Som jag skrev häromdagen har jag, trots att jag älskar min unge över allt annat, ett behov av att ibland få vara den intellektuella vuxna person jag var innan han föddes också. I dag var han t ex ute på en promenad med sin pappa i två timmar och jag hann läsa klart en bok och skriva en halv artikel. Jag känner mig som en nygammal och bättre (och hyfsat effektiv!) människa.
Här på bloggen kom en del kommentatorer med bra tips och snälla Katerina Janouch berättade att nästan alla brukar känns ungefär som jag gör. Det är lustigt det där behovet av att känna sig normal egentligen, men eftersom jag aldrig varit mamma på det här sättet förut kändes det bra att en proffsmorsa satte normalstämpel på en.
Det hade ju varit bra så. Men det stannade ju inte där. Självklart kom också de där andra kommentarerna. De om att ta vara på bebistiden i stället för att längta efter sin gamla hjärna. Jenny skriver exempelvis till mig hos Katerina: "Detta lilla liv som kommit till dig har så mycket "kunskap", kärlek och livsglädje att ge dig. Tänk att få ligga på kvällarna med sin lilla bebis och få hålla en liten, perfekt formad, mjuk liten pyttefot i sin hand! Bara det! Det är verkligen ett mirakel! Ge dig själv den tiden, alltför fort är den över..."
Jag inser att det inte är elakt menat, men säger Jenny samma sak till alla småbarnspappor som, enligt statistik och verklighet, arbetar ihjäl sig långt långt borta från alla små bebiskroppsdelar? En genomsnittlig småbarnspappa är borta från hemmet minst tio timmar per dygn. Jag önskar mig några timmar i veckan tid att få tänka och skriva, helst inte uppdelat i tiominuterspass. Jag ser inte hur det på något sätt står i motsatsförhållande till att ligga på kvällarna och hålla min unge i fötterna. På vilket sätt skulle jag inte vilja ta emot hans kärlek och livsglädje bara för att jag inte vill vara med honom 24 timmar om dygnet?
Visst, det är många som försöker säga åt pappor att ta det lugnare och ägna lite tid åt sina barn också. Men de förmaningarna brukar handla om att det är dåligt att jobba, säg, 50-60 timmar i veckan. Inte om att över huvud taget jobba. Inte om att över huvud taget tänka tankar bortom det där duniga huvudet och mjölksöta kroppsdoften.
Det är inte så att jag är förvånad. Måttstockarna är skilda. Den närvaro, visade kärlek och omsorg som definierar en toppengod far räcker knappt ens till en okej morsa.
Att jag känner mig tvingad att bedyra lilla S min kärlek bara för att ens våga yppa mitt behov av egen tid är tecken nog. Som om det inte vore självklart att jag kunde älska och känna så samtidigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det är väl givet att du älskar din bebis? Gör det till ett feministiskt statement att kunna ifrågasätta din roll - och inte din kärlek till bebisen! - som nybliven mamma. Det har alla andra gjort innan dig, så det är lika bra att du utvecklar debatten. Det vore snarare skrämmande om du i n t e kände någon längtan efter det intellektuella. Då skulle ju allt ju jobbat med fram till nu vara värdelöst och du skulle få det minst sagt jobbigt efter mammaledigheten.
Så sant som det är sagt det du skriver!
Det ses som självklart idag att bebisen behöver just mammans närhet den första tiden, som om pappan inte skulle duga. Min man kommer att vara hemma mycket under det första året, men inte efter ett år som är standard. Som vi har fått kommentarer om det och det stör mig att dessa kommentarer får mig att ifrågasätta vårt val att gå lite utanför normen.
Javisst är det skilda måttstockar som gäller. Jag tycker i o f s att jag fick mer oförtjänt beröm när jag var hemma med vårt första barn för tio år sen än jag fick sista vändan, så kanske har det det vänt litet...men ändå, gissa vem dagis ringer först när ett barn sjuknar in eller skolläraren när h*n vill ha ett snack om något! Sen verkar det inte spela någon roll om mamma och pappa hämtar/lämnar, åker och tar hem sjuka barn och kommer på samtal lika ofta. Mamma anses ändå alltid som ett säkrare kort när det gäller engagemang och ansvarskänsla.
Ang Jennys kommentar hos Katerina handlar det också en hel del om tidsanda. Föräldrar har aldrig haft så stora möjligheter som nu, när det gäller att ta hand om och dela ansvar för barnen, men samtidigt har man kanske aldrig haft så uppskruvade krav och så mycket känsla av otillräcklighet heller. Det SKA vara 100%. Man (eller åtminstone kvinna) SKA alltid vilja vara ännu mer med barnen och man SKA helamma så länge man kan och man SKA tävla om vem som lämnar sist och hämtar först på dagis. Jag vet inte riktigt vem som säger att man SKA men det surrar liksom omkring där hela tiden.
Amärkningen från proffmammor att du faktiskt är normal?
Jag känner många som förhållandevis ledigt skuttar tillbaka till jobbet efter föräldraledighet bara för att det gav en annan dimension av livet, vuxna samtalsämnen annat än nappar och vagnar och barnprat i lekparken.
Jag har inga barn och jag tror inte på att man kan få alltting samtidigt men det är inte vad det här handlar om, och att få läsa en bok är inte att man har förskjutit barnet.
Vilka undersökningar är det som visar att småbarnspappor lönearbetar så mycket. Arbetar? Ja. Men lönearbete?
Jag är nyfiken på källan.
Sist jag läste en sådan undersökning var den från TCO, den går säkert lätt att googla fram. Det görs såna med jämna mellanrum, någon citerades också i Thorwaldsons föräldraförsäkringsutredning.
Jessica, jag menade att det är tryggt som förstagångsmamma att få höra av nån med fem ungar och ett gäng skrivna föräldraskapsböcker att det man känner är vanligt förekommande. Däremot har du förstås rätt i önskan att läsa en bok. Men det känns ibland som att man sommor inte ska ha sådana önskningar.
http://www.fk.se/omfk/styrning/regeringsuppdrag/2005/ovrigauppdrag/dokument/rupp80809/rupp80809_05rapp.pdf
"Småbarnspappor arbetar 10,6 timmar varav 3,5 obetalt." sid 42
TCO har däremot odlat myten om övertidsarbete. Den uppgiften är citerad och spridd, men jag hittar fortfarande ingen källa till det. Möjligen är det alltså Försäkringskassans rapport som medvetet (?) feltolkats.
Det ställs ju en massa mer eller mindre uttalade krav på småbarnsföräldrar. Man ska ju tex flytta till villa eller radhus så att barnet/n ska kunna tumla runt på gräsmattan. Sen ska man ju ha en säker kombi av svenskt fabrikat att transportera dem i. Och nån måste ju dra in kulorna till allt det här.
Av diverse skäl så tog jag ut 100% av föräldrapenningen för min grabb, födde upp honom på välling. Jag kan inte komma ihåg att jag fick några guldstjärnor på BVC eller öppna förskolan för det.
Det är bara att vänja sig vid att vi mammor alltid blir ifrågasatta så fort vi tar mer än tre steg bort från barnet, medans de pappor som tar större delen av f-ledigheten (som min make gjorde med första barnet) blir (som någon skrev här ovan) oförtjänt överösta med beröm.....
Båda varianterna suger ungefär lika mycket, tycker jag.
Man kan ju även tänka sit att andra personer tar hand om barnet då och då. Barnvakter. Mor- och farföräldrar. Etc.
Man måste inte hänga upp allt på föräldrarna.
Inget fel på dem heller i lagoma doser.
trebarnsmor
Skicka en kommentar