"Klart de ska få gå med vinst."
För alla politiker och politiska debattörer in till någonstans i mitten av socialdemokratin är det här ett självklart uttalande. Och på fria marknader, som exempelvis den för lågprisvaror, ska folk förstås få göra så stora vinster de kan.
På sånt som inte är marknader, som i offentligt upphandlad äldrevård, är det mer tveksamt. ﾄndå är det just där som det inledande citatet ofta kommer fram. Sannolikt beror det på att många inte riktigt tänker på vad marknader är.
I vissa länder säljs äldrevård på marknaden. Enskilda kan välja och välja bort företag och eftersom det är deras egna pengar har de hög motivation att kontrollera kvaliteten och göra nya val om de är missnöjda. Företagen vill förstås göra så hög vinst som möjligt, men måste hela tiden se till att kunden är nöjd. För att maximera vinst med nöjd kund premieras effektivisering, nytänkande och innovationer. Det kallas marknadsekonomi, och även om detta är en idealbild fungerar det faktiskt på många områden just så.
Att upphandla exempelvis ett vårdhem är annorlunda. Det finns en kund: kommunen, och en säljare, låt oss säga Carema. Kommunen betalar med någon annans pengar, och kommundirektörerna har inte alltid så värst hög motivation att kontrollera kvaliteten. Avtalet är ofta långa, så någon direkt möjlighet att välja om finns inte heller. Slutkonsumenten har ingen möjlighet att påverka processen, det är inte de som bestämmer vem som ska driva det där äldrehemmet.
Visst finns viss valfrihet också för brukaren, men köerna till vårdhem är enorma och den pensionär som behöver sådan hjälp tar i allmänhet den plats hon tilldelas.
Vinstintresset står här utan den motkraft som finns på fria marknader. Det är väldigt lätt att se riskerna. Man kan tjäna pengar på att dra in på kvalitet, utan att de gamla har någon reell möjlighet att välja bort och utan att kommunerna, den egentliga kunden, har så stort intresse av att kontrollera det.
Finns då inte de riskerna också i offentlig vård? Självfallet. Ondska och dumhet är knappast vanligare bland privata företag än i offentlig verksamhet. Därför måste också offentlig vård kontrolleras. Skillnaden är att utan egenintresse hos personal eller bemanningsansvariga krävs närmast ondska eller dumhet för att låta de gamla sitta där nerkissade framför teven. Med ett eget vinstintresse krävs godhet och heder för att helt säkert låta bli. Det är en viktig distinktion. Det finns många grader av mänsklighet däremellan.
Det offentliga köper in massor av saker av vinstdrivande företag. Men om pennorna på kommunhuset inte fungerar är de lätta att reklamera. Vård är en komplicerad verksamhet, för att kunna ha så hård kontroll som krävs för att säkerställa kvalitet, riskerar man därför att helt ta bort de fördelar som vinsten ger på en riktig marknad. Måste kommundirektörerna detaljreglera för att undvika vanvård, minimeras möjligheter till effektivisering och innovationer. Vinsten har då endast poäng för ägaren.
I de flesta andra länder är det här självklart. Antingen finns vinsttak eller så får bara ideella krafter bedriva skattebetald vård. I Sverige står vi i stället upp för kapitalistens rätt att göra skattefinansierade storvinster helt utan risk.
Publicerad i Expressen 31 december 2012.
lördag, december 31, 2011
fredag, december 30, 2011
För att bli smal måste jag bli ätstörd, igen
"Ät upp ordentligt, du är ju pojke. Pojkar äter mycket." Ungefär detta sades till min son under julen. Eftersom jag är en väluppfostrad person reagerade jag inte just där och då efter vad jag kände. T ex började jag inte gråta. T ex sprang jag inte därifrån med barnet under armen.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
torsdag, december 22, 2011
Finansmarknaderna som konst - mer samhällsfarligt än Piss Christ
Del fyra i en serie om antimarknader
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
Vad som är helt tydligt med såväl algoritmhandel i allmänhet som med specifika instrument som exchange traded funds, där man handlar i en fiktiv fond som kopplas till värdet av ett visst antal aktiers utveckling utan att de facto äga dessa, eller kreditswappar, som med de hoppaketerade subprimelånen, är att vi kommit väldigt långt från det som antas vara finansmarknadernas själva syfte.
Ingenting av detta handlar om att allokera kapital till produktiva verksamheter. Snarare bör det ses som ett globalt casino, där den smarte eller tursamme spelaren kan göra en förmögenhet helt utan att något kapital allokeras alls utom så småningom till honom. I själva verket är det ju egentligen bara nyemitterade aktier som ger kapital direkt till verksamheter, all övrig finanshandel är bortom och ovanför de produktiva företagen.
När 700 000 avslut görs varje dag på Stockholmsbörsen - upp från 50 000 för bara tio år sedan, innan robothandeln började – hindras tvärtom investerare att nå fram till de företag som behöver kapital. Bruset döljer fakta på marken, transparensen försvinner. Bara existensen av dessa casinoliknande finansinstrument utan koppling till produktion konkurrerar ut reella företag. Mängden kapital är inte oändlig, det som satsas på casinot satsas inte i verksamheter.
Här motverkas aktivt en effektiv kapitalallokering, något som för all del också sker genom användandet av så kallade skatteparadis. Om världens förmögna kunde ägna en bråkdel av den energi som ägnas åt att hitta lägsta möjliga skatt och mesta möjliga hemlighetsmakeri kring sina pengar åt att i stället hitta optimala investeringsobjekt för att tjäna maximalt med pengar skulle väldigt mycket vara vunnet.
Då syftar jag inte bara på hur pengar som ursprungligen tjänats på hederligt sätt genom ägarnas iver att undvika skatt och insyn också skapar grund för system där kriminella enkelt och praktiskt kan tvätta pengar från verksamheter som droger, trafficking, illegal vapenhandel. När man som investerare driver på för mer sekretess är det alltså en direkt hjälpande hand till verksamheter man förmodligen inte sympatiserar med, men det bidrar också till generellt minskad transparens i ekonomin. Är det något dagens komplexa förvirrande volatila världsekonomi inte behöver mer av är det sekretess.
Bubbledrivare
Ett annat argument för finansmarknadernas samhällsnytta och indirekt för att lämna dem ifred, är att de skapar likviditet i marknaden. Det är möjligen sant i högkonjunktur, men då är det tveksamt om verkligen enbart är av godo. På många håll kan man tvärtom se hur venture capital-pengar primärt skapar och driver bubblor genom sin kollektiva jakt på just de verksamheter som i varje specifikt läge upplevs som heta, må det vara internetkonsulter eller nanoteknologi.
Under krisen 2008 höll sedan bankerna tvärtom så hårt i pengarna, också de pengar de fick av stater med det direkta syftet att låna ut och mildra krisen, att hela världsekonomin fick likviditetsbrist. Företag bortom tidsspecifika buzzwords berättar dessutom kontinuerligt om svårigheterna att få tag på riskkapital, särskilt för verksamheter där vinstmöjligheterna må vara stora men mer långsiktiga.
Det sämsta av flera världar
Den fria marknaden bygger på fri konkurrens, fri prissättning och på likvärdig total information. Nu är det förstås en teoretisk modell som aldrig finns i verkligheten, men den senaste och möjligen enda gången finansmarknaderna varit ens i närheten av en fri marknad var förmodligen på valuta- och kreditmässorna i Antwerpen och Besançon på 1500-talet. Det vi har nu möjligen det sämsta av flera världar, med nära nog total frihet på vissa områden kombinerat med bristande insyn, statligt uppmuntrad ansvarslöshet, elefantiasias bland statsgödda institutioner som både är samhällsbärare och vansinniga risktagare för egen vinning. Om man nu tror att friare marknader i allmänhet fungerar bättre än de mer ofria finns det några saker som behöver göras.
När man börjar tala om att reglera finansmarknaderna, eller ännu mer kanske beskatta finansiella transaktioner, talar många om det stora välstånd som fri finansiell innovation lett till och hur framtida tillväxt hotas av sådana tilltag. Man behöver inte gå så långt som förre federal reservechefen Paul Volcker som på frågan om vilka finansiella innovationer som bevisligen levererat samhällsnytta bara kom på en enda: bankomaten. Men den forskning som finns visar inte så mycket mer än att dåliga regleringar är dåliga, och den tar sällan eller aldrig upp den senaste utdragna krisen och påföljande bankakuter. Att finansiell innovation kan leda till BNP-tillväxt är uppenbart, men den extrema volatilitet som just vår version av låtsat fria finansmarknader lett till har sina alldeles egna risker.
Nöjesfält för ojämlikhet
Tillväxten måste också ses i perspektiv av den fördelning som uppstår i en finansdriven ekonomi som vår. I USA, visade siffror nyligen, äger de rikaste 400 personerna lika mycket som den fattigaste halvan av hela befolkningen. Det handlar nästan uteslutande om personer aktiva inom finansbranschen. Man behöver inte vara rättvisepatosfylld socialist för att finna detta anmärkningsvärt, särskilt inte i vetskap om de enorma belopp av skattemedel som nyligen satsats på att täcka upp för dessa personers misstag.
Den sortens ogrundade extrema ojämlikhet har tidigare bara funnits i råvarurika diktaturer och de spänningar som uppstår i dess följd är destabiliserande för hela samhällen. I både USA och England, med liberala välfärdsstater och skatteparadisliknande finansregleringar, har den samtida finanskapitalismen försämrat livsvillkoren för den breda medelklassen, samtidigt som ett litet fåtal blivit ultrarika.
Det är de dubbla rollerna som spökar. Finansinstitutionerna som en av kapitalismens grunder tycks ha fått oss att överse med att finansmarknaderna i realiteten förvandlats till ett nöjesfält för spelgalningar, eller till något som konservativa på andra områden skulle döma ut som degenererad konst. Sett till samhällseffekterna är dock detta verk långt mer oroande än aldrig så många Piss Christ.
(De tidigare delarna i serien finns här, här och här, introt här)
tisdag, december 20, 2011
"Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label", del tre i en serie om antimarknader och banker
Hur ser det då ut nu, efter räddningspaketen? De amerikanska storbankerna är 20 procent större än innan, och därmed än mer omöjliga att låta bli att hjälpa om de klantar sig igen. Och det kommer de att göra. Mitt under pågående statshjälp valde banker som Goldman Sachs att börja köpa upp de giftiga subprimelånepaketen igen, för att därefter kunna sälja dem till staten för några extra hjälpdollar, som ett bistert eko av hur de i momentet innan spelat mot samma subprimelån som de sålde på intet ont anande. Det spelar ingen roll hur marknaden går, man kan tjäna pengar oavsett, och om man inte kan så lämpar man förlusten på staten.
I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.
I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.
För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.
Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.
Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.
För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?
Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”
Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.
(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)
I den pågående eurokrisen syns heller ingen återhållsamhet i bankernas agerande, ingen nyvunnen riskmedvetenhet. Och varför skulle det? En viktig orsak till att EU-länderna varit så oförmögna att hantera den pågående krisen är att politikerna på inga villkor vill låta franska och tyska banker ta konsekvenserna av lättsinniga lån med låg säkerhet till exempelvis Grekland. Den mentala låsning som tydliggjorts i dessa halvhjärtade dödsdömda räddningspaket ger bankerna rätt.
I Sverige hade regeringen 2008 chansen att kräva uppstyckning av exempelvis konkursmässiga Swedbank i utbyte mot lånegarantierna, men det valde Anders Borg bort, trots att det både hade kunnat öka konkurrensen på bankmarknaden och minska riskerna att staten skulle få återkomma med nya pengar. Inte heller har regler införts om att dela upp trading, affärsbanker, sparbanker i olika företag, något som skulle minska samhällsriskerna vid finanskriser.
För vad är egentligen anledningen till att banker, sparbanker eller affärsbanker alls ska få ägna sig åt exempelvis egen trading? Det tjänar stora pengar åt banken när det går bra, förstås, men riskerar i förlängningen spararnas pengar om det går dåligt. Banken har ju inga andra, särskilt inte om man som Swedbank gjorde fram till helt nyligen, delar ut grundkapitalet till aktieägarna genom återköp av aktier.
Egen trading har andra grundläggande problem också, som konflikten mellan de råd som banken ger till sina kunder och bankens egna affärer. Inte sällan agerar bankernas egna handlare helt motsatt mot vad de rekommenderar för kundernas räkning, och det är i realiteten helt omöjligt att säkerställa att inte råd ges till kunder med själva syftet att banken ska kunna tjäna mer på sina egna affärer. Det ger också stora möjligheter till indirekt insiderhandel, när banken sitter på information om vad en kund vill göra för affärer och kan utnyttja denna kunskap i sin egen trading. Banker måste förvisso också ha viss egen handel, för att kunderna ska kunna göra sina transaktioner, men den spekulativa handeln hör inte dit.
Men politikerna har inte bara skapat nya glada vinster i nyss konkursmässiga företag, de säger också uttalat att konceptet ansvarstagande inte behövs här. Tvärtom, ansvarslösheten belönas aktivt. Den som tar höga risker får vinsterna när det går bra, men slipper förlusterna när det går dåligt. Hur politikerna inbillar sig att detta ska leda till något gott över huvud taget för samhällsekonomin är obegripligt. Här återkommer Mats Qviberg och Adam Smiths gemensamma uppfattning om för- och nackdelar med aktiebolaget.
För bör institutioner som enligt allmän konsensus inte får gå omkull, få drivas i en form som är till för att slippa ansvar? Bör dessa aktiebolags styrelser få teckna ansvarsförsäkringar för att slippa själva stå till svars om brott begås eller förmögenheter försnillas? HQ Banks styrelse hade sådana försäkringar, för övrigt. Ansvar är inte så populärt. På motsvarande sätt kan man fråga sig om man verkligen ska få organisera ersättning till finansaktörer enligt bonussystem. Ger inte det också onödiga incitament till hejdlöst risktagande med andra människors pengar?
Man kan också fråga sig, som exempelvis finansmannen och succéförfattaren Nassim Nicholas Taleb gör, om dagens extremt avancerade finansiella instrument över huvud taget bör vara lagliga. Den globaliserade ekonomin är extremt komplex, säger Taleb, och den komplexiteten måste motverkas av enkelhet och genomskinlighet. "Do not give children sticks of dynamite, even if they come with a warning label: Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it.”
Till och med Qviberg har ju påstått att han inte egentligen begrep de finansinstrument HQ handlade med, och även om den naiva oskulden är omstridd är det intressant att vi alls accepterar instrument som är så komplicerade att den som ytterst bestämmer över en finansinstitution kan hävda en sådan sak.
(Tidigare avsnitt i serien finns här och här, introt här)
måndag, december 19, 2011
Mikael Wiehe gillar inte satir
När jag först hörde Peter Santessons och Sanna Raymans kamplåt för Slussen skrattade jag så att jag hällde ut kaffe över mig själv. Det var det rätt många som gjorde, i den lilla sfär som är politiskt intresserade svenska (eller bara stockholmska?) internetianer. Sen hände inget, sen klubbades Slussen-beslutet (ett beslut som en av motståndarna f ö jämförde med Stockholms blodbad) och jag hade nästan glömt den där roliga sången.
Så får jag höra i kväll på twitter att Mikael Wiehes bolad United Stage Artists hört av sig till Santesson/Rayman och krävt att de ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”. Inte bara det, de har också hört av sig till andra som länkat låten och krävt att de skulle ta bort länkarna.
Jag är inte hundra på hur upphovsrätten fungerar gentemot satir, i amerikansk lag finns en uttalat undantag för satir, men möjligen finns det inte i Sverige. I såfall är det dock bara ännu ett belägg för att upphovsrätten som den är utformad i dag inte är anpassad för samtida medieanvändning. En satirisk sång, helt utan kommersiella motiv, borde enligt all rimlig rättskänsla förstås vara laglig att spela in och lägga upp på en hemsida eller på youtube utan att personen som satiriseras ska kunna ha invändningar. För text finns sådana undantag, och är självklara i fria samhällen, att musik skulle fungera på ett annat sätt tyder bara på att lagarna isåfall borde ändras.
Så får jag höra i kväll på twitter att Mikael Wiehes bolad United Stage Artists hört av sig till Santesson/Rayman och krävt att de ”omedelbart ta bort detta från er hemsida och alla andra eventuella sammanhang”. Inte bara det, de har också hört av sig till andra som länkat låten och krävt att de skulle ta bort länkarna.
Jag är inte hundra på hur upphovsrätten fungerar gentemot satir, i amerikansk lag finns en uttalat undantag för satir, men möjligen finns det inte i Sverige. I såfall är det dock bara ännu ett belägg för att upphovsrätten som den är utformad i dag inte är anpassad för samtida medieanvändning. En satirisk sång, helt utan kommersiella motiv, borde enligt all rimlig rättskänsla förstås vara laglig att spela in och lägga upp på en hemsida eller på youtube utan att personen som satiriseras ska kunna ha invändningar. För text finns sådana undantag, och är självklara i fria samhällen, att musik skulle fungera på ett annat sätt tyder bara på att lagarna isåfall borde ändras.
Storleken har betydelse, del två i en serie om antimarknader och banker
Nu kan man kanske inte moralisera över att bankirerna tar de skattepengar de kan. Eller, det kan man förstås, men det hjälper inte särskilt, inte ens om det är finansministern som med bister stämma läxar upp diverse direktörer för ersättningsmässiga excesser. Utskällningen är ändå bara fernissa på den underliggande logik som räddningspaketen en gång för alla slagit fast: Ni behöver inte ta ansvar. Vinsterna är era, förlusterna är någon annans och ha det bara roligt så länge.
Här finns en annan fråga inbäddad. Varför har vi finansmarknader? Det kan tyckas som en konstig sak att fråga sig, och på intet sätt vill jag med den antyda att allting som finns måste avkrävas ett konkret och identifierbart syfte. Konst finns för konstens egen skull, inga konstigheter. Men bör finansmarknaderna ses som konst?
Om man frågar en ekonom blir svaret förmodligen nej. Finansmarknaderna är ytterst till för att på ett så effektivt sätt som möjligt allokera kapital dit det gör mest nytta. De har också det angränsande syftet att öka likviditeten i ekonomin, se till så att det finns pengar. Detta är klassisk nationalekonomisk teori, och det är för att göra denna marknad så fri och därmed så effektiv som möjligt som den kontinuerligt avreglerats sedan början av 80-talet.
Har det fungerat? Rinner kapitalet nu fritt i hela världen till den mest produktiva verksamheten? Har företag lätt att få tag på pengar till spännande potentiellt högproduktiva verksamheter? Går ineffektiva verksamheter under för att ge plats åt nya i den kreativa förstörelse som är kapitalismens motor?
Ett enkelt svar: nej.
Ett lite mer komplicerat svar: hahahahahahahahaa, nej.
Man ska inte raljera. Särskilt inte som den reala effekt bristerna i finansmarknaderna haft är en utbredd ekonomisk osäkerhet som både ger fattigdom och utsatthet och i förlängningen ett politiskt klimat av rädsla och motsättningar mellan människor och grupper. Det är dock väldigt svårt att se oberört på de vackra liberalt nationalekonomiska teorierna om hur det borde fungera och samtidigt på verklighetens krassa skatteunderstött ansvarslösa antikapitalism.
Antikapitalism ligger illa i munnen som begrepp för de finansmarknader högern i allmänhet värnar och vänstern impotent tvingats acceptera. Men det är för att vi sällan ser bortom antagandet att det som är bra för kapitalister också skulle vara kapitalism. Finansmarknaderna och deras politiska hantering har otvivelaktigt tjänat Morgan Stanley, Goldman Sachs, Swedbank och SEB väl. Kapitalismen, om vi med det menar reellt fria marknader, har inte njutit samma framgångar.
Låt oss exempelvis titta på storleken. För bankernas storlek har sin egen inneboende logik och problematik. Företag blir nämligen aldrig riktigt stora utan statliga privilegier eller subventioner. Det stämmer genom hela den mänskliga ekonomiska historien liksom med grundläggande liberala ekonomiska uppfattningar om marknadens fördelar framför planekonomin. Stora företag är ju i sig själva stora planekonomier, internt i företagen finns ingen fri prissättning på en marknad utan enbart planer och centraliserade beslut. Det finns skalfördelar, men vid en viss punkt blir de, på fria marknader, nackdelar. Oavsett bransch kan man därför utgå från att jättarna någon gång längs vägen, oftast återkommande, haft en statligt hjälpande hand.
Vad gäller banker är det helt uppenbart, och gäller inte bara det sena 00-talets bidragsexcesser. Från de allra första bankerna i 1400-talets Italien har konkurrensen i allmänhet varit satt ur spel genom monopol eller oligopol, det har funnits få aktörer som alla varit beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen har det dessutom funnits mycket liten arbetsdelning, den enskilde 1400-talsköpmannen var bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov. Dessa multipla roller lever indirekt kvar än i dag när banker samtidigt är samhällsinstitutioner och affärsdrivande verksamheter.
Men att marknaden satts ur spel genom historien behöver ju inte betyda att vi måste fortsätta. Vad vi gjort genom räddningsaktionerna, och fortsätter nu i den pågående eurokrisen, är att upprätthålla dessa kolosser, på bekostnad av den långsiktiga stabilitet som ligger i kreativ förstörelse. När något litet och olönsamt går omkull lämnar det ju bara en plats öppen.
När vi envist förhindrar detta från att hända, dessutom på ett så viktigt område som finanssektorn, förhindrar vi aktivt de mest grundläggande funktionerna i en fri ekonomi och bidrar till att kolosserna bara blir större och större, mer och mer oförstörbara, mer och mer risktagande utan ansvar.
En anledning till att hela västvärlden valde att stödja sina finansaktörer med skattemedel var alltså att de ansågs vara för stora för att det skulle vara ansvarsfullt att låta dem gå omkull. Too big to fail, hette det.
En konkurs för en stor bank skapar sådana stormar på hela marknaden, med så väldiga konsekvenser för vanliga företag och småsparare att samhällsnyttan kräver nästan vilka räddningsinsatser som helst. Lägg dessutom till att bankerna är så tätt sammankopplade att det finns risk för dominoeffekter när de allihop oftast hållit sig med samma (ofullständiga) riskanalyser och därmed sitter med samma dåliga affärer, samma förluster.
(tidigare avsnitt i den här serien finns här, och introtexten här)
Här finns en annan fråga inbäddad. Varför har vi finansmarknader? Det kan tyckas som en konstig sak att fråga sig, och på intet sätt vill jag med den antyda att allting som finns måste avkrävas ett konkret och identifierbart syfte. Konst finns för konstens egen skull, inga konstigheter. Men bör finansmarknaderna ses som konst?
Om man frågar en ekonom blir svaret förmodligen nej. Finansmarknaderna är ytterst till för att på ett så effektivt sätt som möjligt allokera kapital dit det gör mest nytta. De har också det angränsande syftet att öka likviditeten i ekonomin, se till så att det finns pengar. Detta är klassisk nationalekonomisk teori, och det är för att göra denna marknad så fri och därmed så effektiv som möjligt som den kontinuerligt avreglerats sedan början av 80-talet.
Har det fungerat? Rinner kapitalet nu fritt i hela världen till den mest produktiva verksamheten? Har företag lätt att få tag på pengar till spännande potentiellt högproduktiva verksamheter? Går ineffektiva verksamheter under för att ge plats åt nya i den kreativa förstörelse som är kapitalismens motor?
Ett enkelt svar: nej.
Ett lite mer komplicerat svar: hahahahahahahahaa, nej.
Man ska inte raljera. Särskilt inte som den reala effekt bristerna i finansmarknaderna haft är en utbredd ekonomisk osäkerhet som både ger fattigdom och utsatthet och i förlängningen ett politiskt klimat av rädsla och motsättningar mellan människor och grupper. Det är dock väldigt svårt att se oberört på de vackra liberalt nationalekonomiska teorierna om hur det borde fungera och samtidigt på verklighetens krassa skatteunderstött ansvarslösa antikapitalism.
Antikapitalism ligger illa i munnen som begrepp för de finansmarknader högern i allmänhet värnar och vänstern impotent tvingats acceptera. Men det är för att vi sällan ser bortom antagandet att det som är bra för kapitalister också skulle vara kapitalism. Finansmarknaderna och deras politiska hantering har otvivelaktigt tjänat Morgan Stanley, Goldman Sachs, Swedbank och SEB väl. Kapitalismen, om vi med det menar reellt fria marknader, har inte njutit samma framgångar.
Låt oss exempelvis titta på storleken. För bankernas storlek har sin egen inneboende logik och problematik. Företag blir nämligen aldrig riktigt stora utan statliga privilegier eller subventioner. Det stämmer genom hela den mänskliga ekonomiska historien liksom med grundläggande liberala ekonomiska uppfattningar om marknadens fördelar framför planekonomin. Stora företag är ju i sig själva stora planekonomier, internt i företagen finns ingen fri prissättning på en marknad utan enbart planer och centraliserade beslut. Det finns skalfördelar, men vid en viss punkt blir de, på fria marknader, nackdelar. Oavsett bransch kan man därför utgå från att jättarna någon gång längs vägen, oftast återkommande, haft en statligt hjälpande hand.
Vad gäller banker är det helt uppenbart, och gäller inte bara det sena 00-talets bidragsexcesser. Från de allra första bankerna i 1400-talets Italien har konkurrensen i allmänhet varit satt ur spel genom monopol eller oligopol, det har funnits få aktörer som alla varit beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen har det dessutom funnits mycket liten arbetsdelning, den enskilde 1400-talsköpmannen var bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov. Dessa multipla roller lever indirekt kvar än i dag när banker samtidigt är samhällsinstitutioner och affärsdrivande verksamheter.
Men att marknaden satts ur spel genom historien behöver ju inte betyda att vi måste fortsätta. Vad vi gjort genom räddningsaktionerna, och fortsätter nu i den pågående eurokrisen, är att upprätthålla dessa kolosser, på bekostnad av den långsiktiga stabilitet som ligger i kreativ förstörelse. När något litet och olönsamt går omkull lämnar det ju bara en plats öppen.
När vi envist förhindrar detta från att hända, dessutom på ett så viktigt område som finanssektorn, förhindrar vi aktivt de mest grundläggande funktionerna i en fri ekonomi och bidrar till att kolosserna bara blir större och större, mer och mer oförstörbara, mer och mer risktagande utan ansvar.
En anledning till att hela västvärlden valde att stödja sina finansaktörer med skattemedel var alltså att de ansågs vara för stora för att det skulle vara ansvarsfullt att låta dem gå omkull. Too big to fail, hette det.
En konkurs för en stor bank skapar sådana stormar på hela marknaden, med så väldiga konsekvenser för vanliga företag och småsparare att samhällsnyttan kräver nästan vilka räddningsinsatser som helst. Lägg dessutom till att bankerna är så tätt sammankopplade att det finns risk för dominoeffekter när de allihop oftast hållit sig med samma (ofullständiga) riskanalyser och därmed sitter med samma dåliga affärer, samma förluster.
(tidigare avsnitt i den här serien finns här, och introtexten här)
söndag, december 18, 2011
”Det finns ju en anledning till att man har en verksamhet i aktiebolagsform. Det ska inte drabba en själv om det går åt helvete.”
Det är Mats Qvibergs ord, hämtade från SvD-journalisten Carolina Neuraths uppmärksammade reportage om HQ Bank – ”Den stora bankhärvan”. Bankens ledning satt i ett pressat möte dagen efter att Finansinspektionen dragit in banktillståndet. Högst på agendan var de konvertibler i miljonklassen som många av de anställda tecknat i HQ. De flesta av dem hade fått hjälp av arbetsgivaren att ordna lån för att kunna teckna sig, lån de skulle få dras med länge om nu värdet på konvertiblerna bara försvann. Inte bara högavlönade traders hade tecknat konvertiblerna, också administrativ personal med relativt låga inkomster satt med miljonlån för syftet.
På mötet talades om risken att vissa personer kanske inte skulle klara av läget utan försöka ta livet av sig. Då väckte någon frågan om Mats Qviberg, god för mellan 600 och 700 miljoner, kanske skulle kunna säkra konvertiblerna. Svaret kom efter en stund: ”Det finns inte på världskartan.” Sedan följde han upp med det där om aktiebolagets fördelar.
Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith skulle ha nickat bistert förstående. Till skillnad från många andra av liberalismens tänkare var han nämligen övertygad om att det avstånd som skapas i ett aktiebolag mellan företag och ägare skulle främja just ansvarslöshet och lättsinne. Han var därför emot hela konstruktionen. Man behöver dock inte vara det för att se att detta är själva poängen med aktiebolaget, att uppmuntra till sådant risktagande som gynnar samhället som helhet genom att befria den enskilde entreprenören eller investeraren från att behöva riskera alla sina privata tillgångar. Om man måste sätta sina barns skolgång i pant för att prova kommer färre sant visionära, transformerande idéer bli verklighet. Det ligger mycket i det.
Nu är dock finansiella institutioner något annat än vanliga tillverknings- eller tjänsteföretag. Detta märks om inte annat på den politiska inställningen till finansföretagen, där ogreppbara summor av skattebetalarnas pengar satsas återkommande i varje större kris för att hålla finansaktörerna under armarna. Det talas om att företagen är för stora för att falla, att effekterna på samhället som helhet skulle bli så nedbrytande om just finansaktörer tilläts gå omkull att vi som samhällen helt enkelt inte kan låta dem göra det. Enstaka aktörer som inte hanterar för mycket av vanliga människors pengar, som just HQ bank eller Lehman Brothers, kan möjligen låtas falla vid tillräckligt stora misstag, men de är undantag.
Annars är regeln att inga belopp är för höga för en räddningsaktion i finansvärlden. Sveriges statsgaranterade lån på 354 miljarder bleknar bredvid den amerikanska insatsen som enligt generaldirektören för TARP, finansdepartementets asset relief program, Neil Barofsky riskerade att hamna på sammanlagt svindlande 23,7 biljoner dollar.
Så mycket pengar var man alltså beredda att betala, även om kostnaderna så småningom visade sig bli något lägre. I detta ingick allt från direkta bidrag till bankerna till räntefria lån och den spännande lilla detaljen att staten plötsligt började betala ränta på de pengar som bankerna måste ha hos centralbanken som säkerhet för verksamheten. Som Barofsky beskrivit fanns liten eller ingen kontroll på hur biljonerna användes, inte heller har någon genomgripande analys gjorts av hur räddningsaktionen egentligen fungerade.
Vissa saker är uppenbara, som att det som beskrevs som ett sätt att rädda utsatta husägare ihop med hela det finansiella systemet har haft betydligt mindre fokus på det förra än det senare. De som hade fått lånen har tvingats gå från sina hem, de som gav ut och handlade med dem har gått från konkursens brant till astronomiska vinster. Dessa vinster delas ut som bonusar till de högt uppsatta i företagen, både i Sverige och USA. De bonuscheckarna bör betraktas som tagna direkt ur de olika ländernas statskassor.
Grattis och lycka till i framtiden, vänligen skattebetalarna.
(Detta är första delen av en essä om antimarknaden och bankerna)
På mötet talades om risken att vissa personer kanske inte skulle klara av läget utan försöka ta livet av sig. Då väckte någon frågan om Mats Qviberg, god för mellan 600 och 700 miljoner, kanske skulle kunna säkra konvertiblerna. Svaret kom efter en stund: ”Det finns inte på världskartan.” Sedan följde han upp med det där om aktiebolagets fördelar.
Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith skulle ha nickat bistert förstående. Till skillnad från många andra av liberalismens tänkare var han nämligen övertygad om att det avstånd som skapas i ett aktiebolag mellan företag och ägare skulle främja just ansvarslöshet och lättsinne. Han var därför emot hela konstruktionen. Man behöver dock inte vara det för att se att detta är själva poängen med aktiebolaget, att uppmuntra till sådant risktagande som gynnar samhället som helhet genom att befria den enskilde entreprenören eller investeraren från att behöva riskera alla sina privata tillgångar. Om man måste sätta sina barns skolgång i pant för att prova kommer färre sant visionära, transformerande idéer bli verklighet. Det ligger mycket i det.
Nu är dock finansiella institutioner något annat än vanliga tillverknings- eller tjänsteföretag. Detta märks om inte annat på den politiska inställningen till finansföretagen, där ogreppbara summor av skattebetalarnas pengar satsas återkommande i varje större kris för att hålla finansaktörerna under armarna. Det talas om att företagen är för stora för att falla, att effekterna på samhället som helhet skulle bli så nedbrytande om just finansaktörer tilläts gå omkull att vi som samhällen helt enkelt inte kan låta dem göra det. Enstaka aktörer som inte hanterar för mycket av vanliga människors pengar, som just HQ bank eller Lehman Brothers, kan möjligen låtas falla vid tillräckligt stora misstag, men de är undantag.
Annars är regeln att inga belopp är för höga för en räddningsaktion i finansvärlden. Sveriges statsgaranterade lån på 354 miljarder bleknar bredvid den amerikanska insatsen som enligt generaldirektören för TARP, finansdepartementets asset relief program, Neil Barofsky riskerade att hamna på sammanlagt svindlande 23,7 biljoner dollar.
Så mycket pengar var man alltså beredda att betala, även om kostnaderna så småningom visade sig bli något lägre. I detta ingick allt från direkta bidrag till bankerna till räntefria lån och den spännande lilla detaljen att staten plötsligt började betala ränta på de pengar som bankerna måste ha hos centralbanken som säkerhet för verksamheten. Som Barofsky beskrivit fanns liten eller ingen kontroll på hur biljonerna användes, inte heller har någon genomgripande analys gjorts av hur räddningsaktionen egentligen fungerade.
Vissa saker är uppenbara, som att det som beskrevs som ett sätt att rädda utsatta husägare ihop med hela det finansiella systemet har haft betydligt mindre fokus på det förra än det senare. De som hade fått lånen har tvingats gå från sina hem, de som gav ut och handlade med dem har gått från konkursens brant till astronomiska vinster. Dessa vinster delas ut som bonusar till de högt uppsatta i företagen, både i Sverige och USA. De bonuscheckarna bör betraktas som tagna direkt ur de olika ländernas statskassor.
Grattis och lycka till i framtiden, vänligen skattebetalarna.
(Detta är första delen av en essä om antimarknaden och bankerna)
Antimarknaden och bankerna
Någon gång i höstas blev jag tillfrågad av en pr-byrå att skriva en text till en antologi om finanskrisen och framtiden för hela finansbranschen. Det är Länsförsäkringar som finansierat, och vad de vill få ut för budskap genom detta vet jag inte riktigt, men då detta är frågor som upptar stor del av min vakna tid (ja, exakt så monoman är jag), och de inte ville styra skrivandet mer än genom det övergripande ämnet jag föreslogs tackade jag glatt ja.
I veckan kom så boken ut, som heter Vägen ur krisen, med texter av personer som Peter Englund, Kerstin Hessius, Bo Lundgren och Katrine Kielos. Och jag då. Jag rekommenderar läsning av de andras texter också, det är inte invändningsfritt förstås, men mycket är väldigt intressant. Jag kommer publicera min essä här också, uppdelad i ett antal inlägg för bättre läsbarhet. Låt mig säga att texten är präglad av viss vrede.
Första delen är här.
I veckan kom så boken ut, som heter Vägen ur krisen, med texter av personer som Peter Englund, Kerstin Hessius, Bo Lundgren och Katrine Kielos. Och jag då. Jag rekommenderar läsning av de andras texter också, det är inte invändningsfritt förstås, men mycket är väldigt intressant. Jag kommer publicera min essä här också, uppdelad i ett antal inlägg för bättre läsbarhet. Låt mig säga att texten är präglad av viss vrede.
Första delen är här.
lördag, december 17, 2011
Obama gör hela USA till Guantánamo
"Vi är inte ett land där man fängslar människor utan rättegång."
Barack Obamas ord är lugnande. I förra veckan röstade nämligen den amerikanska kongressen igenom en lag, National Defence Appropriations Act, som bland annat ger militären rätt att hålla människor just fängslade utan rättegång, på obegränsad tid.
Det är därför lite trist att orden är från 2007. På den tiden var Obama helhjärtat för sånt som kallas medborgerliga rättigheter, för gränser för statens makt. Han kampanjade på att stänga Guantánamo och ville laga de hål i allehanda friheter som kriget mot terrorismen rivit upp.
Då, alltså. I dag stödjer president Obama tvärtom obegränsad inlåsning utan rättegång. Han hotade förvisso med att lägga in sitt veto mot NDAA, men det var inte för dessa oerhörda befogenheter åt militären, utan för att han tyckte att presidentens befogenheter var otillräckliga. På den punkten har han nu tillfredsställts.
Vissa rycker cyniskt på axlarna. Har inte USA gjort såhär länge? Det är sant. I rätt stor utsträckning handlar det om en kodifiering av redan existerande praktik, både av sådant som presidenten påstått sig ha rätt att göra och av sådant som säkerhetstjänst och militär gjort utan att alltid ha varit så värst noga med lagrummet.
?ndå säger det något att en närmast enhällig senat och en blocköverskridande majoritet i representanthuset röstar igenom något som på åtskilliga punkter strider både mot den amerikanska konstitutionen och mot själva grunden för den liberala demokratin.
För Habeas Corpus är en sådan grund. Det betyder ungefär rätten att slippa fängslas utan att få sin sak prövad. Den rätten kodifierades första gången på 1100-talet i England och ses som en av de allra tidigaste demokratiska rättigheterna. Under det senaste decenniet har dock både Storbritannien och USA frångått den principen.
Förra gången det röstades om det var dock direkt efter 11 september, i chock och förtvivlan. I dag har kriget mot terrorismen blivit vardag. Och uppenbarligen anser en bred politisk majoritet fortfarande att den där gamla rätten är passé.
Det är terrorister myndigheterna är ute efter. Kriterierna för vad som räknas som stöd till terror och vad som kan misstänkas vara detta inkluderar dock vem som helst. I ett tragikomiskt tal till kongressen räknade senator Rand Paul, en av bara 7 och senare 13 som röstade mot lagen, upp det som anses misstänkt. Att ha mat hemma för mer än en vecka var en punkt. Alla storhandlande barnfamiljer får akta sig.
Om man är en muslimsk barnfamilj kanske det hotet dessutom är på allvar. I Göteborg stormade maskerad polis förra året in med dragna vapen till oskyldiga muslimska familjer, på uppgifter från ett enda förvirrat vittne. Så snabbt kan man bli misstänkt för terrorism i Sverige.
Den fredliga muslim i USA som skickar pengar till släktingar i mellanöstern, går i moskéer, är med i muslimska föreningar, kan snabbt få ihop till en profilbild som kan leda till misstanke för en nitisk säkerhetstjänst.
Och misstanke räcker alltså. Ingenting behöver bevisas, man får ingen chans att försvara sig.
Obama gick till val på att stänga Guantánamo. Nu inför han i stället Guantánamoregler för hela landet.
Publicerad i Expressen 17 december 2011
Barack Obamas ord är lugnande. I förra veckan röstade nämligen den amerikanska kongressen igenom en lag, National Defence Appropriations Act, som bland annat ger militären rätt att hålla människor just fängslade utan rättegång, på obegränsad tid.
Det är därför lite trist att orden är från 2007. På den tiden var Obama helhjärtat för sånt som kallas medborgerliga rättigheter, för gränser för statens makt. Han kampanjade på att stänga Guantánamo och ville laga de hål i allehanda friheter som kriget mot terrorismen rivit upp.
Då, alltså. I dag stödjer president Obama tvärtom obegränsad inlåsning utan rättegång. Han hotade förvisso med att lägga in sitt veto mot NDAA, men det var inte för dessa oerhörda befogenheter åt militären, utan för att han tyckte att presidentens befogenheter var otillräckliga. På den punkten har han nu tillfredsställts.
Vissa rycker cyniskt på axlarna. Har inte USA gjort såhär länge? Det är sant. I rätt stor utsträckning handlar det om en kodifiering av redan existerande praktik, både av sådant som presidenten påstått sig ha rätt att göra och av sådant som säkerhetstjänst och militär gjort utan att alltid ha varit så värst noga med lagrummet.
?ndå säger det något att en närmast enhällig senat och en blocköverskridande majoritet i representanthuset röstar igenom något som på åtskilliga punkter strider både mot den amerikanska konstitutionen och mot själva grunden för den liberala demokratin.
För Habeas Corpus är en sådan grund. Det betyder ungefär rätten att slippa fängslas utan att få sin sak prövad. Den rätten kodifierades första gången på 1100-talet i England och ses som en av de allra tidigaste demokratiska rättigheterna. Under det senaste decenniet har dock både Storbritannien och USA frångått den principen.
Förra gången det röstades om det var dock direkt efter 11 september, i chock och förtvivlan. I dag har kriget mot terrorismen blivit vardag. Och uppenbarligen anser en bred politisk majoritet fortfarande att den där gamla rätten är passé.
Det är terrorister myndigheterna är ute efter. Kriterierna för vad som räknas som stöd till terror och vad som kan misstänkas vara detta inkluderar dock vem som helst. I ett tragikomiskt tal till kongressen räknade senator Rand Paul, en av bara 7 och senare 13 som röstade mot lagen, upp det som anses misstänkt. Att ha mat hemma för mer än en vecka var en punkt. Alla storhandlande barnfamiljer får akta sig.
Om man är en muslimsk barnfamilj kanske det hotet dessutom är på allvar. I Göteborg stormade maskerad polis förra året in med dragna vapen till oskyldiga muslimska familjer, på uppgifter från ett enda förvirrat vittne. Så snabbt kan man bli misstänkt för terrorism i Sverige.
Den fredliga muslim i USA som skickar pengar till släktingar i mellanöstern, går i moskéer, är med i muslimska föreningar, kan snabbt få ihop till en profilbild som kan leda till misstanke för en nitisk säkerhetstjänst.
Och misstanke räcker alltså. Ingenting behöver bevisas, man får ingen chans att försvara sig.
Obama gick till val på att stänga Guantánamo. Nu inför han i stället Guantánamoregler för hela landet.
Publicerad i Expressen 17 december 2011
onsdag, december 14, 2011
Twittra för hemlösa
I dag drar Stadsmissionen i gång en enveckas twittersatsning när vissa twittrare tillfälligt stänger sina egna konton och i stället twittrar på ett särskilt konto bakom en betalvägg. I satsningen - Betalvägg för hemlösa - måste man betala 25 kronor för att följa twittrare som Fredrik Strage, Emma Gray Munthe och flera andra (det är de bland dem jag följer som jag sett nu på morgonen), som tillsammans twittrar på kontot @betalvaggen. (först var det @betalvagg, men det kontot stängdes av av anledningar jag inte känner till).
Jag är helhjärtat för stadsmissionens verksamhet. De gör gott. De ger hemlösa mat och tak över huvudet utan de krav som ställs från det offentliga, hjälper dem som är så trasiga att andra väjer undan. De behöver all hjälp de kan få i det arbetet, ge t ex gärna bidrag här.
Däremot har jag valt att inte vara med i betalväggs-twittret. Jag tänkte att jag skulle förklara varför.
När jag blev tillfrågad om medverkan var ett argument att jag skulle bli en av de första svenskarna som tog betalt på twitter. Att man döpt själva kontot till @betalväggen, snarare än @jultwitter eller liknande antyder också att det i sig är viktigt för kampanjen att man just tar betalt för twitter. Oavsett hur väl jag inser att Stadsmissionen behöver pengar och hoppas att de får pengar tycker jag dock inte alls att det är lockande att vara en av de första som betaltwittrar (betalt av twitterföljare alltså, det finns väl säkert personer som får betalt av någon tredje part för att twittra). Jag gillar inte alls idén att detta skulle vara nästa skede för mediet eller att det är bra i sig att man har börjat kunna tjäna pengar på det sättet. Inbakat i betalningshandlingen finns ett undermedvetet krav på att få något tillbaka, få värde för pengarna, ett krav som jag tror skulle hämma det bra som twitter är.
Det beror dock förstås på hur man använder mediet. Vissa skriver uttalat för en publik. Då är det också lättare att se och vilja ta steget att ta betalt för att den publiken ska kunna läsa. Jag använder inte twitter alls på det sättet. För mig är det mer som en gruppchatt, som ett IRC där folk finns som inte finns på IRC. Jag pratar med människor där, däribland många av mina privata vänner. Att säga att de skulle vara tvungna att betala, till ett förvisso gott syfte, för att kunna prata med mig där känns ungefär som att kräva betalt för att jag skulle svara på sms. Att twittra i grupp ihop med andra människor i ett gemensamt konto känns också udda, givet att jag skriver om allt från politik till mitt barn till mina psykiska sammanbrott. Det hänger f ö ihop med det där med att ta betalt, jag skulle ha svårt att se det rimliga i att ta betalt för att någon ska följa och läsa min förvirrade stream of consciousness.
Jag ska inte vara alltför kritisk, jag har själv valt att följa kontot för 25 kronor och det tycker jag att ni också borde göra. Kanske blir det jättespännande, kanske blir det bara som vanligt för oss som följer de inblandade personerna, förhoppningsvis ger det pengar till bra och viktiga saker.
Själv tycker jag dock att den andra delen av Stadsmissionens twittersatning är oändligt mycket mer intressant. Man kan följa fyra enskilda hemlösa, nämligen, @paulpogi2, @kahnabby0592, @dendu2011 och @Soleamaro, som twittrar från sina liv, sin vardag. Följ gärna @betalväggen, ge gärna pengar på alla sätt du kan till Stadsmissionen och andra som hjälper de värst utsatta, men ännu viktigare kanske det är att lyssna på, och prata med, dem som annars sällan märks. Definitivt inte på ställen som twitter.
Jag är helhjärtat för stadsmissionens verksamhet. De gör gott. De ger hemlösa mat och tak över huvudet utan de krav som ställs från det offentliga, hjälper dem som är så trasiga att andra väjer undan. De behöver all hjälp de kan få i det arbetet, ge t ex gärna bidrag här.
Däremot har jag valt att inte vara med i betalväggs-twittret. Jag tänkte att jag skulle förklara varför.
När jag blev tillfrågad om medverkan var ett argument att jag skulle bli en av de första svenskarna som tog betalt på twitter. Att man döpt själva kontot till @betalväggen, snarare än @jultwitter eller liknande antyder också att det i sig är viktigt för kampanjen att man just tar betalt för twitter. Oavsett hur väl jag inser att Stadsmissionen behöver pengar och hoppas att de får pengar tycker jag dock inte alls att det är lockande att vara en av de första som betaltwittrar (betalt av twitterföljare alltså, det finns väl säkert personer som får betalt av någon tredje part för att twittra). Jag gillar inte alls idén att detta skulle vara nästa skede för mediet eller att det är bra i sig att man har börjat kunna tjäna pengar på det sättet. Inbakat i betalningshandlingen finns ett undermedvetet krav på att få något tillbaka, få värde för pengarna, ett krav som jag tror skulle hämma det bra som twitter är.
Det beror dock förstås på hur man använder mediet. Vissa skriver uttalat för en publik. Då är det också lättare att se och vilja ta steget att ta betalt för att den publiken ska kunna läsa. Jag använder inte twitter alls på det sättet. För mig är det mer som en gruppchatt, som ett IRC där folk finns som inte finns på IRC. Jag pratar med människor där, däribland många av mina privata vänner. Att säga att de skulle vara tvungna att betala, till ett förvisso gott syfte, för att kunna prata med mig där känns ungefär som att kräva betalt för att jag skulle svara på sms. Att twittra i grupp ihop med andra människor i ett gemensamt konto känns också udda, givet att jag skriver om allt från politik till mitt barn till mina psykiska sammanbrott. Det hänger f ö ihop med det där med att ta betalt, jag skulle ha svårt att se det rimliga i att ta betalt för att någon ska följa och läsa min förvirrade stream of consciousness.
Jag ska inte vara alltför kritisk, jag har själv valt att följa kontot för 25 kronor och det tycker jag att ni också borde göra. Kanske blir det jättespännande, kanske blir det bara som vanligt för oss som följer de inblandade personerna, förhoppningsvis ger det pengar till bra och viktiga saker.
Själv tycker jag dock att den andra delen av Stadsmissionens twittersatning är oändligt mycket mer intressant. Man kan följa fyra enskilda hemlösa, nämligen, @paulpogi2, @kahnabby0592, @dendu2011 och @Soleamaro, som twittrar från sina liv, sin vardag. Följ gärna @betalväggen, ge gärna pengar på alla sätt du kan till Stadsmissionen och andra som hjälper de värst utsatta, men ännu viktigare kanske det är att lyssna på, och prata med, dem som annars sällan märks. Definitivt inte på ställen som twitter.
måndag, december 05, 2011
Vinstkrav hotar tillväxten
Ett företag måste drivas för ägarnas bästa. Den uppfattningen är i dag helt dominerande. Tänk om den också är helt fel?
Det kan man i alla fall läsa i den inte direkt vänsterlutande amerikanska ekonomitidningen Forbes. Genom tanken att aktieägarnyttan alltid ska vara överordnad har nämligen den riktiga marknaden fått ge plats åt en låtsasmarknad, en marknad som kasino.
I längden hotar det kapitalismen som sådan, menar affärsskribenten Steve Dennings, som förklarar: Det viktigaste för ett företag är att ha betalande kunder. Utan dem finns ingenting. Men att långsiktigt säkerställa kundnytta, intjäningsförmåga och, såklart, vinst är ju inte alls samma sak som att kvartal efter kvartal glädja aktieägarna och börser genom att möta förväntningarna där.
De investeringar som krävs, de innovationer som måste till för företagets långsiktiga välmående kan till och med motverka kortsiktigt aktievärde. Företagsledningar i dag har ofta sin egen ersättning kopplad till börskursen, samtidigt som höga chefer sällan stannar länge på varje ställe. De har därmed mycket lite intresse av hur företagen egentligen går.
Denna förbryllande inkonsekvens i den moderna kapitalismens hjärta hänger nära ihop med de vanliga kraven på kontinuerliga höga vinster. I SvD Näringsliv skrev Per Lindvall nyligen om de orimliga avkastningskraven på svenska mogna företag. Företag som SSAB och Sandvik har krav på avkastning på mellan 15 och 25 procent årligen. Detta i ett läge med låga räntor, ingen inflation, låg allmän tillväxt.
Enda sättet att tillfälligt nå dit är att dra ner på forskning och utveckling och slakta alla långsiktiga projekt, sådant som företagen ska leva av i framtiden. I stället köper man andra företag och slår ihop avdelningar och skaffar allra helst en så stark marknadsposition att man kan ta överpris av kunderna.
Andra sätt att dra upp vinsten är att outsourca både tillverkning och utveckling till underleverantörer i låglöneländer. Kvar i väst blir ett kontor med ett varumärke. Direkt ger det finfina siffror, men sen då?
Jag vet att det här kanske inte låter som en kulturartikel. Kan inte börsen hålla sig på börssidorna, suckar du? Men det kan den inte, för i det verkliga livet utanför tidningspappret har den ju tolkningsföreträde över allt annat. Vi kan inte låta den allt tydligare förvridna logiken för hela den moderna ekonomin vara en angelägenhet bara för dem med rosa skjortor och ekonomexamen.
Vi är ju alla anställda, kunder, företagare, skattebetalare, till och med aktieägare genom pensionsfonderna. Om kortsiktig omsorg om oss i den sista funktionen skadar oss i alla de andra är det kanske dags att vi frågar oss om det är värt det.
Publicerad i Dalarnas Tidningar den 4 december 2011
Det kan man i alla fall läsa i den inte direkt vänsterlutande amerikanska ekonomitidningen Forbes. Genom tanken att aktieägarnyttan alltid ska vara överordnad har nämligen den riktiga marknaden fått ge plats åt en låtsasmarknad, en marknad som kasino.
I längden hotar det kapitalismen som sådan, menar affärsskribenten Steve Dennings, som förklarar: Det viktigaste för ett företag är att ha betalande kunder. Utan dem finns ingenting. Men att långsiktigt säkerställa kundnytta, intjäningsförmåga och, såklart, vinst är ju inte alls samma sak som att kvartal efter kvartal glädja aktieägarna och börser genom att möta förväntningarna där.
De investeringar som krävs, de innovationer som måste till för företagets långsiktiga välmående kan till och med motverka kortsiktigt aktievärde. Företagsledningar i dag har ofta sin egen ersättning kopplad till börskursen, samtidigt som höga chefer sällan stannar länge på varje ställe. De har därmed mycket lite intresse av hur företagen egentligen går.
Denna förbryllande inkonsekvens i den moderna kapitalismens hjärta hänger nära ihop med de vanliga kraven på kontinuerliga höga vinster. I SvD Näringsliv skrev Per Lindvall nyligen om de orimliga avkastningskraven på svenska mogna företag. Företag som SSAB och Sandvik har krav på avkastning på mellan 15 och 25 procent årligen. Detta i ett läge med låga räntor, ingen inflation, låg allmän tillväxt.
Enda sättet att tillfälligt nå dit är att dra ner på forskning och utveckling och slakta alla långsiktiga projekt, sådant som företagen ska leva av i framtiden. I stället köper man andra företag och slår ihop avdelningar och skaffar allra helst en så stark marknadsposition att man kan ta överpris av kunderna.
Andra sätt att dra upp vinsten är att outsourca både tillverkning och utveckling till underleverantörer i låglöneländer. Kvar i väst blir ett kontor med ett varumärke. Direkt ger det finfina siffror, men sen då?
Jag vet att det här kanske inte låter som en kulturartikel. Kan inte börsen hålla sig på börssidorna, suckar du? Men det kan den inte, för i det verkliga livet utanför tidningspappret har den ju tolkningsföreträde över allt annat. Vi kan inte låta den allt tydligare förvridna logiken för hela den moderna ekonomin vara en angelägenhet bara för dem med rosa skjortor och ekonomexamen.
Vi är ju alla anställda, kunder, företagare, skattebetalare, till och med aktieägare genom pensionsfonderna. Om kortsiktig omsorg om oss i den sista funktionen skadar oss i alla de andra är det kanske dags att vi frågar oss om det är värt det.
Publicerad i Dalarnas Tidningar den 4 december 2011
lördag, december 03, 2011
Eurokrisen for dummies
Men vad är det som händer med eurokrisen? Runt omkring mig frågar människor det med mer eller mindre panik i rösten.
På fredag är det EU-toppmöte. Då måste unionen göra något, för i januari måste Italien ta nya lån. Om inte tillräckligt många vill låna ut pengar till Italien då riskerar den italienska staten att gå i konkurs. Om räntorna är för höga riskerar Italien också att gå i konkurs. I dag är räntorna alldeles för höga.
I många år har man i södra Europa, Italien, Grekland förstås, Spanien, lånat pengar till konsumtion. En kombination av hög arbetslöshet, låg tillväxt, låg skattemoral har gjort det svårt att betala tillbaka, så lånen har bara ökat. På grund av eurosamarbetet har man dessutom kunnat låna till låga räntor, så drivkraften att minska lånen har varit måttlig. Lägg sedan till finanskris, krisande banker som skyddats av stater, och lågkonjunktur.
När sådant hänt förut, som i Sverige på 90-talet, har det lett till sjunkande valutor, vilket ökar ett lands internationella konkurrenskraft och kan hjälpa till att få ekonomin på fötter. Det tar tid, men det går. Med euron går inte det. Eurons värde bestäms ju av hela euroområdets ekonomi.
Där är vi nu. Klockan tickar ner mot toppmötet nästa vecka. Tick-tack-tick-tack.
Vad kan göras? Ett förslag är att den europeiska centralbanken, ECB, ska köpa sydeuropeiska statsobligationer bokstavligen utan gräns. För att kunna göra det måste banken få trycka nya pengar, utan gräns. Då späder man ut värdet på allas pengar genom inflation för att rädda sydeuropa. Det kan det möjligen vara värt.
Men det kan, vilket Angela Merkel varit väldigt tydlig med, Tyskland bara acceptera om man samtidigt får inflytande över de andra ländernas statsbudgetar. En stabilitetspakt superplus föreslås nu, där Tyskland bestämmer vilken ekonomisk politik de andra euroländerna får föra.
Det är, milt uttryckt, inte befolkningarna i de länderna så pigga på. Vi har redan tre EU-regeringar som inte är demokratiskt tillsatta, två av dem framtvingade av Bryssel, men här kommer ytterligare stora inskränkningar i det nationella självbestämmandet.
Enligt de flesta bedömare är detta lösningen på krisen. Lösningen, det bästa möjliga utfallet, innebär alltså inflationsspiral i hela eurozonen, samt att sydeuropa i realiteten blir koloniserat. Budgetåtstramningarna som krävs kortsiktigt kommer dessutom försämra utvecklingsläget ytterligare. Därför: långvarig lågkonjunktur.
Pratar man med näringsliv och eurokrater tycker de att den lösningen är helt okej: "det finns inte tid för politiska spel", som EU-ordföranden Barroso sade.
Och om man inte kommer överens om inflation och avdemokratisering har vi i stället att se fram emot statskonkurser och total finansiell kollaps. Då kommer Sverige också dras med. Vi har ju annars sådan tur att vi inte är med i euron, vi har haft tur med våra banker, hittills, vi har stabila statsfinanser, hittills.
Men bryta upp euron då, är det inte ett alternativ? Kanske. Men det var aldrig meningen att någon skulle gå ur, och euron har varit en succé i explosionen av avtal, lån, åtaganden över landsgränserna, i euro. Hur ska sådant räknas om?
I Grekland sprids affischer på Merkel i naziuniform, i Tyskland talar man föraktfullt om lata sydeuropéer som inte klarar av demokrati. Inte ens värsta EU-hataren kan ha trott att det skulle gå så här.
Publicerad i Expressen den 3 december 2012
På fredag är det EU-toppmöte. Då måste unionen göra något, för i januari måste Italien ta nya lån. Om inte tillräckligt många vill låna ut pengar till Italien då riskerar den italienska staten att gå i konkurs. Om räntorna är för höga riskerar Italien också att gå i konkurs. I dag är räntorna alldeles för höga.
I många år har man i södra Europa, Italien, Grekland förstås, Spanien, lånat pengar till konsumtion. En kombination av hög arbetslöshet, låg tillväxt, låg skattemoral har gjort det svårt att betala tillbaka, så lånen har bara ökat. På grund av eurosamarbetet har man dessutom kunnat låna till låga räntor, så drivkraften att minska lånen har varit måttlig. Lägg sedan till finanskris, krisande banker som skyddats av stater, och lågkonjunktur.
När sådant hänt förut, som i Sverige på 90-talet, har det lett till sjunkande valutor, vilket ökar ett lands internationella konkurrenskraft och kan hjälpa till att få ekonomin på fötter. Det tar tid, men det går. Med euron går inte det. Eurons värde bestäms ju av hela euroområdets ekonomi.
Där är vi nu. Klockan tickar ner mot toppmötet nästa vecka. Tick-tack-tick-tack.
Vad kan göras? Ett förslag är att den europeiska centralbanken, ECB, ska köpa sydeuropeiska statsobligationer bokstavligen utan gräns. För att kunna göra det måste banken få trycka nya pengar, utan gräns. Då späder man ut värdet på allas pengar genom inflation för att rädda sydeuropa. Det kan det möjligen vara värt.
Men det kan, vilket Angela Merkel varit väldigt tydlig med, Tyskland bara acceptera om man samtidigt får inflytande över de andra ländernas statsbudgetar. En stabilitetspakt superplus föreslås nu, där Tyskland bestämmer vilken ekonomisk politik de andra euroländerna får föra.
Det är, milt uttryckt, inte befolkningarna i de länderna så pigga på. Vi har redan tre EU-regeringar som inte är demokratiskt tillsatta, två av dem framtvingade av Bryssel, men här kommer ytterligare stora inskränkningar i det nationella självbestämmandet.
Enligt de flesta bedömare är detta lösningen på krisen. Lösningen, det bästa möjliga utfallet, innebär alltså inflationsspiral i hela eurozonen, samt att sydeuropa i realiteten blir koloniserat. Budgetåtstramningarna som krävs kortsiktigt kommer dessutom försämra utvecklingsläget ytterligare. Därför: långvarig lågkonjunktur.
Pratar man med näringsliv och eurokrater tycker de att den lösningen är helt okej: "det finns inte tid för politiska spel", som EU-ordföranden Barroso sade.
Och om man inte kommer överens om inflation och avdemokratisering har vi i stället att se fram emot statskonkurser och total finansiell kollaps. Då kommer Sverige också dras med. Vi har ju annars sådan tur att vi inte är med i euron, vi har haft tur med våra banker, hittills, vi har stabila statsfinanser, hittills.
Men bryta upp euron då, är det inte ett alternativ? Kanske. Men det var aldrig meningen att någon skulle gå ur, och euron har varit en succé i explosionen av avtal, lån, åtaganden över landsgränserna, i euro. Hur ska sådant räknas om?
I Grekland sprids affischer på Merkel i naziuniform, i Tyskland talar man föraktfullt om lata sydeuropéer som inte klarar av demokrati. Inte ens värsta EU-hataren kan ha trott att det skulle gå så här.
Publicerad i Expressen den 3 december 2012
torsdag, december 01, 2011
Irshad Manji: "Allah, liberty and love"
Man kan inte reformera islam. Det är budskapet från högerpopulister i både Europa och USA. Vulgärkonservativt ser de kulturer och religioner som absoluta, statiska. Detta är grunden för tanken om eurabia, spridd av alltfrån amerikanska högerintellektuella till sverigedemokratiska riksdagsmän och Anders Behring Breivik. Den muslimska invandringsockupationen av Europa är bara en möjlig tankefigur om man utgår från att muslimen aldrig kan vara europé.
Själva existensen av författaren och forskaren Irshad Manji är problematisk för dem med den här världsbilden. Till skillnad från andra kritiker av dogmatisk islam är hon själv djupt troende. Till skillnad från dem som Ayan Hirsi Ali, som helt vill förkasta Islam, förbjuda slöjor och minareter och rekommenderar kristendomen för den med andliga behov, tror Manji inte bara på att islam kan reformeras, hon reformerar den själv.
Hon är inte ensam, förstås. Hennes nya bok, “Allah, liberty and love” är delvis uppbyggd kring de reaktioner hon fick på sin förra, “The trouble with Islam today”, från 2004. Här finns hat- och hotbrev förstås, men också hjärtskärande mail från unga män och kvinnor som får höra av sina familjer att de inte kan gifta sig med den de älskar eftersom det är mot Islam att gifta sig med en ickemuslim. Manjis reaktion: att låta en liberal iman utreda dilemmat och svara på frågor via hennes hemsida. Ungdomar som till sina föräldrar kan hänvisa till en religiös auktoritet har oändligt mycket lättare att föra diskussionen. Ett litet steg för henne kanske, ett språng till andra sidan avgrunden för dem vars liv står på spel.
Manjis religiösa överväganden påminner mig mest om de rabbiner som ständigt diskuterar hur man egentligen ska kunna uppfylla religiösa regler i ett modernt liv. Måste man tända ljusen inför sabbaten vid solnedgången också när solen går ner strax efter lunch? Det är inte som svensk kristendoms samtida utslätning där det räcker att liksom tro på nåt, utan uppriktig kontinuerlig prövning av hur skriften ska tolkas. Sann antifundamentalism.
Detta är i sig en fin illustration på mångkulturens styrka, liksom det faktum att Manji själv allra mest hänvisar till Martin Luther King. En svart man som kämpade mot segregationen har mycket gemensamt med en kanadensisk muslimsk kvinna som kämpar mot såväl muslimsk fundamentalism som västvärldens blandning av paternalistisk identitetspolitik och islamofobi. Hon ser dessa sina fiender som intimt förknippade. Alla utgår de från att en viss extrem tolkning av Islam är den enda möjliga och frånkänner enskilda rätten att själva välja religiös väg.
Det kan finnas många vägar som leder rätt, fast de går åt olika håll. Värdet med pluralismen är att de kan få göra det, så länge vi inte skadar varandra. Jag kan t ex ogilla Irshad Manjis syn på slöjan, som hon är emot, eller hennes extremt individualistiska tolkning av religionen. Fler saker kan vara religiöst betydelsefulla än den enskilda människans relation till Gud. Också muslimer kan välja att ingå i sammanhang. Men det är ett samtal vi kan föra. Så länge ingen vill hindra den andre att leva efter sin uppfattning eller hota den andre till livet kan vi i det fria samhället vara hur oense som helst.
Publicerad i Expressen 1 december 2011
Själva existensen av författaren och forskaren Irshad Manji är problematisk för dem med den här världsbilden. Till skillnad från andra kritiker av dogmatisk islam är hon själv djupt troende. Till skillnad från dem som Ayan Hirsi Ali, som helt vill förkasta Islam, förbjuda slöjor och minareter och rekommenderar kristendomen för den med andliga behov, tror Manji inte bara på att islam kan reformeras, hon reformerar den själv.
Hon är inte ensam, förstås. Hennes nya bok, “Allah, liberty and love” är delvis uppbyggd kring de reaktioner hon fick på sin förra, “The trouble with Islam today”, från 2004. Här finns hat- och hotbrev förstås, men också hjärtskärande mail från unga män och kvinnor som får höra av sina familjer att de inte kan gifta sig med den de älskar eftersom det är mot Islam att gifta sig med en ickemuslim. Manjis reaktion: att låta en liberal iman utreda dilemmat och svara på frågor via hennes hemsida. Ungdomar som till sina föräldrar kan hänvisa till en religiös auktoritet har oändligt mycket lättare att föra diskussionen. Ett litet steg för henne kanske, ett språng till andra sidan avgrunden för dem vars liv står på spel.
Manjis religiösa överväganden påminner mig mest om de rabbiner som ständigt diskuterar hur man egentligen ska kunna uppfylla religiösa regler i ett modernt liv. Måste man tända ljusen inför sabbaten vid solnedgången också när solen går ner strax efter lunch? Det är inte som svensk kristendoms samtida utslätning där det räcker att liksom tro på nåt, utan uppriktig kontinuerlig prövning av hur skriften ska tolkas. Sann antifundamentalism.
Detta är i sig en fin illustration på mångkulturens styrka, liksom det faktum att Manji själv allra mest hänvisar till Martin Luther King. En svart man som kämpade mot segregationen har mycket gemensamt med en kanadensisk muslimsk kvinna som kämpar mot såväl muslimsk fundamentalism som västvärldens blandning av paternalistisk identitetspolitik och islamofobi. Hon ser dessa sina fiender som intimt förknippade. Alla utgår de från att en viss extrem tolkning av Islam är den enda möjliga och frånkänner enskilda rätten att själva välja religiös väg.
Det kan finnas många vägar som leder rätt, fast de går åt olika håll. Värdet med pluralismen är att de kan få göra det, så länge vi inte skadar varandra. Jag kan t ex ogilla Irshad Manjis syn på slöjan, som hon är emot, eller hennes extremt individualistiska tolkning av religionen. Fler saker kan vara religiöst betydelsefulla än den enskilda människans relation till Gud. Också muslimer kan välja att ingå i sammanhang. Men det är ett samtal vi kan föra. Så länge ingen vill hindra den andre att leva efter sin uppfattning eller hota den andre till livet kan vi i det fria samhället vara hur oense som helst.
Publicerad i Expressen 1 december 2011
lördag, november 19, 2011
Äntligen borgerlig EU-skepsis
"Varför ska vi alltid vara utanför? Vi skulle inte vara med i EFTA, inte vara med i Nato, inte i euron."
Jag hör spridda fniss i lokalen. Inte bara för att Carl B Hamilton, som var den som bittert klagade över det svenska utanförskapet, blandade ihop EU och EFTA - det senare var ju Sverige de facto med och grundade - utan, tror jag, åt den allmänna nivån på debatten.
Vi var på en tillställning anordnad av Ohlininstitutet, efter den mångårige folkpartiledaren Bertil Ohlin, där den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd Hamilton skulle diskutera den pågående eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper. De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Det kändes åtminstone inte som riktiga argument längre. Men för bara tio år sedan, liksom i folkomröstningskampanjen 2003, var det så ja-sidan motiverade sig. Det är lätt att glömma bort. Euron för freden, euron för att vi ju ska vara med de andra, euron för att samarbeten alltid måste fördjupas. Euron för att det är roligare att säga ja.
Där har det åtminstone ändrats. Det verkar inte så värst kul att propagera för svensk euro-inträde längre. I den meningen är förstås folkpartiet beundransvärt ståndaktiga.
Samtalet mellan Norberg och Hamilton rörde eurokrisen, hur den uppkommit och hur vi kan ta oss därifrån. Det allra dystraste var kanske Norbergs påpekande att EU-byråkrater redan 2002 medgav att euron inte skulle fungera ekonomiskt, men att den kris man kunde förutspå skulle göra än mer politisk samordning möjlig att sälja på de motsträviga väljarna.
På det hade Hamilton inga direkta svar, och på vägen blottlades en klyfta i svensk borgerlighet som jag längtat efter länge. För är det någonting positivt som kommit ur de senaste årens EU-kriser är det att vi plötsligt fått en bredare svensk EU-kritisk borgerlighet.
För inte länge sedan alls utgjordes den av en handfull nyliberaler och Nils Lundgren, även om Junilistans 14,5 procent i EU-valet 2004 antyder att det bland väljarna fanns en betydligt större genklang. I övrigt sjöng borgerliga intellektuella, politiker, opinionsbildare enhälligt med EU-kören. Det kan förvisso ha haft något att göra med att det organiserade näringslivet i så stor utsträckning betalade dem för att göra det.
Det finns nämligen ingen inre politisk logik bakom detta. EU är på många sätt ett djupt antiliberalt projekt. Huvuddelen av budgeten går till bidrag till storbönder, allt mer av unionens energi läggs på att hålla flyktingar ute eller övervakade. Att maktcentraliseringen är odemokratisk både i sig själv och i hur den kommit till försvinner inte bara för att Carl B Hamilton säger att "självfallet bör samarbetet ske i så demokratiska former som möjligt". Så betryggande.
Den så kallat opolitiska nya grekiska regeringen som EU tvingat fram innehåller för övrigt både fascister och uttalade antisemiter. Så demokratiskt som möjligt, alltså.
Nu kommer de EU-skatter och den ekonomiskpolitiska samordning som väljarna inte vill ha förmodligen införas för att rädda den euro som många väljare inte heller ville ha. Det är åtminstone lite skönt att inte hela den svenska borgerligheten sjunger halleluja.
Publicerad i Expressen den 19e november 2011
Jag hör spridda fniss i lokalen. Inte bara för att Carl B Hamilton, som var den som bittert klagade över det svenska utanförskapet, blandade ihop EU och EFTA - det senare var ju Sverige de facto med och grundade - utan, tror jag, åt den allmänna nivån på debatten.
Vi var på en tillställning anordnad av Ohlininstitutet, efter den mångårige folkpartiledaren Bertil Ohlin, där den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd Hamilton skulle diskutera den pågående eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper. De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Det kändes åtminstone inte som riktiga argument längre. Men för bara tio år sedan, liksom i folkomröstningskampanjen 2003, var det så ja-sidan motiverade sig. Det är lätt att glömma bort. Euron för freden, euron för att vi ju ska vara med de andra, euron för att samarbeten alltid måste fördjupas. Euron för att det är roligare att säga ja.
Där har det åtminstone ändrats. Det verkar inte så värst kul att propagera för svensk euro-inträde längre. I den meningen är förstås folkpartiet beundransvärt ståndaktiga.
Samtalet mellan Norberg och Hamilton rörde eurokrisen, hur den uppkommit och hur vi kan ta oss därifrån. Det allra dystraste var kanske Norbergs påpekande att EU-byråkrater redan 2002 medgav att euron inte skulle fungera ekonomiskt, men att den kris man kunde förutspå skulle göra än mer politisk samordning möjlig att sälja på de motsträviga väljarna.
På det hade Hamilton inga direkta svar, och på vägen blottlades en klyfta i svensk borgerlighet som jag längtat efter länge. För är det någonting positivt som kommit ur de senaste årens EU-kriser är det att vi plötsligt fått en bredare svensk EU-kritisk borgerlighet.
För inte länge sedan alls utgjordes den av en handfull nyliberaler och Nils Lundgren, även om Junilistans 14,5 procent i EU-valet 2004 antyder att det bland väljarna fanns en betydligt större genklang. I övrigt sjöng borgerliga intellektuella, politiker, opinionsbildare enhälligt med EU-kören. Det kan förvisso ha haft något att göra med att det organiserade näringslivet i så stor utsträckning betalade dem för att göra det.
Det finns nämligen ingen inre politisk logik bakom detta. EU är på många sätt ett djupt antiliberalt projekt. Huvuddelen av budgeten går till bidrag till storbönder, allt mer av unionens energi läggs på att hålla flyktingar ute eller övervakade. Att maktcentraliseringen är odemokratisk både i sig själv och i hur den kommit till försvinner inte bara för att Carl B Hamilton säger att "självfallet bör samarbetet ske i så demokratiska former som möjligt". Så betryggande.
Den så kallat opolitiska nya grekiska regeringen som EU tvingat fram innehåller för övrigt både fascister och uttalade antisemiter. Så demokratiskt som möjligt, alltså.
Nu kommer de EU-skatter och den ekonomiskpolitiska samordning som väljarna inte vill ha förmodligen införas för att rädda den euro som många väljare inte heller ville ha. Det är åtminstone lite skönt att inte hela den svenska borgerligheten sjunger halleluja.
Publicerad i Expressen den 19e november 2011
onsdag, november 16, 2011
Det finns inget gratis arbete
"Det verkar jätteroligt, men jag har tyvärr inte råd att jobba för så lite pengar." Jag vet inte hur ofta jag skriver den meningen som svar på mailförfrågningar om att jag ska skriva artiklar, sitta med i paneler, göra tv- eller radioprogram. Ibland är slutet på svaret lite annorlunda, för ibland vill de att jag ska jobba helt gratis.
Det ville exempelvis några personer ur Folkpartiets riksdagsgrupp som frågade om jag kunde komma och hålla ett föredrag för dem utifrån min bok en kväll i november. Jag svarade att jag har väldigt olika taxor för sådant beroende på uppdragsgivare, från noll för enstaka ideella organisationer som jag själv gillar till många tusen när det är uppdrag från exempelvis stora företag eller rika organisationer. Hur mycket var de beredda att betala, undrade jag.
Inget alls, visade det sig. Dessa folkpartistiska riksdagsmän, som själva tjänar 56 000 kronor i månaden plus ersättning för exempelvis dubbelt boende och resor, ville på allvar att jag, en frilansskribent och författare av smal olönsam litteratur, skulle komma och jobba för dem, gratis. Noll kronor i ersättning. Tack, men nej tack.
Det händer förstås att jag tackar ja. Jag jobbar inte primärt för att tjäna pengar, annars hade jag nog valt en annan bana. Ibland är uppdrag för roliga, ibland råkar jag ha tid över just då, ibland gillar jag som sagt fattiga uppdragsgivare och vill aktivt stödja deras arbete med mitt. Dit hör, för den som eventuellt undrade, inte Folkpartiet. Oftast tackar jag dock nej. Jag har inte egentligen råd att jobba gratis eller nästan gratis och jag har lyckligtvis kommit såpass långt att jag har råd att tacka nej. De där lockropen om att det är ett "bra sätt att synas" är ändå mest båg, fråga bara personen som har mage att uttala de där orden om hen också jobbar enbart för bekräftelse och uppmärksamhet.
Jag minns en text av Kjell Häglund (tror jag) om att ställa upp i tv som skribent. Man sitter där en dödstidig morgon och låter sig sminkas till mänsklighet och inser att alla andra runt omkring en får betalt. Vakten vid dörren har betalt, personen som servar kaffemaskinen har betalt, sminkösen har betalt, fotografer, producenter, programledare har betalt. Den enda som inte har betalt är du, som är där för att ge programmet innehåll.
Jag ställer mycket sällan upp i tv numera. Jag ställer upp i radio ibland för att jag gillar radio och för att det ändå tar mindre tid än tv, men bara om det är ett ämne som är riktigt roligt. På Sveriges Radio kan man förresten ofta förhandla till sig en liten summa betalning om man är hård och förklarar att man inte kan annars.
Häromdagen blev jag så tillfrågad av Unni Drougge att tala i Radio Ett om ett otroligt spännande ämne med en fantastisk meddebattör. Åh, som det ryckte i "tacka ja ändå"-nerverna, ett så skojigt samtal kan man ju göra bara för att det är roligt, tänkte jag. Jag gillar Unni, gillar personen jag skulle tala med även om vi aldrig tidigare träffats.
Sedan fick jag höra att samtalet skulle vara i två timmar. Det finns fördelar med det, förvisso, man får föra resonemang till punkt, hinner någonstans på riktigt. Men för att tala om ett avancerat ämne i två timmar i direktsänd radio måste man förbereda sig väl, om det ska bli bra. Den arbetstid jag måste lägga ner hade nu ökat till närmare en arbetsdag. Utan ersättning alls, som det visade sig. Inte ens resorna till och från radiostudion ersattes. Den glada känslan över samtalet förbyttes sakta.
För Radio Ett ägs av MTG. MTG gjorde en vinst på 2,3 miljarder förra året och även om den var lite lägre tredje kvartalet i år än förra året så slog man förväntningarna ändå. MTG:s vd Hans-Holger Albrecht tjänade 22 miljoner kronor 2010, drygt 1,8 miljoner i månaden. Jag vet att Radio Ett är helt nystartat och jag hoppas verkligen att Unni Drougges program där kan bli så bra som det verkar, men ett företag vars vd tjänar 1,8 miljoner i månaden, som gör en vinst på flera miljarder, vill alltså att jag ska jobba åt dem utan någon ersättning alls?
Det finns inget gratis arbete. Om jag ska arbeta gratis åt Hans-Holger Albrecht måste jag ta mer av någon annan, alternativt betala med min egen kropp och hälsa när jag jobbar ännu fler timmar för lägre ersättning. Någon måste betala. Om jag jobbar gratis är det jag som betalar. Jag har faktiskt ingen lust att subventionera MTG med mitt liv.
Det ville exempelvis några personer ur Folkpartiets riksdagsgrupp som frågade om jag kunde komma och hålla ett föredrag för dem utifrån min bok en kväll i november. Jag svarade att jag har väldigt olika taxor för sådant beroende på uppdragsgivare, från noll för enstaka ideella organisationer som jag själv gillar till många tusen när det är uppdrag från exempelvis stora företag eller rika organisationer. Hur mycket var de beredda att betala, undrade jag.
Inget alls, visade det sig. Dessa folkpartistiska riksdagsmän, som själva tjänar 56 000 kronor i månaden plus ersättning för exempelvis dubbelt boende och resor, ville på allvar att jag, en frilansskribent och författare av smal olönsam litteratur, skulle komma och jobba för dem, gratis. Noll kronor i ersättning. Tack, men nej tack.
Det händer förstås att jag tackar ja. Jag jobbar inte primärt för att tjäna pengar, annars hade jag nog valt en annan bana. Ibland är uppdrag för roliga, ibland råkar jag ha tid över just då, ibland gillar jag som sagt fattiga uppdragsgivare och vill aktivt stödja deras arbete med mitt. Dit hör, för den som eventuellt undrade, inte Folkpartiet. Oftast tackar jag dock nej. Jag har inte egentligen råd att jobba gratis eller nästan gratis och jag har lyckligtvis kommit såpass långt att jag har råd att tacka nej. De där lockropen om att det är ett "bra sätt att synas" är ändå mest båg, fråga bara personen som har mage att uttala de där orden om hen också jobbar enbart för bekräftelse och uppmärksamhet.
Jag minns en text av Kjell Häglund (tror jag) om att ställa upp i tv som skribent. Man sitter där en dödstidig morgon och låter sig sminkas till mänsklighet och inser att alla andra runt omkring en får betalt. Vakten vid dörren har betalt, personen som servar kaffemaskinen har betalt, sminkösen har betalt, fotografer, producenter, programledare har betalt. Den enda som inte har betalt är du, som är där för att ge programmet innehåll.
Jag ställer mycket sällan upp i tv numera. Jag ställer upp i radio ibland för att jag gillar radio och för att det ändå tar mindre tid än tv, men bara om det är ett ämne som är riktigt roligt. På Sveriges Radio kan man förresten ofta förhandla till sig en liten summa betalning om man är hård och förklarar att man inte kan annars.
Häromdagen blev jag så tillfrågad av Unni Drougge att tala i Radio Ett om ett otroligt spännande ämne med en fantastisk meddebattör. Åh, som det ryckte i "tacka ja ändå"-nerverna, ett så skojigt samtal kan man ju göra bara för att det är roligt, tänkte jag. Jag gillar Unni, gillar personen jag skulle tala med även om vi aldrig tidigare träffats.
Sedan fick jag höra att samtalet skulle vara i två timmar. Det finns fördelar med det, förvisso, man får föra resonemang till punkt, hinner någonstans på riktigt. Men för att tala om ett avancerat ämne i två timmar i direktsänd radio måste man förbereda sig väl, om det ska bli bra. Den arbetstid jag måste lägga ner hade nu ökat till närmare en arbetsdag. Utan ersättning alls, som det visade sig. Inte ens resorna till och från radiostudion ersattes. Den glada känslan över samtalet förbyttes sakta.
För Radio Ett ägs av MTG. MTG gjorde en vinst på 2,3 miljarder förra året och även om den var lite lägre tredje kvartalet i år än förra året så slog man förväntningarna ändå. MTG:s vd Hans-Holger Albrecht tjänade 22 miljoner kronor 2010, drygt 1,8 miljoner i månaden. Jag vet att Radio Ett är helt nystartat och jag hoppas verkligen att Unni Drougges program där kan bli så bra som det verkar, men ett företag vars vd tjänar 1,8 miljoner i månaden, som gör en vinst på flera miljarder, vill alltså att jag ska jobba åt dem utan någon ersättning alls?
Det finns inget gratis arbete. Om jag ska arbeta gratis åt Hans-Holger Albrecht måste jag ta mer av någon annan, alternativt betala med min egen kropp och hälsa när jag jobbar ännu fler timmar för lägre ersättning. Någon måste betala. Om jag jobbar gratis är det jag som betalar. Jag har faktiskt ingen lust att subventionera MTG med mitt liv.
måndag, november 14, 2011
När man tänker på döden
De skulle åka bort, bara över natten. Jag skulle vara kvar hemma. Det var ingenting konstigt med det. Jag kan därför inte klart säga vad det var som triggade paniken när jag låg där mot hans axel kvällen innan morgonen när de skulle åka. Plötsligt rusade hjärtat och allt jag kunde tänka på var att de skulle kunna dö.
Jag vet att det är väldigt ovanligt med tågolyckor med dödlig utgång på sträckan mellan Stockholm och Västerås. Jag vet att det framstår som mycket konstigt, ja närmast löjligt att vara så fäst vid människor att man skräckslaget ligger och tänker på döden bara för att man ska vara ifrån varandra ett drygt dygn, 27 timmar för att vara exakt. Jag tyckte själv att det var rätt löjligt.
Jag tänker inte så ofta på döden längre. Jag gjorde det i många år, men någonting i den intensiva vardagslycka jag numera oftast är inbäddad i har - även om jag inte alltid kan ta till mig den - gjort döden otänkbar. Med det menar jag nog primärt omöjlig att tänka på. För när man älskar någon så vanvettigt, så absolut, så världs- och självomvälvande som jag tror att man bara kan älska ett barn så blir tanken på döden så ogreppbart fasansfull att man ligger på sin älskades arm i flera timmar utan att somna och räknar sin egen puls till 130 slag i minuten.
Pulsen har lagt sig, men jag tänker fortfarande på döden. Jag tänker på att de kan dö och försöker föreställa mig vad jag skulle göra, men jag kan bara försöka mycket korta stunder åt gången för annars får jag bokstavligen andnöd. Det är något med fasa och rent kroppsliga funktioner, en koppling som oftast begrips metaforiskt men som är helt sann. Jag får svårt att syresätta mig när jag tänker på att mitt barn kan dö.
En gång när det jag då trodde var det värsta redan hade hänt sade jag till mig själv att jag uppenbarligen klarar vad som helst. Kanske inte med så värst stor värdighet eller charm, förvisso, men ändå. Man tar det man får. Man klarar det man tvingas klara. Hur skulle man annars göra?
Men det värsta har inte hänt. Det värsta kan ännu hända.
Nu tänkte jag på det lite för länge. Jag försökte med astmasprayen, men jag vet inte om den hjälper.
Innan jag fick barn, innan jag ens hade försökt särskilt länge att få barn tänkte jag att jag gärna ville ha minst två. En av de viktigaste anledningarna, och jag efterhandskonstruerar faktiskt inte alls nu, var att jag tänkte att ett av barnen ju kunde dö. Om ens barn dör är det lättare att orka leva vidare om man har ett till, tänkte jag.
Jag är uppenbarligen för morbid för mitt eget bästa. Det finns massor av rimliga anledningar till att vilja ha fler barn än ett, att det är bra för barn att ha syskon, att man vill kunna älska flera människor hämningslöst, att det faktiskt är väldigt roligt att ha små barn som växer upp till små och sedan större människor omkring sig. Jag väljer i stället döden. Döden blir min anledning. Jag är inte riktigt klok.
Detta är den totala hjälplösheten. För jag vet ju att han kan dö, att de båda kan dö, även om det är ovanligt på vägen till Västerås. Jag vet att världen är farlig, att det finns ouppmärksamma bilförare, fallande istappar, barncancer, amyotrofisk lateral skleros. Jag har läst om så många döda barn senaste månaderna, barn dödade av sina föräldrar, barn dödade av andra barn, barn indirekt dödade av inkompetenta läkare, också i Sverige. Jag vet inte varför jag läser alla de där artiklarna, allt som händer är att jag blir uppfylld av världens ondska och meningslöshet och förlamad av fasa och sorg.
Att älska så mycket och veta att man inte kan skydda. Jag vet inte hur man står ut.
torsdag, november 10, 2011
Inga mänskliga rättigheter för befruktade ägg
Mississippi kommer inte införa mänskliga rättigheter för befruktade ägg. I tisdags blev ett förslag om att införa “personhood” från befruktningsögonblicket i delstatens konstitution nedröstat i en folkomröstning med stabila 55-45.
Från svenskt perspektiv finns det många konstigheter i det här. För det första själva förslaget: Den kristna höger som driver frågan är ute efter att totalförbjuda abort, men genom den här konstruktionen skulle man alltså jämställa befruktade ägg med födda människor, rättighetsmässigt. Att döda eller skada ett befruktat ägg vore då likvärdigt med att döda eller skada en människa.
Förutom att förbjuda aborter, inklusive dagenefter-piller, skulle det förbjuda vanliga p-piller, eftersom de utöver att förhindra ägglossning också förhindrar eventuella befruktade ägg att fästa i livmodern.
Vid IVF-behandling får man ofta många befruktade ägg över, som kanske är av för dålig kvalitet för att ge chans till graviditet. Om alla de äggen räknas som personer skulle man tvingas sätta in alla ägg i kvinnans livmoder. Man kan ju inte kassera människor. Det skulle i de flesta fall omöjliggöra graviditet eller skapa mångbarnsgraviditeter med stora risker för både kvinna och barn.
Utöver detta skulle gravida kvinnor kunna nekas nödvändig medicinsk behandling om behandlingen skulle riskera fostrets liv. Vid exempelvis utomkvedshavandeskap, då ägget fäster i äggledaren i stället för livmodern, skulle en läkare få välja mellan att ta bort ägget eller att låta det sitta kvar. Ungefär 1 av 50 graviditeter är utomkveds. Om det inte behandlas dör kvinnan, men hennes liv är ju utifrån det här synsättet inte mer värt än äggets. Kvinnor som får missfall skulle riskera åtal, man vet ju inte om hon gjort något som påverkat fostret.
Så långt konsekvenserna av förslaget, som är så långgående att det väcker skepsis också bland konservativa. Mississippi är USA:s mest konservativa delstat, går det inte igenom här går det förmodligen inte igenom någonstans. Att nästan alla republikanska presidentkandidater inför 2012 års val ändå stöder personhood-lagar visar bara hur fjättrat partiet är hos de kristna fanatiker som tros avgöra primärvalen.
Vad som dock också är konstigt är formen för opinionen. Man kan föreställa sig att det vore enklare att driva igenom abortrestriktioner direkt i Mississippi och stänga den i staten enda existerande abortkliniken, om det nu är målet.
Men man kan inte det. I det berömda fallet Roe vs Wade 1973 beslutade USA:s högsta domstol att kvinnor enligt konstitutionen hade rätt till abort fram till ungefär sjunde månaden, då ett foster betraktades som livskraftigt. Domstolen utgick då från tillägg 14 i den amerikanska konstitutionen om rätten till privatliv, i vilket man räknade in kvinnors egna kroppar.
Abort är därefter en grundlagsskyddad rättighet i USA, inte för att det beslutades politiskt utan för att högsta domstolen tolkade konstitutionen så. De förändringar som gjorts i lagen, förbud mot vissa sena abortmetoder, kan inte påverka det grundläggande. Därför försöker antiabort-rörelsen i stället få in skrivelser i själva grundlagen som i sig skulle göra abort olagligt.
Aborter är extremt polariserande i USA, och en anledning är nog att de just blivit en fråga om konstitutionen och de mänskliga rättigheterna. Om man ser det som rättighetsfrågor måste det bli svartvitt. Antingen har kvinnan rätt eller så har fostret. Grundlagen handlar inte och bör inte handla om pragmatiska överväganden, om medicinsk utveckling eller att väga risker mot varandra. Utifrån grundlagen ska man förstås kunna göra det, men det som redan är fastslaget där kan inte diskuteras i gråskaletermer.
Det är svårt också politiskt och filosofiskt att hantera den nödvändiga inneboende konflikten i abortfrågan. Två kroppar i en, ibland med olika intressen. En människa, en premänniska. Man måste väga fostrets liv både mot kvinnors självägande och mot den konkreta kunskapen om hur kvinnor överallt i världen dör i smutsiga olagliga aborter när lagliga inte finns tillgängliga. Det är svårt. Men politiskt kan man åtminstone prata. Politik handlar om att prata.
Juridik däremot handlar om att fria eller fälla. Antingen eller, ingen medelväg. I stället för diskussion får man förslag om att ge encellsblastocyster mänskliga rättigheter.
Publicerad i Dagens Juridik den 10 november 2011
Från svenskt perspektiv finns det många konstigheter i det här. För det första själva förslaget: Den kristna höger som driver frågan är ute efter att totalförbjuda abort, men genom den här konstruktionen skulle man alltså jämställa befruktade ägg med födda människor, rättighetsmässigt. Att döda eller skada ett befruktat ägg vore då likvärdigt med att döda eller skada en människa.
Förutom att förbjuda aborter, inklusive dagenefter-piller, skulle det förbjuda vanliga p-piller, eftersom de utöver att förhindra ägglossning också förhindrar eventuella befruktade ägg att fästa i livmodern.
Vid IVF-behandling får man ofta många befruktade ägg över, som kanske är av för dålig kvalitet för att ge chans till graviditet. Om alla de äggen räknas som personer skulle man tvingas sätta in alla ägg i kvinnans livmoder. Man kan ju inte kassera människor. Det skulle i de flesta fall omöjliggöra graviditet eller skapa mångbarnsgraviditeter med stora risker för både kvinna och barn.
Utöver detta skulle gravida kvinnor kunna nekas nödvändig medicinsk behandling om behandlingen skulle riskera fostrets liv. Vid exempelvis utomkvedshavandeskap, då ägget fäster i äggledaren i stället för livmodern, skulle en läkare få välja mellan att ta bort ägget eller att låta det sitta kvar. Ungefär 1 av 50 graviditeter är utomkveds. Om det inte behandlas dör kvinnan, men hennes liv är ju utifrån det här synsättet inte mer värt än äggets. Kvinnor som får missfall skulle riskera åtal, man vet ju inte om hon gjort något som påverkat fostret.
Så långt konsekvenserna av förslaget, som är så långgående att det väcker skepsis också bland konservativa. Mississippi är USA:s mest konservativa delstat, går det inte igenom här går det förmodligen inte igenom någonstans. Att nästan alla republikanska presidentkandidater inför 2012 års val ändå stöder personhood-lagar visar bara hur fjättrat partiet är hos de kristna fanatiker som tros avgöra primärvalen.
Vad som dock också är konstigt är formen för opinionen. Man kan föreställa sig att det vore enklare att driva igenom abortrestriktioner direkt i Mississippi och stänga den i staten enda existerande abortkliniken, om det nu är målet.
Men man kan inte det. I det berömda fallet Roe vs Wade 1973 beslutade USA:s högsta domstol att kvinnor enligt konstitutionen hade rätt till abort fram till ungefär sjunde månaden, då ett foster betraktades som livskraftigt. Domstolen utgick då från tillägg 14 i den amerikanska konstitutionen om rätten till privatliv, i vilket man räknade in kvinnors egna kroppar.
Abort är därefter en grundlagsskyddad rättighet i USA, inte för att det beslutades politiskt utan för att högsta domstolen tolkade konstitutionen så. De förändringar som gjorts i lagen, förbud mot vissa sena abortmetoder, kan inte påverka det grundläggande. Därför försöker antiabort-rörelsen i stället få in skrivelser i själva grundlagen som i sig skulle göra abort olagligt.
Aborter är extremt polariserande i USA, och en anledning är nog att de just blivit en fråga om konstitutionen och de mänskliga rättigheterna. Om man ser det som rättighetsfrågor måste det bli svartvitt. Antingen har kvinnan rätt eller så har fostret. Grundlagen handlar inte och bör inte handla om pragmatiska överväganden, om medicinsk utveckling eller att väga risker mot varandra. Utifrån grundlagen ska man förstås kunna göra det, men det som redan är fastslaget där kan inte diskuteras i gråskaletermer.
Det är svårt också politiskt och filosofiskt att hantera den nödvändiga inneboende konflikten i abortfrågan. Två kroppar i en, ibland med olika intressen. En människa, en premänniska. Man måste väga fostrets liv både mot kvinnors självägande och mot den konkreta kunskapen om hur kvinnor överallt i världen dör i smutsiga olagliga aborter när lagliga inte finns tillgängliga. Det är svårt. Men politiskt kan man åtminstone prata. Politik handlar om att prata.
Juridik däremot handlar om att fria eller fälla. Antingen eller, ingen medelväg. I stället för diskussion får man förslag om att ge encellsblastocyster mänskliga rättigheter.
Publicerad i Dagens Juridik den 10 november 2011
lördag, november 05, 2011
Dagis ökar den sociala rörligheten
I USA har barn till lågutbildade bara en tiondel så stor sannolikhet att gå ut skolan som barn till högutbildade. Så går fattigdom obönhörligt i arv.
Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.
Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.
Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.
Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.
Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.
Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.
Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.
Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.
Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.
Publicerad i Expressen den 5 november 2011
Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.
Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.
Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.
Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.
Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.
Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.
Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.
Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.
Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.
Publicerad i Expressen den 5 november 2011
måndag, oktober 31, 2011
Låt oss tala om siffror
18 miljoner kronor. Så mycket har Victor Muller tagit ut ur Saab under ett år. Det är lika mycket som Leif Johansson fått från Volvo, med den lilla skillnaden att Volvo gått med rejäl vinst medan Mullers ersättning kommer från skattebetalarna. Utöver detta har 7 miljoner betalats ut ur Saabs kassa till Victor Muller närstående bolag.
Regeringen har ändå hållit emot en del när det gäller Saab. Förre centerledaren och näringsministern Maud Olofsson har varit tydlig med att det inte är statens uppgift att driva olönsamma bilfabriker och lånen som staten stått som garant för är ett betydligt mindre åtagande än många krävde.
Det för oss till nästa siffra. Nye centerledaren och näringsministern Annie Lööf tycks nämligen inte ha samma inställning som sin företrädare.
103 miljoner kronor har därför svenska staten gått in med i direkta subventioner till Facebook, för att företaget ska bygga serverhallar i Luleå. Facebook är värderat till 80 miljarder dollar, och skulle sannolikt ha råd med serverhallar ändå. Företagets representanter säger till och med att man lagt satsningen i Luleå oavsett. Det är också väl belagt att denna typ av regionalpolitik inte har några långsiktiga effekter. Företag stannar bara i kommuner där lokaliseringen egentligen inte passar så länge som skattepengar betalas ut.
Ha råd ändå skulle däremot inte de europeiska banker som lånat ut pengar till Grekland och andra högriskländer som om det inte fanns någon morgondag. Eller, rättare sagt, som om de själva inte riskerade att behöva ta smällen om något skulle gå fel. Vilket de förstås inte heller behöver.
110 miljarder euro ytterligare ska tillföras bankerna, beslutade EU-toppmötet i onsdags, antingen genom aktiekapital eller statliga pengar. Detta för att bankerna ska stå starkare i den ekonomiska krisen, så att de inte ska riskera att gå omkull om de lån de givit ut inte kan betalas tillbaka. Cirkelresonemanget borde göra vem som helst yr i huvudet, givet att staterna som garanterar pengarna också är samma EU-stater som tagit de där osäkra lånen. Bankerna skrattar under tiden hela vägen till, tja, banken.
Av dessa siffror är den sista både den största och den svåraste. Eurokrisen finns på riktigt, till skillnad från Facebooks behov av svenska skattepengar, och att låta en bank gå omkull har betydligt större konsekvenser än att låta Saab göra det.
Ändå hänger siffrorna ihop, och illustrerar sorgligt tydligt hur det vi ibland kallar en fri marknad och kapitalism ofta mest tycks handla om att enskilda kapitalister ska kunna tjäna maximalt med pengar, med staters och skattepengars hjälp.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 oktober 2011
Regeringen har ändå hållit emot en del när det gäller Saab. Förre centerledaren och näringsministern Maud Olofsson har varit tydlig med att det inte är statens uppgift att driva olönsamma bilfabriker och lånen som staten stått som garant för är ett betydligt mindre åtagande än många krävde.
Det för oss till nästa siffra. Nye centerledaren och näringsministern Annie Lööf tycks nämligen inte ha samma inställning som sin företrädare.
103 miljoner kronor har därför svenska staten gått in med i direkta subventioner till Facebook, för att företaget ska bygga serverhallar i Luleå. Facebook är värderat till 80 miljarder dollar, och skulle sannolikt ha råd med serverhallar ändå. Företagets representanter säger till och med att man lagt satsningen i Luleå oavsett. Det är också väl belagt att denna typ av regionalpolitik inte har några långsiktiga effekter. Företag stannar bara i kommuner där lokaliseringen egentligen inte passar så länge som skattepengar betalas ut.
Ha råd ändå skulle däremot inte de europeiska banker som lånat ut pengar till Grekland och andra högriskländer som om det inte fanns någon morgondag. Eller, rättare sagt, som om de själva inte riskerade att behöva ta smällen om något skulle gå fel. Vilket de förstås inte heller behöver.
110 miljarder euro ytterligare ska tillföras bankerna, beslutade EU-toppmötet i onsdags, antingen genom aktiekapital eller statliga pengar. Detta för att bankerna ska stå starkare i den ekonomiska krisen, så att de inte ska riskera att gå omkull om de lån de givit ut inte kan betalas tillbaka. Cirkelresonemanget borde göra vem som helst yr i huvudet, givet att staterna som garanterar pengarna också är samma EU-stater som tagit de där osäkra lånen. Bankerna skrattar under tiden hela vägen till, tja, banken.
Av dessa siffror är den sista både den största och den svåraste. Eurokrisen finns på riktigt, till skillnad från Facebooks behov av svenska skattepengar, och att låta en bank gå omkull har betydligt större konsekvenser än att låta Saab göra det.
Ändå hänger siffrorna ihop, och illustrerar sorgligt tydligt hur det vi ibland kallar en fri marknad och kapitalism ofta mest tycks handla om att enskilda kapitalister ska kunna tjäna maximalt med pengar, med staters och skattepengars hjälp.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 oktober 2011
lördag, oktober 29, 2011
Om att inte längre vara avskärmad från världen
Hon kom smygande i mörkret som hon alltid gör, gnuggade olja mellan händerna så att doften av kanel och något annat kryddigt, muskot kanske, spred sig ända till mina näsborrar. Jag fortsatte att blunda. När hon lade de oljigt mjuka fingrarna mot min nacke började jag nästan gråta.
Jag talar om min yogalärare. Hon heter Lotte och är en underbar yogalärare, men det hör egentligen inte hit. Nästan varje pass avslutar hon med att gå runt bland de blundande, avslappnade nyyogade och massera oss var och en lite på nacken, trycka lite på axlarna, mellan ögonbrynen. Det är urmysigt, och möjligen tillräckligt för att fälla en tår av tacksamhet, åtminstone de långa vidriga vintermånader när veckans två yogapass är det som över huvud taget håller en upprätt, men i morse var det inte det jag nästan grät över.
I stället var det ett minne som kom över mig, så intensivt som de bara kan när man är sådär avslappnad och öppen. Det fanns nämligen en tid när yogalärare, massörer, frisörer, osteopater, var de enda som rörde vid mig. Det fanns en tid när de enda som pratade med mig regelbundet utanför jobbet var personer jag betalade för att göra det, personer jag köpte tjänster av. Det fanns en tid när den där lilla lilla nackmassagen en eller två gånger i veckan var den enda mänskliga kontakt jag hade.
Jag överdriver förstås, för jag har ju nästan alltid levt i ett förhållande, och det är bara begränsade perioder när någon av oss bott långvarigt på andra håll. Det gör det mycket lättare än för dem som är helt ensamma, självklart. Men när man bara har kontakt med en enda person slutar det att kännas som kontakt. Den andre blir liksom en förlängning av det egna jaget. Det hindrar inte känslan av att vara totalt avskuren från världen.
Jag tänker på det när jag läser om depressioner, eller om psykiska problem över huvud taget. Jag må vara skör nu, och ha återkommande ångest, men det är ju ingenting mot hur nedbrytande det var att vara så övertygad om att ingen tyckte om mig att jag aldrig ens vågade mig ut. I flera år kände jag så. Det är helt vansinnigt när man tänker på det i efterhand.
Nu i veckan kom en släng över mig av total folkskygghet, jag ville inte alls ha kalas, ville inte alls träffa människor, ville gömma mig under en filt hemma och inte komma ut. Jag känner så rätt ofta på vintern. Nu är det dock inte längre för att jag tror att ingen tycker om mig. Faktiskt inte, jag känner inte så längre och jag vet inte när jag slutade känna så men plötsligt var det inte min basinställning till omvärlden. Jag hade av olika skäl vågat mig ut, träffat människor som till min stora förvåning faktiskt verkade gilla mig. Jag hade väl helt enkelt blivit överbevisad om människors omtanke och omtycknad en gång för mycket. Det finns positiva feedback-loopar lika väl som negativa. Att våga utsätta sig för andra människor kan ge båda sorterna. Jag fick en bra variant.
Så jag skärpte mig, i måndags. Sminkade mig, tog på mig en fin klänning och alldeles för högklackade skor och gick och hade en ändå riktigt trevlig fest men människor jag gillar, som gillar mig. Och även om mörkret och kylan och medföljande trötthet gör att jag kanske inte vill umgås så himla mycket med dem förrän i april igen så gör det inte så mycket.
Det är så fint. Jag är så tacksam. Jag tycker fortfarande om yogamassagen, men numera är den en mycket liten del av all kroppskontakt, all mänsklig kontakt, jag kan få, om jag vill.
Jag talar om min yogalärare. Hon heter Lotte och är en underbar yogalärare, men det hör egentligen inte hit. Nästan varje pass avslutar hon med att gå runt bland de blundande, avslappnade nyyogade och massera oss var och en lite på nacken, trycka lite på axlarna, mellan ögonbrynen. Det är urmysigt, och möjligen tillräckligt för att fälla en tår av tacksamhet, åtminstone de långa vidriga vintermånader när veckans två yogapass är det som över huvud taget håller en upprätt, men i morse var det inte det jag nästan grät över.
I stället var det ett minne som kom över mig, så intensivt som de bara kan när man är sådär avslappnad och öppen. Det fanns nämligen en tid när yogalärare, massörer, frisörer, osteopater, var de enda som rörde vid mig. Det fanns en tid när de enda som pratade med mig regelbundet utanför jobbet var personer jag betalade för att göra det, personer jag köpte tjänster av. Det fanns en tid när den där lilla lilla nackmassagen en eller två gånger i veckan var den enda mänskliga kontakt jag hade.
Jag överdriver förstås, för jag har ju nästan alltid levt i ett förhållande, och det är bara begränsade perioder när någon av oss bott långvarigt på andra håll. Det gör det mycket lättare än för dem som är helt ensamma, självklart. Men när man bara har kontakt med en enda person slutar det att kännas som kontakt. Den andre blir liksom en förlängning av det egna jaget. Det hindrar inte känslan av att vara totalt avskuren från världen.
Jag tänker på det när jag läser om depressioner, eller om psykiska problem över huvud taget. Jag må vara skör nu, och ha återkommande ångest, men det är ju ingenting mot hur nedbrytande det var att vara så övertygad om att ingen tyckte om mig att jag aldrig ens vågade mig ut. I flera år kände jag så. Det är helt vansinnigt när man tänker på det i efterhand.
Nu i veckan kom en släng över mig av total folkskygghet, jag ville inte alls ha kalas, ville inte alls träffa människor, ville gömma mig under en filt hemma och inte komma ut. Jag känner så rätt ofta på vintern. Nu är det dock inte längre för att jag tror att ingen tycker om mig. Faktiskt inte, jag känner inte så längre och jag vet inte när jag slutade känna så men plötsligt var det inte min basinställning till omvärlden. Jag hade av olika skäl vågat mig ut, träffat människor som till min stora förvåning faktiskt verkade gilla mig. Jag hade väl helt enkelt blivit överbevisad om människors omtanke och omtycknad en gång för mycket. Det finns positiva feedback-loopar lika väl som negativa. Att våga utsätta sig för andra människor kan ge båda sorterna. Jag fick en bra variant.
Så jag skärpte mig, i måndags. Sminkade mig, tog på mig en fin klänning och alldeles för högklackade skor och gick och hade en ändå riktigt trevlig fest men människor jag gillar, som gillar mig. Och även om mörkret och kylan och medföljande trötthet gör att jag kanske inte vill umgås så himla mycket med dem förrän i april igen så gör det inte så mycket.
Det är så fint. Jag är så tacksam. Jag tycker fortfarande om yogamassagen, men numera är den en mycket liten del av all kroppskontakt, all mänsklig kontakt, jag kan få, om jag vill.
torsdag, oktober 27, 2011
Några reflektioner en recensionsdag
I dag kom alltså den här boken ut. Boken som jag ägnat ett helt år åt att aktivt skriva och ett helt liv åt att tänka på. Det har varit en sådan lycka att få göra det. Att faktiskt ha råd att lägga 20 timmar i veckan eller så på att läsa eller läsa om hundratals böcker, på att skriva sådant som jag sen raderat eller skrivit om och på att våndas över sådant som är svårt att formulera. Till slut satt jag där med elva essäer och ett förord och ett efterord och ett litteraturkapitel och tvingades inse att det här är just nu mitt samlade politiska tänkande. Svindlande.
Det har varit svårt sedan den blev klar någon gång i slutet av sommaren. Inga fler tankar att pröva och förkasta, inga formuleringar att grubbla över, inga fler böcker att hetsläsa bara för att inse att de tvingar en att tänka och skriva om. Jag har tidigare trott att anledningen till att jag ändå mått såpass bra det senaste året har varit att jag haft tryggad ekonomi, men sedan boken blev klar har jag insett att det lika mycket måste ha varit tillfredsställelsen i att få tänka och skriva på något jag upplevt som intensivt meningsfullt. Sådant gör all skillnad i världen.
Svårt har det också varit senaste veckorna. Paniken jag känt inför mottagandet av boken har gjort mig sömnlös, insikten att jag ingenting kan göra längre, den är klar och kanske kommer folk inte att begripa vad jag försökt säga. Ni förstår, jag tycker att jag skrivit något verkligt bra. Till skillnad från när jag kom ut med min roman är den här boken också helt central för min person, för hela mitt yrkesliv.
Jag inbillar mig inte att jag är en stor romanförfattare. Jag skrev en roman och den blev rätt bra, men den är inte jag, hur självbiografiskt förlaget än ville marknadsföra den. Den här boken däremot, den är jag. Den är resultatet av ett livs politiska grubblande, av vägande av det jag tänkt och tyckt mot det jag tänker och tycker, formulerat på det allra bästa sätt jag förmått. Den är bra. Jag tror verkligen att den är bra. Jag inbillar mig nämligen att jag är en verkligt bra politisk skribent - att skriva och tänka om politik är nog en av de få saker jag är riktigt bra på utom att laga och äta mat - men det innebär ju inte nödvändigtvis att andra skulle förstå eller tycka det.
Därför: panik. Tänk om de inte förstår. Tänk om äldre herrar klappar mig på huvudet och säger att jag ingenting begripit om Hobbes, eller om någon avmätt skulle säga att det var väl ett rart litet försök. En essäsamling är en samtidigt väldigt pretentiös och väldigt ödmjuk genre. Pretentioner är lätta att slå ner på.
I dag var alltså recensionsdagen. Jag har hittills läst fem recensioner, alla åtminstone delvis positiva, och av dem är det väl bara Erik Helmerson i Expressen som klappar mig på huvudet när han säger att jag skriver "gymnasieprosa, om än av en äkta MVG-elev" och det är ju ett lite förvånande förminskande. Annars är jag hemskt glad över Thomas Engströms fina text i Sydsvenskan, han verkar ha förstått vad jag försökt göra även om han säger att jag är socialdemokrat.
Etiketter tycks nu uppta också Helmerson än mer, han radar förvirrat upp de personer jag tackar i mitt förord och anmärker på att dessa inkluderar både vänsterpartister, socialdemokrater och folkpartister (även om Adam Cwejman alltså är ordförande för LUF, FPU har inte funnits på 20 år). Att jag är god vän med människor som tycker olika saker är alltså en punkt att kritisera, liksom att jag själv är politiskt lite svåretiketterad? Det känns jättekonstigt. Nu är det svårt för mig att försvara för en recensent att jag tycker om vissa människor och beundrar deras hjärnor, men att personer som Ali Esbati, Adam Cwejman och Rasmus Fleischer läst och haft synpunkter på olika essäer, något jag är djupt tacksam över och som gjorde texterna bättre, betyder förstås inte att de håller med om allt som står där.
Som jag skrivit om tidigare kommer man kunna få boken som e-bok gratis. Man får självfallet gärna köpa den också, här eller här t ex, eller om man vill köpa e-bok: här eller här, men den som bara vill titta på boken och inte vet om man vill köpa än eller bara inte har pengar kan maila mig på isobelh@hotmail.com så mailar jag en e-boksfil tillbaka.
(Andra recensioner i SvD och Dalarnas Tidningar, Ann Heberlein som skrev i DN i går finns inte på nätet.)
lördag, oktober 22, 2011
Occupy Sverige?
“Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran.”
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.
måndag, oktober 10, 2011
Fjättrade i tyckonomin
”De kan inte ha läst domen.” Det har varit min första tanke kring nästan alla de debattartiklar och blogginlägg som dykt upp efter den friande hovrättsdomen i det så kallade BDSM-fallet i Malmö. För om de gjort det hade de ju vetat att tjejens numera välkända självskadebeteenden låg flera år tillbaka i tiden och att ha gamla läkta ärr på armarna kan rimligen varken göra till eller från för en människas möjlighet att samtycka till sexuella aktiviteter.
Jag raljerar lite nu. Självklart har de inte läst domen. Varför skulle de det, deras texter är inte tänkta att vara faktabaserade, den begränsade tiden medger inte sådana frivoliteter som att läsa på. I den utsträckning det är beställda, betalda texter är redaktörerna ändå inte intresserade av något mer genomtänkt än ett enkelt tyck-till som man kan sätta en kul, klickvänlig rubrik på.
Det gäller verkligen inte bara dessa artiklar, även om skillnaden mellan påläst och inte påläst kanske blev tydligare när det fanns något så handgripligt som en skriven dom i botten.
Nej, detta är det samhälle vi lever i, tyckonomin. Och precis som med allting annat är det viktigare att diskutera pengarna än överbyggnaden.
I förra veckan berättades att Schipsted ska spara 150 miljoner kronor på sina svenska tidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Detta efter att tidningarna gick med 310 respektive 92 miljoner i vinst förra året. Expressen å sin sida gick med 145 miljoner i vinst förra året, och med 80 miljoner i vinst under årets åtta första månader i år. De ska spara 60 miljoner, vilket bland annat innebär att Kvällsposten och GT knappt kommer finnas kvar som egna editioner.
Nu bantas alltså personalen. Frilansarvodena har legat stilla i många år, också för fasta medarbetare, vilket i realiteten innebär kontinuerliga lönesänkningar. Människor måste producera mer text på lika mycket tid för att kunna betala hyran. Vem tror då att någon hinner läsa på, hinner föra avancerade resonemang? Jag förstår helt och hållet att den fattiga frilans som måste skriva en krönika om dagen för att försörja sig inte alltid levererar något storslaget eller ens underbyggt.
För medierna är det oändligt mycket billigare att publicera snabbproducerat tyckande än reportage eller riktiga analyser. Med ökade besparingar blir det än mindre tid, än mer lättpaketerade nyheter tagna direkt från pr-byråerna, där gamla journalister förresten ofta jobbar.
Det är kanske orättvist att ställa tidningarnas vinster just nu mot sparpaket och billigjournalistik. De står trots allt inför oerhörda ekonomiska utmaningar, den betalande publiken blir allt äldre, nättidningarna växer men där tjänar man inga pengar. Problemen finns på riktigt.
Det är lätt att misströsta. Hur ska vi komma ur detta, med vårt lilla språkområde, våra kulturointresserade kapitalister? Hoppet står till public service, som inte behöver anpassa sig efter vinstkrav eller klickvänlighet.
När jag skriver detta har dock SVT:s politiska flaggskepp Debatt just genomfört en SIFO-undersökning om huruvida det är kränkande med rasstereotyper. Detta skall diskuteras vidare i tv. Det finns ingen väg ut ur det här samhället. Vi är fjättrade i tyckonomin.
Publicerad i ETC 10 oktober 2011
Jag raljerar lite nu. Självklart har de inte läst domen. Varför skulle de det, deras texter är inte tänkta att vara faktabaserade, den begränsade tiden medger inte sådana frivoliteter som att läsa på. I den utsträckning det är beställda, betalda texter är redaktörerna ändå inte intresserade av något mer genomtänkt än ett enkelt tyck-till som man kan sätta en kul, klickvänlig rubrik på.
Det gäller verkligen inte bara dessa artiklar, även om skillnaden mellan påläst och inte påläst kanske blev tydligare när det fanns något så handgripligt som en skriven dom i botten.
Nej, detta är det samhälle vi lever i, tyckonomin. Och precis som med allting annat är det viktigare att diskutera pengarna än överbyggnaden.
I förra veckan berättades att Schipsted ska spara 150 miljoner kronor på sina svenska tidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Detta efter att tidningarna gick med 310 respektive 92 miljoner i vinst förra året. Expressen å sin sida gick med 145 miljoner i vinst förra året, och med 80 miljoner i vinst under årets åtta första månader i år. De ska spara 60 miljoner, vilket bland annat innebär att Kvällsposten och GT knappt kommer finnas kvar som egna editioner.
Nu bantas alltså personalen. Frilansarvodena har legat stilla i många år, också för fasta medarbetare, vilket i realiteten innebär kontinuerliga lönesänkningar. Människor måste producera mer text på lika mycket tid för att kunna betala hyran. Vem tror då att någon hinner läsa på, hinner föra avancerade resonemang? Jag förstår helt och hållet att den fattiga frilans som måste skriva en krönika om dagen för att försörja sig inte alltid levererar något storslaget eller ens underbyggt.
För medierna är det oändligt mycket billigare att publicera snabbproducerat tyckande än reportage eller riktiga analyser. Med ökade besparingar blir det än mindre tid, än mer lättpaketerade nyheter tagna direkt från pr-byråerna, där gamla journalister förresten ofta jobbar.
Det är kanske orättvist att ställa tidningarnas vinster just nu mot sparpaket och billigjournalistik. De står trots allt inför oerhörda ekonomiska utmaningar, den betalande publiken blir allt äldre, nättidningarna växer men där tjänar man inga pengar. Problemen finns på riktigt.
Det är lätt att misströsta. Hur ska vi komma ur detta, med vårt lilla språkområde, våra kulturointresserade kapitalister? Hoppet står till public service, som inte behöver anpassa sig efter vinstkrav eller klickvänlighet.
När jag skriver detta har dock SVT:s politiska flaggskepp Debatt just genomfört en SIFO-undersökning om huruvida det är kränkande med rasstereotyper. Detta skall diskuteras vidare i tv. Det finns ingen väg ut ur det här samhället. Vi är fjättrade i tyckonomin.
Publicerad i ETC 10 oktober 2011
lördag, oktober 08, 2011
Moderater vill förbjuda mänsklighet
Det finns en förförande enkelhet i den gamla svenska narkotikapolitiken.
Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.
För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.
Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.
Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.
Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.
I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.
Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.
Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.
Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.
Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.
Publicerad i Expressen 8 oktober 2011
Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.
För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.
Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.
Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.
Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.
I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.
Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.
Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.
Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.
Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.
Publicerad i Expressen 8 oktober 2011
tisdag, augusti 30, 2011
Jag vill inte vara sån här
Jag vill inte vara sån här. Jag skrev det på twitter tidigare i dag. Det är där jag skriver allt det vardagligt pågående numera. Eller ja, där jag skriver nästan allting som inte är artiklar eller böcker. Politik, opassande skämt, moderskärleksutbrott, matporr, fnitter och ångest. Alldeles för mycket ångest.
För det är där man kan följa bergochdalbanan som är mitt skämt till psyke, dessa kast mellan sprudlande, kvittrande entusiasm till absolut glödande självhat. Förr skrev jag ju här också om sådant, men nu blir de små mentalbalansnoteringarna del i den väv av transparent consciousness jag kontinuerligt skapar som mitt virtuella 140-teckensjag. En del barnslig förtjusning över kycklinghjärtan i tomatsås och skräcknoveller om tonårsfurier i Borås, en del ångestskrin efter hjälp från dem som varken kan eller vill ge den.
Jag har nu aldrig egentligen varit deprimerad. Mina neråtperioder handlar om ångest och självförakt och skräck för en fientlig omvärld som trycker sig närmare meter för meter tills jag inte kan andas längre. Jag har för all del inte klassisk hypermani heller, har aldrig exempelvis köpt ett flygplan, som en bekant faktiskt en gång gjorde i en hypermanisk fas, jag slutar sällan sova, har sällan den där typiskt maniska energin och hetsen. När jag är uppåt är jag glad och social och arbetsam och väldigt väldigt labil. När jag är neråt vill jag visserligen hugga mig själv i bröstet med en sax, men jag vill aldrig dö. Har aldrig velat. Det är alltid något.
Det tycks bli mer och mer accentuerat med åren. Kanske är det jag som är mer uppmärksam på tecknen och mönstren numera, kanske har det faktiskt blivit värre. Kanske är det fortfarande det där sammanbrottet för två år sedan som hänger kvar, att jag inte riktigt återfått mina marginaler.
Jag vet inte. Jag vet bara att hur mycket jag än må uppskatta både min egen förmåga till besinningslös entusiasm över små saker och min öppenhet för att utsätta mig själv för verkligt starka känslor, så vill jag inte vara såhär labil, vill inte känna väggarna närma sig, vill inte gå från + 1000 till - 3000 på ett par timmar om det vill sig illa.
Det är så hemskt tröttande.
Det finns motmedel. Att äta ordentligt, sova, träna mycket, ha regelbundna vanor. Umgås med människor man är emotionellt säker på så att man inte behöver ägna så fruktansvärt mycket energi åt att kalibrera deras känslor och anpassa sig därefter. Åh, gud som jag kalibrerat mig genom livet. Ständigt haft känselspröten ute för att kunna uppfatta eventuell motvilja även när människor inte berättar om den. Om man känner av den i tid hinner man ju ändra sig, hinner justera sin person, sitt jag så att de inte blir för arga, för jobbiga. Jag inser att det låter djupt stört för de flesta. Det är också ohyggligt opraktiskt, man inbillar sig alltid det värsta, tror aldrig när stackars vänner eller älskade påstår att nej, det är ingenting, jag är bara lite trött. Rätt ofta är de ju bara lite trötta. Själv uppfattar jag i stället varje skiftning i tonläge, kroppshållning, kommunikationsintensitet som att de kommit till insikt om att de egentligen inte tycker om mig längre.
Detta gäller fram till en viss gräns, förstås. Det går snabbare med vissa personer. Det är därför uppåtfaserna är mer labila, då söker jag ju upp nya människor, lär känna dem och måste därefter vara på helspänn gentemot deras känslor fram tills dess att jag blir överbevisad om deras vänskap och kan slappna av lite.
Jag är inte en särskilt avslappnad människa. Kontroll framförallt, klara alla deadlines, ordna allting, hantera, sortera, ligga vaken på nätterna och oroa sig. Jag tar ansvar, för mig själv och för andra. Jag gillar rentav ansvarstagande. Det är en fin egenskap. När man är förälder är det ett måste. Sannolikt är det också just därför jag drömmer så mycket om att bli omhändertagen. Någon annan kan bestämma, någon annan kan ordna. Jag blir som ett barn inför de mest patriarkala av seder och låter mig nöjt omslutas av trygghet hos den som betalar, bär, beslutar. Det är dock bara möjligt i väldigt speciella sammanhang, hur mycket jag än längtar efter det.
Andra människor kan inte bära mig. Inte ens om de vill. Inte mer än några få meter. Jag försöker påminna mig om det, inte lägga för stor tyngd på dem omkring mig. Jag har gjort det emellanåt. Jag är ledsen för det. Jag försöker verkligen låta bli.
För det är där man kan följa bergochdalbanan som är mitt skämt till psyke, dessa kast mellan sprudlande, kvittrande entusiasm till absolut glödande självhat. Förr skrev jag ju här också om sådant, men nu blir de små mentalbalansnoteringarna del i den väv av transparent consciousness jag kontinuerligt skapar som mitt virtuella 140-teckensjag. En del barnslig förtjusning över kycklinghjärtan i tomatsås och skräcknoveller om tonårsfurier i Borås, en del ångestskrin efter hjälp från dem som varken kan eller vill ge den.
Jag har nu aldrig egentligen varit deprimerad. Mina neråtperioder handlar om ångest och självförakt och skräck för en fientlig omvärld som trycker sig närmare meter för meter tills jag inte kan andas längre. Jag har för all del inte klassisk hypermani heller, har aldrig exempelvis köpt ett flygplan, som en bekant faktiskt en gång gjorde i en hypermanisk fas, jag slutar sällan sova, har sällan den där typiskt maniska energin och hetsen. När jag är uppåt är jag glad och social och arbetsam och väldigt väldigt labil. När jag är neråt vill jag visserligen hugga mig själv i bröstet med en sax, men jag vill aldrig dö. Har aldrig velat. Det är alltid något.
Det tycks bli mer och mer accentuerat med åren. Kanske är det jag som är mer uppmärksam på tecknen och mönstren numera, kanske har det faktiskt blivit värre. Kanske är det fortfarande det där sammanbrottet för två år sedan som hänger kvar, att jag inte riktigt återfått mina marginaler.
Jag vet inte. Jag vet bara att hur mycket jag än må uppskatta både min egen förmåga till besinningslös entusiasm över små saker och min öppenhet för att utsätta mig själv för verkligt starka känslor, så vill jag inte vara såhär labil, vill inte känna väggarna närma sig, vill inte gå från + 1000 till - 3000 på ett par timmar om det vill sig illa.
Det är så hemskt tröttande.
Det finns motmedel. Att äta ordentligt, sova, träna mycket, ha regelbundna vanor. Umgås med människor man är emotionellt säker på så att man inte behöver ägna så fruktansvärt mycket energi åt att kalibrera deras känslor och anpassa sig därefter. Åh, gud som jag kalibrerat mig genom livet. Ständigt haft känselspröten ute för att kunna uppfatta eventuell motvilja även när människor inte berättar om den. Om man känner av den i tid hinner man ju ändra sig, hinner justera sin person, sitt jag så att de inte blir för arga, för jobbiga. Jag inser att det låter djupt stört för de flesta. Det är också ohyggligt opraktiskt, man inbillar sig alltid det värsta, tror aldrig när stackars vänner eller älskade påstår att nej, det är ingenting, jag är bara lite trött. Rätt ofta är de ju bara lite trötta. Själv uppfattar jag i stället varje skiftning i tonläge, kroppshållning, kommunikationsintensitet som att de kommit till insikt om att de egentligen inte tycker om mig längre.
Detta gäller fram till en viss gräns, förstås. Det går snabbare med vissa personer. Det är därför uppåtfaserna är mer labila, då söker jag ju upp nya människor, lär känna dem och måste därefter vara på helspänn gentemot deras känslor fram tills dess att jag blir överbevisad om deras vänskap och kan slappna av lite.
Jag är inte en särskilt avslappnad människa. Kontroll framförallt, klara alla deadlines, ordna allting, hantera, sortera, ligga vaken på nätterna och oroa sig. Jag tar ansvar, för mig själv och för andra. Jag gillar rentav ansvarstagande. Det är en fin egenskap. När man är förälder är det ett måste. Sannolikt är det också just därför jag drömmer så mycket om att bli omhändertagen. Någon annan kan bestämma, någon annan kan ordna. Jag blir som ett barn inför de mest patriarkala av seder och låter mig nöjt omslutas av trygghet hos den som betalar, bär, beslutar. Det är dock bara möjligt i väldigt speciella sammanhang, hur mycket jag än längtar efter det.
Andra människor kan inte bära mig. Inte ens om de vill. Inte mer än några få meter. Jag försöker påminna mig om det, inte lägga för stor tyngd på dem omkring mig. Jag har gjort det emellanåt. Jag är ledsen för det. Jag försöker verkligen låta bli.
söndag, juni 19, 2011
Fyra år
För nästan exakt fyra år sedan satt jag i en taxi och andades rytmiskt samtidigt som stora S messade folk enligt instruktioner för att ställa in de närmaste dagarnas åtaganden. "iso kan inte, hon föder barn", var den generella ordalydelsen. Jag hade varit lite för dålig, eller möjligen lite för bra, på att planera och hade litat på alla dem som sade att man alltid går över med första barnet. Två veckor före utsatt datum var min kalender följaktligt lika fullbokad som vanligt. Jag hade ju massor av saker att hinna med då. Nåja, födsloarbete betraktas oftast som giltigt förfall.
Den där dagen var en av de bästa i mitt liv. Den där dagen var definitivt den första dagen av de fyra bästa åren i mitt liv, men också just födandet, också själva förlossningen skimrar i minnet.
Man får sällan höra om sådant. Att det finns fantastiska förlossningar också. När jag vaggade omkring höggravid fick ytligt bekanta kvinnor ibland för sig att dela med sig av sina blodigaste förlossningsminnen och öste över mig information om sprickor och klipp och sätesbjudningar och sugklockor. "Är du nervös?" kunde de sedan fråga. Jag brukade försöka undvika att svara över huvud taget.
Jag var dock inte särskilt nervös. Det var ingen härlig graviditet, det var det inte. Först alla kroppsliga krämpor; från femte månaden hade jag så mycket foglossning att jag inte kunde gå 100 meter utan att vilja lägga mig ner på marken och gråta av smärtan. Att vara så hindrad från att röra sig betyder rätt mycket. Jag önskar ibland att jag hade struntat i kostnaden och bara åkt taxi överallt. I stället satt jag hemma och jobbade. Att sitta ner i min arbetsstol och arbeta var i stort sett det enda jag kunde göra som inte gjorde ont. Jag arbetade alltså. Nåja. Det fysiska var en mycket liten del av det som gjorde den där graviditeten besvärlig. För sanningen var ju att jag väldigt länge inte trodde att det skulle bli något barn.
Det var underbart att alls ha blivit gravid, så i början var jag glad över det. Men någonstans inne i mig hade den underliga självklarheten etsat sig fast att graviditeter slutar med att barnet dör. Jag var alltså gravid, snarare än med barn. Min kropp var mycket konstig och tjock, men att det skulle bli en levande bebis man kunde hålla i händerna, som var skrynklig och glad och som man kunde älska, det kunde jag länge inte riktigt ta till mig.
Det släppte lite mot slutet. Den levde ju så uppenbart i mig (jag blev däremot inte hjälpt av ultraljuden, de tyckte jag bara var otäcka), trummade med sina fötter mot mina revben så att jag inte kunde sova, tryckte sig åt alla håll mot mina insidor. Han tämjde mig från insidan, dag för dag, så att jag till slut ändå vagt och outtalat tänkte att kanske, kanske kunde han få finnas.
Den enda förlossning jag dittills hade varit med om hade jag dock varit hög på morfin och gråtit och fött ett dött barn. Den här gången ville jag att absolut allting skulle vara annorlunda.
Det innebar ingen bedövning, inga mediciner, bara jag och magen och S och folk som skulle hjälpa till så att barnet inte dog. Det sista var viktigast. Jag vet inte om kvinnor utan mina erfarenheter tänker så, men min inställning var hela tiden att en bra förlossning är en som slutar med ett levande barn. Allting annat var sekundärt. Det kan ha varit nyckeln till min brist på nervositet. Man kan känna mycket inför tanken på att man antingen kommer få ett dött eller ett levande barn, men just begreppet nervositet täcker inte mycket av de känslorna.
Jag fick ett levande barn den här gången, så min förlossning var en bra förlossning. Den var också i vidare mening något av det bästa jag någonsin gjort. Smärtan som sköljde över mig, som jag dök in i, genom, för att hämta honom, var helt hanterbar. Aldrig har jag varit så stark. Aldrig så koncentrerad. Närmast trancelik var jag helt tyst i tio timmar, andades, gick omkring lite, såg ingenting av omvärlden utom de praktiska detaljer som människor runtomkring mig styrde med. En gång mitt i lär jag ha brutit mig ur min förtrollning och dragit ett cyniskt skämt för barnmorskan, bara för att därefter åter sluta mig. Jag minns dock inte riktigt detta själv. Jag minns bara att jag simmade i min egen styrka, litade så totalt på den, det var jag och smärtan och andetagen och just genom att jag bara lät smärtan finnas var det jag som vann. Synfältet var rubbat, allting var mörkt, som om jag faktiskt var under vatten. Det låter vansinnigt, new age-earthmothery, men alla som känner mig vet att jag i vanliga fall är allt annat än det. Den bästa jämförelsen jag kan komma på är sådan smärta som finns i stark fysisk ansträngning, maratonlöpning, extremklättring. Man accepterar smärtan, men vet att man är starkare än den. Man vet att man kommer klara sig till andra sidan.
På andra sidan i det här fallet fanns han som är mitt livs kärlek. Som jag älskar mer än vad jag trodde man kunde älska. Varje morgon när jag vaknar blir jag yr av kärlek när jag ser honom tätt intill mig, nästan varje dag gråter jag av tacksamhet för att jag får ha honom i mitt liv. Jag är nu en mycket emotionell person. Gråter ganska lätt. Men han är den största gåvan. I fyra år nu har han hållit mitt hjärta i handen. Då väldigt små och skrynkliga och röda. I dag starka, smutsiga, allt mer kapabla. När han släpper taget kommer det att krossas och det är precis som det ska vara.
Den där dagen var en av de bästa i mitt liv. Den där dagen var definitivt den första dagen av de fyra bästa åren i mitt liv, men också just födandet, också själva förlossningen skimrar i minnet.
Man får sällan höra om sådant. Att det finns fantastiska förlossningar också. När jag vaggade omkring höggravid fick ytligt bekanta kvinnor ibland för sig att dela med sig av sina blodigaste förlossningsminnen och öste över mig information om sprickor och klipp och sätesbjudningar och sugklockor. "Är du nervös?" kunde de sedan fråga. Jag brukade försöka undvika att svara över huvud taget.
Jag var dock inte särskilt nervös. Det var ingen härlig graviditet, det var det inte. Först alla kroppsliga krämpor; från femte månaden hade jag så mycket foglossning att jag inte kunde gå 100 meter utan att vilja lägga mig ner på marken och gråta av smärtan. Att vara så hindrad från att röra sig betyder rätt mycket. Jag önskar ibland att jag hade struntat i kostnaden och bara åkt taxi överallt. I stället satt jag hemma och jobbade. Att sitta ner i min arbetsstol och arbeta var i stort sett det enda jag kunde göra som inte gjorde ont. Jag arbetade alltså. Nåja. Det fysiska var en mycket liten del av det som gjorde den där graviditeten besvärlig. För sanningen var ju att jag väldigt länge inte trodde att det skulle bli något barn.
Det var underbart att alls ha blivit gravid, så i början var jag glad över det. Men någonstans inne i mig hade den underliga självklarheten etsat sig fast att graviditeter slutar med att barnet dör. Jag var alltså gravid, snarare än med barn. Min kropp var mycket konstig och tjock, men att det skulle bli en levande bebis man kunde hålla i händerna, som var skrynklig och glad och som man kunde älska, det kunde jag länge inte riktigt ta till mig.
Det släppte lite mot slutet. Den levde ju så uppenbart i mig (jag blev däremot inte hjälpt av ultraljuden, de tyckte jag bara var otäcka), trummade med sina fötter mot mina revben så att jag inte kunde sova, tryckte sig åt alla håll mot mina insidor. Han tämjde mig från insidan, dag för dag, så att jag till slut ändå vagt och outtalat tänkte att kanske, kanske kunde han få finnas.
Den enda förlossning jag dittills hade varit med om hade jag dock varit hög på morfin och gråtit och fött ett dött barn. Den här gången ville jag att absolut allting skulle vara annorlunda.
Det innebar ingen bedövning, inga mediciner, bara jag och magen och S och folk som skulle hjälpa till så att barnet inte dog. Det sista var viktigast. Jag vet inte om kvinnor utan mina erfarenheter tänker så, men min inställning var hela tiden att en bra förlossning är en som slutar med ett levande barn. Allting annat var sekundärt. Det kan ha varit nyckeln till min brist på nervositet. Man kan känna mycket inför tanken på att man antingen kommer få ett dött eller ett levande barn, men just begreppet nervositet täcker inte mycket av de känslorna.
Jag fick ett levande barn den här gången, så min förlossning var en bra förlossning. Den var också i vidare mening något av det bästa jag någonsin gjort. Smärtan som sköljde över mig, som jag dök in i, genom, för att hämta honom, var helt hanterbar. Aldrig har jag varit så stark. Aldrig så koncentrerad. Närmast trancelik var jag helt tyst i tio timmar, andades, gick omkring lite, såg ingenting av omvärlden utom de praktiska detaljer som människor runtomkring mig styrde med. En gång mitt i lär jag ha brutit mig ur min förtrollning och dragit ett cyniskt skämt för barnmorskan, bara för att därefter åter sluta mig. Jag minns dock inte riktigt detta själv. Jag minns bara att jag simmade i min egen styrka, litade så totalt på den, det var jag och smärtan och andetagen och just genom att jag bara lät smärtan finnas var det jag som vann. Synfältet var rubbat, allting var mörkt, som om jag faktiskt var under vatten. Det låter vansinnigt, new age-earthmothery, men alla som känner mig vet att jag i vanliga fall är allt annat än det. Den bästa jämförelsen jag kan komma på är sådan smärta som finns i stark fysisk ansträngning, maratonlöpning, extremklättring. Man accepterar smärtan, men vet att man är starkare än den. Man vet att man kommer klara sig till andra sidan.
På andra sidan i det här fallet fanns han som är mitt livs kärlek. Som jag älskar mer än vad jag trodde man kunde älska. Varje morgon när jag vaknar blir jag yr av kärlek när jag ser honom tätt intill mig, nästan varje dag gråter jag av tacksamhet för att jag får ha honom i mitt liv. Jag är nu en mycket emotionell person. Gråter ganska lätt. Men han är den största gåvan. I fyra år nu har han hållit mitt hjärta i handen. Då väldigt små och skrynkliga och röda. I dag starka, smutsiga, allt mer kapabla. När han släpper taget kommer det att krossas och det är precis som det ska vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
