Storleken har betydelse, del två i en serie om antimarknader och banker

Nu kan man kanske inte moralisera över att bankirerna tar de skattepengar de kan. Eller, det kan man förstås, men det hjälper inte särskilt, inte ens om det är finansministern som med bister stämma läxar upp diverse direktörer för ersättningsmässiga excesser. Utskällningen är ändå bara fernissa på den underliggande logik som räddningspaketen en gång för alla slagit fast: Ni behöver inte ta ansvar. Vinsterna är era, förlusterna är någon annans och ha det bara roligt så länge.

Här finns en annan fråga inbäddad. Varför har vi finansmarknader? Det kan tyckas som en konstig sak att fråga sig, och på intet sätt vill jag med den antyda att allting som finns måste avkrävas ett konkret och identifierbart syfte. Konst finns för konstens egen skull, inga konstigheter. Men bör finansmarknaderna ses som konst?

Om man frågar en ekonom blir svaret förmodligen nej. Finansmarknaderna är ytterst till för att på ett så effektivt sätt som möjligt allokera kapital dit det gör mest nytta. De har också det angränsande syftet att öka likviditeten i ekonomin, se till så att det finns pengar. Detta är klassisk nationalekonomisk teori, och det är för att göra denna marknad så fri och därmed så effektiv som möjligt som den kontinuerligt avreglerats sedan början av 80-talet.

Har det fungerat? Rinner kapitalet nu fritt i hela världen till den mest produktiva verksamheten? Har företag lätt att få tag på pengar till spännande potentiellt högproduktiva verksamheter? Går ineffektiva verksamheter under för att ge plats åt nya i den kreativa förstörelse som är kapitalismens motor?

Ett enkelt svar: nej.

Ett lite mer komplicerat svar: hahahahahahahahaa, nej.

Man ska inte raljera. Särskilt inte som den reala effekt bristerna i finansmarknaderna haft är en utbredd ekonomisk osäkerhet som både ger fattigdom och utsatthet och i förlängningen ett politiskt klimat av rädsla och motsättningar mellan människor och grupper. Det är dock väldigt svårt att se oberört på de vackra liberalt nationalekonomiska teorierna om hur det borde fungera och samtidigt på verklighetens krassa skatteunderstött ansvarslösa antikapitalism.

Antikapitalism ligger illa i munnen som begrepp för de finansmarknader högern i allmänhet värnar och vänstern impotent tvingats acceptera. Men det är för att vi sällan ser bortom antagandet att det som är bra för kapitalister också skulle vara kapitalism. Finansmarknaderna och deras politiska hantering har otvivelaktigt tjänat Morgan Stanley, Goldman Sachs, Swedbank och SEB väl. Kapitalismen, om vi med det menar reellt fria marknader, har inte njutit samma framgångar.

Låt oss exempelvis titta på storleken. För bankernas storlek har sin egen inneboende logik och problematik. Företag blir nämligen aldrig riktigt stora utan statliga privilegier eller subventioner. Det stämmer genom hela den mänskliga ekonomiska historien liksom med grundläggande liberala ekonomiska uppfattningar om marknadens fördelar framför planekonomin. Stora företag är ju i sig själva stora planekonomier, internt i företagen finns ingen fri prissättning på en marknad utan enbart planer och centraliserade beslut. Det finns skalfördelar, men vid en viss punkt blir de, på fria marknader, nackdelar. Oavsett bransch kan man därför utgå från att jättarna någon gång längs vägen, oftast återkommande, haft en statligt hjälpande hand.

Vad gäller banker är det helt uppenbart, och gäller inte bara det sena 00-talets bidragsexcesser. Från de allra första bankerna i 1400-talets Italien har konkurrensen i allmänhet varit satt ur spel genom monopol eller oligopol, det har funnits få aktörer som alla varit beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen har det dessutom funnits mycket liten arbetsdelning, den enskilde 1400-talsköpmannen var bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov. Dessa multipla roller lever indirekt kvar än i dag när banker samtidigt är samhällsinstitutioner och affärsdrivande verksamheter.

Men att marknaden satts ur spel genom historien behöver ju inte betyda att vi måste fortsätta. Vad vi gjort genom räddningsaktionerna, och fortsätter nu i den pågående eurokrisen, är att upprätthålla dessa kolosser, på bekostnad av den långsiktiga stabilitet som ligger i kreativ förstörelse. När något litet och olönsamt går omkull lämnar det ju bara en plats öppen.

När vi envist förhindrar detta från att hända, dessutom på ett så viktigt område som finanssektorn, förhindrar vi aktivt de mest grundläggande funktionerna i en fri ekonomi och bidrar till att kolosserna bara blir större och större, mer och mer oförstörbara, mer och mer risktagande utan ansvar.

En anledning till att hela västvärlden valde att stödja sina finansaktörer med skattemedel var alltså att de ansågs vara för stora för att det skulle vara ansvarsfullt att låta dem gå omkull. Too big to fail, hette det.

En konkurs för en stor bank skapar sådana stormar på hela marknaden, med så väldiga konsekvenser för vanliga företag och småsparare att samhällsnyttan kräver nästan vilka räddningsinsatser som helst. Lägg dessutom till att bankerna är så tätt sammankopplade att det finns risk för dominoeffekter när de allihop oftast hållit sig med samma (ofullständiga) riskanalyser och därmed sitter med samma dåliga affärer, samma förluster.

(tidigare avsnitt i den här serien finns här, och introtexten här)