Om man är den allra minsta intresserad av mat, fisk, hav eller miljö bör man läsa Isabella Lövins Tyst hav. Jag behöver inte rabbla siffror om den döende torsken eller om de omkullkastade marina ekosystem som följer i utfiskningen spår.
Däremot kan jag i sammanhanget påminna om en liten Timbro-rapport jag skrev i samma ämne för en herrans massa år sen. Min text handlade bara inledningsvis om hur illa läget egentligen är (eller var, men det har inte blivit bättre) och mer om vad man kan göra åt det. Jag är som ni vet ingen marknadsfundamentalist men havsfiskets eländiga utveckling är ett paradexempel på det som kallas tragedy of the commons, det alla äger tar ingen hand om. Och eftersom det tycks så förtvivlat svårt att införa hårdare regler (eller se till så att de existerande rätt stillsamma reglerna efterlevs) vore det nog värt att prova något annat - äganderätter. Det man äger tenderar man nämligen att just ta hand om.
Det som behövs är system där fiskarna, enskilt och i grupp, har ett egenintresse av fiskevård. Det tror jag att man skulle kunna uppnå om fiskaren själv har en egen, överförbar, rätt till exempelvis en viss procentsats av fiskekvoten i ett visst vatten. Då vill han, för sitt eget bästas skull, att hans procent ska vara värd lika mycket eller mer, om tio eller tjugo år. Och då kommer han att respektera fiskereglerna så mycket bättre, spara småfisken och bottnarna.
En annan sak skulle ju kunna vara att förändra den europeiska fiskepolitik som gör att värdet av fiskesubventionerna varje år med råge överträffar värdet av den upptagna fisken. Det är alltså inte de enskilda fiskarna som är det primära problemet, även om man ibland kan tro det med fysiska hot som riktas mot fiskeforskare som slår larm eller tjuvfiskare som skyller på varann. Det är politikerna som är den stora faran.
Men även om det är ändrad politik som framförallt kan rädda fisken, bör vi konsumenter självklart också följa Världsnaturfondens säkra lista över vilka fiskar man bör och inte bör äta. Ingen torsk eller rödspätta, däremot gärna musslor och ostron. Om den senare paradoxen, hur skaldjur mycket väl kan komma att bli vardagsmat, har jag en artikel om i senaste Gourmet (finns ej på nätet) och i går kväll följde jag mitt eget råd och kokade musslor med grädde och calvados. Det finns värre sätt att värna miljön på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Förlåt, men ovanstående spam är för roligt för att ta bort. Särskilt fascinerad är jag över skoluniformen. och dess koppling till utfiskningen. Man kan också tänka sig en vibrator i form av en uer. Uern kan man förresten äta med gott samvete.
Vilket vackert namn du har. Jag vill också heta Isobel!
Lite s�tt �r det att du nu blivit s� tjusig att du m�ste be om urs�kt innan du konstaterar att �gander�tt och marknader fungerar, och politik inte g�r det ;-)
George Clovers "The end of the line" (2005) �r f � en rej�l �gon�ppnare i �mnet.
Mattias baby, det är mer än ett decennium sen jag var nyliberal.
Missförstå mig rätt. Att du har även icke-liberala åsikter är välbekant för någon som läser dig med stor behållning. Men att du ber om ursäkt för uppfattningar du har är väl ändå lite nytt?
Det är dock ett moraliskt tillkortakommande som bleknar jämfört med dina lagsympatier, och jag tycker om dig ändå.
Sexleksakerskall inte rädda världen.
Skicka en kommentar