Jag kommer INTE ut som piratpartist alltså. Pirat utan parti, måhända, den beteckningen innebär ju i dag inte mycket mer än det åsiktspaket jag helt på eget bevåg håller mig med, men suffixet -partist kommer jag aldrig frivilligt få klistrat på mig.
Detta sagt var det med glädje jag i veckan röstade på Amelia Andersdotter och jag tycker verkligen att ni borde göra detsamma. Åtminstone om ni som jag faktiskt vill säga ifrån mot den barocka övervakningspolitik som drar fram över västvärlden. Det här är inte bara en svensk fråga. Vi har bara som väljare fått en ovanligt bra chans i just det här valet att visa vad vi tycker.
Litet analt tillägg:
Jag har precis upptäckt ett bisarrt fel i min text. Någon har hjälpsamt lagt till ett genitiv-s i stycket:"Husse i det här fallet var väl ytterst tjänstemän på försvarsdepartementet. De folkvaldas lydiga hundar." Stycket löd ursprungligen: "Husse i det här fallet var väl ytterst tjänstemän på försvarsdepartementet. De folkvalda lydiga hundar." Det är lite problematiskt att innebörden i och med det där lilla tillagda s-et blev nära nog motsatt den som var tänkt från början.
lördag, maj 30, 2009
onsdag, maj 27, 2009
Mer vitterhet
Lars Gustafsson kommer ut som pirat och gör en viktig historisk jämförelse:
"Det är egendomligt,hur starkt situationen våren 2009 - på medborgarrättens område – påminner om den franska tryckfrihetens öden under de decennier som föregick franska revolutionen. En ny idévärld växer fram och den skulle inte ha kunnat göra det utan att bäras av en allt snabbare utvecklad teknologi.
Razzior i hemliga tryckerier, beslagtagna tryckalster och - än mer - beslagtagen tryckeriutrusting.Arresteringsbrev och äventyrliga nattliga transporter mellan preussiska enklaven Neuchâtel - där inte bara en stor del av delarna i Encyklopedin kom till,utan också åtskillig djärv pornografi mellan de ateistiska pamfletterna – och Paris.
Mellan cirka 1730 och 1780-talet fyrdubblades antalet statliga censorer i Frankrike och beslagen mot illegala tryckerier växte i ungefär samma tempo.Som vi vet nu ,hjälpte det inte.Snarare verkade censurens och tryckerirazzians tillväxt stimulerande på de nya idéerna och satte ordentlig fart på deras utbredning."
"Det är egendomligt,hur starkt situationen våren 2009 - på medborgarrättens område – påminner om den franska tryckfrihetens öden under de decennier som föregick franska revolutionen. En ny idévärld växer fram och den skulle inte ha kunnat göra det utan att bäras av en allt snabbare utvecklad teknologi.
Razzior i hemliga tryckerier, beslagtagna tryckalster och - än mer - beslagtagen tryckeriutrusting.Arresteringsbrev och äventyrliga nattliga transporter mellan preussiska enklaven Neuchâtel - där inte bara en stor del av delarna i Encyklopedin kom till,utan också åtskillig djärv pornografi mellan de ateistiska pamfletterna – och Paris.
Mellan cirka 1730 och 1780-talet fyrdubblades antalet statliga censorer i Frankrike och beslagen mot illegala tryckerier växte i ungefär samma tempo.Som vi vet nu ,hjälpte det inte.Snarare verkade censurens och tryckerirazzians tillväxt stimulerande på de nya idéerna och satte ordentlig fart på deras utbredning."
tisdag, maj 26, 2009
Very vitter
Det är sånt här som gör att talet om den vulgära kloak-bloggosfären blir allt bisarrare. (även om jag ju gillar en del av kloakdelarna också)
måndag, maj 25, 2009
The real Gunnar Hökmark
(Jag kommer inte rösta på honom, men det här är nog första gången en svensk etablerad politiker faktiskt gör något som är roligt nog att sprida)
Det kan alltid bli konstigare
Det är nu snart 15 år sedan jag skrev en satir om hur välfärdsstatens privilegier fördelades i Bingolotto. Jag påminns om det när jag ser att Linköpings kommun alltså delar ut renhållningsjobb meddelst omröstning på en hemsida, ett renhållningsjobb på halvtid med skyhögt betalt och tvingande twittring och bloggning. Bl a ska vinnaren/städern berätta om hur hemskt det är att städa upp efter folk, så att människor skräpar ner mindre. Jag föreställer mig motsvarande jobb i andra kommunala sektorer, där vårdbiträden twittrar om hur äckligt det är att hjälpa gamlingar gå på toaletten så att folk ska undvika att bli för gamla, busschaufförer som bloggar om att det minsann är nyttigt att promenera så att folk minskar sitt nyttjande av kollektivtrafiken.
Det är i ett sådant ögonblick man inser att alla de dystraste franska teoretikerna nästan alltid får rätt och att verkligheten alltid kan bli ännu mer skruvad än man tror. Ett tecken på detta är om inte annat att nästan ingen tycks ha uppmärksammat "superstädarna" (jag såg en DN-text, men den fokuserade främst på konstnaden). Vi tycker alltså inte längre att detta är konstigt. Kanske förtjänar vi vår samtid.
Det är i ett sådant ögonblick man inser att alla de dystraste franska teoretikerna nästan alltid får rätt och att verkligheten alltid kan bli ännu mer skruvad än man tror. Ett tecken på detta är om inte annat att nästan ingen tycks ha uppmärksammat "superstädarna" (jag såg en DN-text, men den fokuserade främst på konstnaden). Vi tycker alltså inte längre att detta är konstigt. Kanske förtjänar vi vår samtid.
fredag, maj 22, 2009
Yttrandefrihet och antisemitiska kräk
"Det är tydligt att det även på svenska universitet finns en anmärkningsvärd okunskap om skiljelinjerna mellan rasistisk propaganda, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp."
Jag undrar lite vad DN vill säga med den här meningen. På vilket sätt finns en glasklar skiljelinje mellan rasistisk propaganda, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp? Menar de att yttrandefriheten tar slut när den rasistiska propagandan börjar? Tja, ibland, ibland inte. Det beror ju på.
Antingen kan man se yttrandefriheten legalistiskt som "det som är tillåtet att säga i Sverige i dag" och då får man framföra viss rasistisk propaganda men inte annan. Att dra en gräns mellan "det som är tillåtet i dag" och "det som är förbjudet i dag" - dvs brottet hets mot folkgrupp är ju ytterst en fråga för domstolar, men har rätt lite bäring på en diskussion om vem som får bjudas in till en diskussion om yttrandefrihet på ett universitet.
Yttrandefrihet kan också förstås vidare än den just nu i Sverige legala definitionen och då blir DN's mening helt obegriplig. Det är väl just för att prata om de skiljelinjerna man bjuder in Rami?
Jag tycker inte att det är självklart att tala med Ahmed Rami, som är exakt allt det DN skriver, ökänd antisemit, dömd för hets mot folkgrupp, etc., men jag förvånas över att så många tycker att det är självklart att INTE tala med honom. Det var inte så att han fick utrymme i Linköping för att framföra sitt judehat, diskussionen handlade specifikt om yttrandefrihet. Och om någon är expert på att befinna sig i yttrandefrihetens gränsland så är det väl Rami.
Samma formulering återkommer i DN.s ledare, från Expos Daniel Pohl, i en diskussion på min Facebook-sida: Rami anses ha "förverkat" sin rätt att yttra sig. Bara den reaktionen gör det ju ännu mer intressant att tala med honom om just yttrandefrihet, en mer pregnant undertext till diskussionen är svår att föreställa sig.
Jag vet inte om det var rätt att bjuda in honom och ännu vet jag mycket lite om vad han och andra vid det där samtalet i Linköping sade. I sammanhanget är nog det allra viktigaste att ha en bra moderator. Men reaktionerna förundrar mig. Jag finns själv på Ahmed Ramis listor över judiska/judevänliga journalister, och tycker att han är ett antisemitiskt kräk, men det hör faktiskt inte hit. Om man börjar dra upp gränser inte bara för VAD som får sägas, utan också VEM som alls ska få säga något, då måste vi nog ta om den där debatten om yttrandefriheten från början.
Jag undrar lite vad DN vill säga med den här meningen. På vilket sätt finns en glasklar skiljelinje mellan rasistisk propaganda, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp? Menar de att yttrandefriheten tar slut när den rasistiska propagandan börjar? Tja, ibland, ibland inte. Det beror ju på.
Antingen kan man se yttrandefriheten legalistiskt som "det som är tillåtet att säga i Sverige i dag" och då får man framföra viss rasistisk propaganda men inte annan. Att dra en gräns mellan "det som är tillåtet i dag" och "det som är förbjudet i dag" - dvs brottet hets mot folkgrupp är ju ytterst en fråga för domstolar, men har rätt lite bäring på en diskussion om vem som får bjudas in till en diskussion om yttrandefrihet på ett universitet.
Yttrandefrihet kan också förstås vidare än den just nu i Sverige legala definitionen och då blir DN's mening helt obegriplig. Det är väl just för att prata om de skiljelinjerna man bjuder in Rami?
Jag tycker inte att det är självklart att tala med Ahmed Rami, som är exakt allt det DN skriver, ökänd antisemit, dömd för hets mot folkgrupp, etc., men jag förvånas över att så många tycker att det är självklart att INTE tala med honom. Det var inte så att han fick utrymme i Linköping för att framföra sitt judehat, diskussionen handlade specifikt om yttrandefrihet. Och om någon är expert på att befinna sig i yttrandefrihetens gränsland så är det väl Rami.
Samma formulering återkommer i DN.s ledare, från Expos Daniel Pohl, i en diskussion på min Facebook-sida: Rami anses ha "förverkat" sin rätt att yttra sig. Bara den reaktionen gör det ju ännu mer intressant att tala med honom om just yttrandefrihet, en mer pregnant undertext till diskussionen är svår att föreställa sig.
Jag vet inte om det var rätt att bjuda in honom och ännu vet jag mycket lite om vad han och andra vid det där samtalet i Linköping sade. I sammanhanget är nog det allra viktigaste att ha en bra moderator. Men reaktionerna förundrar mig. Jag finns själv på Ahmed Ramis listor över judiska/judevänliga journalister, och tycker att han är ett antisemitiskt kräk, men det hör faktiskt inte hit. Om man börjar dra upp gränser inte bara för VAD som får sägas, utan också VEM som alls ska få säga något, då måste vi nog ta om den där debatten om yttrandefriheten från början.
onsdag, maj 20, 2009
Nu kan man rösta, och ett Ainsley Hayes-moment
När man nu äntligen kan ta sig till sina vallokaler och rösta kände jag att vi borde vederkvicka oss med den här lilla filmen först:
Därefter kan man dock tänka på att man faktiskt inte primärt röstar på Rick Falkvinge till Europaparlamentet, men däremot t ex på Amelia Andersdotter:
Alla minnesgoda West Wing-afficionados förstår såklart rubrikens hänvisning det här:
Därefter kan man dock tänka på att man faktiskt inte primärt röstar på Rick Falkvinge till Europaparlamentet, men däremot t ex på Amelia Andersdotter:
Alla minnesgoda West Wing-afficionados förstår såklart rubrikens hänvisning det här:
tisdag, maj 19, 2009
måndag, maj 18, 2009
Smarta människor och Jonas Gardell
Uppdatering kring den upphetsade mediediskussionen nedan:
PM Nilsson.
Jeff Jarvis.
och så Jonas Andersson och Rasmus Fleischer om Hobbes och Spinoza apropå Jonas Gardell.
PM Nilsson.
Jeff Jarvis.
och så Jonas Andersson och Rasmus Fleischer om Hobbes och Spinoza apropå Jonas Gardell.
söndag, maj 17, 2009
Jag har smittats av EU. Ännu ett tecken.*
Är inte detta en smula upprörande? I SVTs EU-valsdebatt i kväll får alltså bara riksdagspartierna delta. I sammanhanget är det dock betydligt mer förbryllande att Junilistan utestängts än att Piratpartiet, Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna gjort det.
Det finns ett antal sätt att sålla bland partier som ställer upp i val. Man kan välja att ha med de partier som sitter i det aktuella parlamentet, i såfall skulle Junilistan fått vara med. Man kan dra en gräns vid opinionssiffror som gör det sannolikt att partiet kommer in, då skulle inte junilistan, men däremot piratpartiet få vara med (lite beroende på hur många platser som står till förfogande förstås). Man kan bjuda in alla seriösa alternativ, då skulle alla ovan nämnda partier få delta. Att gå efter riksdagsmandat tycks mig som det sämsta möjliga alternativet.
Dels för att public service själv öppnar sig för den sortens kritik som Engström framför (att SVT styrs från riksdagen och därför gynnar riksdagspartier - ett samband som jag helt kort inte tror finns. Visst kan de tänkas gynna riksdagspartierna, men inte av den anledningen). Helt bortom den grundläggande frågan om demokratisk likabehandling, då.
Dels, och viktigare, för att det innebär att SVT inte tar EU-valet på allvar. Man vill ha en inrikespolitisk debatt, bara. EU-politikens specifika frågor är inte viktiga. När man precis varit med om ett uppvaknande för ett genuint europeiskt demos (eller en Deweyansk public, för att knyta till det Kalle brukar skriva) framstår det som barockt. I den senare meningen är det också särskilt tråkigt att man utestänger Junilistan och Piratpartiet, eftersom dessa partier mer än riksdagspartierna agerar utifrån detta spirande EU-demos, denna uppflammande public (som förvisso var en annan public för fem år sedan när Junilistan kom in).
* I morse satt jag med tidningen och dissekerade Lissabon-fördraget med kraft och entusiasm ända till S påpekade vad det var jag gjorde. "Men jag har smittats", sade jag. Det kommer mer kring detta.
Det finns ett antal sätt att sålla bland partier som ställer upp i val. Man kan välja att ha med de partier som sitter i det aktuella parlamentet, i såfall skulle Junilistan fått vara med. Man kan dra en gräns vid opinionssiffror som gör det sannolikt att partiet kommer in, då skulle inte junilistan, men däremot piratpartiet få vara med (lite beroende på hur många platser som står till förfogande förstås). Man kan bjuda in alla seriösa alternativ, då skulle alla ovan nämnda partier få delta. Att gå efter riksdagsmandat tycks mig som det sämsta möjliga alternativet.
Dels för att public service själv öppnar sig för den sortens kritik som Engström framför (att SVT styrs från riksdagen och därför gynnar riksdagspartier - ett samband som jag helt kort inte tror finns. Visst kan de tänkas gynna riksdagspartierna, men inte av den anledningen). Helt bortom den grundläggande frågan om demokratisk likabehandling, då.
Dels, och viktigare, för att det innebär att SVT inte tar EU-valet på allvar. Man vill ha en inrikespolitisk debatt, bara. EU-politikens specifika frågor är inte viktiga. När man precis varit med om ett uppvaknande för ett genuint europeiskt demos (eller en Deweyansk public, för att knyta till det Kalle brukar skriva) framstår det som barockt. I den senare meningen är det också särskilt tråkigt att man utestänger Junilistan och Piratpartiet, eftersom dessa partier mer än riksdagspartierna agerar utifrån detta spirande EU-demos, denna uppflammande public (som förvisso var en annan public för fem år sedan när Junilistan kom in).
* I morse satt jag med tidningen och dissekerade Lissabon-fördraget med kraft och entusiasm ända till S påpekade vad det var jag gjorde. "Men jag har smittats", sade jag. Det kommer mer kring detta.
Vanvettigheter och klokskap
Två amerikanska mediejurister vill i en artikel i Washington Post rädda journalistiken genom nya lagar. Deras första punkt är att ändra upphovsrättlagen så att “the taking of entire Web pages by search engines, which is what powers their search functions, is not fair use but infringement.”
Det innebär alltså att man inte längre ska kunna söka genom sökmotorer som Google på hela sidor, utan exempelvis bara på rubriker. Det betyder att sökmotorerna slutar vara sökmotorer och i stället blir rubrikindex. Det innebär att internet som vi i dag känner det slutar fungera. Jag gissar att Peter Wolodarski tycker att idén är toppen.
Om tidningsföretagen då åter skulle kunna tjäna pengar är mer osäkert. För precis som Mikael Zachrisson skrev häromdagen är ju inte problemet i medievärlden främst hur man ska kunna ta betalt. Det är att läsarna inte längre tycker att produkterna är värda att betala för.
Det innebär alltså att man inte längre ska kunna söka genom sökmotorer som Google på hela sidor, utan exempelvis bara på rubriker. Det betyder att sökmotorerna slutar vara sökmotorer och i stället blir rubrikindex. Det innebär att internet som vi i dag känner det slutar fungera. Jag gissar att Peter Wolodarski tycker att idén är toppen.
Om tidningsföretagen då åter skulle kunna tjäna pengar är mer osäkert. För precis som Mikael Zachrisson skrev häromdagen är ju inte problemet i medievärlden främst hur man ska kunna ta betalt. Det är att läsarna inte längre tycker att produkterna är värda att betala för.
lördag, maj 16, 2009
Knark, horor och privatbilism
Det är inte jag som satt rubriken, jag tycker rätt illa om normerande begrepp som "sunt förnuft", men här är dagens text.
fredag, maj 15, 2009
Bra Söderlund!
Jag har skällt lite på författarförbundets ordförande Mats Söderlund förut, men i dag är han helt rätt ute. Det nya standardiserade Bonnier-avtalet är verkligen ett skämt. Förlaget vill numera ha rättigheterna till hardcover, pocket, e-bok och ljudbok i 3 år utan några som helst utfästelser om att faktiskt göra de här produktversionerna. De speciella e-boksavtalen ger dessutom förlaget rätten till boken för evig tid! Vi har av tradition inte producenträttigheter för böcker i Sverige (till skillnad från för musik och film) men när Bonniers nu, som de själva säger, försöker "skapa affärsmodeller som både förlag och författare kan leva på under lång tid framöver." ska man alltså inte ta det där med författarinslaget särskilt allvarligt.
Att man som författare skulle sälja rätten till sitt verk på livstid är en helt ny idé i den svenska upphovsrättstraditionen och går emot allt som underhållningsindustrin på sistone talat om rätten för upphovsmän att leva på sitt värv.
Det är därför fantastiskt om vi nu i debatten slutar låtsas som om upphovsmän och förlag/skivbolag/filmbolag hade samma intressen. Bolagen vill gärna företrädas av upphovsmän i debatten om upphovsrätt och internet, för att det ser bättre ut för allmänheten. Samtidigt gör de själva allt de kan för att minska upphovsmännens rättigheter och försörjningsmöjligheter. Om det står klart kan vi enklare prata vidare.
Att man som författare skulle sälja rätten till sitt verk på livstid är en helt ny idé i den svenska upphovsrättstraditionen och går emot allt som underhållningsindustrin på sistone talat om rätten för upphovsmän att leva på sitt värv.
Det är därför fantastiskt om vi nu i debatten slutar låtsas som om upphovsmän och förlag/skivbolag/filmbolag hade samma intressen. Bolagen vill gärna företrädas av upphovsmän i debatten om upphovsrätt och internet, för att det ser bättre ut för allmänheten. Samtidigt gör de själva allt de kan för att minska upphovsmännens rättigheter och försörjningsmöjligheter. Om det står klart kan vi enklare prata vidare.
Blir alltihop bara en urspårad gatufest?
Anders Mildner skriver intressant om hur han menar att 1968-analogin är fel och att det vi ser nu snarare går att jämföra med Göteborg 2001 i det att polisens hantering av demonstranterna radikaliserade alla som var där, och skapade djupa sår i unga människors förtroende för samhället.
Andreas Ekström svarar och även om jag ju inte håller med om Andreas ideologiska formuleringar har han rätt i sin grundläggande analys. Precis som Cybernormer visat finns det ingen folklig uppslutning i kampen mot fildelare. Tydligast är det såklart bland ungdomar, men inte heller från föräldrar eller lärare känner ungdomarna ett socialt tryck att sluta fildela. Bland akademiker och intellektuella är det också betydligt vanligare att man kritiserar dagens allt mer utrerade kontrollsamhälle och extrema syn på immaterialrätt, än att man försvarar desamma.
Så var det inte 2001. Här ser vi också något litet av det som nätet gett oss. Visst fanns yelah och andra vänsternätmedier, men vi som inte var i Göteborg fick nästan enbart vår information om det som hände från vanliga medier. Dessa stod nästan entydigt på polisens sida och utmålade demonstranterna blott som galna våldsverkare. Jag kan själv i efterhand känna att jag just därför faktiskt inte har en aning om vad som egentligen hände. Man såg ju att pressen var vinklad, men vad var det som hände på riktigt då? Endast Expressen (som jag ännu inte jobbade på då) under PM Nilsson var intresserad av att ge en mer komplicerad bild. Och fick, parentetiskt, utstå stark kritik för detta. När den skjutne demonstranten fick skriva en debattartikel på sidan 4 ansågs man allmänt ge uppge utrymme för en terrorist. Om Göteborg hade hänt i dag hade det, milt uttryckt, varit annorlunda.
Det är just därför som jag också tror att 1968-analogin är bättre (även om det onekligen finns 2001-inslag). Den revolution som internet innebär är redan här. Den har redan förändrat samhället och vårt sätt att tänka bortom det som jag tror är möjligt att backa. För att använda Alexander Bards termer så har tillräckligt stora delar av konsumtariatet redan vaknat och börjat delta aktivt själva (och därför terminologiskt slutat vara ett konsumtariat).
Det folkpartistiska kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, skriver att "1900-talets kulturpolitiska mål om att tillgängliggöra kvalitetskulturen och kulturarvet för alla människor i hela Sverige genom museerna, folkbiblioteken, litteraturstödet, public service, distributionsstödet till dagstidningar och film etc., har internet bidragit till att uppfylla på ett sätt som få trodde var möjligt för bara 10 år sedan." Hon kritiserar också, helt rätteligen, piratpartiet för att inte bry sig om kulturfrågorna trots att dessa idag är intimt förknippade med internet.
Det finns något avgörande där. Rörelser som har bibliotekarier och folkpartistiska kulturpolitiker på sin sida får nog sägas ha uppnått en kritisk massa. I nätpolitikens definitiva radikalisering finns också ett stort mått konstruktivt byggande. Det är därför inte alls så säkert som den pessimistiske Mildner tror omöjligt att nå en överbryggning mellan staten och nätet.
Uppdatering:
David påpekar i en kommentar att hans webbyrå minsann streamade polisradion på kontoret under göteborgseländet och att 2001 inte var så stenålders. Han har såklart rätt i att, tja internet, fanns då. Möjligheterna fanns. Både till att följa polisradio på nätet och till att exempelvis läsa utländska tidningar. Men massan fanns där inte, publiken fanns inte. Därför fanns det heller ingen självreglering i medierna av den vinklade bilden, även om några enstaka personer följde polisradio eller för all del var på plats.
Just den utvecklingen, inte minst i relation till vanliga medier, har gått vansinnigt snabbt. Minns bara förra våren hur bloggare kunde skriva vareviga dag om FRA-skandalen utan att medierna alls reagerade. I dag tar det Aftonbladet ett par timmar att korrigera misstaget att inte ha med Piratpartiet som ett alternativ i sitt EU-valstest. Ett par timmar. Vissa hånar den här mediekorrigerande funktionen hos bloggvärlden, men jag ser den som essentiell. Katedralerna har varken längre ensamma problemformuleringsprivilegiet eller, vilket kanske är viktigare, privilegiet att visa upp världen och sanningen. Just därför kan också den radikalisering som Mildner ser, och som finns, kanaliseras oändligt mycket mer konstruktivt än efter 2001.
Andreas Ekström svarar och även om jag ju inte håller med om Andreas ideologiska formuleringar har han rätt i sin grundläggande analys. Precis som Cybernormer visat finns det ingen folklig uppslutning i kampen mot fildelare. Tydligast är det såklart bland ungdomar, men inte heller från föräldrar eller lärare känner ungdomarna ett socialt tryck att sluta fildela. Bland akademiker och intellektuella är det också betydligt vanligare att man kritiserar dagens allt mer utrerade kontrollsamhälle och extrema syn på immaterialrätt, än att man försvarar desamma.
Så var det inte 2001. Här ser vi också något litet av det som nätet gett oss. Visst fanns yelah och andra vänsternätmedier, men vi som inte var i Göteborg fick nästan enbart vår information om det som hände från vanliga medier. Dessa stod nästan entydigt på polisens sida och utmålade demonstranterna blott som galna våldsverkare. Jag kan själv i efterhand känna att jag just därför faktiskt inte har en aning om vad som egentligen hände. Man såg ju att pressen var vinklad, men vad var det som hände på riktigt då? Endast Expressen (som jag ännu inte jobbade på då) under PM Nilsson var intresserad av att ge en mer komplicerad bild. Och fick, parentetiskt, utstå stark kritik för detta. När den skjutne demonstranten fick skriva en debattartikel på sidan 4 ansågs man allmänt ge uppge utrymme för en terrorist. Om Göteborg hade hänt i dag hade det, milt uttryckt, varit annorlunda.
Det är just därför som jag också tror att 1968-analogin är bättre (även om det onekligen finns 2001-inslag). Den revolution som internet innebär är redan här. Den har redan förändrat samhället och vårt sätt att tänka bortom det som jag tror är möjligt att backa. För att använda Alexander Bards termer så har tillräckligt stora delar av konsumtariatet redan vaknat och börjat delta aktivt själva (och därför terminologiskt slutat vara ett konsumtariat).
Det folkpartistiska kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, skriver att "1900-talets kulturpolitiska mål om att tillgängliggöra kvalitetskulturen och kulturarvet för alla människor i hela Sverige genom museerna, folkbiblioteken, litteraturstödet, public service, distributionsstödet till dagstidningar och film etc., har internet bidragit till att uppfylla på ett sätt som få trodde var möjligt för bara 10 år sedan." Hon kritiserar också, helt rätteligen, piratpartiet för att inte bry sig om kulturfrågorna trots att dessa idag är intimt förknippade med internet.
Det finns något avgörande där. Rörelser som har bibliotekarier och folkpartistiska kulturpolitiker på sin sida får nog sägas ha uppnått en kritisk massa. I nätpolitikens definitiva radikalisering finns också ett stort mått konstruktivt byggande. Det är därför inte alls så säkert som den pessimistiske Mildner tror omöjligt att nå en överbryggning mellan staten och nätet.
Uppdatering:
David påpekar i en kommentar att hans webbyrå minsann streamade polisradion på kontoret under göteborgseländet och att 2001 inte var så stenålders. Han har såklart rätt i att, tja internet, fanns då. Möjligheterna fanns. Både till att följa polisradio på nätet och till att exempelvis läsa utländska tidningar. Men massan fanns där inte, publiken fanns inte. Därför fanns det heller ingen självreglering i medierna av den vinklade bilden, även om några enstaka personer följde polisradio eller för all del var på plats.
Just den utvecklingen, inte minst i relation till vanliga medier, har gått vansinnigt snabbt. Minns bara förra våren hur bloggare kunde skriva vareviga dag om FRA-skandalen utan att medierna alls reagerade. I dag tar det Aftonbladet ett par timmar att korrigera misstaget att inte ha med Piratpartiet som ett alternativ i sitt EU-valstest. Ett par timmar. Vissa hånar den här mediekorrigerande funktionen hos bloggvärlden, men jag ser den som essentiell. Katedralerna har varken längre ensamma problemformuleringsprivilegiet eller, vilket kanske är viktigare, privilegiet att visa upp världen och sanningen. Just därför kan också den radikalisering som Mildner ser, och som finns, kanaliseras oändligt mycket mer konstruktivt än efter 2001.
torsdag, maj 14, 2009
Den fria ytan
Eftersom twitter är schlagertrasigt tipsar jag här om Dan Hallemars intressanta fundering om nätet och staden. Han har dock missuppfattat mig en smula i mina försök till stadsallegorier. Jag menar alltså inte att den gamla storgatan är det fria nätet och att gallerian är det nya, utan snarare i såfall att nätet är som hela den ideala fria staden. Med sina fria ytor, gator och torg där människor fritt får samlas, demonstrera, knyta kontakter, samtala och uttrycka sig. Staden med sina smutsiga bakgator, sina glänsande affärsstråk, mörka parker och stimmiga ölhallar. Att det finns ett samband mellan graden av frihet och arkitektur vet vem som helst som kan stava till sovjetbrutalism, och på samma sätt som man kan reglera bort friheten i staden kan man göra det på nätet.
Den nya regleringen blir dock inte en lika naken maktutövning (utom i Frankrike då kanske, där är man ju f ö också förtjust i monumentalarkitektur) utan kan snarare jämföras, som Hallemar säger, med kommersialiseringen av det fria rummet. Modellen är just den fräscha upplysta gallerian där inga demonstrationer eller uteliggare är tillåtna, där människan endast finns i egenskap av konsument. Det är som Hallemar också säger inte handeln som är problemet. Handeln är essentiell för staden, liksom kommersialiseringen av nätet varit essentiellt för de senaste femton årens internetexplosion. Men det får inte bara vara kommers. Det måste också få finnas liv.
Den nya regleringen blir dock inte en lika naken maktutövning (utom i Frankrike då kanske, där är man ju f ö också förtjust i monumentalarkitektur) utan kan snarare jämföras, som Hallemar säger, med kommersialiseringen av det fria rummet. Modellen är just den fräscha upplysta gallerian där inga demonstrationer eller uteliggare är tillåtna, där människan endast finns i egenskap av konsument. Det är som Hallemar också säger inte handeln som är problemet. Handeln är essentiell för staden, liksom kommersialiseringen av nätet varit essentiellt för de senaste femton årens internetexplosion. Men det får inte bara vara kommers. Det måste också få finnas liv.
Det gick sådär
Jag kan nästan inte komma över min kärlek till failblog. Varje dag hittar man något nytt. Varje dag. Det kan man inte säga om exempelvis DNs ledarsida, inte.
onsdag, maj 13, 2009
En liten stump om Carina Rydberg och frånvarande upphovsmannavirus
Eftersom jag också haft vansinnig skrivkramp i mitt liv (och också är färd med att slutföra en roman) kan jag inte låta bli att tänka på Carina Rydbergs våldsamma engagemang i piratdiskussionen just nu som ett sätt att fly den där förfärligt havfärdiga manusbunten hemma. Hon skulle ju ha kommit ut med en roman i höstas, som sedan blev framflyttad till nu på våren, som sen blev framflyttad på obestämd tid. Sånt tär på en. Att hon sedan på fullaste allvar tycks tro att hennes datorproblem beror på att någon arg TPB-försvarare skickar dödsvirus till alla som har mac, eftersom "de är upphovsmän", det vet jag dock inte riktigt vad jag ska säga om. Nog för att det finns galna, ondsinta hackers out there (i natt hävdades på en del irc-kanaler att de attackerade kronofogden.se) men några särskilda upphovsmannavirus har jag faktiskt aldrig hört talas om. Marcin skriver mer om hennes dataproblem.
Unni Drougge skriver förresten intressant, både specifikt om Rydberg och om idén att man som upphovsman har "rätt" att kunna leva på sin verksamhet:
"Jaså? Sen när blev detta en rättighet? Rydberg m fl har erhållit frikostiga författarpenningar och stipendier från allmänna medel - kan det vara så att de har vant sig vid att bli överströdda med allmosor? För annars är det ju bara att titta på Sveriges författarförbunds medlemsmatrikel och snabbt konstatera att typ ett par tusen - dvs majoriteten - av dessa upphovsmän säkerligen inte kan leva på sin verksamhet."
Unni Drougge skriver förresten intressant, både specifikt om Rydberg och om idén att man som upphovsman har "rätt" att kunna leva på sin verksamhet:
"Jaså? Sen när blev detta en rättighet? Rydberg m fl har erhållit frikostiga författarpenningar och stipendier från allmänna medel - kan det vara så att de har vant sig vid att bli överströdda med allmosor? För annars är det ju bara att titta på Sveriges författarförbunds medlemsmatrikel och snabbt konstatera att typ ett par tusen - dvs majoriteten - av dessa upphovsmän säkerligen inte kan leva på sin verksamhet."
tisdag, maj 12, 2009
Victor går mot AIDS
Jag är en ond människa och kan inte låta bli att tänka på det där House-avsnittet med en man med hjärntumör som talar patologisk sanning och som säger vad han egentligen tycker om hustruns arrangerade bröstcancer-walks men tycker ändå uppriktigt att ni ska stödja Victor Bernhardtz!
Hurra för kronofogden
Själv är jag såklart mest nöjd med att kronofogden begär in 30 miljoner i skadestånd från TPB-männen. Eftersom det såvitt jag begriper bara är knäckebröds-Calle som har pengar innebär det ju 1) en fattig rasist, 2) ingen kampanjkassa till Sverigedemokraterna till nästa riksdagsval. Win-win.
Jag medger att jag reagerar primitivt här, och borde vara missnöjd över den bristande rättssäkerheten, och jodå, det kan jag väl vara. Också.
Annars kan ni ju hjälpa till och betala internetavgift.
Jag medger att jag reagerar primitivt här, och borde vara missnöjd över den bristande rättssäkerheten, och jodå, det kan jag väl vara. Också.
Annars kan ni ju hjälpa till och betala internetavgift.
måndag, maj 11, 2009
Jag säger det igen: Vilken del i begreppet fri abort är det som är så svår att förstå? Antingen får kvinnan bestämma eller också bestämmer någon annan.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
