Twittra för hemlösa

I dag drar Stadsmissionen i gång en enveckas twittersatsning när vissa twittrare tillfälligt stänger sina egna konton och i stället twittrar på ett särskilt konto bakom en betalvägg. I satsningen - Betalvägg för hemlösa - måste man betala 25 kronor för att följa twittrare som Fredrik Strage, Emma Gray Munthe och flera andra (det är de bland dem jag följer som jag sett nu på morgonen), som tillsammans twittrar på kontot @betalvaggen. (först var det @betalvagg, men det kontot stängdes av av anledningar jag inte känner till).

Jag är helhjärtat för stadsmissionens verksamhet. De gör gott. De ger hemlösa mat och tak över huvudet utan de krav som ställs från det offentliga, hjälper dem som är så trasiga att andra väjer undan. De behöver all hjälp de kan få i det arbetet, ge t ex gärna bidrag här.

Däremot har jag valt att inte vara med i betalväggs-twittret. Jag tänkte att jag skulle förklara varför.

När jag blev tillfrågad om medverkan var ett argument att jag skulle bli en av de första svenskarna som tog betalt på twitter. Att man döpt själva kontot till @betalväggen, snarare än @jultwitter eller liknande antyder också att det i sig är viktigt för kampanjen att man just tar betalt för twitter. Oavsett hur väl jag inser att Stadsmissionen behöver pengar och hoppas att de får pengar tycker jag dock inte alls att det är lockande att vara en av de första som betaltwittrar (betalt av twitterföljare alltså, det finns väl säkert personer som får betalt av någon tredje part för att twittra). Jag gillar inte alls idén att detta skulle vara nästa skede för mediet eller att det är bra i sig att man har börjat kunna tjäna pengar på det sättet. Inbakat i betalningshandlingen finns ett undermedvetet krav på att få något tillbaka, få värde för pengarna, ett krav som jag tror skulle hämma det bra som twitter är.

Det beror dock förstås på hur man använder mediet. Vissa skriver uttalat för en publik. Då är det också lättare att se och vilja ta steget att ta betalt för att den publiken ska kunna läsa. Jag använder inte twitter alls på det sättet. För mig är det mer som en gruppchatt, som ett IRC där folk finns som inte finns på IRC. Jag pratar med människor där, däribland många av mina privata vänner. Att säga att de skulle vara tvungna att betala, till ett förvisso gott syfte, för att kunna prata med mig där känns ungefär som att kräva betalt för att jag skulle svara på sms. Att twittra i grupp ihop med andra människor i ett gemensamt konto känns också udda, givet att jag skriver om allt från politik till mitt barn till mina psykiska sammanbrott. Det hänger f ö ihop med det där med att ta betalt, jag skulle ha svårt att se det rimliga i att ta betalt för att någon ska följa och läsa min förvirrade stream of consciousness.

Jag ska inte vara alltför kritisk, jag har själv valt att följa kontot för 25 kronor och det tycker jag att ni också borde göra. Kanske blir det jättespännande, kanske blir det bara som vanligt för oss som följer de inblandade personerna, förhoppningsvis ger det pengar till bra och viktiga saker.

Själv tycker jag dock att den andra delen av Stadsmissionens twittersatning är oändligt mycket mer intressant. Man kan följa fyra enskilda hemlösa, nämligen, @paulpogi2, @kahnabby0592, @dendu2011 och @Soleamaro, som twittrar från sina liv, sin vardag. Följ gärna @betalväggen, ge gärna pengar på alla sätt du kan till Stadsmissionen och andra som hjälper de värst utsatta, men ännu viktigare kanske det är att lyssna på, och prata med, dem som annars sällan märks. Definitivt inte på ställen som twitter.