt från verklighetens folk i sådana här frågor, men jag blir lite ledsen om det faktiskt är sant. Mycket av detta är ju barn- och ungdomslitteratur, sådant man fanimig har rätt att få läsa i skolan för sitt rena nöjes skull mer än för något annat. Jag vill att alla barn ska ha läst Roald Dahl, bara för att han är så rolig. Han är rolig för vuxna också förresten, så alla ni som inte läst Häxorna, eller Matilda, eller för all del Kalle och chokladfabriken, iväg till biblioteket, denna folkbildningens hörnsten, med er. Om ni tar med ett valfritt barn på läsfärden får ni extra guldstjärna av fröken Isobel. Jag kan ha knut, pennkjol och glasögon om det känns bättre så.
du kära nya samtid
Jag kan på rak arm bara säga att jag vet tre saker som Katrin Zytomierska tycker.
1) Om man gillar sex kan man inte bli våldtagen
2) Om man får missfall beror det på att man har fel inställning till graviditeten
3) Om man blir antastad på krogen beror det på att man utstrålar ointelligens
Utan att gå in på hela den iofs berättigade diskussionen om K Z är en person eller en trollpersona ställer jag mig i min samtidströtthet ändå den ledsamma frågan om hur det kommer sig att en inställning som denna ger många tusen uppskattande läsare. Tycker folk verkligen såhär eller tycker de att det är roligt med någon som "rör om lite"? Å, vad jag hatar uttrycket att röra om lite. Det kan förresten vara så att jag hatar "folk" också.
1) Om man gillar sex kan man inte bli våldtagen
2) Om man får missfall beror det på att man har fel inställning till graviditeten
3) Om man blir antastad på krogen beror det på att man utstrålar ointelligens
Utan att gå in på hela den iofs berättigade diskussionen om K Z är en person eller en trollpersona ställer jag mig i min samtidströtthet ändå den ledsamma frågan om hur det kommer sig att en inställning som denna ger många tusen uppskattande läsare. Tycker folk verkligen såhär eller tycker de att det är roligt med någon som "rör om lite"? Å, vad jag hatar uttrycket att röra om lite. Det kan förresten vara så att jag hatar "folk" också.
söndag, januari 10, 2010
Inte som vi
I dag hände en sådan där spännande sak när bekräftelsen på en medienanalys inkom omedelbart, vid samma frukostbord, samma tidningshög.
Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN om hur vår bild av muslimer präglas av "skäggiga män", att de djupt religiösa eller politiska muslimerna ständigt visas upp som "muslimerna", medan majoriteten människor med muslimsk bakgrund som är helt eller delvis sekulära osynliggörs.
Detta sker hos dem som fruktar det främmande, eller vill frammana sådan fruktan, när de pekar på de mest extrema företrädarna för en i det här fallet rätt slumpmässigt sammansatt grupp och försöker få det att framstå som att dessa är representativa. Men det sker också i all välmening i det korporativt präglade Sverige där den som har en organisation alltid är lite mer synlig än individen. Välmenande svenska politiker ger bidrag till, och vill föra samtal med, djupt religiösa eller politiska islamiska organisationer i tron att de därigenom bygger broar mellan folkgrupper och bidrar till starka identiteter.
Det sker också i medierna. I dag i Svenska Dagbladet finns en stor och stort uppslagen artikel om muslimer i Sverige. Redaktionschef Martin Jönsson beskriver bakgrunden på sin blogg: "Men "det muslimska Sverige", om man över huvud taget kan tala om ett sådant begrepp, är naturligtvis ingen homogen samling, lika lite som "det kristna Sverige" är det. Bland svenska muslimer finns en stor bredd vad gäller etnicitet och geografisk bakgrund - och en ännu större bredd när det gäller inställningen till tron. Sekulariseringen sprider sig dessutom där, liksom i andra grupper i samhället."
Hela syftet är alltså att visa mångfalden, den som så sällan kommer fram. I huvudtexten skrivs lite om sekulariseringen och om att många muslimer är troende på ungefär samma sätt som alla svenskar som nyss firat jul till mammons, eller möjligen mysets, ära snarare än messias.
Men bland porträtten sedan är en av tio icke-religiös. 10 procent. Sju av tio talar om sin tro som helt grundläggande i livet. Det är svårt att veta hur många av Sveriges muslimer som egentligen är sekulära och kulturella muslimer, men det finns 110 000 medlemmar i muslimska församlingar och vi har ca 500 000 invandrare från länder där majoriteten är muslimsk. Om vi räknar bort en del kristna assyrier/syrianer innebär det ändå att bara drygt 25 procent av Sveriges muslimska invandrare är såpass religiösa att de är med i ett samfund. (Siffrorna är självklart bara en uppskattning, det kan ju finnas människor som betraktar sig som troende utan att vara församlingsmedlemmar.) 75 procent i verkligheten blev till 10 procent i SvD. 25 procent blir till 70. Martin Jönsson svarade på min fråga om saken på twitter att meningen inte var att uppnå "total representativitet, om det nu är möjligt", men det här är ju onekligen väldigt väldigt långt från representativitet alls.
Jag tror inte att SvD hade elakt uppsåt. Själva reportaget är bra och intervjuerna med de olika svenska muslimerna är intressanta och visar onekligen på stora skillnader dem emellan. Men ändå hamnar man i fällan att man beskriver just muslimer utifrån deras tro och religiositet (rubriken på förstasidan är "10 nyanser av tro").
Det kan man ju tycka är självklart eftersom Islam nu är en religion, men begreppet muslimer används i allmänhet inte så. När Sverigedemokrater och andra räknar på hur många muslimer som bor i Sverige talar de inte om de där 110 000 församlingsmedlemmarna utan om alla som har muslimsk bakgrund, ibland men inte alltid med undantag för dem som har uttalade andra religioner. Även icke-religiösa muslimer betraktar också sig själva ofta som just muslimer, dock utan någon direkt tro alls. Man firar ramadan för att det är tradition och man gillar maten, man gillar kanske arabisk estetik men skulle hellre njuta av den i ett hamam än i en moské.
Jämförelsen blir därför inte tanken att uttalade kristna skulle intervjuas utifrån sin kristenhet utan lika mycket att etniska svenskar skulle intervjuas utifrån sin svenskhet och då ha den kristna tron som huvudpoäng.
Diskrepansen mellan idealtypen som visas upp och den grupp denna typ anses symbolisera blir obegripligt och tröttsamt stor. Till och med när man uttalat försöker komma ifrån det lever de omedvetna föreställningarna så starkt att det blir som i SvD-reportaget. Vår bild av muslimen kanske inte blir en skäggig man med bomb i turbanen, men väl någon som på konstiga och grundläggande sätt inte är som vi.
Dilsa Demirbag-Sten skriver i DN om hur vår bild av muslimer präglas av "skäggiga män", att de djupt religiösa eller politiska muslimerna ständigt visas upp som "muslimerna", medan majoriteten människor med muslimsk bakgrund som är helt eller delvis sekulära osynliggörs.
Detta sker hos dem som fruktar det främmande, eller vill frammana sådan fruktan, när de pekar på de mest extrema företrädarna för en i det här fallet rätt slumpmässigt sammansatt grupp och försöker få det att framstå som att dessa är representativa. Men det sker också i all välmening i det korporativt präglade Sverige där den som har en organisation alltid är lite mer synlig än individen. Välmenande svenska politiker ger bidrag till, och vill föra samtal med, djupt religiösa eller politiska islamiska organisationer i tron att de därigenom bygger broar mellan folkgrupper och bidrar till starka identiteter.
Det sker också i medierna. I dag i Svenska Dagbladet finns en stor och stort uppslagen artikel om muslimer i Sverige. Redaktionschef Martin Jönsson beskriver bakgrunden på sin blogg: "Men "det muslimska Sverige", om man över huvud taget kan tala om ett sådant begrepp, är naturligtvis ingen homogen samling, lika lite som "det kristna Sverige" är det. Bland svenska muslimer finns en stor bredd vad gäller etnicitet och geografisk bakgrund - och en ännu större bredd när det gäller inställningen till tron. Sekulariseringen sprider sig dessutom där, liksom i andra grupper i samhället."
Hela syftet är alltså att visa mångfalden, den som så sällan kommer fram. I huvudtexten skrivs lite om sekulariseringen och om att många muslimer är troende på ungefär samma sätt som alla svenskar som nyss firat jul till mammons, eller möjligen mysets, ära snarare än messias.
Men bland porträtten sedan är en av tio icke-religiös. 10 procent. Sju av tio talar om sin tro som helt grundläggande i livet. Det är svårt att veta hur många av Sveriges muslimer som egentligen är sekulära och kulturella muslimer, men det finns 110 000 medlemmar i muslimska församlingar och vi har ca 500 000 invandrare från länder där majoriteten är muslimsk. Om vi räknar bort en del kristna assyrier/syrianer innebär det ändå att bara drygt 25 procent av Sveriges muslimska invandrare är såpass religiösa att de är med i ett samfund. (Siffrorna är självklart bara en uppskattning, det kan ju finnas människor som betraktar sig som troende utan att vara församlingsmedlemmar.) 75 procent i verkligheten blev till 10 procent i SvD. 25 procent blir till 70. Martin Jönsson svarade på min fråga om saken på twitter att meningen inte var att uppnå "total representativitet, om det nu är möjligt", men det här är ju onekligen väldigt väldigt långt från representativitet alls.
Jag tror inte att SvD hade elakt uppsåt. Själva reportaget är bra och intervjuerna med de olika svenska muslimerna är intressanta och visar onekligen på stora skillnader dem emellan. Men ändå hamnar man i fällan att man beskriver just muslimer utifrån deras tro och religiositet (rubriken på förstasidan är "10 nyanser av tro").
Det kan man ju tycka är självklart eftersom Islam nu är en religion, men begreppet muslimer används i allmänhet inte så. När Sverigedemokrater och andra räknar på hur många muslimer som bor i Sverige talar de inte om de där 110 000 församlingsmedlemmarna utan om alla som har muslimsk bakgrund, ibland men inte alltid med undantag för dem som har uttalade andra religioner. Även icke-religiösa muslimer betraktar också sig själva ofta som just muslimer, dock utan någon direkt tro alls. Man firar ramadan för att det är tradition och man gillar maten, man gillar kanske arabisk estetik men skulle hellre njuta av den i ett hamam än i en moské.
Jämförelsen blir därför inte tanken att uttalade kristna skulle intervjuas utifrån sin kristenhet utan lika mycket att etniska svenskar skulle intervjuas utifrån sin svenskhet och då ha den kristna tron som huvudpoäng.
Diskrepansen mellan idealtypen som visas upp och den grupp denna typ anses symbolisera blir obegripligt och tröttsamt stor. Till och med när man uttalat försöker komma ifrån det lever de omedvetna föreställningarna så starkt att det blir som i SvD-reportaget. Vår bild av muslimen kanske inte blir en skäggig man med bomb i turbanen, men väl någon som på konstiga och grundläggande sätt inte är som vi.
fredag, januari 08, 2010
Som om barbariet började nu
Hanne Kjöller har en riktigt bra text i dag. Hela den här diskussionen om förändringarna av sjukförsäkringarna har varit så konstig. Blandat med berättigad indignation över uppenbara fel i det nya systemet som tvingar svårt sjuka till arbetsförmedlingen (fel som, såvitt jag begripit rättats till, sent men ändå) finns en ton som helt bortser från de vidriga mänskliga effekter systemet hittills har haft. Som om barbariet började nu.
Vi har kasserat människor, i många fall precis i början av deras yrkesliv, för att det har varit enklast. Människor, oftast kvinnor, har tillåtits gå sjukskrivna för diffusa diagnoser utan att få minsta hjälp med rehabilitering, för att det för alla inblandade inneburit minst motstånd. Det är helt klart att man blir sjukare av att vara långtidssjukskriven på heltid, det finns hur många studier som helst av hur man börjar definiera sig själv utifrån sin sjukdom och bristande arbetsförmåga. För kvinnor har sjukdom genom historien dessutom varit ett enkelt och accepterat sätt att göra uppror utan att det egentligen hotat någon.
I Sverige har vi genom sjukförsäkringen hjälpt detta utåt ofarliga självdestruktiva uppror. Så har man praktiskt kunnat undvika riktiga uppror mot arbetsmiljö, ojämställda relationer och allmän maktlöshet. I de exempel på kvinnor som nu far illa i systemförändringen syns detta ofta tydligt. I går i tidningen fanns en sjuksköterska som gått in i väggen på grund av omänsklig arbetsbelastning som nu var deltidssjukskriven och som sade att hon (man) inte kunde jobba heltid på ett sådant jobb. Är det då inte jobbet det är fel på? Är det då inte alla dessa tusentals jobb i främst offentlig sektor som är så slitsamma, så felorganiserade att vem som helst BLIR sjuk av att jobba heltid som är problemet? Jag vet iofs inte om det är bättre i privat sektor, åtminstone i vård- och omsorgssektorn tycks det vara liten generell skillnad mellan privat och offentlig (vissa privata arbetsgivare är bättre än kommun och landsting, vissa är minst lika dåliga som de allra sämsta offentliga). Sjukförsäkringens funktionssätt har låtit arbetsgivare, inte sällan med politiskt tillsatta huvudmän, arbeta ihjäl sina anställda utan att vare sig behöva bry sig eller egentligen betala för det.
Jag tror inte att den nu införda förändringen är optimal. Att tvinga deltidssjukskrivna att säga upp sig för att söka heltidsjobb är t ex att låta enskilda bära bördan av det som är ett arbetsgivarproblem (och dessutom helt i strid med det Hanne Kjöller i sin artikel talar om som ett samhälle där alla inte är topp-produktiva absolut hela tiden). De sjukdomsalstrande effekterna av sjukskrivning är främst tydliga för heltidssjukskrivningar och att vara arbetslös på heltid måste väl rimligen vara mer i det berömda utanförskapet än att vara sjukskriven på deltid.
Men något måste man göra. Att bara låta detta pågå är orimligt, omänskligt, passiviserande både personligt och politiskt. Jag skulle därför gärna se någon av dem som nu beskriver det nya systemet som ättestupans återinförande förklara hur de vill ändra systemet i stället. Det finns helt säkert bättre förslag än det som nu genomförts. Men man kan faktiskt inte tycka att det var bra förut.
Vi har kasserat människor, i många fall precis i början av deras yrkesliv, för att det har varit enklast. Människor, oftast kvinnor, har tillåtits gå sjukskrivna för diffusa diagnoser utan att få minsta hjälp med rehabilitering, för att det för alla inblandade inneburit minst motstånd. Det är helt klart att man blir sjukare av att vara långtidssjukskriven på heltid, det finns hur många studier som helst av hur man börjar definiera sig själv utifrån sin sjukdom och bristande arbetsförmåga. För kvinnor har sjukdom genom historien dessutom varit ett enkelt och accepterat sätt att göra uppror utan att det egentligen hotat någon.
I Sverige har vi genom sjukförsäkringen hjälpt detta utåt ofarliga självdestruktiva uppror. Så har man praktiskt kunnat undvika riktiga uppror mot arbetsmiljö, ojämställda relationer och allmän maktlöshet. I de exempel på kvinnor som nu far illa i systemförändringen syns detta ofta tydligt. I går i tidningen fanns en sjuksköterska som gått in i väggen på grund av omänsklig arbetsbelastning som nu var deltidssjukskriven och som sade att hon (man) inte kunde jobba heltid på ett sådant jobb. Är det då inte jobbet det är fel på? Är det då inte alla dessa tusentals jobb i främst offentlig sektor som är så slitsamma, så felorganiserade att vem som helst BLIR sjuk av att jobba heltid som är problemet? Jag vet iofs inte om det är bättre i privat sektor, åtminstone i vård- och omsorgssektorn tycks det vara liten generell skillnad mellan privat och offentlig (vissa privata arbetsgivare är bättre än kommun och landsting, vissa är minst lika dåliga som de allra sämsta offentliga). Sjukförsäkringens funktionssätt har låtit arbetsgivare, inte sällan med politiskt tillsatta huvudmän, arbeta ihjäl sina anställda utan att vare sig behöva bry sig eller egentligen betala för det.
Jag tror inte att den nu införda förändringen är optimal. Att tvinga deltidssjukskrivna att säga upp sig för att söka heltidsjobb är t ex att låta enskilda bära bördan av det som är ett arbetsgivarproblem (och dessutom helt i strid med det Hanne Kjöller i sin artikel talar om som ett samhälle där alla inte är topp-produktiva absolut hela tiden). De sjukdomsalstrande effekterna av sjukskrivning är främst tydliga för heltidssjukskrivningar och att vara arbetslös på heltid måste väl rimligen vara mer i det berömda utanförskapet än att vara sjukskriven på deltid.
Men något måste man göra. Att bara låta detta pågå är orimligt, omänskligt, passiviserande både personligt och politiskt. Jag skulle därför gärna se någon av dem som nu beskriver det nya systemet som ättestupans återinförande förklara hur de vill ändra systemet i stället. Det finns helt säkert bättre förslag än det som nu genomförts. Men man kan faktiskt inte tycka att det var bra förut.
torsdag, januari 07, 2010
Gala! Gala?
Isobelsverkstad är alltså nominerad som en av Sveriges bästa politiska bloggar till Aftonbladets stora bloggpris. Det är såklart mycket hedrande, men själv tycker jag att ni i stället ska rösta på Elin Grelsson. Det vore mycket roligare om hon vann. Jag noterat för övrigt att fyra av fem nominerade i klassen är kvinnor, med dessutom stor åldersspridning, så nu kanske vi till slut kan överge den där idén att det bara är unga män som bloggar om annat än mode?
I övriga klasser finns några favoriter, som Weird Science, Nollnolltalet, Lilla Gumman och Hanna Fridén.
Ändå är den övergripande känslan, bortsett från Elins förträffliga nominering, lite, tja, tristess. Finns det inte fler roliga bloggar än så här? Finns det inga nya som spöar alla äldre? Varför finns ingen matbloggkategori (något jag ondgjorde mig över när nomineringen pågick också)? Var är de roliga, intellektuella mode- och sminkbloggarna t ex? (Var är Anna Hellstens parfymblogg i synnerhet?) Det är ju inte bloggprisets fel, direkt, kanske finns det faktiskt inte mer än såhär (Anna har ju t ex tragiskt nog ingen parfymblogg än) men lite bättre än såhär upplever jag ändå min bloggläsande vardag.
I övriga klasser finns några favoriter, som Weird Science, Nollnolltalet, Lilla Gumman och Hanna Fridén.
Ändå är den övergripande känslan, bortsett från Elins förträffliga nominering, lite, tja, tristess. Finns det inte fler roliga bloggar än så här? Finns det inga nya som spöar alla äldre? Varför finns ingen matbloggkategori (något jag ondgjorde mig över när nomineringen pågick också)? Var är de roliga, intellektuella mode- och sminkbloggarna t ex? (Var är Anna Hellstens parfymblogg i synnerhet?) Det är ju inte bloggprisets fel, direkt, kanske finns det faktiskt inte mer än såhär (Anna har ju t ex tragiskt nog ingen parfymblogg än) men lite bättre än såhär upplever jag ändå min bloggläsande vardag.
måndag, januari 04, 2010
Something stupid
Jag avstod från att ta i och tala om hot mot "demokratin" eller "yttrandefriheten" i förra inlägget, om inte annat för att det känns fånigt att ta till sådana begrepp om sig själv. Icke dessto mindre är såklart direkta hot mot människor för något de skrivit något mer än hot mot bara just dessa personer. Om människor hotas till tystnad förtvinar friheten, attacker mot enskilda människor för att de utövar sin frihet, om de så besöker bögklubbar, hädar, demonstrerar eller utför aborter, är mer, och farligare, än misshandel i krogköer eller fejder mellan grannar. Själva poängen med våldet är att det ska vara bredare än så, mottagaren av hoten är inte bara den enskilda person som drabbas utan alla som tystnar, stänger mottagningen eller går omvägar för att inte råka ut för liknande saker.
Det tycker inte Dan Jönsson, som i dag menar att attentatet mot Muhammed-tecknaren Kurt Westergaard tvärtom är ett "attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning", något som i Jönssons värld alltså uppenbarligen inte KAN vara sant samtidigt som det förra. Jönsson har poänger i hur terrorn används som förevändning för en repressiv politik men de försvinner liksom när han inte begriper detta absolut grundläggande. Människors oförmåga att tänka mer än en tanke samtidigt upphör aldrig att förvåna mig.
Uppdatering: Har nu lyssnat på Dan Jönsson i Studio ett mot Expressens Anna Dahlberg. Hon är min redaktör för den som inte vet det, men jag måste erkänna att jag skulle ha varit betydligt mer aggressiv än hon om jag suttit i radiostudion, kanske blev hon bara så häpen över Jönssons resonemang att hon inte fick fram mer.
För det han säger är faktiskt komplett obegripligt. Först säger han att attacken mot Westergaard inte kan ses som en attack mot det öppna samhället eftersom den riktade sig mot någon som "på pin kiv ritat en ganska fånig teckning som sårat miljontals muslimer." En annan anledning var att våldet "drabbar inte urskiljningslöst.". Hur kan detta vara ett argument för hans sak? Nazivåld som riktar sig mot invandrare, judar eller homosexuella är ju inte heller urskiljningslöst, är det inte heller demokratiska hot? Är en ensam galning på stan som har ihjäl folk just urskiljningslöst alltså ett hot mot demokratin i stället då?
Folkmord är generellt rätt specifika, för att ta ett annat politiskt brott, det är dödande riktat för att utradera en hel specifik etnisk grupp. Med Jönssons argument är det inte heller politik just för att det är specifikt riktat.
Som ett bevis för att attacken inte bör ses i ett bredare perspektiv anförde han sedan att dansk polis ju hade beredskap "det här var något man kunnat vänta sig". Så då är attacker mot kända bögklubbar med kontakter med polisen mindre politiskt motiverade än spontana attacker mot killar som håller hand på stan? Han påstår att han inte menar att Westergaard får skylla sig själv, men varför är isåfall polisberedskapen, och vad man kunde vänta sig alls relevant?
Sen säger han att yttrandefriheten hotas i dag. Det håller jag helt med om, se bara på den irländska hädelselagen och det schweiziska minaretförbudet eller västvärldens försök att ta bort rätten att yttra sig anonymt och ologgat av säkerhetstjänster. Kriget mot terrorismen har där en stor den av skulden.
Jönsson menar dock att yttrandefriheten hotas genom att den görs till en kliché av terroristbekämpare. Hur detta sker lyckas han inte förklara, mer än att det alltså handlar om att vi just ser våldsamma attacker mot enskilda som t ex skriver förgripligheter, har fel etnicitet/religion eller ritar fåniga teckningar också som attacker mot den frihet dessa utnyttjar. Yttrandefriheten hotas alltså av att vi försvarar den? Eller?
Allvarligt talat, jag förstår faktiskt inte ens vad han försöker säga. Det finns ingen logik, ingen röd tråd. De enda som hotar yttrandefriheten utifrån detta perspektiv är väl de som i likhet med Jönsson kopplar den till terrorbekrigarnas övriga agenda och inte klarar av att se att det går att vara för något även om samma värde också hyllas av folk man ogillar, kanske rentav utnyttjas till att säga sånt man ogillar. I såfall är det ju Dan Jönsson som hotar yttrandefriheten på pin kiv för att han inte gillar George Bush och kriget mot terrorn. Och det är nog det dummaste jag någonsin hört.
Det tycker inte Dan Jönsson, som i dag menar att attentatet mot Muhammed-tecknaren Kurt Westergaard tvärtom är ett "attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning", något som i Jönssons värld alltså uppenbarligen inte KAN vara sant samtidigt som det förra. Jönsson har poänger i hur terrorn används som förevändning för en repressiv politik men de försvinner liksom när han inte begriper detta absolut grundläggande. Människors oförmåga att tänka mer än en tanke samtidigt upphör aldrig att förvåna mig.
Uppdatering: Har nu lyssnat på Dan Jönsson i Studio ett mot Expressens Anna Dahlberg. Hon är min redaktör för den som inte vet det, men jag måste erkänna att jag skulle ha varit betydligt mer aggressiv än hon om jag suttit i radiostudion, kanske blev hon bara så häpen över Jönssons resonemang att hon inte fick fram mer.
För det han säger är faktiskt komplett obegripligt. Först säger han att attacken mot Westergaard inte kan ses som en attack mot det öppna samhället eftersom den riktade sig mot någon som "på pin kiv ritat en ganska fånig teckning som sårat miljontals muslimer." En annan anledning var att våldet "drabbar inte urskiljningslöst.". Hur kan detta vara ett argument för hans sak? Nazivåld som riktar sig mot invandrare, judar eller homosexuella är ju inte heller urskiljningslöst, är det inte heller demokratiska hot? Är en ensam galning på stan som har ihjäl folk just urskiljningslöst alltså ett hot mot demokratin i stället då?
Folkmord är generellt rätt specifika, för att ta ett annat politiskt brott, det är dödande riktat för att utradera en hel specifik etnisk grupp. Med Jönssons argument är det inte heller politik just för att det är specifikt riktat.
Som ett bevis för att attacken inte bör ses i ett bredare perspektiv anförde han sedan att dansk polis ju hade beredskap "det här var något man kunnat vänta sig". Så då är attacker mot kända bögklubbar med kontakter med polisen mindre politiskt motiverade än spontana attacker mot killar som håller hand på stan? Han påstår att han inte menar att Westergaard får skylla sig själv, men varför är isåfall polisberedskapen, och vad man kunde vänta sig alls relevant?
Sen säger han att yttrandefriheten hotas i dag. Det håller jag helt med om, se bara på den irländska hädelselagen och det schweiziska minaretförbudet eller västvärldens försök att ta bort rätten att yttra sig anonymt och ologgat av säkerhetstjänster. Kriget mot terrorismen har där en stor den av skulden.
Jönsson menar dock att yttrandefriheten hotas genom att den görs till en kliché av terroristbekämpare. Hur detta sker lyckas han inte förklara, mer än att det alltså handlar om att vi just ser våldsamma attacker mot enskilda som t ex skriver förgripligheter, har fel etnicitet/religion eller ritar fåniga teckningar också som attacker mot den frihet dessa utnyttjar. Yttrandefriheten hotas alltså av att vi försvarar den? Eller?
Allvarligt talat, jag förstår faktiskt inte ens vad han försöker säga. Det finns ingen logik, ingen röd tråd. De enda som hotar yttrandefriheten utifrån detta perspektiv är väl de som i likhet med Jönsson kopplar den till terrorbekrigarnas övriga agenda och inte klarar av att se att det går att vara för något även om samma värde också hyllas av folk man ogillar, kanske rentav utnyttjas till att säga sånt man ogillar. I såfall är det ju Dan Jönsson som hotar yttrandefriheten på pin kiv för att han inte gillar George Bush och kriget mot terrorn. Och det är nog det dummaste jag någonsin hört.
söndag, januari 03, 2010
Ibland är hat inte lulzigt alls
Det är inte som om jag varit förskonad tidigare. När jag skrev om invandring i DN för snart tio år sedan fick jag så mycket hot- och hatmail och -brev att jag skaffade hemligt telefonnummer. På den tiden var folk inte så smarta med mail utan skickade stinkande drapor direkt från sina jobbmail-adresser på Ericsson.
Jag har fått sexistiska hatmail från kristdemokratiska politiker (ej anonyma, något jag inte vet hur jag ska tolka faktiskt), de sexistiska påhoppen om mitt utseende eller könsligt relaterade inkompetens eller om hur jag borde knullas eller inte knullas (eller har knullat för att få skriva i tidningen) kan jag faktiskt inte ens räkna, jag fanns på Radio Islams listor över judejournalister (det finns f ö också en flashbacktråd som handlar om huruvida jag är judinna eller inte, men om jag minns rätt var den inte så värst hotfull), jag har fått telefonsamtal där någon inlett städat och prydligt för att efter några meningar börja vråla könsord (rätt många faktiskt under en period), jag har fått hundratals tätt handskrivna brev med texter om det ena eller andra handgripliga sättet att få mig på bättre politiska tankar, "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" var ett av de mer innovativa, som dessutom dök upp på ett vykort föreställande en liten ullig gullig kanin med gul rosett. Jag minns verkligen rosetten.
Jag säger faktiskt inte det här för att jag vill att ni ska tycka specifikt synd om mig, fråga vilken skribent som helst som skriver om ämnen som invandring, homosexualitet, feminism och, uppenbarligen, våldsmonopolet, och lägg till att personen i alla fall under del av sin karriär på sin byline kan tas för unga kvinna, så kommer ni hitta liknande brevskördar hos allihop. Det är så det är. Oftast är det något man kan ta, man låter bli att läsa, man lägger på luren, man skrattar med sina kollegor, man försöker förtvivlat låta bli att stirra ner i den avgrund som är mänsklighetens botten. Ibland tröttnar man lite, ibland blir man mer än rimligt misantropisk, ibland tvivlar man på poängen med den representativa demokratin, men vad ska man göra? (obs, jag är alltså för representativ demokrati, om någon tvivlade).
Det här var på ett övergripande sätt mycket värre innan internet. Med internet menar jag nu inte IP-protokoll utan det internet vi har i dag, med bloggar och tidningskommentarer och twitter och alla människors möjlighet att göra sig hörda. De som tidigare hörde av sig till en tidning var de som var extremt upprörda eller hade alldeles för lite att göra. När så först mail dök upp blev det ett sätt att få även de glada kommentarerna, ibland i alla fall. Ändå mest de riktigt engagerade eller organiserat engagerade. Det blev ett väldigt skevt urval.
I dag är det helt annorlunda. På bloggarna skriver människor för att de är intresserade av politik, inte för att de alltid är heligt upprörda över något. Jag har skrivit tidigare om skillnaden mellan bloggar OM tidningsartiklar och artikelkommentarer, men det finns något i engagemanget också. Av någon anledning tenderar just artikelkommentarer, åtminstone i säg kvällstidningarna och på Newsmill, för det första vara mer eller mindre högerextrema och för det andra vara alldeles otroligt argsinta. Samma sak finns inte alls i bloggvärlden. Här finns ett samtal, som då och då spårar ur bland troll och gråvampyrer (eller såklart bara uppriktiga våldsamma diskussioner) men som ändå förhållandevis ofta håller sig rätt sakligt och respektfullt inför att folk kan tycka olika utan att vara onda. Ännu oftare är folk utpräglat vänliga och kärleksfulla. Åtminstone är det så i min del av den här världen, om man börjar läsa mer renodlat politiska bloggar som befinner sig en bit antingen till höger eller vänster om mig är kommentarsfälten emellanåt rätt läskiga också.
Det har varit perioder i den här bloggens liv, särskilt i början faktiskt när den bara precis sprängt uppmärksamhetsvallen och fått många läsare, när jag fick rätt mycket hatmail och en del obehagliga kommentarer. Det fick mig tillfälligt att misströsta, men jag är som sagt van. Vissa sorters näthat, de lulzigare varianterna, har dessutom uttalat underhållningsvärde.
Det gäller inte den senaste hinken. Det gäller inte de som hittat hit från Expressens kommentarsfält med sina mer eller mindre uttalade hot eller de mail jag fått med mer eller mindre vidrigt innehåll: "Smutsiga vänsterslödder. Hoppas nästa kula sitter mellan dina skabbiga kommunistögon" var en höjdpunkt från gårdagens mailskörd. Jag säger höjdpunkt för att jag försöker hålla tonen lättsam, men i verkligheten finner jag knappt ord för min förstämning. Jag inser att det finns något humoristiskt i att människor som vill försvara just polisen och våldsmonopolet blir så till sig att de vill bilda medborgargarden för syftet, men jag skrattar inte. Dessutom har jag hemskt svårt att begripa hur just den här texten kunde väcka en sådan vrede, jag trodde det var rätt okontroversiellt att peka på de risker som ligger i maktstrukturer. Att polisen emellanåt missbrukar sin makt är ju också alldeles uppenbart för vem som helst som läser tidningen.
Jag tror nu inte att det egentligen finns någon hotbild mot mig. Jag tror att syftet med dessa precis som med de skopor hot och hat jag fått över mig tidigare är att göra mig rädd, att sätta mig på plats, att få mig att tänka till innan jag skriver igen om ämnen som kan framkalla samma sorts reaktioner.
I någon mening har de lyckats. Jag är inte rädd, men däremot uttalat avogt inställd till det rum som varit den här bloggen. Att de kom hit, att de förpestade det som är mitt eget. Jag vet att jag inte har kommentarsmoderering, jag vet att jag tillåter anonyma kommentarer, men det är ju för att jag vill ha den delen av nätet också. Jag vill inte kräva registrering av folk och att själv tvingas läsa eventuella hatspyor för att godkänna eller ej skulle knappast göra något bättre för min sinnesfrid. Nu vet jag dock inte vad jag ska göra. Hatarna från Expressen nöjde ju sig heller inte med att kommentera polisartikeln, de spred ju ut sig och sin galla lite varstans. Kanske måste jag stänga av kommentarerna. Kanske borde jag ha en bloggpaus. Om man vill mig något finns jag ju på twitter i alla fall. Jag vet faktiskt inte. Självklart vet jag att jag borde bli mer hårdhudad, borde rycka på axlarna och låta det försvinna, men det är inte alltid så lätt. Jag vill ju kunna ha rimliga samtal här och då måste man vara inriktad på att lyssna på människor. Det är svårt att kombinera med den där teflonytan som krävs för att palla hatar-bataljonerna.
Jag har fått sexistiska hatmail från kristdemokratiska politiker (ej anonyma, något jag inte vet hur jag ska tolka faktiskt), de sexistiska påhoppen om mitt utseende eller könsligt relaterade inkompetens eller om hur jag borde knullas eller inte knullas (eller har knullat för att få skriva i tidningen) kan jag faktiskt inte ens räkna, jag fanns på Radio Islams listor över judejournalister (det finns f ö också en flashbacktråd som handlar om huruvida jag är judinna eller inte, men om jag minns rätt var den inte så värst hotfull), jag har fått telefonsamtal där någon inlett städat och prydligt för att efter några meningar börja vråla könsord (rätt många faktiskt under en period), jag har fått hundratals tätt handskrivna brev med texter om det ena eller andra handgripliga sättet att få mig på bättre politiska tankar, "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" var ett av de mer innovativa, som dessutom dök upp på ett vykort föreställande en liten ullig gullig kanin med gul rosett. Jag minns verkligen rosetten.
Jag säger faktiskt inte det här för att jag vill att ni ska tycka specifikt synd om mig, fråga vilken skribent som helst som skriver om ämnen som invandring, homosexualitet, feminism och, uppenbarligen, våldsmonopolet, och lägg till att personen i alla fall under del av sin karriär på sin byline kan tas för unga kvinna, så kommer ni hitta liknande brevskördar hos allihop. Det är så det är. Oftast är det något man kan ta, man låter bli att läsa, man lägger på luren, man skrattar med sina kollegor, man försöker förtvivlat låta bli att stirra ner i den avgrund som är mänsklighetens botten. Ibland tröttnar man lite, ibland blir man mer än rimligt misantropisk, ibland tvivlar man på poängen med den representativa demokratin, men vad ska man göra? (obs, jag är alltså för representativ demokrati, om någon tvivlade).
Det här var på ett övergripande sätt mycket värre innan internet. Med internet menar jag nu inte IP-protokoll utan det internet vi har i dag, med bloggar och tidningskommentarer och twitter och alla människors möjlighet att göra sig hörda. De som tidigare hörde av sig till en tidning var de som var extremt upprörda eller hade alldeles för lite att göra. När så först mail dök upp blev det ett sätt att få även de glada kommentarerna, ibland i alla fall. Ändå mest de riktigt engagerade eller organiserat engagerade. Det blev ett väldigt skevt urval.
I dag är det helt annorlunda. På bloggarna skriver människor för att de är intresserade av politik, inte för att de alltid är heligt upprörda över något. Jag har skrivit tidigare om skillnaden mellan bloggar OM tidningsartiklar och artikelkommentarer, men det finns något i engagemanget också. Av någon anledning tenderar just artikelkommentarer, åtminstone i säg kvällstidningarna och på Newsmill, för det första vara mer eller mindre högerextrema och för det andra vara alldeles otroligt argsinta. Samma sak finns inte alls i bloggvärlden. Här finns ett samtal, som då och då spårar ur bland troll och gråvampyrer (eller såklart bara uppriktiga våldsamma diskussioner) men som ändå förhållandevis ofta håller sig rätt sakligt och respektfullt inför att folk kan tycka olika utan att vara onda. Ännu oftare är folk utpräglat vänliga och kärleksfulla. Åtminstone är det så i min del av den här världen, om man börjar läsa mer renodlat politiska bloggar som befinner sig en bit antingen till höger eller vänster om mig är kommentarsfälten emellanåt rätt läskiga också.
Det har varit perioder i den här bloggens liv, särskilt i början faktiskt när den bara precis sprängt uppmärksamhetsvallen och fått många läsare, när jag fick rätt mycket hatmail och en del obehagliga kommentarer. Det fick mig tillfälligt att misströsta, men jag är som sagt van. Vissa sorters näthat, de lulzigare varianterna, har dessutom uttalat underhållningsvärde.
Det gäller inte den senaste hinken. Det gäller inte de som hittat hit från Expressens kommentarsfält med sina mer eller mindre uttalade hot eller de mail jag fått med mer eller mindre vidrigt innehåll: "Smutsiga vänsterslödder. Hoppas nästa kula sitter mellan dina skabbiga kommunistögon" var en höjdpunkt från gårdagens mailskörd. Jag säger höjdpunkt för att jag försöker hålla tonen lättsam, men i verkligheten finner jag knappt ord för min förstämning. Jag inser att det finns något humoristiskt i att människor som vill försvara just polisen och våldsmonopolet blir så till sig att de vill bilda medborgargarden för syftet, men jag skrattar inte. Dessutom har jag hemskt svårt att begripa hur just den här texten kunde väcka en sådan vrede, jag trodde det var rätt okontroversiellt att peka på de risker som ligger i maktstrukturer. Att polisen emellanåt missbrukar sin makt är ju också alldeles uppenbart för vem som helst som läser tidningen.
Jag tror nu inte att det egentligen finns någon hotbild mot mig. Jag tror att syftet med dessa precis som med de skopor hot och hat jag fått över mig tidigare är att göra mig rädd, att sätta mig på plats, att få mig att tänka till innan jag skriver igen om ämnen som kan framkalla samma sorts reaktioner.
I någon mening har de lyckats. Jag är inte rädd, men däremot uttalat avogt inställd till det rum som varit den här bloggen. Att de kom hit, att de förpestade det som är mitt eget. Jag vet att jag inte har kommentarsmoderering, jag vet att jag tillåter anonyma kommentarer, men det är ju för att jag vill ha den delen av nätet också. Jag vill inte kräva registrering av folk och att själv tvingas läsa eventuella hatspyor för att godkänna eller ej skulle knappast göra något bättre för min sinnesfrid. Nu vet jag dock inte vad jag ska göra. Hatarna från Expressen nöjde ju sig heller inte med att kommentera polisartikeln, de spred ju ut sig och sin galla lite varstans. Kanske måste jag stänga av kommentarerna. Kanske borde jag ha en bloggpaus. Om man vill mig något finns jag ju på twitter i alla fall. Jag vet faktiskt inte. Självklart vet jag att jag borde bli mer hårdhudad, borde rycka på axlarna och låta det försvinna, men det är inte alltid så lätt. Jag vill ju kunna ha rimliga samtal här och då måste man vara inriktad på att lyssna på människor. Det är svårt att kombinera med den där teflonytan som krävs för att palla hatar-bataljonerna.
lördag, januari 02, 2010
Snutskräck
I dag skriver jag om min tveksamhet inför våldsmonopolet. Det är redan fest i kommentarsfältet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
