"Ät upp ordentligt, du är ju pojke. Pojkar äter mycket." Ungefär detta sades till min son under julen. Eftersom jag är en väluppfostrad person reagerade jag inte just där och då efter vad jag kände. T ex började jag inte gråta. T ex sprang jag inte därifrån med barnet under armen.
Jag vet förstås inte om motsatsen sades till mig när jag var liten (och jag vet att kommentaren inte var illa menad heller, bara något sånt där som folk drar till med för att få barn att äta upp), men av vad jag minns fanns det alltid ett oerhört fokus på vad och hur jag åt, vad jag vägde och hur jag såg ut. Jag åt så mycket, sa glada släktingar, jag åt så mycket, sa andra bekymrat. Otaliga små anekdoter som upprepades överallt om just mitt ätande. En av dem, som syftade till att illustrera min totala omättlighet, handlade om att jag som liten vid något tillfälle ätit rent smör. Å herregud vilken hämningslöshet, inte konstigt att hon är lite tjock. Jag vet för övrigt inte ens om jag var särskilt tjock som liten, när jag ser på bilder ser jag helt normal ut.
Jag säger inte att det här var det enda som gjorde att jag senare utvecklade diverse ätstörningar och under 10-15 år av mitt liv kom att ha ett djupt stört förhållningssätt till mat och ätande. Jag tror dock att det påverkade, ihop förstås med alla andra föreställningar om hur flickor och kvinnor ska vara och se ut, som jag inte heller levde upp till. Min skoltid i ett djupt ätstört Frankrike var också avgörande som utlösande faktor. På det stora hela har jag förresten förlikat mig med min barndom.
När jag i dag läste den här ohyggligt intressanta och sorgliga texten om hur kroppen och hjärnan reagerar på bantning och viktnedgång blev jag dock arg igen. I så många år trodde jag att jag var tjock och det beteende jag då ägnade mig åt har alltså präglat mig för att alltid vara tjock. Jag har förstås märkt själv det som beskrivs i artikeln, att kalorianvändningen varierar drastiskt, både individuellt och efter hur man äter. Efter att ha gått ner i vikt har man dragit ner sin ämnesomsättning, kanske för resten av livet.
Så oändligt många gånger jag försökt banta och faktiskt ätit minimala mängder kalorier och ändå inte gått ner i vikt och trott att det var något fel på specifikt mig. En gång frågade jag till och med en dietist om ätstörningar och sånt kunde påverka ämnesomsättningen och hon sade att: näej då, du äter säkert bara mer än du tror. Där satt jag hemma med någon himla våg och vägde kycklingfiléer och tänkte att jag uppenbarligen inte bara var tjock, jag var något biologiskt freak som antingen åt i sömnen eller inte funkade som alla andra gjorde.
När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.
Jag tänker rätt sällan på att jag är tjock längre, även om jag är mycket mycket tjockare än under perioden när jag var övertygad om att jag såg ut som en flodhäst. Jag tycker oftast att jag ser helt okej ut, ibland drabbas jag av hybris och tror att jag är jättesnygg. Det brukar iofs gå över. Som de flesta överviktiga tänker jag dock regelbundet på att jag skulle vilja bli lite smalare, jag tror att jag skulle bli snygg om jag var lite smalare, att folk skulle gilla mig mer, att jag skulle bli mer framgångsrik, mer lycklig.
Däremot är jag faktiskt inte ätstörd längre. T ex äter jag glatt smör, som det är, utan ringaste ångest eller ånger. Ingen finns här att anmärka på det. Mitt barn äter för övrigt också smör direkt ur paketet, jag ger honom det utan att säga något om det. Jag tror att det är bra med smör för barn. Han ser också ut som en mycket liten grekisk gud. Jag äter emellanåt också enorma kalorimängder utan att öka i vikt mer än kanske något kilo och det brukar gå bort igen. Kaloriräkning verkar inte fungera åt något håll för mig. Jag går inte ner när jag äter den mängd de påstår att man ska för ändamålet och jag går inte upp när jag äter det som påstås vara vansinnigt mycket.
Men för att bli smalare och hålla mig smalare måste jag alltså bli ätstörd igen. Det är en så otäck tanke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
28 kommentarer:
Störs av hur lättvindigt folk kan klämma ur sig åsikter om vad man äter och, ibland, även om vad man väger.
Jag har numera normalvikt, men gjorde för 2 år sedan en gastric bypass pga kraftig övervikt. Jag är fascinerad över att ingen sa ett ord om vad jag åt och vad jag vägde innan (helt adekvat iofs), men att folk tyckte att det var helt normalt att ha åsikter när jag började gå ner. Folk påpekade att jag åt för små portioner (vilket jag måste göra resten av livet), folk hade åsikter om att jag minsann inte fick gå mer ner nu, trots att jag fortfarande var överviktig, jobbarkompisar tyckte det var helt helt adekvat att noja sig över att jag hade/skulle få anorexia. Vid ett tillfälle på mitt förra jobb åt vi tårta när en underläkare hade slutat, och jag hade tagit en liten bit. Överläkaren tittade då på min tårta och sa "ska du verkligen äta det där"?
Att hetsa folk att äta och kommentera att de äter/väger för lite tycks vara fritt fram, något som verkligen blir tydligt när man går ner i vikt. Samt att hålla koll på vad man, som tidigare överviktig, äter. Jag har nu bytt jobb och skulle ALDRIG berätta för någon av dem att jag har gjort en gastric bypass eftersom folk är sjukt dåliga på minding their own business.
/@Tachniskeptic
Jag tänker inte säga emot dig vad gäller all den påverkan från släktingar, kamrater, tränare och allt vad det kan vara som kan få unga pojkar och flickor att fastna i ett osunt förhållande till sina kroppar, träning och mat. Däremot känner jag mig tvungen att göra några påpekanden med anledning av det du skriver om att du inte kan bli smal utan att vara ätstörd.
Det första är, vilket du själv säkert vet med tanke på dina egna ätstörningar, att en ätstörning inte definieras av handlingen i sig utan av tankarna som styr den. Bara för att du äter mindre är du inte ätstörd. Om osunda tankar ligger och gnager och tvingar dig att äta mindre är du. Att hindra sig från att ta en extra portion eller att välja bort efterrätten är inte en störning, det är måttlighet.
Och det här med ämnesomsättningen. Visst är det individuellt hur mycket bränsle våra kroppar drar när vi går på tomgång (oavsett om vi gått ner mycket i vikt vid ett eller annat tillfälle). Därför är det också individuellt hur mycket vi kan äta utan att lägga på oss. Vad vi däremot kan konstatera är att om man inte har ett fysiskt krävande arbete eller tränar relativt mycket så är det betydligt lättare att äta för mycket än för lite. De portioner vi under hela våra liv vant oss vid är inte anpassade till ett stillasittande liv och en avstannande ämnesomsättning. Fortsätter vi äta ”som vanligt” kommer vi alltså att gå upp i vikt.
Det är också viktigt att påpeka att det finns en markant skillnad mellan störd och medveten. Du citerar själv personer i artikeln som säger sig inte tänka på mat jämt och ständigt utan att de snarare är medvetna om mat hela tiden.
Självklart är det en påfrestning att hela tiden behöva vara medveten om vad man stoppar i sig. Men för de av oss som inte begåvats med en ämnesomsättning i världsklass är det faktiskt det som gäller om man vill hålla sig smärt även när man passerat 30-sträcket.
För de allra flesta är det hårt jobb och medvetenhet vad gäller kosthållning och livsstil som är receptet för att hålla sig i form livet ut. Att istället tro att ens kropp ska se ut och fungera som den gjorde när man var 18 resten av livet är bara naivt.
Det är likadant med musikens smakpoliser, folk som står med näsan i vädret och säger (eller ännu hellre, skickar ut i världen från sin skyddade plats bakom skärmen) "appappapp, inte kan du gilla det dääär. So 2006, vännen!" och antyder att om du inte älskar Rihanna är du egentligen rasist, om du inte gillar experimentell tysk house är du en luddit och så vidare. Nånting måste de göra sig viktiga med och folk ("folk i media"i synnerhet) är, som Technicolor skrev, sjukt dåliga på att respektera andras integritet eller (vilket delvis är samma sak) uppskatta andras nyfikenhet och egna, mångsidiga lust: det gäller i synnerhet många som pretenderar på att veta något om musik eller "stil".
Nädå, du behöver inte bli ätstörd. Det enda du behöver göra är att avstå från kolhydrater i så stor utsträckning som möjligt. Alltså, främst stärkelse (spannmål, ris, majs) óch socker. Men även en del övrigt -- läs energiinnehållet på det du köper, max 5% får det vara.
Då slutar kroppen att långtidslagra energi (vitt fett) och du går ner i vikt utan att ens vara sugen på att äta något onödigt.
Ibland undrar man ju om folk över huvud taget är läskunniga. Eller valde ni som valde att ge diettips som kommentarer här bort att läsa min text, bort att läsa texten jag refererar till och liksom bara körde på autopilot? En kommentar: om man tänker på vad och hur man äter och vad och hur man inte ska äta hela tiden är man ätstörd. Man är inte "medveten". Tyvärr är hela vår kultur ätstörd, så det finns många som inte förstår det.
Du skriver:
"När jag läser om vad de gör, de i artikeln som har gått ner i vikt och inte gått upp igen, är det med fasa. Ständigt tänker de på att inte äta för mycket, på vad de äter, på vad de inte bör äta: “It’s something that has to be focused on every minute. I’m not always thinking about food, but I am always aware of food.”
De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd."
och nämner även dina egna misslyckade bantningsförsök.
Men bantning som nyckel till långvarig viktnedgång är ju känt sedan länga som ett ganska dåligt knep. Därför känns även exemplet i början av artikeln du länkar till irrelevant. Att en grupp människor som bantat mha pulverdiet går upp i vikt igen finns det en hel industri byggd på, och det är väl vedertaget att det för så gott som alla som vill ha en bestående förändring är en omläggning av livsstil som gäller, något som inte gynnas av den typen av snabbdieter.
Livsstilsförändringar är naturligtvis inget enkelt jobb, sådant sitter djupt rotat, och därför kräver det enormt mycket av oss (vilket förstås gör att många dels tar till sådant som pulverdieter istället och dels ofta "misslyckas" och går upp de tappade kilona"). Bland annat kräver det under väldigt lång tid en medvetenhet om vad vi stoppar i oss och hur vi rör på oss i förhållande till detta. dvs - "[...] always aware of food".
Jag håller med dig om att man kan säga att hela vår kultur är ätstörd, på så vis att vi har konstant tillgång till och uppmuntras att ha en kost- och livsstil som inte är hälsosam för oss, vilket tvingar oss att vara medvetna om sådant vare sig vi vill eller inte. Man måste, särskilt kanske som tjej, ständigt förhålla sig till sitt ätande och sin kropp. Men som Daniel säger här ovan: "Att hindra sig från att ta en extra portion eller att välja bort efterrätten är inte en störning, det är måttlighet."
Alltså, kan inte LCHF-folk nångång fatta att deras diet är allmänt väl känd, så de behöver inte tipsa om den till folk som nog redan känner till den?
Apropå hur folk kommenterar. Jag brukade som tonåring väga typ 60, och sen gick jag (utan att göra nåt särskilt) ner till typ 53 på något år. Blev väl inte smal-smal, men tillräckligt smal för att det plötsligt skulle vara fritt fram att kommentera min kropp. Och det var ju mest komplimang-kommentarer, men det var så sjukt obehagligt när man märkte hur många tankar andra hade om ens kropp. Och att de nog har lika mycket tankar när man är större, men då säger de ingenting för då blir det inte komplimang-kommentarer, direkt.
"De är, alltså, ätstörda. För att hålla vikten nere måste man vara ätstörd.", "Tyvärr är hela vår kultur ätstörd, så det finns många som inte förstår det."
Jag har lite svårt att acceptera den inställningen till mat och vikt. Även jag som "normalviktig" tänker på vad jag stoppar i mig, det är ett faktum som vi alla måste förhålla oss till eftersom vi är de biologiska varelser vi är. Även om man har mycket lätt för att hålla en stabil nivå viktmässigt måste man tänka på vad det är man stoppar i sig om man vill behålla en god hälsa.
Jag tycker debatten är blir helt missriktad om den försöker hitta kulturella förklaringar, när den egentligen borde fokusera på livsmedelsindustrins som försöker få oss att äta en massa skit!
Alltså. Jag har skrivit så mycket om just det här det senaste året eller kanske två, och till slut blev jag bara så trött på själva mentaliteten, på folk som inte hör vad man säger, som rekommenderar LCHF och livsstilsförändringar och allt vad det nu är.
Det ÄR en ätstörning att tänka på varje tugga man äter. Att ringa till restaurangen innan så man vet vad som är 'smalmaten'. Det är väl känt att det inte är viktnedgången som bestämmer om det är en ätstörning eller inte, det är mentaliteten. Alltså är det fullt möjligt, precis som du säger, att 'bara' banta och ändå ha en ätstörning.
Jag blir också helt förstörd av att läsa om de här människorna. Att lägga så mycket tid på att förbli smal, att aldrig någonsin kunna släppa det... Jo. Ätstört beteende.
Tack för ett bra inlägg!
Det var då märkligt så aggressiva och negativa kommentarerna blev här.
Att LCHF är välkänt -- och rent av självklart -- betyder ju inte att alla fattat hur det fungerar.
Och visst har vårt samhälle -- med Livsmedelsverket och mediaindustrins smalförhärligande i spetsen -- en stor skuld.
Att sälja exempelvis yoghurt utspädd med vatten och med potatismjöl tillsatt för att återupprätta samma konsistens som originalet -- och det till dubbla priset -- hade ju aldrig gått utan att myten om hur fett gör en fet hade kunnat vidmakthållas.
Fatta nu nå! Det är ju inte fråga om olika dieter här, det är fråga om att söka svaren hos naturen. Hur levde vi för sisådär tio tusen år sedan, då Homo Sapiens gick ifrån en tämligen sekunda art på jorden, till att bli den som numera är allenarådande på vår planet.
Och, jodå Isobel, jag *är* läskunnig. Jag hade AB i svenska när jag tog studenten på den gamla tiden då man tog studenten på riktigt, och jag tror inte att mina språkkunskaper har försvagats sedan dess (1967). Så vänligen håll inne med förolämpningarna här på din blogg...
att vissa inte vet när de ska hålla tyst. man baxnar.
Björn Felten: Får man så dassig hy av LCHF? Då avstår jag gärna från att vara "smal". Nu ska jag koka en potatis och ja tänka sig en morot också. Sen, nu får du hålla för öronen Björn, äta en apelsin till efterrätt! Fetma, fettlever och diabetes hejhej.
Men, om folk nu mår så mycket bättre av LCHF - varför blir de då så stingsliga så fort någon ifrågasätter den dieten?
Tack för att du sätter ord på det jag gått och klurat på länge. Oavsett vilken matinriktning jag provat på, har det resulterat i en besatthet, ett konstant tänkande på mat och vad jag får och inte får sätta i mig. Till detta har det kommit en hel del skam och skuld, vilket i längden är ett större problem än själva näringsinnehållet/fetthalt/etc. Tankar som "Trots att jag har kunskapen nu om att det här är dåligt för mig, så stoppar jag i mig det" blir vanliga och den eventuella hälsovinsten kommer liksom aldrig fram.
Tack för en väldigt bra inlägg!
Äta enligt LCHF, ändra livsstil, vara medveten om vad en stoppar i sig.. Herregud, enbart genom att läsa kommentarerna till inlägget bombarderas en av det "bästa" sättet att förhålla sig till mat och vikt. "Ät som mig så kommer hela ditt liv blir så mkt bättre!!" Men GRATTIS för fan!!
Ärligt talat så blir jag snart galen.
LCHF-människor verkar vara som andra religiösa. De tål inte att andra som inte är "frälsta" har någon åsikt om deras sekt.
@daniel rytz: du skriver att "en ätstörning inte definieras av handlingen i sig utan av tankarna som styr den". Jo, enligt dig. Och enligt mig också. Men inte enligt de kliniker och psykiatriker som behandlar ätstörningar (talar om Sverige idag, hur det ser ut i andra länder och längre bak i historien vet jag inte). Tvärtom är man enligt deras definition inte ätstörd om man inte praktiserar ett ätstört beteende.
Av denna anledning ser också behandlingsstatistiken för ätstörningsklinkerna väldigt bra ut: patienterna är ju "friska" när de slutat hetsäta/kräkas/missbruka lavemang/svälta sig/ träna tre timmar varje morgon för att kompensera för gårdagens middag.
Sorgligt sorgligt
Här skriver Isobel ett både klarsynt och öppenhjärtigt inlägg på sin blogg där hon på ödmjukaste sätt driver tesen att hela vårt samhälle kan hända är en aning ätstört.
Inägget borde vare sig störa eller trigga någon enda person.
Och så uppstår denna nästan totalt ätstörda tråd där kostråden haglar och allmänna funderingar hur var och en bör förhålla sig till, just det, mat.
Man kan inte säga annat än att kommentarstråden i all sin tragiska komik i sig själv stöder Isobels tes.
Instämmer i Anders kommentar.
Isobel: Jag läste ditt inlägg med sorg i hjärtan och igenkännande leende. Bantingshetsen och alla "välmenande råd" har gjort många otroligt ont
Ola: "Tvärtom är man enligt deras definition inte ätstörd om man inte praktiserar ett ätstört beteende."
Du har helt rätt i det. Det är även väldigt svårt att få vård för ätstörning om man inte är underviktig (e.g. har anorexia) även om man har ett ärstört beteende.
Tanja: Tyvärr så håller de INTE inne med sina tankar om man är stor.
Det är fritt fram tycker folk att kommentera negativt hur man ser ut och vad man äter. Oombedda diettips från folk på gatan är det värsta jag vet. Eller när någon "välmenande" själ påpekar hur söt jag vore... om jag bara gick ner lite i vikt. Än värre är det vissa gånger enligt mig för de av oss stora som faktiskt är sunda och tränar. Har varit med om många som öppet undrar varför jag är på gymmet - det är väl inte ett ställe jag har nytta av?
Jag kom att tänka på det här inlägget när jag såg den här lilla filmen som handlar om kvinnor och mat.
http://www.youtube.com/watch?v=kbovd-e-hRg&feature=relmfu
Jag håller med om att vårt samhälle är ätstört. Ibland känns det som att all synd som vi känner till just nu, just här, är kopplad till mat.
Frosseri kanske har tagit över lustens roll, nu när lust (istället för gudsfruktan) är det som ska driva oss alla framåt. Åh, jag vill hellre stjäla förbjudna kyssar än förbjudna muffins!
Hoppas allt är bra!
Eva
hej,
jag har läst de första två kapitlen av din bok. jag tycker om den. skriver mer när jag är klar.
Såg inte den här kommentarstråden förrän nu. Och undrar hur många som läst artikeln Isobel länkar till. Att gå ner rejält i vikt och att behålla den nya vikten handlar inte om att tänka till lite innan man tar sig en extra portion.
Det handlar om att nästan alltid vara hungrig, att aldrig släppa garden. Att träna en timme om dagen. För att BEHÅLLA en vikt.
De kontrollerade studier som gjorts på lågkolhydratdieter visar förvisso att metoden är mer effektiv än andra dieter. Men likväl är det ganska få kilon som tappas och compliance (följsamhet) är inte så imponerande. (Att undvika snabba och överflödiga kolhydrater är generellt ett bra råd för hela befolkningen, men det är en annan diskussion.)
Visst finns det ett fåtal som lyckas gå ner i vikt och hålla den, men gör vi undantagen till regel blir förhoppningarna och kraven orealistiska.
Det realistiska målet för en livsstilsändring, som den jag gjort när jag börjat träna, bör inte vara en stor viktnedgång utan en bättre hälsa. Genom att fokusera på vikt istället för välmående känner sig majoriteten som ändrar livsstil att de misslyckats och att det är fel på dem. De anklagas för fusk, för att ha dålig karaktär. Det artikeln, som Isobel länkar till, handlar om vilka förväntningar det är realistiskt att ha.
Saker och ting blandas ju ihop här tycker jag. Ständig ångest över hur det man äter påverkar ens vikt har ingenting att göra med medvetenhet och kunskaper om vad som är hällsosam livstil. Vi behöver mer av det senare och mycket mindre av det förra./simon
Angående LCHF, den dieten har uträttat mirakel för många människor, tänker man på det så är det inte såååååååååååååå himla konstigt att man också ibland kommer med välmenande tips till andra. Det må sedan vara olämligt, eller mycket i vissa sammanhang, men samtidigt, ganska mänskligt tycker jag/ Simon
Åh, Lisa, ibland är du bäst i världen! Exakt det menade jag (och jag misstänker också att folk inte läst artikeln innan de glatt kommenterade den).
@Isobel:
"Ibland undrar man ju om folk över huvud taget är läskunniga. "
Det är betydligt värre än så är jag rädd. :)
Intressanta reflektioner, världen fylls av kontrollfreaks allteftersom vare sig det handlar om ett hysteriskt förhållande till mat, pengar, träning eller nåt annat. Lite synd, det finns viktigare saker att lägga sin energi på.
Fantastiskt bra inlägg! Jag förstår att du blir arg och upprörd - jag har också en historia av ätstörningar och känner likadant inför hur samhället i stort ljuger om viktnedgång. Tråkigt att så många av kommentarerna missat poängen.
Skicka en kommentar