Man kan inte reformera islam. Det är budskapet från högerpopulister i både Europa och USA. Vulgärkonservativt ser de kulturer och religioner som absoluta, statiska. Detta är grunden för tanken om eurabia, spridd av alltfrån amerikanska högerintellektuella till sverigedemokratiska riksdagsmän och Anders Behring Breivik. Den muslimska invandringsockupationen av Europa är bara en möjlig tankefigur om man utgår från att muslimen aldrig kan vara europé.
Själva existensen av författaren och forskaren Irshad Manji är problematisk för dem med den här världsbilden. Till skillnad från andra kritiker av dogmatisk islam är hon själv djupt troende. Till skillnad från dem som Ayan Hirsi Ali, som helt vill förkasta Islam, förbjuda slöjor och minareter och rekommenderar kristendomen för den med andliga behov, tror Manji inte bara på att islam kan reformeras, hon reformerar den själv.
Hon är inte ensam, förstås. Hennes nya bok, “Allah, liberty and love” är delvis uppbyggd kring de reaktioner hon fick på sin förra, “The trouble with Islam today”, från 2004. Här finns hat- och hotbrev förstås, men också hjärtskärande mail från unga män och kvinnor som får höra av sina familjer att de inte kan gifta sig med den de älskar eftersom det är mot Islam att gifta sig med en ickemuslim. Manjis reaktion: att låta en liberal iman utreda dilemmat och svara på frågor via hennes hemsida. Ungdomar som till sina föräldrar kan hänvisa till en religiös auktoritet har oändligt mycket lättare att föra diskussionen. Ett litet steg för henne kanske, ett språng till andra sidan avgrunden för dem vars liv står på spel.
Manjis religiösa överväganden påminner mig mest om de rabbiner som ständigt diskuterar hur man egentligen ska kunna uppfylla religiösa regler i ett modernt liv. Måste man tända ljusen inför sabbaten vid solnedgången också när solen går ner strax efter lunch? Det är inte som svensk kristendoms samtida utslätning där det räcker att liksom tro på nåt, utan uppriktig kontinuerlig prövning av hur skriften ska tolkas. Sann antifundamentalism.
Detta är i sig en fin illustration på mångkulturens styrka, liksom det faktum att Manji själv allra mest hänvisar till Martin Luther King. En svart man som kämpade mot segregationen har mycket gemensamt med en kanadensisk muslimsk kvinna som kämpar mot såväl muslimsk fundamentalism som västvärldens blandning av paternalistisk identitetspolitik och islamofobi. Hon ser dessa sina fiender som intimt förknippade. Alla utgår de från att en viss extrem tolkning av Islam är den enda möjliga och frånkänner enskilda rätten att själva välja religiös väg.
Det kan finnas många vägar som leder rätt, fast de går åt olika håll. Värdet med pluralismen är att de kan få göra det, så länge vi inte skadar varandra. Jag kan t ex ogilla Irshad Manjis syn på slöjan, som hon är emot, eller hennes extremt individualistiska tolkning av religionen. Fler saker kan vara religiöst betydelsefulla än den enskilda människans relation till Gud. Också muslimer kan välja att ingå i sammanhang. Men det är ett samtal vi kan föra. Så länge ingen vill hindra den andre att leva efter sin uppfattning eller hota den andre till livet kan vi i det fria samhället vara hur oense som helst.
Publicerad i Expressen 1 december 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar