En litania om önskan att åter bli människa

Förra året badade jag i Spymlans fontän. I onsdags hade de invigning. Gratisdrinkar, sommarstockholm, massor av människor jag gillar. Själv satt jag med alla mina 90 kilo på en pall i mitt kök och grät för att jag hade så ont i fogarna och för att det inte fanns någon mat hemma som omedelbart kunde häva mitt blodsockerfall. Jag är så jävla klar med det här att vara gravid.

Och det är inte bara de fysiska plågorna, eller ens att Ernst Brunner tycker att han får ta på en, helt oombedd. Jag vill bli människa igen. En människa med ett otroligt efterlängtat friskt levande barn, och på så sätt en radikalt annan människa än innan, men i alla fall människa. Det är något med graviditet som river bort mänskligheten, integriteten, individualiteten. Som gravid blir skiljelinjen mellan att vara kvinna och att vara människa glasklar. För just i dessa månader är man bara kvinna. Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.

Mina individuella behov försvinner. Mina individuella rättigheter försvinner. Människor, inom vården och annorstädes, tycker sig ha all rätt att berätta för mig vad jag gör rätt och vad jag gör fel. Som bärare av det framtida folkmaterialet är din kropp inte din, den är samhällets. Det är matråd som, om man följde dem alla, knappt skulle lämna några säkra livsmedel kvar. Ena veckan är fisk farligt, nästa är det nödvändigt för barnets intelligens. "Du motionerar väl ordentligt?" Nja, jag kan ju inte gå för att det gör för ont. "Det är mycket viktigt att röra på sig." Jaha.

Det moraliseras bortom alla gränser kring den havandes livsföring. Allt som inte kan garanteras vara säkert bör ses som osäkert. Om de reglerna påtvingades någon enda annan grupp i samhället skulle revolten vara omedelbar. Även i de fall när riskerna är långt mycket större. Främlingar kommenterar hur stor, eller hur liten, magen är. De vill veta hur man tänkt sig förlossningen, bara för att döma ut de vaga tankar man alls går med på att dela med sig av för att därefter följa upp med någon skräckberättelse om blodbad och klipp och stygn och dygnslånga plågor. Jaså, hade du tänkt att jobba så tidigt, det kommer aldrig att gå. Och tänk på barnet! Att ha några egna intressen, bortom barnets väl, är djupt suspekt. Vilket ingen känner sig hämmad inför att deklarera heller.

Just det gäller alltså bara den blivande modern, inte den blivande fadern. En bekant berättade om att hon hade haft tidiga sammandragningar. Det var inget farligt, men kollades förstås upp ordentligt. När de försäkrat sig om att barnet mådde bra frågade hon "Betyder det här att jag ska avstå från sex?" Vårdpersonalen stirrade på henne. "Jag förstår verkligen inte varför du skulle tänka på något sånt" sa en. "Det är väl bara bra övning inför när bebisen kommer" sa en annan "sen lär det ju inte bli något på några år." När hon fortsatte att fråga om det var penetration som var riskabelt eller om det även gällde orgasmer behandlade de henne som om hon var mentalsjuk och vägrade svara. Detta samtidigt som pappakurser, fortfarande, koncentreras på hur hemskt det känns för blivande och nyblivna fäder om de inte får ligga.

Jag vet att det här inte upphör när barnet kommer. Sedan är det amning och sömn och barnuppfostran som alla har synpunkter på. Men då slipper man ju foglossningen i alla fall. Och kan dricka vin. Och har en unge i famnen. Förhoppningsvis blir det därför lättare att uthärda välvillighetens förtryck.