Eurokrisen for dummies

Men vad är det som händer med eurokrisen? Runt omkring mig frågar människor det med mer eller mindre panik i rösten.

På fredag är det EU-toppmöte. Då måste unionen göra något, för i januari måste Italien ta nya lån. Om inte tillräckligt många vill låna ut pengar till Italien då riskerar den italienska staten att gå i konkurs. Om räntorna är för höga riskerar Italien också att gå i konkurs. I dag är räntorna alldeles för höga.

I många år har man i södra Europa, Italien, Grekland förstås, Spanien, lånat pengar till konsumtion. En kombination av hög arbetslöshet, låg tillväxt, låg skattemoral har gjort det svårt att betala tillbaka, så lånen har bara ökat. På grund av eurosamarbetet har man dessutom kunnat låna till låga räntor, så drivkraften att minska lånen har varit måttlig. Lägg sedan till finanskris, krisande banker som skyddats av stater, och lågkonjunktur.

När sådant hänt förut, som i Sverige på 90-talet, har det lett till sjunkande valutor, vilket ökar ett lands internationella konkurrenskraft och kan hjälpa till att få ekonomin på fötter. Det tar tid, men det går. Med euron går inte det. Eurons värde bestäms ju av hela euroområdets ekonomi.

Där är vi nu. Klockan tickar ner mot toppmötet nästa vecka. Tick-tack-tick-tack.
Vad kan göras? Ett förslag är att den europeiska centralbanken, ECB, ska köpa sydeuropeiska statsobligationer bokstavligen utan gräns. För att kunna göra det måste banken få trycka nya pengar, utan gräns. Då späder man ut värdet på allas pengar genom inflation för att rädda sydeuropa. Det kan det möjligen vara värt.

Men det kan, vilket Angela Merkel varit väldigt tydlig med, Tyskland bara acceptera om man samtidigt får inflytande över de andra ländernas statsbudgetar. En stabilitetspakt superplus föreslås nu, där Tyskland bestämmer vilken ekonomisk politik de andra euroländerna får föra.

Det är, milt uttryckt, inte befolkningarna i de länderna så pigga på. Vi har redan tre EU-regeringar som inte är demokratiskt tillsatta, två av dem framtvingade av Bryssel, men här kommer ytterligare stora inskränkningar i det nationella självbestämmandet.

Enligt de flesta bedömare är detta lösningen på krisen. Lösningen, det bästa möjliga utfallet, innebär alltså inflationsspiral i hela eurozonen, samt att sydeuropa i realiteten blir koloniserat. Budgetåtstramningarna som krävs kortsiktigt kommer dessutom försämra utvecklingsläget ytterligare. Därför: långvarig lågkonjunktur.

Pratar man med näringsliv och eurokrater tycker de att den lösningen är helt okej: "det finns inte tid för politiska spel", som EU-ordföranden Barroso sade.

Och om man inte kommer överens om inflation och avdemokratisering har vi i stället att se fram emot statskonkurser och total finansiell kollaps. Då kommer Sverige också dras med. Vi har ju annars sådan tur att vi inte är med i euron, vi har haft tur med våra banker, hittills, vi har stabila statsfinanser, hittills.

Men bryta upp euron då, är det inte ett alternativ? Kanske. Men det var aldrig meningen att någon skulle gå ur, och euron har varit en succé i explosionen av avtal, lån, åtaganden över landsgränserna, i euro. Hur ska sådant räknas om?

I Grekland sprids affischer på Merkel i naziuniform, i Tyskland talar man föraktfullt om lata sydeuropéer som inte klarar av demokrati. Inte ens värsta EU-hataren kan ha trott att det skulle gå så här.

Publicerad i Expressen den 3 december 2012