torsdag, oktober 27, 2011

Några reflektioner en recensionsdag



I dag kom alltså den här boken ut. Boken som jag ägnat ett helt år åt att aktivt skriva och ett helt liv åt att tänka på. Det har varit en sådan lycka att få göra det. Att faktiskt ha råd att lägga 20 timmar i veckan eller så på att läsa eller läsa om hundratals böcker, på att skriva sådant som jag sen raderat eller skrivit om och på att våndas över sådant som är svårt att formulera. Till slut satt jag där med elva essäer och ett förord och ett efterord och ett litteraturkapitel och tvingades inse att det här är just nu mitt samlade politiska tänkande. Svindlande.

Det har varit svårt sedan den blev klar någon gång i slutet av sommaren. Inga fler tankar att pröva och förkasta, inga formuleringar att grubbla över, inga fler böcker att hetsläsa bara för att inse att de tvingar en att tänka och skriva om. Jag har tidigare trott att anledningen till att jag ändå mått såpass bra det senaste året har varit att jag haft tryggad ekonomi, men sedan boken blev klar har jag insett att det lika mycket måste ha varit tillfredsställelsen i att få tänka och skriva på något jag upplevt som intensivt meningsfullt. Sådant gör all skillnad i världen.

Svårt har det också varit senaste veckorna. Paniken jag känt inför mottagandet av boken har gjort mig sömnlös, insikten att jag ingenting kan göra längre, den är klar och kanske kommer folk inte att begripa vad jag försökt säga. Ni förstår, jag tycker att jag skrivit något verkligt bra. Till skillnad från när jag kom ut med min roman är den här boken också helt central för min person, för hela mitt yrkesliv.

Jag inbillar mig inte att jag är en stor romanförfattare. Jag skrev en roman och den blev rätt bra, men den är inte jag, hur självbiografiskt förlaget än ville marknadsföra den. Den här boken däremot, den är jag. Den är resultatet av ett livs politiska grubblande, av vägande av det jag tänkt och tyckt mot det jag tänker och tycker, formulerat på det allra bästa sätt jag förmått. Den är bra. Jag tror verkligen att den är bra. Jag inbillar mig nämligen att jag är en verkligt bra politisk skribent - att skriva och tänka om politik är nog en av de få saker jag är riktigt bra på utom att laga och äta mat - men det innebär ju inte nödvändigtvis att andra skulle förstå eller tycka det.

Därför: panik. Tänk om de inte förstår. Tänk om äldre herrar klappar mig på huvudet och säger att jag ingenting begripit om Hobbes, eller om någon avmätt skulle säga att det var väl ett rart litet försök. En essäsamling är en samtidigt väldigt pretentiös och väldigt ödmjuk genre. Pretentioner är lätta att slå ner på.

I dag var alltså recensionsdagen. Jag har hittills läst fem recensioner, alla åtminstone delvis positiva, och av dem är det väl bara Erik Helmerson i Expressen som klappar mig på huvudet när han säger att jag skriver "gymnasieprosa, om än av en äkta MVG-elev" och det är ju ett lite förvånande förminskande. Annars är jag hemskt glad över Thomas Engströms fina text i Sydsvenskan, han verkar ha förstått vad jag försökt göra även om han säger att jag är socialdemokrat.

Etiketter tycks nu uppta också Helmerson än mer, han radar förvirrat upp de personer jag tackar i mitt förord och anmärker på att dessa inkluderar både vänsterpartister, socialdemokrater och folkpartister (även om Adam Cwejman alltså är ordförande för LUF, FPU har inte funnits på 20 år). Att jag är god vän med människor som tycker olika saker är alltså en punkt att kritisera, liksom att jag själv är politiskt lite svåretiketterad? Det känns jättekonstigt. Nu är det svårt för mig att försvara för en recensent att jag tycker om vissa människor och beundrar deras hjärnor, men att personer som Ali Esbati, Adam Cwejman och Rasmus Fleischer läst och haft synpunkter på olika essäer, något jag är djupt tacksam över och som gjorde texterna bättre, betyder förstås inte att de håller med om allt som står där.

Som jag skrivit om tidigare kommer man kunna få boken som e-bok gratis. Man får självfallet gärna köpa den också, här eller här t ex, eller om man vill köpa e-bok: här eller här, men den som bara vill titta på boken och inte vet om man vill köpa än eller bara inte har pengar kan maila mig på isobelh@hotmail.com så mailar jag en e-boksfil tillbaka.

(Andra recensioner i SvD och Dalarnas Tidningar, Ann Heberlein som skrev i DN i går finns inte på nätet.)

4 kommentarer:

Patrik sa...

Du ÄR en verkligt bra politisk skribent.

Thomas sa...

Dagens Arena skrev så fint om din bok att jag nog måste köpa den.

Per Mosseby sa...

Otroligt häftigt, och sätter mig ned med den nu. Du glömde också tipsa om att man (väl?) gärna kan låna den digitalt på t ex m.biblioteket.se och läsa den på sin iPad först, och sedan köpa den ;)

Alex sa...

En till recension:
http://www.arbetarenzenit.se/isobel-hadley-kamptz-och-att-inte-vaga-dromma/



Jag tycker det är uppfriskande att liberaler börjar inse diskrepansen mellan sina ideal och det samhälle de tar i försvar.

Det finns en del i liberalismens värdegrund som jag inte kan ställa mig bakom, som synen på att frihet är något rent negativt, en frihet från andra människor snarare som en positiv frihet med och genom andra människor. Som om den friaste människan vore Robinson ensam på sin ö.

Men på det stora hela så är jag en varm anhängare av parollerna om frihet, jämlikhet, broderskap och upplysning. Men att utifrån denna grund ta det kapitalistiska samhället i försvar är för mig totalt obegripligt. Kapitalismen handlar inte om människans frihet utan om kapitalets frihet, det förutsätter och producerar ojämlikheter och konkurrens. Individen under kapitalismen är bara ett medel, ett redskap för att tillfredsställa kapitalets behov av att tillväxa.

Då sympatiserar jag mer med det marxistiska idealet som går ut på att göra människorna - alla människorna - till herrar över samhället så att vi kan omvandla samhället från en främmande makt som behärskar oss för sina egna syften, till en godartat och understödjande bakgrund för individuell frigörelse.

Alltså: Samhället bör vara ett verktyg för individuell utveckling snarare än tvärt om. Och detta menar jag är den avgörande skiljelinjen mellan de som accepterar kapitalismen och de som förespråkar "kommunism" eller vad vi nu vill kalla det.