Fingerlicking

När jag i går väntade på att the Wire skulle börja slötittade jag som så ofta på BBC Food. Bland högresta norska kockar som lagar renstek med vodka på stormköket bredvid en fjord och ladsiga grillande sydafrikaner med ena handen ständigt om halsen på en ölflaska visar de just nu den gamla Real Food-serien med Nigel Slater. Den har en tydlig 90-talsestetik från matteven pre Jamie/Nigella, men maten är sensationell på sitt slaterska opretentiösa vis.

Real Food, som är en kokbok alla matvänner borde äga, är uppbyggd kring Nigels favoritingredienser potatis, kyckling, korv, vitlök, bröd, ost, glass och choklad och innehåller både hans egna recept och bidrag från kollegor som Alastair Litte och Nigella. Jag vet inte om programmen är inspelade strax innan eller strax efter att How to Eat kom ut, men det var under alla omständigheter ett par år innan Nigella Bites och följaktligen på den tiden när Nigella-febern mest hade drabbat verkliga foodies och Vogue-läsare.

Tänk då den ljuva nostalgin när i går, precis när Nigel gjort smörgåsar med panettone och hyvlad mörk choklad, en otroligt ung och smal Nigella dök upp i rutan. Hon lagade en vegetarisk version på steak sandwich som jag själv gjort många gånger enligt något som måste vara hennes recept ursprungligen. Tag portabellasvampar, täck med rikligt med vitlöks- och örtsmör, kör i ugnen i ca 20 minuter, doppa brödet i smöret och lägg svampen mellan två skivor med lite dijonsenap. Mitt bland de njutningsfyllda läten som vi utstötte vid åsynen av smältande svampsmör rinnande nedför Nigellas haka sa han som satt bredvid mig: "Men hon är faktiskt ännu snyggare i dag."

Vad säger man? God bless. Och skicka smöret.