Självspäk=fint, operation=fult

Hälften av alla svenska mammor vill plastikoperera sig. Det tycks vara upprörande. Men det är inte särskilt svårt att förstå. Att bära, föda och ta hand om barn förändrar kroppen. Och ärligt talat, inte enbart till det bättre. Sömnlösa nätter, amning, trötthet, tidsbrist - är det någon gång man kan drömma om en enkel klinisk väg till lite mer skönhet är det rimligen just som småbarnsmamma.

Men det får man inte säga. Man får inte vilja ha en skönhet som inte tillkommer en "naturligt", vad nu det betyder. Man får för all del vilja hetsbanta sig till det som enligt BMI räknas som undervikt, som Malou von Sivertz berättar om här. Man får till och med vilja "hitta sin kvinnlighet" genom att dansa bort fettet i en het rumba med Lasse Brandeby, som Malou von Sivertz berättar här. Men man får inte, verkligen inte, vilja ta till skalpellen för att fixa tuttarna. Det slår Malou von Sivertz fast här.

"Vi måste få dem att förstå att livet inte blir lättare för att man ser annorlunda ut", säger Malou. När det handlar om operationer alltså. När det handlar om bantning berättade hon i stället tidigare att hon kände sig lite "stabbig" och därför ville slanka av sig några kilo. I det "stabbiga" läget vägde hon 55 kilo till 162 cm. Det ger ett BMI på 21, dvs i den nedre delen av idealviktsspannet. Malou hävdade sig dock ha en målvikt på 52 kilo, som enligt läkarvetenskapen räknas som undervikt. Att propagera för den sortens farliga viktideal är inget problem för Malou. Livet blir uppenbarligen lättare om man ser annorlunda ut, så länge det annorlunda är att man blir smalare genom att äta mindre (eller möjligen dansa mer).

Det är inte min mening att hänga ut specifikt Malou von Sivertz. Hon speglar bara idéer som finns överallt i samhället. Om man nu nödvändigtvis ska vara snygg ska man antingen ha fötts till det eller lidit för det. Operationer är liksom för enkelt, för fuskigt, för onaturligt. Att det i sammanhanget är långt mycket mer ohälsosamt att banta ner sig till fashionabla pyttestorlekar spelar ingen roll. Fettsugning är helt enkelt omoraliskt medan bantning är dygdigt. Det borde väl mammorna begripa!

Rått

I går åt jag en av mitt livs godaste sushibitar på restaurang Raw på Rörstrandsgatan. Och då har jag ändå ätit på Nobu i London flera gånger. Första gången såg jag från mitt bord både Boy George och Cameron Diaz. Det kändes rätt tufft.

Så makibiten i går då: friterad softshell-krabba, svarta sesamfrön, avokado och nåt annat som kan ha varit något slags syrligt plommon. Plus perfekt ris. Den mjukknaprigsyrligsötsaltnötiga munsbiten var som från en annan värld.

Jag återkommer om bl a béarnaisesås och naturlighetshets senare. Förmodligen inte i kombination.

Boken, forts.

Nu har jag alltså både Bonniers sommarkatalog och Svensk Bokhandels stora vårkatalog framför mig. I Bonnierskatalogen är det, vilket är en smula utmanande för ens självbild, en bild på mig över hela sidan tre. Just den bilden som Katrine förresten hatade för att hon menade att jag såg misshandlad ut. Jag håller med om en viss tärd aura. Texten är dock helt okej.

Vad gäller Svensk Bokhandel vill jag påpeka att jag inte har skrivit rubriken: "Bokstäverna skaver mot huden"! Om jag hade valt att använda mig av en kroppsdel som dylik metafor skulle jag ha tagit tolvfingertarmen eller något annat mer intressant.

Kalas

Jag tvingade mig alltså ur sängen i går kväll för att gå på Tjuvlyssnat-kalaset. "Jag orkar inte" muttrade jag medan jag insåg att mitt hår såg ut obehagligt mycket ut som sånt torktumlarludd Neil Strauss tycker att man ska lägga på brudars axlar för att få med dem hem i säng. Jag försökte åtgärda med en locktång och brände mig i pannan. I går gick det visserligen hjälpligt att täcka över med smink men i dag har jag ett rött flagande märke strax nedanför hårfästet. Fan.

"Jag har lovat att komma" påminde jag mig själv och drog på mig strumpbyxor. Åt fel håll som det visade sig när jag några minuter senare sprang i hällregnet mot tunnelbanan. Strumpbyxor åt fel håll sitter inte uppe särskilt väl.

I kön i regnet utanför kändes det lite bättre när jag träffade på Joel Malmqvist, Ali Esbati, Gustav Gelin med sin trevlige kusin som jag aldrig lyckas komma ihåg namnet på och en toksnygg redaktör Slätt som hade låtit håret växa sen vi sågs sist till de mest fantastiska romerska legionärslockar. Apropå utseenden återkommer jag förresten till Esbati. Joel hade ett paraply som han som den borne gentleman han är lät mig stå under. När det var min tur i dörren hävdade vakten emellertid att jag inte stod på listan. "Men, eh, jag finns liksom med i texten i inbjudan som har gått ut" försökte jag. "Jag tror verkligen att jag är bjuden." Efter en stund föll han till föga och släppte in mig i alla fall, men påpekade bistert att han inte kunde hitta mitt namn. Okej. Tack ändå. Tjuvlyssnat-Damon förklarade senare att det blivit krångel med list-utskriften.

Jag orkade inte riktigt göra hela "Hej, det är jag som är Isobel"- varvet så jag ställde mig i stället bakom en pelare och diskuterade bögporr. Saker jag då lärde mig var att Fredrik Eklund utbrister "jag kommer, jag kommer" på svenska i sin storsäljare The hole. Vid tillfället för utlösningen, antar jag. Rent generellt lär dock de tjeckiska produkterna vara överlägsna.

Ingen vågade komma fram och prata med mig. Jag kände igen några modebloggare vagt, men har svårt att skilja dem från varandra. Mauricio Rojas 13-åriga dotter lär förresten ha en modeblogg. Jag vet inte riktigt varför men jag tycker att det är en smula humoristiskt.

Sen pratade jag alltså lite med Esbati. Som en god vän påpekade häromdagen är jag den enda högerpersonen han länkar till. Det känns bra. I går var första gången vi träffades. Det mest bestående intrycket från just den här öga-mot-öga-konversationen är dock att ryktet verkligen talar sanning. Han är absolut fantastiskt vacker. Jag är förfärligt objektifierande förstås, men det är något man i alla fall ibland kan tillåta sig som kvinna. För det här var faktiskt manlig skönhet på en nivå att jag nästan inte kunde koncentrera mig på vad han sa. Jag är hopplös, jag vet.

Andra saker som hände: Alla människor frågade om boken. Jag berättade att den kommer ut fredagen den 4e maj och att jag ännu inte är klar med alla kommateckenskorrigeringar. Jag fick av oklara skäl en femhundralapp av Fredrik Virtanen som jag valde att behålla. Det ljuva livet-Goesta drack bag-in-box-vin upphällt i en ölflaska eftersom både ölen och vinglasen tog slut. Han tyckte det kändes sunkigt, jag fick nostalgiska minnen av svunna högstadiediskon. Jag avslöjade mina oändliga pretentioner och lika oändliga fasor inför bokpubliceringen. Mikrofonen fungerade inte när Daniel Boyacioglu skulle intervjua mig och Damon och Gloria och Hanna som gjort omslaget till boken. Emma Gray Munthe var ännu snyggare i verkligheten än på teve.

Fortfarande min favorit förstås

Jag tycker mest att det är charmigt att Anders Borg varit anarkist. Så var jag förstås det själv också en gång i tiden. Jag har dock aldrig haft sådana där runda glasögon.

Jämförelse

Det är intressant att jämföra den här texten med den här och sedan med verkligheten. Sanningsenligheten har rätt lite att göra med respektive skribents rykte.

(OBS! Jag tycker inte att Mona Sahlins försyndelser på 90-talet bör vara tillräckliga för att förhindra att hon når partiledarposten nu. I den mån mina uppfattningar alls bör spela någon roll för ett parti jag aldrig röstat på. Men det är ändå intressant att Anders Ehnmark väljer att förvanska historien så. Eller också minns han inte bättre. Det lär vara vanligt när man blir äldre.)

Polacker, polacker

När jag en gång i tidningen avslöjade att jag inte alltid slänger skräp i papperskorgar fick jag fler hatmail än när man skriver om invandring. Och det senare har ändå lett till mitt hittills mest minnesvärda hatbrev där en och samma anonyme person önskade att jag drabbades av såväl livmodercancer som utsattes för gängvåldtäkt av araber. Skräp är känsligt.

Via Donnie hittar jag en tant från DN som dock verkar ha lösningen:

Magiskt

I Vanity Fair läser jag om pjäsversionen av The Year of Magical Thinking som har premiär den 29 mars. Vanessa Redgrave har den enda rollen och jag minns inte när jag sist kände exakt såhär mycket förväntan inför något som sker på en teater.

Debutantbal

Jag har inte sett den själv än, men Svensk Bokhandels vårkatalog lär ha kommit ut. Jag finns alltså med med exakt en sådan text som jag hade offentlig ångest över att skriva i höstas. När jag skrev just den texten, den till Expressen alltså, hade jag dessutom magsjuka. Alltid måste man hitta något att skylla på.

Briljant löp

Gårdagens Aftonbladet-löp var förresten underbart i sin genre:

Idol-Markus ger medelålders svenska kvinnor bättre sex:
"Det är grymt, jag får gåshud"

Det är citatet, eller nedryckaren som det heter för vissa tidningsnördar, som gör det till konst. Om det är Idol-Markus eller okänd medelålders kvinna som sagt det är dock oklart.

Samma andas barn:
Pigge vill hjälpa kvinnor bli gravida

Han vill hjälpa svenska kvinnor till orgasm
Deras globala orgasm ska utlösa fred

Glädjas åt det lilla

Anders Borg, däremot, är en av mina favoritmoderater. Förstås. Resten orkar jag inte riktigt kommentera just nu.

Men så låt dem äta bakelser

Kristina Alvendal har aldrig direkt varit någon av mina favoritmoderater. Men det här utspelet är ändå närmast hisnande vansinnigt. Det är synd om dem som betalar ockerhyror svart i andrahand, så låt oss därför kasta ut dem på gatan.

Är det någon som gjort en (sannolikt helt vrickad) väljarbasanalys och kommit fram till att förorts- och lantiskidsen som hyr svart för att de saknar såväl kontakter som kontanter ändå inte röstar på moderaterna? Är det något slags klasshat mot just människor utan vare sig stålar eller en morbror i styrelsen på ett fastighetsbolag eller en fackförening? Handlar det bara om en enskild person som slagit i huvudet på ett olyckligt sätt och som behöver vårt stöd snarare än vår vrede?

Nej, det sista tror jag nog inte. Men visst är det så att man undrar. Först Littorin som försvarar fackets maffiablockad mot den där tjejens salladsbar i Göteborg, sen Alvendal som vill göra pöbeln bostadslös. Det är makten vi ser, och den bryr sig uppenbarligen inte om oss mer än som aningslöst väljarboskap. Jag måste erkänna att jag ännu inte är så cynisk att jag hade förväntat mig alltihop.

Läs också Blod Dizz, som inte heller föddes in i bostadskön eller med miljoner på banken.

Tis the season to deklarera

Jag började kolla upp förra årets räkenskaper. Jag har mina fakturor i en pärm. Jag låtsas ibland att jag är ordentlig, nämligen. Det skulle jag inte ha gjort. Kollat alltså. Räknat. För en mer patetisk skara siffror har sällan skådats.

Några grundfakta:
Jag fick ett rätt stort förskott (i förhållande till hur förskott för romandebutanter brukar se ut alltså) på min bok i år.
Jag arbetade två månader på tidningen med en rejält tilltagen månadslön (rejält tilltagen för journalistvikarier alltså, och för all del även generellt i min värld).
Jag har tyckt att det har gått bra. Jag har jobbat mycket, sålt mycket, sett mig själv i spalterna mest varje vecka känns det som.

Jag lade ihop frilansande, förskott och månadslönen från tidningen. Delade med 12. Och började nästan gråta. Jag skulle åtminstone börjat gråta om det inte var så att jag ju bevisligen överlevt.

Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och börja jobba på McDonalds. Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och börja jobba på 7/11. Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och ha nästan vilket heltidsjobb som helst. Såna som man får betald semester på. Jag var ledig tre veckor på hela förra året.

Avslutningsvis ett råd. Helt gratis, as it is. Ni ska inte bli kulturskribenter. Ni ska inte ens tänka tanken att bli kulturskribenter. Ni ska glömma bort allt ni tänkt om glamouren och kredden och det sköna i att få betalt för att skriva om precis de sakerna man ändå tänker på. För det är det man inte får. Betalt alltså. Själv ska jag satsa på att bli bestsellerförfattare i Tyskland. Åh, om det bara kändes som lite mindre av ett skämt än det gör.

Läs PM!

Eftersom jag ska börja på ledarsidan om en knapp månad känns det extra skönt att vi tycker så lika för ögonblicket. Läs PM:s krav på en bättre utrikesminister utan "lojaliteter med rysk gasindustri [och] folkmordspengar på banken".

Chavez, Chavez

Lyssnade på en diskussion i P1 om Hugo Chavez senaste politiska drag där ingen av deltagarna lyckades nämna att han nyss stängt landets enda oppositionella tv-station. Att Aron Etzler inte tyckte att det var ett problem var kanske inte så oväntat, men Stefan de Vylder har jag alltid uppfattat som en klok man. Curiouser and curiouser. Det är något alldeles särskilt med bristen på demokrati i latinamerika, det anses liksom inte vara något större problem.

När Putin och Lukasjenka samlar all makt i sina egna händer är det trots allt bara Carl Bildt som håller tyst. I Chavez fall (om än allt mindre, eller i alla fall allt mindre öppet, med Castro) blir alltihop till något slags bisarr höger-vänster-uppdelning där vänstersympatier plötsligt betyder att man inte tycker att sånt som fri press och yttrandefrihet är särskilt viktigt.

Visst, Chavez har gjort bra saker med Venezuelas sjukvårdssystem och framgångsrikt bekämpat fattigdomen, men när man berömmer utbildningsväsendet, som både Etzler och de Vylder gjorde imorse, glömmer man påpassligt bort att venezuelanska lärare inte får uttrycka åsikter i opposition mot presidenten.

Magnus Linton skriver på bloggen om Chavez farliga storhetsvansinne, men säger själv att han tagit bort Chavez-kritiken ur sin essä till Arena. Jag förstår faktiskt inte alls varför. Arenas läsare är nog smarta nog att klara av en verklighet som är lika komplicerad som i, tja, verkligheten.

Murder on the dancefloor

Blogger var i koma i gårkväll så jag lyckades inte lägga ut länken till min text om BBC-serien The Line of Beauty. Jag hoppas ni kollade ändå. Andra delen går i kväll, 21.00 på SVT1.

Och så ännu mer knark!

Johannes skriver bra om statens stora cannabis-projekt.

What have I done to deserve this?

Det ligger en liten hög med böcker hemma på mitt matbord. Tre stycken närmare bestämt, och det är inte vanliga böcker heller. "Oredigerat korrektur" står det tryckt tvärs över framsidan av den enkla pocketutgåvan. Det är min bok. Min! Mitt namn står också, och min titel och i beskuren variant är det samma bild som vi ska ha som omslagsbild på den riktiga boken så småningom.

Ibland trycker de den här sortens enkla okorrade tidigupplagor för att skicka i god tid till inköpare och redaktioner, har förlaget berättat, eftersom ingen människa orkar läsa en manusbunt om man inte måste. Det har de alltså gjort med min roman. Som nu ligger i en hög här hemma. Jag får en liten smula svindel av alltsammans.

PS. Jag går bara ut en stund kommer alltså i riktig upplaga någon gång kring månadsskiftet april/maj. Om ni brukar gilla det jag skriver får ni hemskt gärna köpa den då.

Kändisar och rättvisan

"Tv-profilen" som ertappades med kola på Spy Bar är alltså åtalad. Det är kanske inte intressant i sig om man inte betänker hur extremt lite han hade på sig, det finns inga existerande prejudikat på att 0,7 gram skulle räknas som något annat än ringa narkotikabrott, och sådana brukar aldrig någonsinsin gå till rättegång.

Kan det vara så illa att någon åklagare vill statuera exempel, att det är roligare att åtala en aldrig så generellt okänd kändis för ett brott som bara kommer ge böter än att jobba på med mindre medieintressanta fast allvarligare brott?

Tillägg: Som någon sade är det å andra sidan lite suspekt i sig självt att ha kvar så mycket klockan halv fyra på Spy bar.

Tillägg 2: Det senare är alltså något jag hört. Jag har ungefär lika lite egen koll på det som på vilken mängd motorsågsbränsle man har kvar i sågen efter att ha tagit ner en björk. Men jag vet att man på en av mackarna i Särna kan köpa motorsågsbränsle i en särskild pump.

En till går?

Carl Bildt har presskonferens 16.15. Undrar om han avgår. Men nej, det tror jag inte. Herregud, han har underlättat folkmord och möjligen tagit mutor av en av världens mest inflytelserika auktoritära regimer, det är väl inga skäl för avgång heller? Till skillnad från att ha haft svart barnpassning då.

Meningen med livet

En bra artikel i Svenskan i dag om meningen med berusningsmedel:

"Berusningsupplevelser är ofta goda upplevelser. När rusmedel nämns i officiella sammanhang i dag verkar det som om det vore mer eller mindre tabubelagt att tala om deras positiva sidor. Men det finns trots allt en grund till att de används. I "Junkie" skriver William S Burroughs: "Man blir narkotikamissbrukare för att man inte har någon motivation till något annat. Knarket vinner på walkover." Men drogen har otvivelaktigt också enskilda andra kvaliteter som motiverar till användning. Ruset kan vara konstruktivt - och det kan göra våra liv bättre. Men det kan självklart också åstadkomma motsatsen."

"Det är emellertid klart att bruket av rusmedel kan vara en direkt meningsgivande handling, inte bara en flykt undan nuet. Här behöver vi inte bara gå till tunga symboliska handlingar, som nattvarden i kyrkan, utan vi kan lika gärna tänka på akvaviten till julmaten eller en svensexa för en kamrat. Dessa är i stort sett positiva, socialt samlande aktiviteter."

"Vi brukar också fokusera på rusmedel bara som en källa till förlust av autonomi, av förmågan till självbestämmande, men man kan också säga att de ofta bidrar till den. De möjliggör en överlagd förändring av känslor och stämningar: om man har behov av att slappna av, lyckas man lättare med det; har man behov av att vara mera upprymd, lyckas man med det. Samtidigt är det klart att ett
för stort intag, vare sig vid ett enskilt tillfälle eller under längre tid, har en tendens att minska autonomin."

"Vi kan antagligen utveckla beroenden av det allra mesta. På en abstrakt nivå är det inte så stor skillnad mellan olika beroenden, men i praktiken yttrar de ju sig på rätt så olika sätt. Men ett beroende som sällan nämns, är det kanske mest utbredda av alla, nämligen beroendet av mening. Människan är en varelse som är beroende av mening."

"Behovet av mening är ett grundbehov. Vad är meningen med livet? Den frågan är rätt och slätt felställd. Vi borde fråga hur vi kan etablera mening i livet. Och det finns knappast något som helst som ensamt kan utgöra en tillräcklig mening i livet. Inte heller - eller kanske: i synnerhet inte - droger. Meningen i livet består av ett nätverk av delmeningar. Sådana delmeningar är ofta förhållandet till familj och vänner, kanske en käresta, ett hem, ett jobb, en hobby etcetera.
Målet är väl inte att folk helt skall sluta bruka rusmedel - det skulle i så fall vara en fullständigt orealistisk ambition - utan hellre att sörja för att de inte ödelägger sina egna och andras liv genom ovettigt bruk. Det är mänsklig lycka och mening vi vill befrämja. Det gör vi knappast särskilt effektivt genom att demonisera några kemiska ämnen, utan snarare genom att försöka förverkliga andra och långt bättre källor till mening."

(Okej, nu citerade jag en tredjedel av texten, men läs helst hela artikeln också)

Tjuvlyssnare

Jag har förresten, som den envetne tjuvlyssnare jag är, skrivit förord till Tjuvlyssnat-boken. De ska visst ha en releasefest också.

Toblerone, svart barnhjälp och obetald tv-avgift

Den här rubriken skulle kunna tyda på en jämförelse mellan olika saker som man kan tvingas avgå för inom politiken. Men enligt Britta Svensson (och jag har kollat upp i pressarkiven och hon har absolut på fötterna även om jag också hade glömt bort en del) så var alla tre förseelserna sådant som Mona Sahlin hängav sig åt i det som av historien kommit att formuleras som en skandal och missat partiledarskap på något så futtigt som en chokladkaka.

Vad är kommunism?

"Varje gemensam orgasm är ett ögonblick av kommunism"

Andreas Malm i senaste Bang. Tack Emma! Citatet bör kanske ses som en uppdatering av Lenins klassiska "Kommunism är sovjetmakt och elektrifiering av hela landet."

Och så lite uppmuntran

Att gå ner i vikt är ett av de allra vanligaste nyårslöftena, världen över. Efter att ha gloffat i sig Aladdin-askar, eller som i mitt fall, ätit english muffins och blinier i kolhydratchockande kvantiteter, ämnar stora skaror nu leva på morotsstavar och dietpulver för att så snabbt som möjligt uppnå åtråvärd slankhet.

Om detta är en ren utseendefråga är det förstås helt okej. Jag må själv inte tycka att underviktiga människor är särskilt sexiga, men om det är av fåfänga man vill smalna av sig själv hänger åtminstone motiv, mål och medel ihop.

Då är det värre om man inbillar sig att det handlar om hälsa. I motsats mot vad anorektiskt inspirerade folkhälsoinstitutioner över hela västvärlden försöker slå i oss finns det nämligen inga klarlagda samband mellan måttlig övervikt och ohälsa. Tvärtom är människor med ett BMI mellan 25 och 30, alltså det som räknas som övervikt, generellt mer hälsosamma än normalviktiga. För kvinnor gäller dessutom att det är betydligt mindre ohälsosamt att vara kraftigt överviktig, alltså ha BMI över 30, än att vara något underviktig, vid ett BMI på 18, vilket ju är rätt nära det som anses utseendemässigt idealiskt i vissa kretsar.

Vad som är ohälsosamt är att vara stillasittande och att äta för mycket socker och dåliga fetter och för lite grönsaker och bra fetter (i vid mening, det finns förstås fler detaljer). Vad som är verkligt verkligt dåligt för hälsan är dessutom att banta.

Att omväxlande frossa i godis och hetsa runt med Nutrilett-påsar är alltså ett långt säkrare sätt att nå en tidig hjärtattack, även om resultatetn skulle bli att man når under 60-nånting-strecket på vågen i början av februari, än att äta väl (och ibland lite för mycket...) och röra på sig regelbundet och väga mer än vad man vågar erkänna i en Acne-affär.

Det här kan verka som en monolog för att försvara min egen livsstil, och det är det förstås. Jag gillar mat alldeles för mycket för att någonsin kunna ens överväga att komma i ett par high fashion-jeans. Men om det bara var modeindustrin som sa åt oss att vara smala vore det väl en sak. Vad som är snyggt är relativt och förresten så hetsar ju de mer kommersiella delarna av modevärlden en hel del mot undervikt också numera. Men att myndigheter försöker slå i oss att det är ohälsosamt att vara överviktig när det faktiskt inte finns några sådana bevis är genuint ohederligt och handlar mer om den intellektuella medelklassens allt mer utpräglat ätstörda ideal än om vetenskap. Fetmabomben handlar inte om att folk kommer att dö i förtid för att de är för tjocka. Den handlar om att folk kommer att dö i förtid för att de äter fel, inte tränar och med jämna mellanrum kämpar med att snabbt ta bort sin övervikt med fruktlösa och farliga bantningsförsök.

Med den tveksamma fetmabomben i ryggen föreslår ändå Folkhälsoinstitutet fettskatter som slår lika på bevisligen farliga transfetter och bevisligen nyttiga fleromättade fetter (och om man tror att man lätt kan göra en sådan distinktion tänk på skillnaden mellan det som vi i dag tror nyttiga animaliska fettet från kor som gått ute och ätit gräs och det onyttiga från kor som stått inne och ätit majs). Om staten vill göra något kan man väl satsa på utbyggda och väl belysta cykelbanor och statsbyggnad där man kan gå mellan bostaden och arbetet. Hälsoinformationen kunde väl handla mer om de sakerna som är bra att äta och mindre om siffror på en våg som i de allra flesta fall inte bara är meningslösa som hälsoindikation, de skapar också hälsoproblem i sig genom ätstörningsfrämjande sifferfixering och följande skadlig bantning.

Läs också Paul Campos på samma tema i The New Republic. Jag skrev om hans The Obesity Myth som kom för några år sedan, och visst har debattklimatet blivit lite bättre sedan dess. BMI-måttet tas inte lika mycket som ett bevis för det ena eller andra och fetman som folkhälsokatastrof är inte lika i ropet. Men hans grundläggande tes, väl stödd i alla tillgängliga undersökningar, att måttlig övervikt i sig självt faktiskt inte är någon hälsofara alls, har ju inte direkt slagit igenom. Och konstigt vore väl annars. Det finns väldigt många människor som försörjer sig på att vi har ångest över våra extrakilon. Inte kan man väl ta ifrån dem deras levebröd bara för en så banal detalj som sanningen, eller?

Efterlysning

En av mina läsare undrar var man kan köpa matzemjöl i Stockholm. Det gör jag också. Hjälp oss snälla!

Årsuppdatering

Det är vedervärdigt tråkigt med alla årslistor. Överallt man ser listor över vad som flytt och vad som kommer och jag har för all del medverkat själv i nya Nöjesguiden (eller kanske det nummer som ännu inte kommit) i samma dystra syfte. De mailade och frågade om jag ville svara på några frågor om nästa år och jag sa att tja, det kan jag väl. Sedan kom ett frågeformulär som det nog nära en halvtimme att bara läsa igenom. Och inget betalt heller. Som hämnd kan man säga att jag nog inte tog alla frågorna på fullt allvar.

Förra året hade jag en ambitiös lista med föresatser för det nya året. Det minsta man kan begära är väl ett erkännande om hur det gick.

Borde:
Ge ut en bok (minst). JA! Eller, alltså, den kommer ju inte förrän i år, men antagning räknas.
Försöka gråta lite mindre (helst genom att ha mindre att gråta åt) JA!
Fortsätta skriva hela tiden och helst bättre Sådär
Ta bort lite mer bebisfett (alt. skaffa nytt, men sådana saker kan man inte råda över och heller inte ha med på en sån här lista) Sådär
Köpa gummistövlar NEJ!
Tjäna pengar NEJ! (Lite har jag förstås tjänat, men inte särskilt mycket, tyvärr)
Vara snällare Sådär
Våga säga ifrån när människor försöker utnyttja ovan nämnda snällhet JA!
Visa människor jag tycker om att jag tycker om dem Jag tror det
Bjuda människor jag tycker om på bra saker, tex ostron och champagne (det förutsätter att punkten om pengar ovan uppfylles) eller te och egenbakad kaka Se pengapunkten ovan. Kaka däremot - JA!
Umgås mer med människor som tycker om mig på riktigt och mindre med människor som egentligen inte bryr sig Sådär
Umgås mer med människor som får mig att må bra och mindre med människor som får mig att få ångest Sådär
Skriva fler reportage NEJ!
Slipa på formuleringar ännu längre så att bara det som absolut behövs och lyser av egen inre kraft finns kvar (och sannolikt göra redaktörer vansinniga genom att maila strax före absolut deadline och vilja flytta ett kommatecken) Sådär
Gå många promenader JA!
Gå mer i höga klackar JA!
Bada ofta (badkar eller hav, beroende på årstid) JA!
Springa mer JA!
Yoga mer NEJ!
Äta mer rått kött JA!
Dricka mer cocktails (t ex Sidecar, Dry Martini, Negroni samt alla sorters champagnedrinkar) JA!

Borde inte:
Bli kall och elak i stället för ledsen Sådär
Bli kall och elak över huvud taget Dito
Döva ångest med droger mer än när det absolut behövs Dito
Döva ångest med fett och socker mer än när det absolut behövs Rätt bra
Gå i skor med hål i så att man blir blöt om fötterna NEJ! (Alltså, jag har fortsatt med denna eländiga ovana)

Det var enklare att lägga till bra saker än att ta bort dåliga uppenbarligen. Jag betraktar det ändå som godkänt. Inför 2007 har jag ungefär samma föresatser utom att jag sannolikt inte kommer hinna skriva en till bok. I stället vill jag bli bättre på att läsa av andra människors känslomässiga behov och inte förutsätta att deras skulle vara likadana som mina egna.

Gör någon glad, ge bort en pokal*

Jag gillar jul. Jag gillar ännu mer att komma hem igen efter jul. Allra mest gillar jag att jag fick en pokal i julklapp. Det är det bästa paketet någonsin. Nu kan jag låtsas att jag vunnit Wimbledon. Om jag bara inte varit så säker på att det skulle användas mot mig skulle jag ha poserat med pokalen på huvudet på kortet ovan.

Andra saker jag gjort: Druckit Laurent Perrier från 1996. Ätit rökt renhjärta. Snosat en 2,5-veckorsbäbis på huvudet. Alla de sakerna var bra saker.

* Rubriken är den helt autentiska slogan som butiken på Karlbergsvägen som en gång i tiden hette Pokalkungen men som nu bär det betydligt mer prosaiska namnet Svenska Idrottspriser håller sig med. Man kan inte annat än hålla med.

Deck the halls

Jag såg den första i går eftermiddag. Knuten kring ramen på busskuren utanför Ritorno på Odengatan. Jag hajade till. Log. Undrade vem som spred sådan anonym glädje kring sig.

Senare i går kväll: I byggställningar. På träd. Lyktstolpar. När jag tittade närmare insåg jag att det inte bara var resultatet av en enskild förespråkare för mer av kärlek och kyssar i vintermörkret. I stället är de av Triss upphängda mistlarna en av det här årets smartaste pr-kampanjer. Plötsligt händer det, liksom. De flesta förtjänar faktiskt oväntade ömhetsbetygelser. Den som kom på idén borde få ett pris. Eller i alla fall en puss.

Roligast i dag

Läs fantasinyheter! Roligare blir det inte. Inte just i dag i alla fall.

Fortsättningen på ondskan mitt ibland oss

Läs andra delen i Gellert Tamas reportage om spelet kring de apatiska flyktingbarnen. Det visar sig alltså att Marie Hessle och Barbro Holmberg är personliga vänner, vilket möjligen skulle kunna förklara varför utredningen, i konflikt med all expertis och alla faktiska observationer och undersökningar, kom fram till exakt det Holmberg redan påstått om manipulering och förgiftningar.

Lisa gladdes i kommentarerna nedan åt att jag inte gör partipolitik av den här frågan. Men jag vet inte. Det är politik. Den konkreta hanteringen av flyktingar och invandring är en stor äcklig skamfläck på den arbetarrörelse som i vanliga fall talar vackert om solidaritet med utsatta och att så många kloka socialdemokrater så länge hållt så tyst i frågan förskräcker mig. Problemet är bara att den nuvarande regeringen inte nödvändigtvis gör något bättre. Fredrik Reinfeldt bröt visserligen den järnaxel av invandringsmotstånd som (s) och (m) tidigare smidde i muntert samförstånd, men det räcker att lyssna på migrationsminister Tobias Billströms hånfulla ord om det han kallade "amnesyl", alltså flyktingamensti för bl a barn som levt hela sina liv i Sverige och ändå hotas av utvisning, för att inse att det gamla arvet lever. Det märks också på att regeringen gav Marie Hessle fortsatt förtroende. Det ska bli intressant att se hur regeringen reagerar på uppgifterna om de vänskapsband med förra migrationsministern som från första början bidrog till att Hessle fick uppdraget.

Det är uppenbarligen inte bara för politiker och tjänstemän på migrationsverket som det är svårt att hålla ordning på sanningen och orden. I en artikel i DN i dag (ännu ej på nätet) hävdas det till exempel i rubriken att "amnestin" har lett till rekordökande invandring. Detta skulle lätt kunna tolkas som ett stöd till kritikerna mot flyktingamnestier, som brukar hävda att den sortens specialregler kommer leda till att fler människor söker sig hit i förhoppningen att komma i åtnjutande av framtida amnestier.

Det är först när man läser artikeln noggrannt som man inser att det journalisten Olof Wijnbladh menar med "invandring" är utdelade uppehållstillstånd. När han skriver om ex: "irakier kom till Sverige" menar han irakier som redan var här men som fick tillstånd att fortsätta vara det.

Det handlar alltså om människor som redan fanns i landet, i många fall sedan ett antal år tillbaka, men som genom de nya reglerna fått uppehållstillstånd i stället för att vistas i asylsökarlimbo. Och det var ju hela poängen med reglerna.

Dessutom, vilket är ett rätt viktigt påpekande, infördes ju heller aldrig någon flyktingamnesti, utan det man kallar amnesti är den tillfälliga asyllagen (där bl a apatiska barn med sina föräldrar inte regelmässigt skulle avvisas, som skedde tidigare).

Inne i texten påpekas också att vi även utan de speciella asylreglerna skulle ha haft nära nog rekordinvandring eftersom den stora ökningen skett genom invandring från andra EU-länder.

Nyheten är alltså att vi dels har haft stor EU-invandring, dels att de tillfälliga asylreglerna fungerat som de var tänkta. Detta görs genom rubrik och ingress om till nyheten att flyktingamnestin (som vi inte infört) har lett till att massor av fler människor sökt sig till Sverige. Vilket inte heller hänt.

Just, det, det är svårt med sanningen och orden.

Nya regler

Jag är trött på att prata med människor utan namn. Därför är det inte längre tillåtet att skriva kommentarer här som anonym. Förnamn räcker.

Katrine on Filippa

Katrine skriver sjukt bra om Filippa i dag.

Schulmans tänder vs Martin Timell

Jag medger att jag ibland har ruskigt barnslig humor men det här är faktiskt oerhört roligt. Särskilt i kombination med det här.

Den banala ondskan

Gellert Tamas program om migrationsverkets medvetna lögner om de apatiska flyktingbarnen för Uppdrag Granskning var det här årets bästa och obehagligaste teve (jag hittar det inte på nätet längre, om någon har en länk får ni gärna dela med er i kommentarerna). Nu skriver han också i DN och visar genom mejlväxling hur ankan om att barnen manipulerades planerades direkt av regeringens utredare Marie Hessle och migrationsverkets Annica Ring och hur lögnen obekymrat spreds vidare av bl a Morgan Johansson.

Hur tunn är inte civilisationens fernissa, hur lätt är det inte att definiera ut vissa ur mänskligheten? I trygga Sverige, i myndighetssverige händer exakt det som föregår folkmord, exakt det som är den psykologiska grunden för etnisk rensning. Det är först när vissa människobarn inte längre ses som människor som man kan mörda dem, förslava dem, leta efter lögner för att fördriva dem och sedan skåla i champagne över deras personliga undergång.

Ranelid on Ranelid

"Det är ingenting jag skryter över, men det kommer aldrig att finnas en författare i Sverige som mottager Augustpriset, stipendier från Svenska Akademien, Aftonbladets Kulturpris och Malmö stads kulturpris och som spelat fotboll på den nivån som jag har gjort.
Några journalister i Stockholm har nämligen försökt att förfalska och utplåna min tid som fotbollsspelare, men det kommer de aldrig att lyckas med, ty det räcker med att granska statistiken, fotografierna på lagen och fråga dem som såg mig spela för att tysta och avslöja vedersakarna. Nu kom det på pränt en gång för alla och jag har väntat länge."

Tack Jesper!

Varde ljus

Det tilltalar mitt sinne för ironi att posta ett recept på skinka bara för att följa upp det med en allmän önskan om en glad Hanukkah till mina judiska läsare. Men jag har ändå alltid tyckt att min vän Jonathan har den rimligaste inställningen. Han säger sig vara så mycket jude att det inte gör något om han äter bacon. Såklart. Hans mamma har lovat mig sofganiots senare i dag. Skinka och judiska syltmunkar på en och samma dag. Heaven.

Julegris uti vart hem

När minst två personer efterfrågar ett recept så måste man faktiskt gå dem till mötes. Åtminstone om resultaten blir så gott som i det här fallet. Kom i håg, det är en julskinka, inte partikelfysik, det är ingen fara om man inte följer receptet i alla detaljer.

1 rimmad skinka à 2-2,5 kg. Jag köpte från Nibble Gårdsgris på Vivo Klippet, den var mycket fin och från en glad gris vilket ger många extrapoäng för mig.
2 stora morötter, skalade och skurna i grova bitar
2 gula lökar, skalade, halverade
1 stor purjolök ( i ursprungsreceptet från How To Eat har Nigella 8 purjosar och det kan man förstås ha om man gillar purjo jättemycket)
2 stjälkar selleri
en bunt persilja
10 korn hel vitpeppar
1,5 liter cider, jag köpte Änglamarks för det var den enda som fanns på mitt Konsum, men vilken vanlig sort som helst funkar.
Jag råkade dessutom ha en halv kruka salvia hemma också.

Lägg skinkan i en stor gryta med kallt vatten och låt koka upp. Häll bort vattnet och skölj av skinkan. Lägg den därefter, nu med ugnstermometer istucken, i samma ursköljda gryta med alla andra ingredienser. Häll på cider, om det inte täcker fyll på med vatten. Koka upp och låt sjuda tills skinkan når 70 grader, det kan ta ca 1,5 timme. Ta ur den och sila spadet, som alltså är fantastiskt god buljong till ex minestronesoppa dagen därpå.

Sätt ugnen på 225 grader. Skär bort det mesta av fettkappan. Gör en röra av fransk senap, lite muscovadosocker och ev. en liten sked skinkspad. Bred ut på den avfettade skinkan och sätt in i ugnen i ca 10-15 minuter.

Tis the season to eat engelsk julkaka

Jag får ingen riktig julstämning. Jag har vita amaryllis,jag har en buxbomskrans på dörren, jag har hängt upp vackra glaskulor i mina fönster. Jag har gjort en julskinka genom att koka rimmad skinka i cider och sedan griljera med massor av fransk senap. Den blev delikat och ännu bättre blev minestronen på skink&äppel-buljongen. Jag spelar Darlene Love. Jag dricker Blossas trestjärniga med konjak. Jag gick upp klockan kvart i sju i går för att lyssna på luciasången i Adolf Fredriks kyrka. Det tar emot att erkänna det men jag har till och med bakat engelsk julkaka utan att därefter linda in mig i mistel och tala i tomtetungomål. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag som dessutom är oändligt mycket lyckligare än vid den här tiden förra året. Kanske är det helt enkelt inte jul i hjärtat vissa år. Så ofattbart ledsamt i så fall.

För dem av er som också behöver lite julhjälp på traven rekommenderar jag ändå ett bak med torkad frukt, whisky, kastanjepuré och mandlar. Samma recept som förra året. Och det blir juligare. Det når bara inte riktigt ända fram för mig.

Varför är man inte förvånad?

Via Henrik Alexandersson upptäckte jag att det alltså är förbjudet för svenska krogar att sälja egenkryddad snaps.

Men anpasslighet är helt okej

TV4:s Drevet har alltså i likhet med P3:s morgonpasset fällts av Granskningsnämnden för opartiskhet. I drevet gällde det att en av reportrarna tog ställning mot Plymoth-rörelsen, i Morgonpasset att en bisittare kallade sverigedemokraterna för "detta vidriga lilla parti" och beskrev folkpartiets krav på bland annat språktest som "osmakliga".

Till Dagens Media svarar granskningsnämndens Eva Tetzell bl a på frågan om det överhuvud taget är tillåtet för reportrar att ta ställning:

"Nja. Det beror på i vilken fråga man tar ställning i, om det rör sig om en kontroversiell fråga eller inte. Inom ramen för samhällsgranskande program finns stort utrymme att vara kritisk och ifrågasättande. Men rena ställningstaganden i kontroversiella frågor är inte tillåtna."

Detta med att det specifikt är i kontroversiella frågor som objektivitet är viktigt är intressant. För vad betyder det? I en svensk kontext torde det ju vara rätt okontroversiellt att, som i det uttalande i P1 Cecilia Uddén tidigare fälldes för, föredra någon annan amerikansk president än George W Bush. På samma sätt ställer man sig frågan om det hade varit okej att kalla sverigedemokraterna för ett vidrigt parti på den tiden de hade några tusen väljare, men inte nu?

Eller menar granskningsnämnden att man inte får ha en öppen åsikt i frågor som väcker debatt? Är det okej att vara emot Förintelseförnekare? Tortyr som förhörsmetod? Får man vara för skattebetald sjukvård och skola? För demokrati? Och vad får man mena med det? Det finns trots allt väldigt många frågor där det i svensk debatt råder relativ konsensus. Och är det i dessa fall bara okej att uttrycka en uppfattning som ligger i linje med majoriteten, eller får man tycka något annat?

Jag är som bekant för mer öppenhet kring journalisters egna uppfattningar och har inget emot att enskilda reportrar tar ställning vare sig för eller mot Plymoth-rörelsen, så länge de gör det i en ram av allmänt intressant, faktaspäckad journalistik. Det är inte den traditionella svenska linjen.

Men när granskningsnämnden börjar dra upp gränser mellan frågor där reportrar får tycka, där tillräckligt många tycker likadant, och frågor där man ska vara (förment) objektiv, då blir det riktigt obehagligt. Ett medielandskap där bara tillräckligt allomfattande uppfattningar är okej för journalister är sämsta möjliga kompromiss mellan omöjlig objektivitet och massor av oliktänkande besvärliga enskilda journalister. Så lägger man grund för att tittare och läsare lockas att tro att vissa specifika åsikter inte är åsikter utan fakta, och raserar inifrån hela idén med en trovärdig journalistik. Och det kan väl inte vara vad granskningsnämnden är ute efter.

Mat, miljö och välståndsutveckling

Läs den intressanta diskussionen hos vinlusen om hur etiskt det egentligen är med etisk mat.

Representativitet

"Fredrik Reinfeldt är som Västermalmsgallerian"

Karolina är så sjukt smart i bland.

Aftonbladet rasar mot män som vill ha sex med män

Aftonbladet upprörs över sexcruisandet på QX och över att äldre och yngre vuxna män söker varandra för sex. Jon Voss står upp mot moralismen på ett föredömligt sätt.

Plus ca change

När Journalisten för ett år sedan gjorde en sammanfattning av medieåret hävdade sig fem tillfrågade aldrig läsa bloggar. (När jag påpekade det konstiga i det här fick jag förresten ett argt mail från en av dem som inte tyckte att jag hade någon rätt att kritisera henne.)

I år är fyra av de tillfrågade bloggare själva.

Biskop söp bort krucifix

En notis i svenskan med något som kan vara en av årets bästa rubriker. Att alltihop hände på en julfest på irländska ambassaden känns självklart. Biskop Tom Butler blev alltså "drunk as a skunk" (direkt citat från ett vittne) tappade bort sitt krucifix, satte sig i baksätet på en främmande bil och kastade leksaker omkring sig. På frågan varför svarade han: "I'm the Bishop of Southwark. It's what I do."

Bögar, tories och kokain

Normal förlag har köpt rättigheterna till Alan Hollinghursts lysande The line of beauty. I början av januari kommer också SVT sända den miniserie som BBC gjorde av boken. Inte illa för dem av oss som gillar engelsk överklass, kokain, bögar och torypolitiker med repliker som "It's not a party, it's a party conference". Som om det, i det här fallet, nödvändigtvis verkar vara så stor skillnad.

Matchen slutligen stoppad

Om jag inte egentligen hade tyckt att det vore bättre med rättegång och dom och general Pinochet bakom lås och bom skulle jag säga hurra. Eller med Mikael Wiehes ord, man kan inte spela tennis med dom där.

Dräggel var ordet

Jag läste Emmas inlägg om Marcus Birros utfall mot nyliberala drägglande "mediaflickor" också.

När slutar man förresten vara "flicka" för män som vill förminska en? Jag bara undrar eftersom Birro i kommentarstråden hävdar att han talar om kvinnor som såvitt jag vet är strax under eller över 30.

What's in a name?

Jag tänker inte lägga ut bilder på min först plågsamt bleka därefter sakta något mindre blåvita lekamen här, men det fotograferades ju andra saker också på semestern. Som t ex hyllan i den lokala spritaffären, där de sålde rimligare prissatta inhemskt producerade varor. Under, tja, nästan de namn man är van vid. Som Gordoon's gin, John Warders Red Label och John Walers Black Label. Finelandias vodka lyckades jag inte fånga på den här bilden. Annars är förresten egyptiskt rosévin minst lika gott som de enklare varianterna som säljs på systemet på somrarna. Plus att de heter grejer som Obelisk och Ptolemaios grand cru. Där kan man snacka om namnmystik.

Plastic fantastic

"Alltså är det officiellt: Can är den svenska journalistikens svar på tupperwarepartyfavoriten James Blunt."

En känga i skrevet

Att irritera sig över DN På stan känns ungefär lika meningsfullt som att irritera sig över Journalisten. Det är kassa produkter, det är bara att acceptera, och den tid man minns när de var bra var korta flämtande ögonblick av existensiell normavvikelse. Ändå kan man oftast inte låta bli att bläddra genom dem och uppröras över den medelmåttans triumf som breder ut sig åt alla håll. När jag läste Elins beskrivning av Bengt Ohlsons till omsorg förklädda hat mot de unga kvinnor som på sikt hotar hans privilegier blev jag till och med tvungen att leta upp den olästa blaskan i pappersinsamlingshögen.

Och jag blev tillfälligt stum. Är patriarkatets slut verkligen så nära att så kallat schyssta snubbar som Ohlson öppet oroar sig över att södertjejerna inte längre är uppfostrade att ta skit? Vi lever i en spännande tid när de som trivs med de fördelar förtrycket ger dem äntligen faktiskt känner hur det drar om ryggen. För visst läser man skräcken mellan de omsorgsfullt lättsamt smidda fraserna? Brudarna i kängor kommer inte längre göra vad män säger bara för att de är män, eller suga Benkes kuk bara för att han är en fin författare och schysst kille och skriver i DN. Eller förresten. Det kommer de kanske göra ändå. För nu är det ju inte så väl att unga kvinnor i allmänhet, eller ens unga kvinnor på södermalm, är uppfyllda av samma självklara känsla av egenvärde som, tja, exempelvis Bengt Ohlson är.

Jag är inte särskilt ung och hade en skoltid präglad av 90-talsdepressionen snarare än fittstimsfeminismen, och jag hoppas innerligt att mina yngre systrar tagit långt längre kliv ut ur patriarkatets skugga, men om hatet mot kvinnor som känner sitt värde kan man ju bara läsa i kommentarerna här när jag skriver för mycket om lycka, för mycket om privata glädjeämnen och professionella framgångar. Och kanske allra viktigast och sorgligast - patriarkatet frodas i min själ när jag blir ledsen. Jag upptäckte förresten flera veckor i efterhand att Poppius attackerat mig och typ alla andra mediebloggare i något slags försök att få uppmärksamhet, men just det räknar jag inte hit. Dels blev jag inte ledsen, dels fattade jag inte riktigt vad han menade. Det var något med att det var hemskt och höger att skriva om eller kanske även att baka kakor. Jaha. Jag fick mer välformulerade förolämpningar i mellanstadiet. Det stämmer dock väl med den allmänna tesen.

För kvinnor i den intellektuella offentligheten ska inte vara lyckliga. De ska vara ledsna eller möjligen arga, skära sig, beklaga sig, vara offer. Minst av allt ska de vara öppet stolta över sina prestationer och obekymrat nöjda i sin egen förmåga. Jag vet att offer är ett laddat ord, men det är ju just det man kliver bort från när man bestämmer sig för att sluta ta skit. När brudarna visserligen fortfarande må stå på knä framför fina författare och schyssta killar, men skrattar åt dem efteråt. Ja, kanske redan under tiden förresten. Det klart att det är läskigt. Det klart att det måste förhindras. Det klart att det känns som en känga i skrevet på den som lever med alla de fördelar en schysst kille hittills haft i det sakta söndervittrande patriarkatet.

ps. Jag kunde förstås också ha skrivit bara en enradig medhållan till Elins text, men ibland sveps man med av ordmassorna och ilskan.

On beauty

Förresten måste ni kolla på videon till Chariots of fire med BWO och Kitty on the catwalk. Kornél har en rosa peruk i början och han och hela Kitty-possen är overkligt snygga och Martin Rolinski ser ännu mer ut som Tadzio än han brukar.

Dagens citat

"Men det är ett bra vin, precis på samma sätt som att Cicciolina var en bra politiker."

Bokhoror är vi allihopa

Den här smarta litteraturbloggen har jag alltså missat ända tills nu.

En brorsa!

Via Lisa hittade jag en bror som verkar ha ungefär samma syn som jag på både mat och familj. Jag har aldrig kunnat motstå en man som lagar osso bucco.

Sheriffen

En av mina allra äldsta vänner, filmaren, pr-mannen och den allmänne kverulanten Martin Borgs, har börjat blogga.

Tut, tut?

Eye, vart tog nattbussen vägen? Här åker man bort och så försvinner en älsklingsblogg.

Anslagstavlan

Återkommer med interiörer från charterresan. Hade exempelvis en animerad diskussion med en egyptisk kypare om vilken av Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic som var den bäste fotbollsspelaren. Sara Stridsberg är ett poetiskt geni. Drömfakulteten är den bästa bok jag läst i år. Jag har splitternya fräknar och har stirrat öga mot öga med en sån här fisk.

Så länge bör ni följa Lottens julkalender.

Fint som snus

För ett par månader sedan åt jag av en slump middag med Martin Gelin och Rodeos chefredaktör Johan Wirfält. Jag hade aldrig träffat dem förut. De talade med värme och intelligens om litteraturtrenden. Alltså, inte trender inom litteraturen. Utan om att det i sig var hippt med böcker. Särskilt om den skrivits av män med intressant ansiktsbehåring.

Det är ju en kul åsikt. Och jag säger inte att de hade fel, eller har fel när båda nu uttalat sig i Svenska Dagbladet om hur hett det är med finkultur. Jag fattar charmen med att utropa opera till den nya electron. Men jag insåg snabbt att trendsättande eller trendspanande kanske ändå inte låg för mig. ”Antingen är det ju bra eller också inte”, sa jag fåraktigt över tallrikarna där på Pelikan. Tråkig i konkurrens med vattenglasen. Och då har jag ändå tidigare glatt utsett historiens snyggaste nobelpristagare.

Men det stora problemet med artikeln i Svenska Dagbladet är inte att den är rätt platt och ytlig. Inte heller att den i stora stycken är en betydligt mindre analytisk version av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text om pophögern i Bon i somras. Det riktigt trista är att den inte för diskussionen en centimeter vidare. De smarta samtalen förs i stället på Martin Gelins och Elin Alvemarks bloggar. Det säger också något om det nya medieklimatet.

För det är roligt om nu klubbkidsen läser Hemingway och gamla Stig Larsson-artiklar. Det är bra om bra kultur når ut till fler. Ändå är det rimligt att tänka sig att highbrow-vurmen hänger ihop med en allmän vag spirande konservatism. Om nu reklambyråkreatören svidar sig i tweed och namedroppar 20-talsförfattare där han tidigare tog skateboarden till jobbet, vill han kanske också ha en hemmafru i wholesome-sexig klänning att komma hem till. Men det är ju så 90-taligt politiskt korrekt att prata om att fokuseringen på ansiktshår faktiskt har politiska dimensioner.

Jag hade såklart också fel på den där middagsdiskussionen. Det är aldrig så enkelt som att något antingen är bra eller inte. Det finns en Harold Bloomsk charm i att hävda det, men om man inte ser sina inlärda kvalitetsskalor eller bara rent personliga smak bakom boktravarna borde man nog öva lite på introspektionen. Freud hade förresten också ett fint skägg.

Om finkulturen just nu är kreddig, då kommer den sedan sluta vara det. Redan i vår kommer överrockismen bytas mot något annat. Tennisskorna kommer kännas så 2006 och då lägger man gärna undan Fitzgerald i samma kasse till myrorna. Björn af Kleen kommer kanske återgå till de gamla färgglada old school hip-hop tishor han hade innan han gick loss i Ralph Lauren-butiken.

Och ändå finns det kvar. Behovet av det komplexa. Det som varken är på eller av. Som inte kan reduceras till accessoarer. Längtan efter att läsa en text och se världen på ett nytt sätt. Att ruckas i sina invanda föreställningar, att tvingas tänka efter. Att drabbas av ett språk som ger ny mening.

Kanske är det bra om de kvaliteterna kopplas bort från det vi kallar finkultur. Att de kan finnas inom enklare genrer har trots allt inte varit en nyhet på flera decennier. Kanske vore det befriande om finkulturen, som Horace varnar för, verkligen blev en subkultur bland andra. Då skulle det bli tydligare att det intelligenta samtalet eller intressanta konsten inte är beroende av århundraden av manligt godkännande. Och då, kanske, kanske skulle vi faktiskt kunna komma vidare.

Fortsättning:
Den irriterade mig alltså, Wirfälts/Gelins förtjusta trendspaning bland dammiga hyllmetrar. O'Neill är väl bra för att han är bra, muttrade och muttrar jag. Jag kan långt mycket mer om fransk 1800-talslitteratur än om popmusik och roas inte av försöken att placera in Stendhal där strax bredvid skägget och kashmirscarfen som den moderne mannens självklara A/W-06-attribut.

Men det intresserar mig att det irriterar mig. För det trendifieringen verkligen gör - bortom dem som entusiastiskt hänger sig åt finlitteraturtrenden på samma sätt som jag själv njuter av att Zara för en gångs skull faktiskt har kläder jag gillar, med insikten att etnosmycken och volanger bara är någon säsong bort - är ju klockren nivellering. Det man säger när man utropar operan till den nya bailefunken är ju (och jag vet, Martin, att du egentligen inte gjort det, men den där fåniga rubriken i svenskan är en sån bra symbol för själva diskussionen) att ingetdera egentligen är bättre än det andra. När Hemingway blir trend fråntas han också sitt inmutade trygga eviga utrymme på parnassen. Det skaver i mig eftersom jag när en inre objektivist i hjärtat. Men just det där skavet får mig också att fnittra lite. För hur nykonservativa skuggor den litterära vurmen än må ha, så verkar den i realiteten i rakt motsatt riktning. Det blir som diskussionen om mansmannen. Det är ju först när den döde vite mannen blir en subkultur, ett särintresse, som vi andra kan andas lite lättare.

I nästa vecka: Bon

För någon månad sedan fick jag ett mail från Bons chefredaktör Madelaine Levy. Hon frågade om det inte var så att jag skulle ge ut en bok. Jo, svarade jag. I vår. Kan vi få trycka ett kapitel i tidningen? Eh, sa jag. Jo, det klart. Det kan ni väl. Hon fick läsa och valde ett par kapitel. I nästa vecka kommer så numret. Bon med ett utdrag ur min roman. Köp den.

Jag kommer alltså vara på charterstranden då, men ni får förstås gärna maila mig med era reaktioner.

Och flygplansavgaserna fastnade på ordet VINTER och satt kvar där tills vintern var över

I morgon åker jag på dieselslurpande, koldioxidutösande chartersemester. Och det är så mörkt att jag inte ens har vett att skämmas.

Jag har en en halvmeter hög hög med böcker. Jag har packat mina två bikinis. Jag har köpt en kräm med solskyddsfaktor 25. Jag vill helst inte gå utanför hotellområdet utan ämnar ligga i 7 dagar på en solsäng med mina böcker och mina bikinis (en i taget) och mina solglasögon och på sin höjd vända mig då och då från rygg till mage. Drinkar vill jag ha också. Med parasoller i.

När man åker charter får man hem en katalog från Novair där man erbjuds köpa M&M:s och eight hour cream och cigaretter och sprit till fördelaktiga priser. I sortimentet ingår exempelvis en tvåliters bag-in-box med whisky under namnet McCartons för 199 spänn. För blott 99 kronor kan man köpa 20 st 25 ml-påsar av den typen man får ketchup i på McDonalds fyllda med blandade spritsorter. Det är mycket svårt att avstå.

I min bokhög finns:
Zadie Smith: On Beauty
Sara Stridsberg: Drömfakulteten
Bret Easton Ellis: Lunar Park
Jan Morris: Hav
Salman Rushdie: Shalimar the clown
Sarah Waters: Tipping the velvet
Alan Hollinghurst: In the line of beauty
Lionel Shriver: We need to talk about Kevin
Ulf Lundell: Vinter i paradiset

Jag är så entuasiastisk att jag nog eventuellt klarar av även denna dag i det helveteshål novemberstockholm förvandlats till. Kanske är det bara jag som är dyster. Kanske är det faktiskt så att alla vill dö de här veckorna innan man seriöst kan börja trösta sig med glögg och hysterisk julklappsshopping. Men jag klarar nog en enda dag till.

Jo, kom igen, kan vi inte få spotta på dem också

Senast den 1 januari 2008 ska det enligt kriminalvårdens generaldirektör Lars Nyhlén införas totalt förbud mot rökning i häkten och fängelser. Det gäller både intagna ochg anställda och "eventuellt" kommer det införas rökrum för dem som inte kan eller vill sluta.

När de här idéerna luftades redan i våras av Nyhlén men då hävdades det att det absolut inte skulle handla om ett rent förbud. Vilket det nu alltså gör ändå.

Jag vet knappt vad jag ska säga. Var ska man börja? Med att det faktiskt inte är olagligt att röka cigaretter i Sverige? Med att politiker och tjänstemän inte har något som helst att göra med i vilken utsträckning de intagna väljer att riskera lungcancer eller nedsatt andningsfunktion. Med att, oavsett hur illa man må tycka om cigarettrök, fungerar nikotin lugnande och ångestdämpande, och är det något som finns i överflöd på anstalter så är det ångest och oro. Med de kraftigt ökande riskerna för konflikter?

Mest av allt blir jag bara så ledsen. Det finns ett sånt hat bakom den här sortens förslag, en sådan kylig önskan att göra livet ännu lite sämre för dem som visserligen kanske har förtjänat att sitta inlåsta, men som ändå faktiskt fortfarande är människor. Klart vi ska ta ifrån dem cigaretterna. De får faktiskt skylla sig själva som är här. Om de börjar skjuta smack i stället? Äh, då dör de ju snabbare i alla fall.

Fontänen lever!

Jag vill bara uppmärksamma er på att fontänen fått lite nytt liv. Jag har länge funderat på att skriva ett inlägg om varför just parfymer är den tänkande kvinnans mest självklara kosmetikintresse, men för ögonblicket är jag så konformistisk att jag bara använder Chanel nr 5 i alla fall, och dessutom blev jag så lycklig när jag kom på att ambra på min hud är som doftversionen av vaniljsex (Kroppsvätskor, nedsexade lakan osv, men i grunden mysigt, ofarligt och konventionellt. Jag säger alltså inte att det måste vara dåligt alls.) att jag tappade den självkritiska tråden.

Alla var där

I går kväll var det dags för Expressen Kulturs årliga frilansfest. Vi höll till på Olssons video. Alla var där. Nina Lekander kom försent. Björn Wiman berättade roliga saker för att därefter allvarligt tillägga "det här får du inte skriva i bloggen". Nähä. Men jag är inte den som biter den hand som undertecknar mina fakturor.

När vi hade ätit och bland annat pratat om det sorgliga med fotbollsbröder (det är alltid en bror som är bättre och en som är sämre) samt den eventuella holländska flirten i Barcelonas nya orangea bortaställ, var det dags för diskussion. På de här tillställningarna går det till så att Per Svensson fördelar ordet till ett antal medelålders och mer än medelålders män som i ungefär en och en halv timme upprepar det de sa nyss. Med vissa undantag. Alltihop piggades upp en smula av att Per Svensson under tiden ledigt lutade sig mot en strippstång i guldfärgad metall. Lars Gustafsson satt på en pall och uttryckte sin förtjusning över möjligheterna med kulturjournalistik på nätet. P O Enqvist förklarade hur roligt det var med de nya flickorna som skrev pigga radikala krönikor på ledarsidan. Folk ville ha estetiska debatter som på 80-talet. Så småningom blev alla stillsamt uppsluppna och Malte Persson, som gick runt med ett ovärderligt manus i en datorväska, avslöjade att han egentligen hellre skulle vilja vara kvinna. Man måste säga att det var en bra kväll.

Bakelser och folkkölsfyllor

Läs Katrine om hur Marie-Antoinette är som alla 14-åriga flickor, bara med lite mer pengar.

Här kan man förresten läsa den väldigt konstiga text av Åsa Linderborg som Katrine hänvisar till. Jag skulle kunna länka till en artikel på DN:s ledarsida i dag också, men eftersom den huvudsakligen är en sämre rewrite av K, så avstår jag.

Nya ungar i kvarteret

Eller rättare sagt bara en. Och han är äldre än jag. Men den bedårande Hermann Dill har i all fall börjat blogga på riktigt.

Stirra ondskan i ögonen

De borde dö. Jag vet att man inte får tycka så. Jag vet att man inte ska låta primitiva hämndkänslor ta överhanden, jag vet att ingenting blir bättre av att släppa fram det hat som pyrt någonstans i ett hörn av mjälten ända sedan mellanstadiet. Men när jag läser den här rektorns ord börjar jag fundera över lämpliga medeltida bestraffningsmetoder.

Aftonbladet skriver alltså om Emmas skolvardag. Om ständiga glåpord, om hot- och hatbrev hem i brevlådan, om misshandel och hot om misshandel, om att de andra reser sig om hon sätter sig vid ett bord där det redan sitter någon, om att en ny tjej i skolan blir varnad för att prata med henne. Detta är, enligt rektor och lärare, inte mobbing. "Jag anser att hon är utanför. Men i dagsläget förekommer ingen mobbning. Den har vi kommit tillrätta med." De fem veckor i helvetet som Aftonbladet skriver om, då det enligt rektorn alltså inte förekommit mobbing, vill hon inte kommentera.

Det har ju kommit hotbrev. Rektorns svar: "Hotbreven har inte kommit i skolan. När det sker kriminella handlingar i familjens privata post har vi inget ansvar." I ett av breven står det att "Lärarna tror ändå mer på oss". Det tycks mobbarna onekligen ha rätt i.

Går det att se sådan ondska i ögonen och inte känna hat? Går det att höra denna de banala vidrigheternas hantlangare utan att hoppas på åtal om medhjälp till misshandel, medhjälp till människokränkning?

I Expressen i dag kan vi läsa om en 14-årig flicka som mobbats in i allvarliga psykoser och som tagit sitt liv på ett behandlingshem som tycks ha fortsatt att kränka henne. Hon vägrades tidigare att byta skola för att komma från mobbarna.

Jag vet att hatet inte hjälper. Det äter upp mig inifrån när jag släpper fram det. Men inför detta kallsinne mot de mest utsatta kan jag nästan inte låta bli. Hjälplösheten är total. Förmodligen kan varken lägervaktsrektorn eller behandlingshemsdilettanterna ställas till svars. Det enda man kan hoppas på är att de sover förfärligt illa om nätterna. Men om man ska döma av dagens artiklar vore det nog att hoppas för mycket.

Stekare=queer?

Läs Donnies insiktsfulla utläggning om queerpotentialen i bratskulturen.

Varning!

Det såg så fint ut på tallriken. Toscansk minimalism typ. Trinda korvar med 96 procent kött med vackra ränder från grillpannan, kanske det här årets sista fina tomater med det sista av getfetaosten från Bondens marknad, stor grön sallad på lite blandade blad. En fantastiskt god grovkornig fransk senap bredvid. Vi högg in. Åt lite. Pausade. Åt en liten bit till. "Eh", sa jag "är det inte lite väl salt?" Han såg på mig och nickade tveksamt. "Jo, rätt så." Jag tog en till tugga, insåg att om man formligen dränkte korvbiten i senap smakade det okej. Fast fortfarande sämre än om man ätit bara senap med sked. Halvvägs in i den ena lilla korvrackaren gav jag upp. "Det här är faktiskt äckligt." Jo. Han höll med. Vansinnessältan växte i munnen.

Vi såg på våra tallrikar. Det som inleddes som minimalism blev nu bara plain minimalt. En lördagsmiddag bestående av, allt sammanräknat, grönsallad, fyra tomater och några flisor supergod fetaost? Magen knorrade. Hans också. Vi blev surare och surare. "Det finns ett ägg i kylen som jag kan pochera" sa jag trevande. "Ett?" frågade han. Jo, ett. "Och det finns mer vin" tillade han. Vi kastade den förfärligt genomsalta korven. Åt under ökande muntration upp våra grönsaker. "Man kanske kan se det som en diet", föreslog han. Vi funderade på om någon restaurang i närheten hade öppet kök fortfarande. Detta är vådan med så kontinentala middagsvanor att man upptäcker matens oätlighet först efter tio. Som sagt, det fanns mer vin.

Se detta som en varning. Köp inte den italienska salsiccia som utbjuds i NK:s mataffär i källaren. Särskilt inte om kylskåpet i övrigt är tomt på rimliga andrahandsalternativ. För den går faktiskt inte att äta alls.

Linna

Linna skriver bra i dag. Man kan vilja ha någon form av statliga bidrag till de sköna konsterna och ändå reagera mot att författarfondens pengar till nästan två tredjedelar går till medelålders män, t ex.

Två bröd och fem fiskar

Jag började i torsdags och matade surdegen. Jo, jag har alltså surdeg i kylen. En rågsur och en vetesur. De heter ingenting. (Jag hittar inte Henrik Franckes brödblogg där han bl a berättar att han kallar sin vetesur och rågsur för morsan repektive farsan, så jag länkar till hans lilla brödbok i stället.)

I torsdags kväll (torsdags natt för att vara exakt) satte jag Johans ljusa surdegsdeg. Fredag förmiddag följde jag receptet fram till steg 5. Därefter lät jag (delvis av misstag faktiskt, jag hade läst fel i Gittos kändisrecept ) degen stå i 6,5 timmar och formade alltså ingen limpa. Efter 6 timmar satte jag in en gjutjärnsgryta i 225 grader och ytterligare 30 minuter senare välte jag försiktigt ner degen i den. Man behöver inte olja grytan. På med locket och in i ugnen i 25 minuter. Därefter av med locket och in i 15-20 minuter till.

Och resultatet sen. Jag är stum av förtjusning. Detta är det vackraste surdegsbröd jag gjort. Titta bara på brödporerna! Bröd i gryta är alltså svaret för alla oss som inte har proffsig ångugn. Jag är Margit innerligt tacksam över tipset.

Som antyds emellanåt är livet oförskämt snällt mot mig just nu. Medan brödet var i ugnen låg jag alltså i badkaret med ett glas Rotari rosé. Därefter avnjöts den bulliga guldiga skönheten rostad i skivor till Rossinis forellrom med hackad rödlök och crème fraiche samt till varmrätt en röra gjord på köttet från en krabba, hemrörd majonnäs, en sked dijonsenap, lite rivet citronskal, en halv stjälk finhackad selleri + selleriblad + några stänk vardera av worchestersauce och tabasco. En sådan fredagskväll är ett litet mirakel helt i sig själv. Jag hoppas att någon känner min oändliga tacksamhet.

Mördande nördar

Att nördar ibland är mördare behöver man inte kunna stava till Columbine High för att begripa. Inte heller är det någon nyhet att populärkulturens psykopater regelbundet understryker sin ondska genom att lyssna på Bach eller Beethoven eller vad som helst som är mer än 150 år gammalt och inte kan klassas som reklamradiorock.

Den intellektuella ondskan är helt enkelt en kliché i sin egen rätt, och då syftar jag inte på de människor som tänker djupa intressanta tankar och skriver hyllningspekoral till valfritt vald tyrann under en och samma arbetsdag.

I går kväll gick jag inte på invigningsfesten för Stockholms Filmfestival utan stannade som den patetiskt soffbundna person jag tycks ha förvandlats till hemma och såg Sin City på teve. Jag har faktiskt inte sett den tidigare. I min roman finns en scen där huvudpersonen missar att få tag på en biljett till just Sin City för att en man i ylleknickers och knästrumpor tränger sig i biljettkassan på Grand, men det är huvudsakligen fiktion. Däremot missade jag den alltså på bio.

Den var rätt bra förstås, snyggt våld, snygga skuggor, snygga pinuppbrudar med snygga vapen. I den femtiotaliga noir-miljön sticker dock en detalj ut. Inte bara är den allra mest ofattbart onde av de onda skurkarna den enda som i någon enda scen läser en bok, han ser dessutom ut som vore han avritad från ett Pet Shop Boys-omslag. Om jag var Chris Lowe skulle jag rynka ögonbrynen. Det är synthare mot rockers med extra splatter, killarna med brylkräm må älska och slå ihjäl med samma muntra aggressivitet, men Lowe-lookaliken äter upp kvinnor bit för bit medan de fortfarande lever och hänger till sist upp deras uppstoppade huvuden på väggen. Det får nog betraktas som värre.

Jag vet inte vad det här betyder. Men det vore onekligen intressant om vi i nästa stora Hollywood-skräckis hör den glada inledningsslingan till Was it worth it? när kameran stryker sig fram till den glasögonprydde galning vi alla vet att vi måste akta oss för.

Hurra! Hurra! Hurra!

Fick nyss glatt mess om den här förtjusande nyheten. Inbjöds att fira på stan. Jag är patetisk och stannar hemma under täcket. Men glad är jag likafullt. Å, vad roligt att ge ut hos rare Richard Herold och roliga Atlas. Att firma Leffler/Alvemark dessutom är sådana jävlar på förhandling, precis som jag skrev om tidigare, att det ryktas om att vi ska få pengar gör allting ännu bättre.

Hurra! Hurra!

Nakenchock!

Nyss var det någon som kom hit på att googla "isobel naken". Not exactly, no. Inte här i alla fall. Jag har lite svårt att ta in att någon kanske verkligen skulle vara ute efter nakenbilder på just mig. Sannolikt handlar det väl om Izzie Stevens eller nån annan kändare namne, men för dem som eventuellt undrar kan jag berätta att det mig veterligen inte finns några franska kort på mig alls i svang på internet.

Apropå nakenhet bör ni läsa debatten om Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister i DN. Kajsa Ekis Ekman inledde med en debattartikel (är det förresten inte rätt ovanligt att ha ett debattinlägg i stället för en recension om en nyutkommen bok? Visst kan skillnaderna tyckas små, men DN har valt att rubricera Ekmans text som just debatt. Jag förstår inte riktigt vad de vill säga med det.) Östergren svarade i dag och DN erbjuder dessutom ett utdrag ur boken.

Dilsa Demirbag-Sten recenserade förresten boken i Expressen.

Leva i Orupa

I dag kommer Orups första skiva på sex år ut och plötsligt tycks någon ha svingat ett trollspö och den där Orup-vurmen man nyss hånades för är inne. Jätteinne. I somras upptäckte Natalia och jag på en badlunch att vi delade förtjusningen i denne fårat medelålders stockholmare. Till redaktör Slätts alltmer rynkade panna envisades vi med att tillsammans sjunga hela Jag blir hellre jagad av vargar på vägen upp till tidningen. När vi glatt fortsatte med "du kan ta min lamborghini" suckade han ljudligt. Han fattar bara inte. Anna Hellsten däremot, som ju fattar det här liksom allt annat som har med toner och sånt att göra, har en gång fått spontant tips av Orup om en bra abortklinik.

PS. Jag har inte hört nya plattan, men Natalia hävdar att den är jättebra. Jag litar på henne.

PS 2. Hösten 1989 var jag på en konsert med Orup i Ludvika ishall. Det var ett Rock Mot Rus-arrangemang. Jag var 13 och jag och min kompis Linda hade ägnat timmar åt att tupera vårt hempermanentade hår och måla oss med clearasilstift och svarta kajalpennor från Isadora. Han hade cowboy-hatt.

Kärlek, mat och folköl

Via älsklings-Lisa hittade jag till Margit, som har en blogg som heter "Kärlek, mat och folköl". Man kan inte motstå en sådan titel. Inte heller den underbara vinjettbilden.

Så här smart skriver hon om manliga materialonanister i köket: "Kanske är det inbillning, men jag tycker mig se ett mönster: så fort män ger sig in i ett kvinnoområde (let's face it, kvinnor är de som stått för brödbakandet historiskt sett) går det troll i hela grejen. Helt plötsligt ligger fokus mindre på resultatet och mer på tekniken och allt blir millimetermätning och ingrediensonani."

Gala! Gala!

I dag har vi förresten vår helt egen fotbollsgala på Tre Hörnor Straff, där vi bland annat delar ut Den gyllene badtofflan till "den som under året bäst har personifierat traditionella svenska fotbollsideal som att skava häl, jobba hårt för laget och i största allmänhet veta sin plats inom 4-4-2-uppställningen" och pris till Mr Exclusive in sports till "den inom svensk fotbollsmedia som utmärkt sig genom att utmärka sig".

Kom och köp konserverad gröt

De använder ett citat från min recension som säljtext för Joan Didion i Arenas nyhetsbrev! Det är roligt. Boken är ju vanvettigt bra och jag blev nöjd med min egen text också. Jag rekommenderade den dock som årets julklapp på Expressen förra året, så det kanske blir konstigt om jag gör det med den svenska utgåvan också. Men alla borde läsa den.

Andra som använt citat från mig som reklam: Offside, Tjuvlyssnat, Bon och Arena. Det är något med makten, och i den här sortens fall känner jag mig helt bekväm med den faktiskt, som gör dylik återanvändning av ens texter extra egosmekande.

Andra bra saker: Manushelvetet är nästan helt klart. Firma Leffler/Alvemark är visst ena jävlar på förhandlingar. Ben Harper gör dagens låt. Eller förresten hela höstens låt.

Dåliga saker: Manushelvetet är bara nästan klart. Det är mörkt som i graven. Jag vill helst bara dricka massor av sprit och titta på halvdåliga teveserier. Och det kan jag inte riktigt.

Supersupersuperfashion

"Du vet att jag aldrig har varit på Sturecompaniet", sa jag till K när vi promenerade ditåt från tunnelbaneuppgången. "Jag har faktiskt varit där en gång", kontrade hon. Utanför ingången till SEB på Stureplan var det också en kö och uppspända band och uppklädda människor. Ett ögonblick blev jag förvirrad nog att tro att det var dit vi skulle in. Men nej. Väl framme hamnade vi efter Carolina Gynning i blank beige snäv klänning och pälsstola. Någon ville ta bilder på henne. Inte på oss.

"Ni finns inte på listan." Dörrvakten därinne var orubblig. Jag försökte bokstavera. "Men jag har fått en inbjudan." "Men är ni säkra på att ni ska hit?" Eh, det var vi inte. Det visade sig att vi hade gått till fel rep och fel bredaxlad vakt i lite för tajt svart kostym. På rätt ställe fanns vi på listan och serverades rosa Pommery. Det är sånt som gör en flickas torsdagskväll, det säger jag. Dessutom fantastiskt goda kanapéer som jag och K var de enda som utsvultet kastade oss över. "Stureplanstjejer äter nog inte" sa jag. Vi såg oss omkring. Just det verkade uppenbart.

Vi kände inte igen någon utom Gynning. Jag är i och för sig erkänt dålig på kändisar, men någon borde man kanske veta vem det var? Vi spanade runt i lokalen, för dagen prydd med champagnefärgade heliumballonger i taket. Eller rättare sagt, kanske är ballongerna alltid där. Fint var det i alla fall. "Jag tror att det där är en kompis till Manne" sa jag och pekade ofint. Minns tyvärr ej namnet, men har för mig att han jobbar på MTV. Kändisfaktorn dittills: väldigt låg. K:s syrra hade varit väldigt besviken. Knappt hörbar musik dessutom. Folk minglade. Jag tyckte att jag kanske kände igen en modelltjej. Oerhört vacker.

"Ah, här är tidningen", sa K, "vi måste se om du kom före Kleenis." Alas, nej. Tyvärr lyckades jag inte få med mig det blanka magasinet hem, men Björn ståtade in på en plats kring 40-strecket. Jag kom först som nummer 60. Dock en bra bit före både Elin Alvemark, Erik Zsiga och Gustav Gelin. Vi blev förstås alla brädade av Peter "Doe Eyes" Wolodarski. Om jag inte minns fel ansåg å andra sidan Elle för något nummer sen att han var Sveriges 7:e sexigaste man. Det finns faktiskt kvinnor som gillar kombinationen rådjursögon, intellekt och lite för stora button-down-kragar.

"Jag är nöjd med min placering" sa jag allvarligt till nämnda direktör Alvemark som dök upp efter en stund. "Tillräckligt hög för att antyda att man inte var ren utfyllnad, men tillräckligt låg för att man ska kunna obekymrat fortsätta se det som en bisarr kuriositet."

Å andra sidan, helt ärligt, den där listan var inget vidare. Vi gick självklart igenom den för att mentalt kryssa för vilka vi möjligen skulle kunna tänka oss könsumgänge med. K hittade en. Jag är lite mindre kräsen. Nu kände vi visserligen bara till knappt hälften av namnen, men man hittar fler heta killar en helt vanlig matcheftermiddag i klacken. Jag menar, Magnus Härenstam? Daniel Nyhlén? Jag har visserligen sagt att jag i ett nödläge skulle kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men som "mest åtråvärd singel" känns han onekligen som ett brutalt nerköp.

Strukturerna var tydliga där som överallt annars. Män kvalade in primärt på karriär och karaktär, kvinnor på bröst och ben. Det gör min närvaro intressant. För Stureplanarna kan rimligen inte veta hur jag ser ut särskilt väl. Pytteliten bloggbild, tecknad byline i Expressen. Jag torde alltså anses åtråvärd på grundval av min hjärna och penna snarare än mina eventuellt välplacerade fettdepåer. Det glädjer mig faktiskt en smula.

Efter att ha länsat kanapébordet var det egentligen dags för middag. Vi gick ut och rökte. "Vi går till Riche i stället", sa Elin. "Så att man kan vara sig själv igen." Uttalandet rymmer oceaner av insikt om Stockholms uteliv. Stureplan är inte bara Stureplan.

Hotter than hot

Jag frågade K om hon ville följa med mig på den där festen på torsdag, för mig och de 100 andra Stureplans-sniglarna. Det ville hon förstås. Sedan berättade hon oförsiktigt nog om det hela för sin lillasyster, som blev grön av avund och jättearg på mig för att jag inte frågat henne i stället. Hon är 12. Jag inser att jag borde ha tänkt på det.

Ps. Elin Alvemark och Björn af Kleen är förresten också bland de hundra. De är förstås asheta båda två.

Ps2. På fredag ska jag ta pressbilder åt förlaget. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Det är dock roligare att fundera över än att rätta klart sista manusversionen. Min ytlighet har inga gränser.

Småländsk terrorcell sprängd i natt

Tre Hörnor Straff har hela listan.

Svar från Birro

Och i dag svarar Marcus Birro mig.

Tjejer på Stureplan

Jag hade precis kommit in efter en löptur i snöyran. Jag vet, präktigheten står även mig upp till halsen, men vad gör man inte för endorfinerna och de fåfänga förhoppningarna om en något slankare ligne. Det var förresten roligt att springa i snön. Jag såg för första gången i höst barn som såg ut som pyttesmå michelin-gubbar och svanarna låg sorgset snötäckta i Karlbergskanalen. Allsångsindie i hörlurarna. Mössa över öronen.

Så störtade jag in i hallen, flämtande som en Sankt Bernadshund. När jag böjde mig ner för att snöra av skorna såg jag kuvertet. Kvadratiskt, fint papper. Å, är det någon som ska gifta sig, tänkte jag, och tog upp det. Så vackert med vinterröllop. Men, nej. Det var från Alex Schulman. Och om han eventuellt ska gifta sig kommer jag förmodligen inte bli bjuden.

I stället ville han meddela att jag utsetts till en av Stureplans 100 hetaste singlar. Jag stirrade på pappret. Var det här ett skämt? Stureplan. Singel. Het. Jag. Här behövs en Brasse Brännström som avgör vilken som ska bort. Kanske en, kanske alla. Missuppfatta mig inte. Det här är ingen patetisk "nej, men inte är väl jag snygg"-litania. Jag upplever bara inte mig själv som så, eh, Stureplansk.

För är inte stureplansbrudar såna blonda tjejer som gick i skolan med prinsessan Madeleine, går på juristlinjen, lever på vitt vin, efedrin och cigaretter och låter pappa betala Mulberry-räkningarna? Jag dricker öl ur flaskan, har säsongskort i Djurgårdsklacken, äter helst blodigt kött och oxmärg, har rätt omfångsrik rumpa och betalar för det mesta allting själv med min skrala kulturskribentfrilansinkomst.

Jag tror kort sagt att Schulman fått något om bakfoten. Med detta sagt kommer jag kanske ändå gå till kalaset jag inbjudits till för att träffa resten av den utvalda skaran. Det kan ju trots allt hända att det finns någon annan där som är lika lite superfashion et exclusif som jag själv. Och man får gratis Pommery. Om de har Wintertime kanske jag rent av konverterar till stureplanismen i en timme eller så.

Dagens andra bisarra nattlivsrelaterade incident kom någon timme senare. Det ringde på mobilen. "Isobel", svarade jag. "Hej, det är NN, från Stockholm City." Jaha. Han skulle skriva en artikel om Stockholms klubbliv och åldrande. Han kallade mig klubbveteran. "Va?" sa jag. "Jo, jag tänkte att du kunde säga något om hur det är att fortsätta gå ut trots att man är äldre, särskilt som tjej."

Jag visste inte om jag skulle skratta eller, ja, skratta. "Men jag går ju nästan aldrig ut", sa jag "Och jag har inte gjort det tidigare heller." Om man inte räknar att dricka öl på sunkställen eller eftermiddagsbubbel i hotellbarer, alltså. Dessutom är jag väl inte så gammal? Jag höll på att berätta att jag blev tillfrågad om leg på Carmen av alla ställen i förra veckan, men tänkte att det blev lite för defensivt och utseendefixerat. "Nähä" sa han besviket. Han frågade om några andra namn. Jag nämnde några personer över 23 som jag vet går ut. Vi lade på.

På en och samma dag har jag alltså setts som het stureplanssingel och heroisk medelålders gränsöverskridare alt. tragisk has-been i klubbsvängen som inte fattar när det är dags att lägga av. Och detta om en person som mest är hemma och lagar grytor, läser böcker och lyssnar på country. Jag är inte helt övertygad.

Svar till Birro

I dag har jag ett svar till Marcus Birro i tidningen.

Horor, bloggar och Arena

Jag upptäckte precis att alla de förtjusande människorna på Arena har börjat blogga, Magnus Linton (från sydamerika), Per Wirtén (som jag inte känner och alltså egentligen inte ärligt kan kalla förtjusande), Karolina Ramqvist och förlaget med Richard Herold i spetsen.

Strax ska jag dessutom gå till Arenas seminarium om varför vänstern hatar horor så mycket. Petra Östergren, Ulrika Dahl och Karolina kommer prata, Katrine Kielos har tyvärr fått förhinder.

Mer television

I ikväll kl 18 går reprisen av Hörstadius från i går på TV8. Jag och Stephan Mendel-Enk diskuterar fotbollsåret, våld och maskulinitet.

Tusen och ett märgben

Oxmärg kokt i vin i 6 timmar och därefter bredd på surdegsbröd. Jag säger det igen. Oxmärg kokt i vin i 6 timmar och därefter bredd på surdegsbröd. Jag vet inte om det över huvud taget är möjligt att komma till en högre kulinarisk nivå än så. Jag vet att jag är banal. Inga Blumenthalska vitpeppargeléer med ostronskum för min del. Bara kött som tillagas på låg värme så lång tid att det faller sönder och riktigt bröd som jäst i mer än ett dygn. Tid är uppenbarligen den viktigaste komponenten i min lyckligaste matlagning. Det, och märg då.

I fredags påbörjade jag Johans surdegsbröd innan jag gav mig iväg ut i natten (eftersom vissa blir griniga när det här blir en stockholmsk nattlivsblogg hänvisar jag till Gustav, som fyllde år, Margret, som spelade skivor, och redaktör Slätt, som mest var sitt vanliga förtjusande jag. Förresten kommer jag nog inte kunna hålla mig från att publicera bilder senare ändå.) Jag var trött och åkte hem redan vid tretiden och kunde därför påbörja grytprojektet pigg och glad redan vid ett i går.

Peppargryta med märg
2,5 kg märgpipa (en knapp decimeter tjock skiva inklusive märgbenet)
Två vitlökar, hela skalade klyftor.
3 msk nyligen grovkrossad svartpeppar
1 morot
1 stjälk selleri
1 gul lök
1 flaska rödvin
1 liten knippa färsk rosmarin
4 lagerblad
Salt
Ev muscovadosocker

Sätt på ugnen på 150 grader. Skiva upp köttet i ca 1 cm tjocka skivor. Skär hjälpligt runt märgbenet. Hacka morot, lök och selleri fint. Tag din största gryta och lägg i benet. Lägg därefter kött runt om i ett lager så att det täcker botten. Strö över vitlöksklyftor, grönsakshack, peppar och salt. Lägg på ett lagerblad och ett par kvistar rosmarin. Fortsätt med ett lager till, och ett lager till tills allt är i grytan. Häll på vinet. Häll på vatten om det behövs, köttet ska precis täckas. Koka upp grytan på spisen, lägg på ett lock och sätt in i ugnen. Låt stå i minst 5,5 timmar. (Man kan enligt förlagan i Jamie Olivers Italien-bok göra den över natten på 140 grader också, i 8 timmar eller mer). Ta ut grytan ur ugnen. Fetta av den, det går lätt att bara skeda av fettet som ligger i ett skikt ovanpå. Låt koka utan lock uppe på spisen en halvtimme eller så för att koka ihop lite. Smaka. Jag behövde balansera den med ca 1 msk muscovadosocker, men jag kan ha haft i ett lite för surt rödvin. Ät med riktigt bröd, i mitt fall, dvs brödnördens, ett surdegsbröd på Manitobamjöl.

Om ni sedan har verklig tur inhandlade ni för fem år sen en 1996 års flaska Mille e una notte på en semester på Sicilien. Jag erkänner, jag köpte den delvis på namnet. Hur kan man motstå ett så romantiskt skimmer? Tusenochennatt-viner växer knappt ens på vinstockar, de finns bara i sagorna. Utom den här då, den finns till och med i Systembolagets beställningssortiment.

Jag vet, den är asdyr, men jag kan knappt beskriva hur god den var. Det här är ett vin som är som en italiensk gentleman i övre medelåldern, gråsprängt lockigt hår, dyr tweedkavaj. Outtalat macho, men med italienska mått mätt ändå modern och progressiv till sinnet. Röstar till vänster, men inte extremt. Det gjorde han däremot när han var ung. Han bor i Rom eller kanske Bologna, är förtjust i god mat och spirituella diskussioner, älskar sin fru och sina barn, men flirtar emellanåt civiliserat med sådana vackra kvinnor som i franska filmer brukar spelas av Emmanuelle Béart. Han är förstås en mörk oktoberkväll fullkomligt oemotståndlig.

Know when to fold'em

Jag ska aldrig skriva om parfym mer i mitt liv. För det är omöjligt att nå upp till Chandler Burrs nivå, det är omöjligt att ens aspirera, omöjligt att föreställa sig att något man kan tänka, formulera, karva fram kan bli lika spirituellt, lika exakt, lika sagoskimrande synestesiskt. Eller förresten, jag kommer sannolikt inte kunna hålla mig. Men varje ord kommer vara indränkt i insikten om den totala underlägsenhetens ödmjukhet. Är det inte i grunden fantastiskt att känna så?

Ibland blir jag särskilt stolt över min tidning

"Det är nämligen inte knarket i sig som skapar missbruk. Att det tunga missbruket ökar exlosionsartat bland invandrare beror inte på att knark finns i Sverige. Det beror på fattigdom och brist på livsmöjligheter. Vill man kriga mot knarket måste man rikta vapnen mot de sociala orättvisorna. Om det vi i dag kallar knark inte fanns, skulle missbrukarna hitta andra utlopp för sin självdestruktion."

Inte bara för att vi är kvinnor

Dolly kommer till Stockholm! Det går knappt att begripa. Dolly gör, för första gången sedan 70-talet, en Europaturné och den 16 mars kommer hon till Globen. Frågan om jag kommer vara där kan bevaras med den där Dolly-vitsen om hur man sover när man har stora tuttar men också med det distinkta svar K skickade på min fråga om hon skulle med: "Ja!"

Ibland känner jag att mänskligheten kan delas upp i dem som förstår Dollys storhet och dem som inte gör det. Förstår man hennes musikaliska geni, hennes kamp mot strukturerna, hennes sprudlande intelligens, eller gör man det inte. Okej, om man inte gillar country (vilket å andra sidan också är klart tveksamt) men de som börjar fnittra, de som drar bröst- och blondinvitsar, de som börjar prata om Dollyland (och inte ser charmen) de är faktiskt hopplöst förtappade. För mig är Dolly en feministisk symbol bortom klassföraktet, bortom den vidriga uppdelningen av kvinnor i bra och dåliga, på en gång inne i och upplösande patriarkatets bojor. Och så sjunger hon som en ängel.

Det var förresten när K skrev det här som jag blev ohjälpligt hopplöst kär. Aldrig tidigare hade jag hört någon annan än jag själv säga den här sortens saker, aldrig hade någon annan använt mina älsklingscitat, aldrig hade någon annan uttryckt samma vrede mot naturligheten.

Vi gillar den här låten också båda två. Inte bara för att vi är kvinnor.