Om att inte längre vara avskärmad från världen

Hon kom smygande i mörkret som hon alltid gör, gnuggade olja mellan händerna så att doften av kanel och något annat kryddigt, muskot kanske, spred sig ända till mina näsborrar. Jag fortsatte att blunda. När hon lade de oljigt mjuka fingrarna mot min nacke började jag nästan gråta.

Jag talar om min yogalärare. Hon heter Lotte och är en underbar yogalärare, men det hör egentligen inte hit. Nästan varje pass avslutar hon med att gå runt bland de blundande, avslappnade nyyogade och massera oss var och en lite på nacken, trycka lite på axlarna, mellan ögonbrynen. Det är urmysigt, och möjligen tillräckligt för att fälla en tår av tacksamhet, åtminstone de långa vidriga vintermånader när veckans två yogapass är det som över huvud taget håller en upprätt, men i morse var det inte det jag nästan grät över.

I stället var det ett minne som kom över mig, så intensivt som de bara kan när man är sådär avslappnad och öppen. Det fanns nämligen en tid när yogalärare, massörer, frisörer, osteopater, var de enda som rörde vid mig. Det fanns en tid när de enda som pratade med mig regelbundet utanför jobbet var personer jag betalade för att göra det, personer jag köpte tjänster av. Det fanns en tid när den där lilla lilla nackmassagen en eller två gånger i veckan var den enda mänskliga kontakt jag hade.

Jag överdriver förstås, för jag har ju nästan alltid levt i ett förhållande, och det är bara begränsade perioder när någon av oss bott långvarigt på andra håll. Det gör det mycket lättare än för dem som är helt ensamma, självklart. Men när man bara har kontakt med en enda person slutar det att kännas som kontakt. Den andre blir liksom en förlängning av det egna jaget. Det hindrar inte känslan av att vara totalt avskuren från världen.

Jag tänker på det när jag läser om depressioner, eller om psykiska problem över huvud taget. Jag må vara skör nu, och ha återkommande ångest, men det är ju ingenting mot hur nedbrytande det var att vara så övertygad om att ingen tyckte om mig att jag aldrig ens vågade mig ut. I flera år kände jag så. Det är helt vansinnigt när man tänker på det i efterhand.

Nu i veckan kom en släng över mig av total folkskygghet, jag ville inte alls ha kalas, ville inte alls träffa människor, ville gömma mig under en filt hemma och inte komma ut. Jag känner så rätt ofta på vintern. Nu är det dock inte längre för att jag tror att ingen tycker om mig. Faktiskt inte, jag känner inte så längre och jag vet inte när jag slutade känna så men plötsligt var det inte min basinställning till omvärlden. Jag hade av olika skäl vågat mig ut, träffat människor som till min stora förvåning faktiskt verkade gilla mig. Jag hade väl helt enkelt blivit överbevisad om människors omtanke och omtycknad en gång för mycket. Det finns positiva feedback-loopar lika väl som negativa. Att våga utsätta sig för andra människor kan ge båda sorterna. Jag fick en bra variant.

Så jag skärpte mig, i måndags. Sminkade mig, tog på mig en fin klänning och alldeles för högklackade skor och gick och hade en ändå riktigt trevlig fest men människor jag gillar, som gillar mig. Och även om mörkret och kylan och medföljande trötthet gör att jag kanske inte vill umgås så himla mycket med dem förrän i april igen så gör det inte så mycket.

Det är så fint. Jag är så tacksam. Jag tycker fortfarande om yogamassagen, men numera är den en mycket liten del av all kroppskontakt, all mänsklig kontakt, jag kan få, om jag vill.