Jag vill inte vara sån här. Jag skrev det på twitter tidigare i dag. Det är där jag skriver allt det vardagligt pågående numera. Eller ja, där jag skriver nästan allting som inte är artiklar eller böcker. Politik, opassande skämt, moderskärleksutbrott, matporr, fnitter och ångest. Alldeles för mycket ångest.
För det är där man kan följa bergochdalbanan som är mitt skämt till psyke, dessa kast mellan sprudlande, kvittrande entusiasm till absolut glödande självhat. Förr skrev jag ju här också om sådant, men nu blir de små mentalbalansnoteringarna del i den väv av transparent consciousness jag kontinuerligt skapar som mitt virtuella 140-teckensjag. En del barnslig förtjusning över kycklinghjärtan i tomatsås och skräcknoveller om tonårsfurier i Borås, en del ångestskrin efter hjälp från dem som varken kan eller vill ge den.
Jag har nu aldrig egentligen varit deprimerad. Mina neråtperioder handlar om ångest och självförakt och skräck för en fientlig omvärld som trycker sig närmare meter för meter tills jag inte kan andas längre. Jag har för all del inte klassisk hypermani heller, har aldrig exempelvis köpt ett flygplan, som en bekant faktiskt en gång gjorde i en hypermanisk fas, jag slutar sällan sova, har sällan den där typiskt maniska energin och hetsen. När jag är uppåt är jag glad och social och arbetsam och väldigt väldigt labil. När jag är neråt vill jag visserligen hugga mig själv i bröstet med en sax, men jag vill aldrig dö. Har aldrig velat. Det är alltid något.
Det tycks bli mer och mer accentuerat med åren. Kanske är det jag som är mer uppmärksam på tecknen och mönstren numera, kanske har det faktiskt blivit värre. Kanske är det fortfarande det där sammanbrottet för två år sedan som hänger kvar, att jag inte riktigt återfått mina marginaler.
Jag vet inte. Jag vet bara att hur mycket jag än må uppskatta både min egen förmåga till besinningslös entusiasm över små saker och min öppenhet för att utsätta mig själv för verkligt starka känslor, så vill jag inte vara såhär labil, vill inte känna väggarna närma sig, vill inte gå från + 1000 till - 3000 på ett par timmar om det vill sig illa.
Det är så hemskt tröttande.
Det finns motmedel. Att äta ordentligt, sova, träna mycket, ha regelbundna vanor. Umgås med människor man är emotionellt säker på så att man inte behöver ägna så fruktansvärt mycket energi åt att kalibrera deras känslor och anpassa sig därefter. Åh, gud som jag kalibrerat mig genom livet. Ständigt haft känselspröten ute för att kunna uppfatta eventuell motvilja även när människor inte berättar om den. Om man känner av den i tid hinner man ju ändra sig, hinner justera sin person, sitt jag så att de inte blir för arga, för jobbiga. Jag inser att det låter djupt stört för de flesta. Det är också ohyggligt opraktiskt, man inbillar sig alltid det värsta, tror aldrig när stackars vänner eller älskade påstår att nej, det är ingenting, jag är bara lite trött. Rätt ofta är de ju bara lite trötta. Själv uppfattar jag i stället varje skiftning i tonläge, kroppshållning, kommunikationsintensitet som att de kommit till insikt om att de egentligen inte tycker om mig längre.
Detta gäller fram till en viss gräns, förstås. Det går snabbare med vissa personer. Det är därför uppåtfaserna är mer labila, då söker jag ju upp nya människor, lär känna dem och måste därefter vara på helspänn gentemot deras känslor fram tills dess att jag blir överbevisad om deras vänskap och kan slappna av lite.
Jag är inte en särskilt avslappnad människa. Kontroll framförallt, klara alla deadlines, ordna allting, hantera, sortera, ligga vaken på nätterna och oroa sig. Jag tar ansvar, för mig själv och för andra. Jag gillar rentav ansvarstagande. Det är en fin egenskap. När man är förälder är det ett måste. Sannolikt är det också just därför jag drömmer så mycket om att bli omhändertagen. Någon annan kan bestämma, någon annan kan ordna. Jag blir som ett barn inför de mest patriarkala av seder och låter mig nöjt omslutas av trygghet hos den som betalar, bär, beslutar. Det är dock bara möjligt i väldigt speciella sammanhang, hur mycket jag än längtar efter det.
Andra människor kan inte bära mig. Inte ens om de vill. Inte mer än några få meter. Jag försöker påminna mig om det, inte lägga för stor tyngd på dem omkring mig. Jag har gjort det emellanåt. Jag är ledsen för det. Jag försöker verkligen låta bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
35 kommentarer:
Det låter som borderline. Eller? Och jag menar det inte som skällsord, jag har själv den diagnosen och det har faktiskt underlättat. (Och ja, jag har ångest också.)
Inte omöjligt att det stämmer in?
http://www.slso.sll.se/SLPOtemplates/SLPOPage1____14251.aspx
"Samspelet mellan en känslomässig sårbarhet och en invaliderande miljö (som inte förmår förstå, bekräfta och ta hand om starka känslouttryck) kan leda till att personen inte utvecklar färdigheter som är nödvändiga för att själv som vuxen kunna hantera sina egna känslor. Oförmåga att reglera egna känslor leder ofta till pendling mellan känslomässig avstängdhet och extrema känslouttryck, känslomässig dysreglering. Den känslomässiga dysregleringen ses som central för diagnosen och kan sägas ligga bakom de problem beskrivs som borderline personlighetsstörning.
Den här förklaringsmodellen kallas för den biosociala modellen och har, som nämndes tidigare, utvecklats och beskrivits av Marsha Linehan."
oj. det låter precis som jag. alldeles för likt. breakdown för ett och ett halvt år sen och sen dess blev det så fruktansvärt mycket bättre men när jag dippar nu, är jag skitskraj för vad som kan hända. med åren har det lugnat ner sig, frekvensen är inte lika hög, intensiteten lägre, men konsekvenserna högre. jag hoppas vi löser det, på nått jävla sätt.
Jag känner också igen mig väldigt mycket. Tröttheten på insidan, bräckligheten i ena sekunden och on top of the world-känslan i andra.
Känner igen mig i mycket (dock att jag i mina "nedgångar" faktiskt blir deprimerad om hösten). Är inte en casebook bipolär utan mer som havet, med ojämna svall. När jag är glad är jag nästan barnsligt förtjust och överengagerad i allt, och när jag är låg är jag trött på allt och vill bara sova bort mänskligheten och dess evinnerliga dumhet. Rutiner, som du skrev, hjälper dock ett mediokert fall som mig själv.
Du är en intressant person. Lycka till med boksläpp och allt det där.
Åh, det låter väldigt plågsamt, så där ska du inte ha det.
Jag känner inte dig och har aldrig träffat dig, men följer din blogg och ditt twittrande. Hoppas du tycker det är ok med några ord från någon som också balanserade på slak känslolina en gång.
Det finns ju hjälp att få. Vill du inte ta medicin (det ville jag länge inte heller, men var fantastiskt bra och inte alls känsloavtrubbande), finns det ju relativt nya terapiformer som framgångsrikt behandlar det som du beskriver. Ja, du vet förstås det, men det låter inte riktigt som att du prövat. Har själv gått igenom en kbt, läst på en hel del och lärt mig strategier som gör tillvaron lättare.
Jag tror det ligger en hel del i det där citatet som aha gav. Det handlar därför om att lära om i förhållande till sitt känsloliv, lära sig det man inte fick verktyg till från början. Och då blir det mycket lättare att hantera, inte så fruktansvärt stigmatiserande.
En grej till: det är ofta vidrigt att vara en känslig och kreativ kvinna när man är ung. Allt blir verkligen bara bättre ju äldre man blir. Väldigt mycket trams (vad ska jag ha på mig i dag?) faller bort. Dessutom skiter man alltmer i vad folk tycker och det är oerhört befriande.
Jag har, som en del av ett mycket större problem, vad som antas vara bipolär sjukdom typ 2. Det är mest depressioner, och en del hypomana perioder.
Bipolär sjukdom har nu mängder av definitioner och yttringar där man inte behöver köpa flygplan, hus, en hästgård eller två kor, sexton pojk-/flickvänner.
Man kan vila, sova, äta ordentligt och som en del av något större så kan man beställa tid hos sin husläkare och be om att få göra en screening för bipolär sjukdom.
Det finns ingen anledning att gå runt och plågas om m an inte måste. Inte ens för att leva upp till myten av att psykisk instabilitet främjar kreativitet. Snarare tvärtom i längden.
jag vet, jag vet hur det är. det blir bättre med åren. klen tröst men kanske en liten tröst.
kram
jaha?
Tack för att du delar med dig vill jag säga. Lite lindring för alla oss som är där ute i vågorna... Sen tror jag inte på mirakelkurer. Har provat det mesta. Man måste nog lära sig att stå ut med sig själv. Och se det positiva som den här typen av personlighet ändå ger.
Du påminner lite om Kate Winslet i filmen Holy Smoke av någon anledning.
Skaffa ett jobb kanske? lämna lägenheten på morgon, lämna hemmafrutillvaron med twitter och matorgier som självmedicinering.
Intressant läsning, Isobel! Måste kolla igenom bloggen lite närmare sen, fattar inte varför jag inte gjort det tidigare - ditt namn har jag sett många ggr och jag som brukar vara så nyfiken! :D
Borderline... bippo, hmm. Det kan ju vara så mycket och krävs att det är någon som vet vad hen gör vid ex vis en utredning.
Själv kammade jag hem både asperger och adhd sommaren 2009. Det var lite... spännande :)
Man misstänkte både det ena och det andra, så det gällde att skaffa kunskaper på egen hand, liksom för att få dem att tänka i rätt banor.
Stå på dig, vännen :)
Stor igenkänning, även om jag inte pendlar på samma sätt. Några av dina inlägg för några år sen (antar att det var i samband med sammanbrottet du skriver om) fick mig att inse i vilket skick jag själv var i. Det du skriver berör, och jag hoppas verkligen att du hittar något som hjälper dig, må det vara terapi, medicin eller annat.
Du är en av de skribenter jag uppskattar mest och jag ser verkligen fram emot din bok. All <3 och respekt!
Människors (och falukorvfruars) elakhet upphör för övrigt aldrig att förvåna mig...
Sorry, tänkte först miljöombyte, typ. Läste texten och såg Repulsion-scenen med inåtbuktande väggar och kikki danielsson framför mig. Usel -timing-
Somliga skulle kanske gissa på bip-nånting, själv gissar jag att du håller på att växa in i en del nya insikter och ett dito sammanhang. Prova att avgränsa fokus till ett fåtal väsentligheter och skit i resten av världen ett tag.
tack för alla kommentarer. jag tror inte att jag har borderline-problem, kollade upp kriterierna och känner inte igen mig alls (även om man förstås inte kan gå enbart på nedskrivna kriterier). Däremot är jag ju bipolärt lagd, även om jag inte har och egentligen inte heller eftersträvar en diagnos. Särskilt som jag helst inte vill medicinera, ångest är vad jag begriper mycket mer svårmedicinerat än depression och jag har ändå såpass stor glädje av att ha tillgång till hela mitt (extrema) känsloregister.
Jag vet ju att det finns saker som gör det hanterligt. Stänga av, träna, äta, ha fasta rutiner, osv. Problemet är väl mest att det inte alls är det man känner för att göra i uppåtfaserna, tvärtom. I alla fall inte stänga av och leva strikt vardag.
Jag hoppas verkligen att känsligheten för omvärlden avtar med åldern, tyvärr har den hittills närmast blivit större (åtminstone efter säg 20-årsåldern).
Men kära vän. Du lägger ut ett långt inlägg som andas stor smärta och desperation. Människor svarar, de allra flesta med oerhört välmenande råd. Och din reaktion är: jag tänker fortsätta som tidigare, är inte intresserad av vare sig diagnos eller behandling.
Nog är det lite konstigt?
Men vad jobbigt att du ska må så där dåligt emellanåt! Samtidigt verkar det som om du är insiktsfull och motiverad till förändring, så jag tänker att terapi skulle passa dig? Tror både KBT och PDT skulle kunna hjälpa mot dina problem, mest en smaksak i det här fallet tror jag (eller en fråga om att hitta en terapeut man funkar med).
Nu låter det ju på dig som om du inte har för avsikt att medicinera, men jag tänkte ändå säga, eftersom folk tydligen har rekommenderat dig SSRI: Har du tendenser till bipolaritet bör du _inte_ äta SSRI-preparat, då de i flera fall har orsakat maniska/hypomana skov hos patienter med dessa tendenser.
mvh/ halvfärdig psykolog med prokrastrinationsproblem (läser bloggar ist för att skriva rapport)
Jag förstår precis hur du känner dig! Det är inte alltid så jävla roligt när väggarna närmar sig och man önskar inget annat än att må bra. Men sen ett par dagar senare mår man bättre och det är som om ingenting hade hänt. Så fortsätter det sådär. Rutiner gör det bättre, visst men tankarna slutar ju inte komma för att man får rutiner.
Lisen, jag är inte ointresserad av att må bättre, absolut inte, det är bara det att såvitt jag har förstått så funkar inte ssri särskilt väl mot just ångest (men däremot mot depression). Och eftersom jag inte vill ha medicin (de tyngre bipolaritetsmedicinerna vill man VERKLIGEN inte ta i onödan) så är det inte särskilt viktigt för mig med en diagnos.
Kanske är jag bara undvikande nu (den värsta ångesten har f ö släppt och då känns det alltid som om man nästan inbillat sig hur illa det var bara för någon dag sedan), men det finns något lite läkande också bara i att försöka spalta ner för sig själv hur man mår. Nu råkar jag publicera det, eftersom det är så jag lever mitt liv, men egentligen är det för mig inte särskilt olikt att skriva i en dagbok.
KBT-terapi har jag funderat på - jag har gått i psykodynamisk terapi för länge sedan och det var mycket värdefullt, men mer på ett intellektuellt och konstnärligt plan än för att lösa konkreta problem. Tyvärr är det väldigt dyrt och svårt att hitta bra terapeuter.
Jag är ändå lite fascinerad över ditt motstånd. I allt annat verkar ditt väsen präglas av nyfikenhet och hunger efter ny kunskap. Och så denna, inte helt rationella, motvilja att ta emot hjälp när den finns och kunskap hos människor som besitter den. Särskilt som den kunskapen fullkomligt exploderat på sistone och är så enormt spännande att ta del av.
Psykiatrin, precis som all annan verksamhet, befolkas av en del dumskallar och när man mår som sämst är det fruktansvärt att vara utsatt för personer som man inte respekterar vare sig intellektuellt eller på andra plan.
När jag själv var ung bekräftade dessa möten min dåvarande inställning att de liksom inte var värda att ta hand om mig, jag som var så fantastiskt begåvad och intelligent. Jag minns att jag tänkte att allt som drev dem var Wille zur Macht.
Sant är att det finns en massa geschäft, men det får inte hindra en att söka upp de kloka, erfarna och professionella personer som verkligen finns där ute.
Själv gick jag i kbt hos en underbar person som har lång erfarenhet, är handledare och undervisar på psykologlinjen parallellt med sin praktik.
Håller helt med om att psykodynamisk terapi är mer intressant än problemlösande. I kbt börjar man med att ställa frågan "vad är problemet" och sedan arbetar man med att lösa det. Att hitta strategier för att hantera ångest är exempel på problem man kan arbeta med. Ett ibland ganska tufft jobb, men det bär frukt till sist.
Var tacksam att du bor i Stockholm. Här är utbudet av terapeuter störst. Jag hittade min terapeut, som jag fortfarande hör av mig till ibland om det är något jag inte kan lösa själv, på http://www.kbt.nu/sok_behandlare/behandlarlistan_steg2.asp?sida=behandlarlistan
Som du ser är det så fiffigt att du kan kryssa i vilken kompetens du tycker är viktig. Och undvika att träffa en iofs snäll och välvillig socionom med en termins utbildning som tar samma timarvode som en psykolog eller psykiater med lång erfarenhet.
Ja, det kostar att gå privat. Jag tänkte så här: 1000 kronor per session i ett år = 40 lax. Mycket pengar men en ganska liten summa när det faktiskt handlade om liv och död.
Men självklart är det otillständigt att bra psykiatrisk hjälp är och alltid varit en klassfråga. Den som har lite pengar och kunskap måste ha stor tur för att få rätt hjälp genom landstinget.
Sedan undrar jag om du inte bör kolla med din revisor om du kan skriva av en del som friskvård eller liknande?
Det är väl det där vanliga problemet när man är för sjuk för att vara riktigt frisk och för frisk för att vara riktigt sjuk. Det är ibland nästan lättare (särskilt under de bra dagarna) att inte försöka ta itu med saken eftersom psykvården där ute är en djungel av inkompetens, feldiagnoser, felmedicineringar och skit.
Jag har haft många olika psykiska problem genom åren och vill påstå att jag aldrig mått bättre sedan jag slutade försöka få hjälp med dem. =/
Om du har vad man kan kalla ett återkommande ångestsyndrom, (alla dessa namn, jeez) så tror jag du har rätt att gå till din husläkare och tala om det, och är han/hon schysst kan du få en del samtalsterapi, numera ofta med KBT-kunniga, och - kanske ännu bättre - mindfulnesskunniga kuratorer/psykologer. Ett konkret tips!
Jag vill bara säga att jag länge har haft liknande symptom och att jag för ett halvår sen plötsligt inte kunde svälja annat än yoghurt och fick kvävningskänslor.När mina vänner tvingade mig att gå till läkare och det visade sig att jag gått ner 12 kilo på några veckor så fick jag remiss till psyk och där fick jag antidepressiva och ångestdämpande tabletter. Det hjälpte så till vida att jag kunde börja äta något så när normalt igen men den verkliga räddningen för mig har varit en kurator med kbt-inriktning. Vi pratar,äter tillsammans,gör avslappnings-och andningsövningar och jag har fått mitt liv tillbaka. Visst,jag äter fortfarande antidepressiva men ångestdämpande bara då och då och jag kan jobba och leva ett normalt liv. Jag kände mig inte deprimerad utan hade "bara" ångest men de antidepressiva tabletterna och samtalen med kuratorn har fått mig att inse att jag har en latent depression som tar sig uttryck i ångest.Sök hjälp,det finns att få./Agneta
Din text berörde mig verkligen i mitt innersta. Du satte ord på mycket av vad jag själv känner, men inte själv förmår uttrycka.
Borderline personlighetsstörning är en slaskdiagnos som alltför ofta används för att trycka till unga kvinnor med starka personligheter så att de frivilligt avstår makten över sitt liv och möjligheten att påverka samhället till att ge större plats åt unga kvinnors uttryck för meningsfulla liv, känslor och intressen.
Apropå Isobels tvekan inför att få en formell bipolärdiagnos och kanske behöva medicinera - en sorglustig tecknad film som illustrerar problemen.
blogg med video
Hej Isobel, jag har medicinerat generaliserad ångest med citalopram, med mycket gott resultat och utan att förlora tillgången till rejäl glädje och sorg. Jag bara fick ett helt stabilt lugn, som jag inte haft på länge. Ångesten kom aldrig, jag kunde lägga min energi bara på konstruktiva saker. (Första veckan med medicinen var tuff, sedan var ångesten bara borta.) Jag har vänner som har fått oerhört stor hjälp av DBT (krävs nog diagnos) och själv har jag gått ett par vändor KBT som jag kunnat dra av som coachning eftersom det till största delen kom att handla om hur jag använder min tid (driver eget). KBT-gruppen bakom Åhléns har vasst folk. Gå på ett provsamtal. Lycka till.
Tack så hemskt mycket för alla råd och snälla ord. Särskilt de sista tipsen från Maria kommer jag titta på, eftersom jag som sagt är mer intresserad av att hitta bättre sätt att hantera det än av att medicinera. Och jag är inte alls mot ssri, det är viktigt att påpeka, det hjälper jättemånga människor, många av mina närmaste äter det och mår bra av det, men jag vill av lite olika anledningar helst undvika det. Tyvärr har jag inte fått särskilt bra hjälp via vården, de är snälla och empatiska, men erbjuder enkelt uttryckt antingen medicin eller typ kuratorsamtal som inte gav mig särskilt mycket alls, eller i alla fall inte mer än att prata med valfri annan snäll och lyssnande människa. Men det är säkert väldigt olika beroende på vem man träffar på.
hypomani heter det. hypermani finns det inget som heter.
Fint att du skriver om att du inte alltid mår så bra. Jag tror inte det finns någon för-alltid-sanning i hur man skall göra i nedåt- och depressiva perioder. Jag tror det första är att bara sänka kraven på sig själv och låta sig falla ett tag. Jag tror inte alltid svaret är att börja motionera mer eller äta mer sunt direkt. Snarare att tillåta sig att sova ut, fika en timme på morgonen, ta lugna promenader och skita i allt annat tills man mår bättre.
Kom att tänka på dig Isobel, när jag läste det här om liberala feminister och anklagelsen om deras blinda rädsla för mentalsjuka:
http://bipolarblast.wordpress.com/attn-liberalsfeminists/
"I do know that in general liberals are still scared as fuck about us crazy folk and don’t think we deserve the same human and civil rights that everyone else shares and so that is where my mind has gone. These women I respect so much, whose writings I read almost daily have dismissed me as one of those crazies out there talked about in the media. A crazy woman off her meds.
These women, perhaps, like so many liberals, have swallowed the media’s fear-mongering about how dangerous we all are, how irretrievably beyond hope we are and how we must be medicated for our own good and, for god’s sake, for the good of society, since we pose a real menace. My god, don’t you know, crazy women are known to kill their own children!!"
Jag anklagar ingen här, men vidarebefordrar tipset om att tänka på att media och läkare kanske inte berättar hela sanningen om diagnoserna och behandlingarna.
Jag har aldrig sett dig skriva något som inte bottnar i empati.
Det räcker för dom flesta av oss!
Känner verkligen igen mig! Bra skrivet! Men för mig är det refererande till den jag brukar kalla 'gamla Lisa'. Samma person men ändå inte. Det som hjälpt mig är en del olika saker, men framför allt att lära mig styra mina tankar. Det är viktigt tror jag när man har ångest att hitta orsaken till det. Och att sedan acceptera att det är så. Det var först när jag lärde mig att förlåta människor i min omgivning som jag kunde bli helt fri ångesten. Detta inkluderade även att förlåta mig själv. Inte älta! Inte låta negativa tankar genomsyra mig. Styra dem!
Idag är det sällan jag har dessa negativa tankar. Nästan aldrig ångest. Kanske var det KBT behandlingen (10 ggr i grupp) som hjälpte? Kanske var det alla samtal med fina vänner? Kanske var det för att jag blev äldre, säkrare? Kanske, kanske, kanske.....
Antagligen var det allt det där! Jag tror varje människa måste hitta sin väg i livet! Jag tror också att det kan vara bra att acceptera att livet inte alltid är lätt. Vi är styrda att vara duktiga, vara starka, vara positiva och glada. Vi får inte visa oss svaga, inte gråta eller vara lata. Nyckeln kanske är just det? Att säga till sig själv att nu är jag ledsen, och det är jobbigt -men det är ok och jag vet att det blir bättre?
Hoppas du (och alla andra) blir av med er ångest! Det är fantastiskt att leva livet utan att tänka på vad andra tycker om mig! Ta mig som jag är! Om det är någon som inte gillar mig finns det andra som gör det. Och dem koncentrerar jag mig på!
Och du ska kanske kunna bära dig själv för att bli riktigt lycklig, men det är ok att be om hjälp. Det är ok att vara arg, ledsen och att gråta. Det tycker jag inte någon ska känna skuld för!
Kram Lisa
PS. Bra tips är att läsa Eckhart Tolles bok "Leva i nuets kraft". (den lilla varianten som kallas handbok). Fick den i present av en fin vän och den har verkligen hjälpt mig!
Skicka en kommentar