"Det verkar jätteroligt, men jag har tyvärr inte råd att jobba för så lite pengar." Jag vet inte hur ofta jag skriver den meningen som svar på mailförfrågningar om att jag ska skriva artiklar, sitta med i paneler, göra tv- eller radioprogram. Ibland är slutet på svaret lite annorlunda, för ibland vill de att jag ska jobba helt gratis.
Det ville exempelvis några personer ur Folkpartiets riksdagsgrupp som frågade om jag kunde komma och hålla ett föredrag för dem utifrån min bok en kväll i november. Jag svarade att jag har väldigt olika taxor för sådant beroende på uppdragsgivare, från noll för enstaka ideella organisationer som jag själv gillar till många tusen när det är uppdrag från exempelvis stora företag eller rika organisationer. Hur mycket var de beredda att betala, undrade jag.
Inget alls, visade det sig. Dessa folkpartistiska riksdagsmän, som själva tjänar 56 000 kronor i månaden plus ersättning för exempelvis dubbelt boende och resor, ville på allvar att jag, en frilansskribent och författare av smal olönsam litteratur, skulle komma och jobba för dem, gratis. Noll kronor i ersättning. Tack, men nej tack.
Det händer förstås att jag tackar ja. Jag jobbar inte primärt för att tjäna pengar, annars hade jag nog valt en annan bana. Ibland är uppdrag för roliga, ibland råkar jag ha tid över just då, ibland gillar jag som sagt fattiga uppdragsgivare och vill aktivt stödja deras arbete med mitt. Dit hör, för den som eventuellt undrade, inte Folkpartiet. Oftast tackar jag dock nej. Jag har inte egentligen råd att jobba gratis eller nästan gratis och jag har lyckligtvis kommit såpass långt att jag har råd att tacka nej. De där lockropen om att det är ett "bra sätt att synas" är ändå mest båg, fråga bara personen som har mage att uttala de där orden om hen också jobbar enbart för bekräftelse och uppmärksamhet.
Jag minns en text av Kjell Häglund (tror jag) om att ställa upp i tv som skribent. Man sitter där en dödstidig morgon och låter sig sminkas till mänsklighet och inser att alla andra runt omkring en får betalt. Vakten vid dörren har betalt, personen som servar kaffemaskinen har betalt, sminkösen har betalt, fotografer, producenter, programledare har betalt. Den enda som inte har betalt är du, som är där för att ge programmet innehåll.
Jag ställer mycket sällan upp i tv numera. Jag ställer upp i radio ibland för att jag gillar radio och för att det ändå tar mindre tid än tv, men bara om det är ett ämne som är riktigt roligt. På Sveriges Radio kan man förresten ofta förhandla till sig en liten summa betalning om man är hård och förklarar att man inte kan annars.
Häromdagen blev jag så tillfrågad av Unni Drougge att tala i Radio Ett om ett otroligt spännande ämne med en fantastisk meddebattör. Åh, som det ryckte i "tacka ja ändå"-nerverna, ett så skojigt samtal kan man ju göra bara för att det är roligt, tänkte jag. Jag gillar Unni, gillar personen jag skulle tala med även om vi aldrig tidigare träffats.
Sedan fick jag höra att samtalet skulle vara i två timmar. Det finns fördelar med det, förvisso, man får föra resonemang till punkt, hinner någonstans på riktigt. Men för att tala om ett avancerat ämne i två timmar i direktsänd radio måste man förbereda sig väl, om det ska bli bra. Den arbetstid jag måste lägga ner hade nu ökat till närmare en arbetsdag. Utan ersättning alls, som det visade sig. Inte ens resorna till och från radiostudion ersattes. Den glada känslan över samtalet förbyttes sakta.
För Radio Ett ägs av MTG. MTG gjorde en vinst på 2,3 miljarder förra året och även om den var lite lägre tredje kvartalet i år än förra året så slog man förväntningarna ändå. MTG:s vd Hans-Holger Albrecht tjänade 22 miljoner kronor 2010, drygt 1,8 miljoner i månaden. Jag vet att Radio Ett är helt nystartat och jag hoppas verkligen att Unni Drougges program där kan bli så bra som det verkar, men ett företag vars vd tjänar 1,8 miljoner i månaden, som gör en vinst på flera miljarder, vill alltså att jag ska jobba åt dem utan någon ersättning alls?
Det finns inget gratis arbete. Om jag ska arbeta gratis åt Hans-Holger Albrecht måste jag ta mer av någon annan, alternativt betala med min egen kropp och hälsa när jag jobbar ännu fler timmar för lägre ersättning. Någon måste betala. Om jag jobbar gratis är det jag som betalar. Jag har faktiskt ingen lust att subventionera MTG med mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
40 kommentarer:
Stå på dig, för annars gör alla andra det. Man FÅR jobba gratis om man känner att det man gör antingen är PR för en själv (dvs ökar möjligheten att få jobba för betalning längre fram), eller om det man gör är så kul att man kan betrakta det fritid, eller om man gör det för en organisation man vill hjälpa/gynna.
Jag är konsult och lever på att ta betalt för min tid. Egentligen är det inte annorlunda för andra egna företagare (som till exempel skribenter, författare och konstnärer).
Man skall inte skämmas för att man tackar nej för att ersättningen är för dålig. Går jag in på MAXI och vill ha paprikan för 5 kr/kg så säjer de vänligt att "Nej, den kostar just nu 26 kr/kg". Jag får alltså välja mellan att betala det de vill ha eller vara utan paprika. Det samma gäller med din tid.
Dessutom har de avsnitt jag lyssnat på av nämnda radioprogram inte alls varit bra. Flamsigt och tramsigt. Kanske beror detta på att gästerna inte får tid att förbereda sig och att Unni inte heller bryr sig om att göra det. Kanske har programmet blivit bättre, skall ge det någon chans till. Gillar pratradio.
*applåderar*
Påminner om folks reaktioner på att man som frilansrecensent får behålla recensionsexemplar. Människor säger gärna sådant som: "Oj, vad lyxigt!".
Nej, inte särskilt.
Fy fan vad bra skrivet! :)
Vad hände med Radio Ett? Räcker de liksom inte med bjäbbande damp-kommunister i etern? De har ju hela SR.
Håller fullständigt med! :D
Visslingar och rop! Encore!
Det är för jävligt, samtidigt är det så här det ser ut i många branscher, det är hit vi har kommit, skillnaden är att journalister/skribenter kan berätta om det (bra att så sker!), dvs de som har ordet. Jag har själv nu jobbat i tre år utan lön (har ett okvalificerat jobb på min fritid), i envis vilja att inte kasta bort min utbildning och dröm.
En liten hjälp på traven som jag fått tips om på flera håll: http://shouldiworkforfree.com/
Stå på dig!!
Mycket bra tänkt och skrivet. Det finns inget gratis arbete. Det tar ens tid och energi, bäggedera begränsade resurser för alla på den här sidan av verkligheten.
Atomiseringen av arbetslivet är ju kapitalisternas (om man nu får använda detta lite mossiga ord) våta dröm. Lite färre arbeten än vad det finns de som vill ha dem, och en helt individualiserad arbetsmarknad och ”the race to the bottom” är igång. Men eftersom vi har vridit debatten till ett läge där individuellt är fint och var och en måste få forma sitt eget liv så har vi inte längre någonting att sätta emot. Ledsen att låta som en gammal testuggande marxist, men det ligger någonting i det.
VÄLDIGT bra , Isobel...och alltför bekant...
Jag ser hos mina barn att dom unga generationerna har lärt sig att skämmas över att kräva grundläggande villkor på arbetsmarknaden.
Man ska skämmas om man hänvisar till avtal och regler.
Ni tillhör generationer som fortfarande har kvar åtminstone delar av den självrespekt på arbetsmarknaden som var självklar för 50 år sedan.
Dom unga idag får lära sig att krypa.
Sunt perspektiv! man får alltid fråga om det finns budget och man får alltid tacka nej vänligen.
Ja, det är ju tråkigt att inte kunna erbjuda gästerna ekonomisk kompensation, men detta är inget jag råder över, tyvärr.
Men jag måste ha blivit duktigt rövkörd själv då, eftersom medverkan i Nyhetsmorgon och alla andra snabba pratshower aldrig skett mot betalning. Man får ju göra en egen avvägning, ibland kanske man är inne i en promotionperiod, och då kan man betrakta sin medverkan som marknadsföring. Generellt avböjer jag de förfrågningar jag får där det inte ges ersättning och där jag inte anser att jag har något att tjäna på att delta.
Vad mitt program anbelangar provar jag mig fram efter en form som är någorlunda anpassad efter lyssnarna, och vilka de är får man försöka ana sig till med tanke på responsen. Ambitionen är att det ska vara högt i tak och att det inte är förbjudet att ha roligt. Däremot är jag inte så rädd att ta upp"svåra" eller "smala" ämnen, för jag har en envis tilltro till att det finns en törst efter ett mer strukturellt/filosofiskt perspektiv på samhällsfrågor och jag tror inte att man måste vara så maniskt nyhetsfixerad, utan snarare ta upp strömningar i tiden. Jag slipper också public servicekravet att redovisa motsatta synpunkter, vilket gör att jag kan driva teser längre. Jag har alltså avsagt mig det tröttsamma anslaget att polarisera och rigga "gräl". Huruvida det är ett fungerande koncept återstår att se, men hittills har jag inte en enda gång fått direktiv uppifrån om att vara mer kommersiell, mindre samhällskritisk od.
Kommentaren om att programmet är "flamsigt" påminner mig om tiden då vi gjorde en frihetlig kulturtidskrift och det blev ramaskri bland vänsteranarkisterna i Stockholm när vi tryckte ett omslag i färg. Men det är en annan diskussion.
Och jag vill inte behöva klä skott för att MTG fördelar sina resurser som de gör.
Bra rutet, och ett mycket intressant och lärande inlägg. Tack!
Och vi som är inom Fas-3 slaveriet,där arbetsgivaren/anordnaren får betalt för att vi ska arbeta åt dem...Tänk dig in i den känslan.
Fantastiskt bra text. Verkligen. Känner igen mig en och två gånger i vad hon säger. Jag har ett stort förlutet som volontärarbetare vid olika organisationer. Ju längre man är med i matchen, ju närmare man kommer toppen desto mer vet man hur det faktiskt ligger till. Isobel verkar tänka 100% rätt. Tack Isobel.
Suveränt bra, tack!
Tack för en lysande text!
Väl rutet!
Hurra för det här inlägget! Så sant, så sant.
Det är en svår balansgång de gånger man blir erbjuden för lite ersättning, i synnerhet om det gäller ett jobb man redan gjort. Jag är också frilansjournalist, gör ganska mycket reportageresor och då gör jag kanske ett par nyhetsjobb som jag sålt in på förhand. Men hinner jag gör jag kanske också något mindre jobb på samma gång, som säljs in i efterhand eftersom jag innan resan inte visste hur mycket tid jag skulle få över, och då är det svårt att säga nej sen även om man blir erbjuden ett puttearvode. För det är ju "gratispengar" eftersom man "ändå redan lagt ner tiden".
Tål att funderas på det med!
Tack för ditt inlägg.
@Unni. Hade bara lyssnat på de två första avsnitten när jag skrev kommentaren. I och med att jag skrivit den kände jag ett plötsligt behov av att lyssna på fler (eftersom jag förstår hur otroligt viktig min åsikt om ditt program är för dig :P).
Programmet har blivit mindre flamsigt och mer strukturerat. Så, Isobel, om ytterligare några program så kan du kanske fundera på att vara med :)
Att Unni inte erbjuder sina gäster någon ersättning är för det första inte Unnis fel, och för det andra är det helt OK att inte erbjuda ersättning, eftersom man inte tvingar någon att vara med.
Väldigt bra text. Själv arbetade jag åt MTG i flera år, men fick aldrig löneökning men mer arbetsuppgifter varje månad minst. Det är bland annat så de går med så stor vinst. Arbetar man på MTG får man gå kurser ibland, med MTG Academy. Det första man lär sig är hur MTG tjänar pengar genom att SPARA. Sen lär man sig snabbt att det är för att de oerhört lätt får någon annan till min tjänst om "det inte passar". "Om man är för fin". "Många skulle döda för att arbeta på fantastiska MTG".. Till slut sa jag upp mig, alldeles utbränd. Utan att veta var jag skulle. Men lyckan kom som ett brev på posten och stressjukdomarna släppte en efter en. Det lärde mig att aldrig någonsin ta mindre betalt än jag är värd. Önskar fler kommer till samma insikt.
Bra skrivet. Några tankar bara:
När du skriver för Expressens kultursida och råkar finna ett behov av att intervjua någon - betalar du då denne någon? Och på vilket sätt skulle det vara annorlunda att någon du intervjuar/på annat sätt använder i research eller artikelskrivande kräver betalt, mot att du själv gör det för att ställa upp i radio och/eller tv?
Mycket bra skrivet.
"bra sätt att synas" - antalet gånger jag har fått höra det. Visst, nu har jag ju inte lyckats ngt vidare som skribent, men jag har också lärt mig att alla som lockar med att det är ett "bra sätt att synas" antingen ljuger, överdriver eller inte vet vad de pratar om. För de gånger jag har ställt upp gratis har inte givit mig något alls direkt.
Bra och viktigt, men samtidigt är det så åt bägge hållen. En redaktion med stora sparkrav och som precis sparkat halva personalen k a n givetvis inte börja ge pengar till experter. Vart går gränsen? Chattar, eller till och med telefonintervjuer? Forskare med dåligt betalt, eller pensionerade professorer?
Mediebranchen går på knäna redan, skulle de betala för alla som uttalar sig är det god natt.
Man kan även se på det åt andra hållet; det kunde lika gärna vara radio som säger "vill ni vara med för en tusenlapp? Marknadsföring, reklam ni vet, som i Bondfilmerna."
För marknadsföringen är givetvis viktigt för försäljningen av böcker eller arvodesförhandling.
I vilket fall, viktigt att det tas upp och bra skrivet.
Isobel. Då skall du kika in hos Maria Hägglöf.
http://bit.ly/tnJBEz
Tack kommentar @Jeanin
Har liknande erfarenhet, arbetar för en "entreprenör" som måste snåla för att växa. Tyvärr är det samma där, "medverka gratis för synlighet", och "syns man inte finns man inte". Tyvärr blir följdeffekten att de anställda får jobba lågavlönade, "det är ju så många som vill jobba här och vara med på den här resan". Vi lägger ner vår tid, kraft och hjärnkapacitet att bygga någon annans dröm/vision/varumärke. Dags att dra vidare!
Alldeles riktigt reagerat och tänkt. (Som forskare råkar man ofta ut för att betraktas som en kostnadsfri resurs.) Ibland har jag, om inget sagts, fakturerat i efterskott med standardtaxa och låtsats om att om inget sagts så gäller standardtaxan. Det brukar tas emot med generad förvåning.
Mycket bra tankar, jag skickar vidare i alla mina kanaler för det här är en otroligt viktig fråga som vi alla bara kan lösa gemensamt genom att säga nej!
Aludd
Klockrent.
Sitter just nu och förbereder ett seminarie och inser att jag gör precis detta. Jobbar gratis för att synas. Tror bestämt detta får bli sista gången.
Well put. Känner igen det så väl. Är också frilansskribent (copy) med inriktning på tonalitet och kommunikation (och skriver litteratur och bloggar på fritiden). Tycker det är så sant som det är sagt:
Bra, billigt, snabbt - välj två.
Åh vad bra skrivet!
♥
kram Susanne
Superbra skrivet!
Väldigt skönt att läsa denna text. Bekräftelse i form av uppmärksamhet är så oerhört korrumperande och jag tror att många Inte vågar säga nej av rädsla att åka ut i kylan. Det finns liksom alltid någon annan som vill in.
Medborgarlön skulle lösa problemt, Alla blir vi fria individer som gör som vill. Fingret åt svinen som utnyttjar,
Ja, jösses, om man skulle tackat ja till alla erbjudanden om att jobba gratis hade man dött av överarbete för länge sedan.
Isobel. Jag beundrar din öppenhet och rakhet, i detta, och i mycket annat, i allt du skriver.
Jag vet inte hur många kolleger jag har som hymlat om detta, liksom låtsat att de är lyckliga och glada över sin situation, allt medan jag själv upplevt att jag stått upp till näsan i den värsta stinkande dy.
Jag har känt mig ensam i den kamp du här sätter ord på och för. Det här är en av de mer deprimerande sidorna av författandet, under flera år höll det på att gnaga sönder mig, innan jag hittade det förhållningssätt som nu gör att jag med en sorts ryggmärgsmekanik kan säga NEJ.
Skicka en kommentar