Fina flickor och fula

Jag vet inte vad det är med oss Expressen-brudar som får andra att se så rött, så ofta och på så underliga grunder. Eller rättare sagt. Det vet jag ju visst.

Det finns en kultur på Expressen som jag aldrig mött någon annanstans som säger att vi får ta plats. PM plockade in Linna som ledarkolumnist direkt från Bleck och sa att hon fick skriva vad hon ville. Linda Skugges karriär på tidningen från den radikala 19-åringen till dagens på sitt sätt lika radikala moderattant är väl dokumenterad. Ann-Charlotte Marteus slog igenom som oberoende obekväm sanningssägare om äldrevården, fångades upp av Maria Schottenius och vandrade vidare till ledarsidan. När Natalia dök upp som stilistiskt egensinnig konstkritiker och sedan fick alltmer utrymme blev jag inte det minsta förvånad. Inte heller när Liza Marklund bytte till vår sida. Hon passar ju så mycket bättre hos oss.

Det betyder förstås inte att just Expressen är fritt från patriarkatets bojor. Herregud, kvällstidningar är extremt maskulint kodade världar och att välartikulerade kvinnor får så mycket plats beror huvudsakligen på att det säljer tidningar. Men det borde det ju göra på andra ställen också. Och där finns ändå inte lika många, lika tongivande kvinnor.

Jag är fortfarande missnöjd med skribenternas könsfördelningen på kultursidan, men om man jämför så känns den något sånär okej. Enligt en ny doktorsavhandling når sidan som bäst till 50-50. På Aftonbladet Kultur får kvinnorna nöja sig med futtiga 17 procent. På DN kommer de upp i en tredjedel. Ledarsidorna har liknande siffror. På Expressens ledarsida jobbar två kvinnor och två män, på DN är siffrorna 5-2, i manlig favör förstås.

Jag säger inte att sådana siffror betyder allt, men man kan ha det i bakhuvudet när man läser Hanne Kjöllers lilla utskåpning av Expressen-brudarna i dag. Formellt handlar texten om Neo. Och visst hade det varit bra om Jan Söderqvist hade talat med lite fler kvinnor. Mer av modernt feministiskt tänkande skulle ju inte heller direkt skada i publikationen. På den punkten är jag emellertid numera så luttrad att jag mest känner mig tacksam över att varken Elise Claesson eller Thomas Idergard profilerats som jämställdhetsansvariga i den nya borgerligheten.

Men att vifta undan Natalia som en bimbo med Aspergers är inte särskilt charmigt det heller. Dels för att det visar på betydande brister i Kjöllers omvärldsbevakning. Hon kan inte ha läst särskilt många av Natalias texter om hon helt missat det grundläggande, om än icke partipolitiskt strömlinjeformade, budskapet. Men framförallt för att det i sig själv är ett så sorgligt exempel på de misogyna strukturerna. Fina flickor förväntas ta på sig ansvaret att fula ut de dåliga. Det är inget som männen vill smutsa ner sina händer med.

I den kvinnliga lojalitetens namn vill jag gärna säga att jag i vanliga fall verkligen gillar Hanne. Långt bättre än sina manliga kollegor förmår hon ge slagkraftiga ord åt viktiga tankar. Det finns kvällstidningstakter i henne än, skulle man kunna säga. kanske är det just därför det är extra viktigt för henne att dra upp gränserna mot det fula och låga. Kanske är det just därför som jag blir så ledsen.

So fucking easy

Via statcountern hittade jag en brud som säger att jag är smart och snygg. Jag är ju inte den som undanhåller er sådana insikter (eller henne en länk för den delen, vilket hon tycks be om). Ha. Jag är så galet lättflirtad. Hela mitt liv handlar om att behaga.

Just därför blir jag förstås lite ledsen av att Emil tycker att det här är "en riktigt hemsk medieblogg". När ska jag äntligen växa ur mitt begär att tillfredställa alla, att tyckas om av alla? Det är förstås det snällheten handlar om. En manipulativ teknik att få er att gilla mig. Som Staffan skrev för några dagar sedan är snällhet ett maktmedel. Få kan motstå det genuina goda hjärtat. Det är exakt det som är poängen.

PS. I dag är det den sjuttonde januari. Det hade kunnat göra det här till en verkligt hemsk blogg på ett annat sätt än det jag gissar att Emil menar. Men det sker inte. Ett år har gått. Om ni hade frågat mig för bara en månad sedan hade jag förmodligen gissat på sprit och tabletter som enda vägen ur den här hjärtskärande bemärkelsedagen. Något har hänt. Jag kan inte ta på det än och vågar inte lita på dess beständighet, men hur slitet det än kan verka så är det som ett nytt år nu.

I torsdags höll jag i den första bebisen sedan Stella dog och det kändes inte ens sorgligt. Jag grät inte ens på det duniga lilla huvudet. Jag kände hans ansikte mot huden i min urringning och det gjorde inte ont. Jag måste tro att det betyder något. Jag tror att det betyder något. Jag tror att jag kommer att klara mig. Ni förstår inte vilket stort steg det är.

Rymd-Harry och DN-mässigheten

Jag hade skrivit något rätt långt om kvällstidningar och fint och fult och alla väldigt seriösa män som från DN Debatt envetet arbetar med att placera det fula så långt från sig själva som möjligt. Men sen blev jag sjuk och så blev det inte klart. När folk drömmer sig tillbaka för slentrianmässigt brukar jag dock påpeka att när Bo Strömstedt var chefredaktör på Expressen skrev tidningen rutinmässigt om våldtäktsoffers underkläder. En hel del har faktiskt blivit bättre också.

Och storebror DN:s irritation över det lättsinniga busfröet till lillasyrra har ju några år på nacken.

I dag i essän i DN Kultur skriver Johannes Pauli om sökandet efter verkligheten bakom dikten. Tyvärr hittar jag inte texten på nätet, men han talar om mottagandet av Harry Martinssons Aniara 1956: "Expressen kallade poeten för 'Rymd-Harry', gjorde ett heluppslag med en ritning över rymdskeppet och presenterade 'bokens egna fakta om rymdskeppet'". Olof Lagercrantz lär ha blivit vansinnig och kallade enligt Pauli uppslaget "i sin groteska konkretion ett slag i diktarens ansikte".

Jag säger bara "Rymd-Harry". Klockrent.

I samma härad har för övrigt också Maja Aase en måttligt meningsfull intervju med Otto Sjöberg i Journalisten. Jag gillade Aase på kulturradion. Men Journalisten var rätt kass innan MArtin Jönsson kom dit. Hoppas att det inte går som det här första numret antyder och den sjunker ner i det ointressantas våtmarker igen.

Love at first site (2)

Darling Johan Hilton har startat en ny blogg ihop med Anna Hellgren som är kulturredaktör på Arbetaren och Martin Olsson som är sportjournalist på Värmlands folkblad. Johans första inlägg är så bra att de svingar sig in på älsklingslistan på första försöket.

"Äh. Inte fan skriver du bättre än vad jag gör."

Den texten, utan rubrik eller underskrift, fick jag i dag i ett mail från en Henrik Rydström. Först förstod jag ingenting, sedan insåg jag att han förmodligen syftade på det här.

Om det verkligen är Henrik Rydström som skrivit mailet måste detta vara ett av mitt livs hittills roligaste läsarbrev. Även om det är ohyfsat att inte underteckna.

Jag vidhåller dock att jag är den bättre skribenten. Vem som är den bättre fotbollsspelaren är än mer uppenbart.

Och så Linna

Dessutom har Linna skaffat en ny blogg som är mycket bättre än den gamla. Och jag gillade ändå den också. Den här ger mer.

Det här med länkar

Jag vet inte hur man ska göra med sina länkar. Jag har ju förstått, inte minst från Mediemagasinet, att länkar här i verkstan skapar rätt mycket trafik för enskilda bloggar. Det blir de väl antingen glada eller sura över, beroende på vilken inställning de har till sitt bloggande. Eller också berättar de om det i teve som en mediepolitisk story. Det är nog rätt ovanligt.

Men jag vet inte hur jag ska hantera länklistan längre. Hittills har jag gjort regelbundna utrensningar av bloggar som jag inte läser längre eller som inte uppdaterat på länge. Faktiskt huvudsakligen av den banala anledningen att länklistan annars skulle bli alltför lång och ohanterlig. Men jag vet inte om jag vill det längre. Det är roligaste vore ju om man kunde ha kvar alla bloggar man gillar och det ändå gick att hitta någorlunda i listan. Kanske borde jag införa underrubriker. Det är svårt.

Jag har i alla fall lagt till ett gäng nya de senaste dagarna. Rodeo-bloggen är hittills extremt lovande (även om jag verkligen ändå vill att Martin Gelin och Björn ska starta en broderblogg till Fountain) På Politruck bloggar både min vän Johannes och Bo Lundgren. Life is grander bloggar om litteratur och annat. Än så länge låter jag alla gamla vara kvar.

Le bleu et le noir

I torsdags hade alltså magasinet Neo sin releasefest. Jag var där. Jag skriver också i första numret, även om texten känns snöpligt avhuggen efter redaktörens brutalkortning. Nu har jag till och med läst huvuddelen av själva tidningen.

Innan jag går in på den måste jag ändå reflektera en smula över det här med attribut. När exempelvis jag eller Peter Wennblad skriver om kaffesorter, brunsprit och tweedkavajer hänger vi visst ut hela röda fanor framför ögonen på den vanliga kultursidessvängen. Ytligt trams, uppenbarligen. Det spelar liksom ingen roll vad man skriver om i andra sammanhang eller med vilken i alla fall försökt lättsamhet den klassiska bourgeoisiens yttre kännetecken används för att beskriva upplevda trender eller egna värderingar. Det är helt enkelt förkastligt att över huvud taget fjompa sig med tygkvaliteter eller materiell livsglädje.

Tanken på både ock, att någon kan tala entusiastiskt om både yta och djup, om både ögonskuggor och Thomas Mann är uppenbarligen så svårfångat och närmast omoraliskt att det inte går att ta in. Då är det enklare att skrika om samma krämare nu som alltid och sätta händerna för öronen och vråla bingo när de så omsorgsfult fastspikade etiketterna bara inte vill sitta kvar. För det trista för etiketterarna är ju att de själva rimligen måste vara medvetna om att de har fel. Malte har sannolikt läst en del av det jag skrivit om samtidens längtan efter dygder eller för all del bara en eller annan bokrekommendation. Han borde veta att varken jag eller Peter är enkom ytliga idioter. Ändå låtsas han som det.

Parentetiskt var det förstås samma rädsla inför gränslösheten som låg bakom de där schyssta snubbarna på Errata som slog fast att jag behövde ett rejält skjut för att jag nändes prata om manliga författares utseende. Sådana klassiska misogyna förminskningstrick berörde emellertid hr Persson långt mindre än min provocerande tweedfetisch. Nåja. Jag blev inte särskilt ledsen då heller.

Ändå är det spännande att läsa Andres recension av Neo med just detta i bakhuvudet. Kom ihåg: det är ytligt och krämaraktigt att tala om attribut och detaljer. Så varför avfärdar Andres i så fall tidningen med den huvudsakliga invändningen att VD bär fluga? Trots medgivandet att den innehåller "ypperlig läsning".

Nu är ju inte jag den som dömer ut användandet av attribut som fjams. När man försöker beskriva och fånga en känsla eller en vag uppfattning är det oftast de små konkreta materiella detaljerna som lättast eller rent av bäst gör jobbet. Det är i den lilla konkretionen man ser helheten. Framförallt är det i den lilla konkretionen som man kan få andra att se helheten. Den där eländiga cappuccinon skulle inte ha blivit en sådan snackis om inte så många faktiskt hade begripit vad den, i all sin ytliga copyfuttighet, handlade om. Att Andres reagerar mot Nicklas Lundblads fluga, eller att han använder sin reaktion mot Nicklas Lundblads fluga som metafor för sin allmänna känsla är alltså helt okej. Jag förstår precis vad han menar. Men jag begriper faktiskt inte den moraliska och intellektuella skillnaden mellan att använda borgerlighetens yta för att bejaka något eller att använda den för att ta avstånd. Ytan är ju densamma.

Men nu har jag också läst Neo. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Den är verkligt snygg. Nutida. Anfangerna är fantastiska. Sättningen är strålande. Joanna Andreasson, som AD:n heter, har gjort ett lysande jobb.

Jan Söderqvists huvudartikel om den nya borgerligheten är en förlängd och starkt fördjupad variant av mina egna pophögertexter från i somras. Välskriven. Intressanta intervjuer. Tankeväckande citat. Och med tanke på att jag som sagt använde många av de aktuella exemplen redan för ett halvår sedan håller jag förstås med. Möjligen irriteras jag lätt av att han inte nämner just detta faktum, men det kan också lika gärna bero på min överdrivna uppfattning om min egen betydelse för samtiden. Ha.

Men sen är det lite, nej inte tunt, men en liten aning för duktigt. Uppstramat. Lite för mycket fluga och för lite kräm, om ni förstår vad jag menar. Torbjörn Elensky skriver om antiamerikanism som om han aldrig hört talas om Ian Burumas och Avishai Margalits Occidentalism och den eldiga diskussion som följde på den. Johan Norberg skriver än en gång att världen blir allt bättre. Peter Wolodarski drömmer sig tillbaka till Bo Lundgrens 180 miljarder i skattesänkningar. (Edit: jag skrev alltså miljoner snarare än miljarder först. Det gav Bo Lundgrens påstådda radikalism en rätt rolig inramning.)

Jag vet att jag är en hopplös kvällstidningsmänniska, men jag saknar blod. Kroppsvätskor. Temperament. Eller rättare sagt en uppsjö av temperament. Den svenska borgerligheten är inte så här likformig, vilket förstås också skrivs inne i texterna. I läsningen av dem däremot flyter man fram i en lugn homogenitet.

Tidningen andas mer av att detta är väldigt viktigt än av att detta är jävligt roligt. Det finns undantag förstås. Peters lilla text om "Stoorn", som han heter, den 45 meter höga träälg som med hjälp av 48 miljoner från svenska och europeiska skattebetalare ska höja sig över Västerbottensskogen, är ett blygsamt bevis på den stilistiska egenart han har i sina känsliga fingertoppar. Och det säger jag faktiskt inte för att jag gillar honom.

Men jag vill inte vara ogin, och det beror inte bara på att publikationen är så återhållsamt vacker. Det är förfärligt svårt att göra ett första nummer. Man vill ha med allting och vill så oerhört gärna visa hur bra det är att just den här tidningen får finnas.

Neo behövs. Inte för att det finns en slot på marknaden, som Andres menade, utan för att det varit ett bra tag sedan det fanns några oberoende högerpublikationer med seriösa publicistiska ambitioner alls. Att man sedan kanske får vänta i några månader till på att se vilka egensinniga läckerheter som kan komma ur la nouvelle bourgeoisie, det gör kanske inte så mycket. Även om det hade varit roligare att bli serverad allting genast. Men det är väl bara min krämaraptit som spökar.

Det fina och det fula

Jag hade inte tänkt säga något om det. Det gör så ont och jag gråter så förtvivlat, för deras skull och för min egen. Bebisar borde inte dö. Nån jävla gång kanske vi kunde komma överrens om det.

Jag såg Johan Arneng och hans Emelie på håll i samband med guldfirandet och hon var stor som ett hus med magen full med söner. De såg så lyckliga ut. Kunde de inte ha fått fortsätta vara det?

Men den här artikeln får mig ändå att torka tårarna och vässa pennan. För det här är ett tydligt exempel på att gränsen mellan den fina och den fula journalistiken faktiskt inte går där alla DN-Debatt-hetsare unisont brukar vilja mura upp den.

Redan i morse stumnade jag av tonen i DN-texten. Fina DN:s vinkel var att Arneng riskerade en landslagsplats för att vara med familjen. Som om någon enda vettig människa hade kunnat göra något annat. Sånt bekommer emellertid inte Lars Grimlund, som i Resumé upprepar att det är VM som är det viktiga i artikeln. Inte det döda barnet.

Jämför detta med Aftonbladets mänskliga närhet. Den vackra och oändligt sorgliga bilden på bröderna som tidningen fått av familjen. Utgångspunkten att detta är en mänsklig tragedi långt mer än en sportfråga. Fokus på den grymma plötsliga spädbarnsdöd som tagit lille Oscar Arnengs liv.

Ovanpå dessa skilda världar i synen på vad en död son betyder så har alltså DN heller inte valt att respektera Arnengs önskemål om publiceringstid.

Fint och fult var det visst. Men vilket är vilket?

Ps. Här kan man förresten bidra till en krans till begravningen. Eventuellt överskott går till ett välgörande ändamål som familjen Arneng själv får välja.

Isobel, nu med kärnvapen

"Expressens ledarsida med kärnvapen". Ungefär så beskrev den alltid like kvicke Johan Hakelius Geena Davies fiktiva amerikanska administration i går. Han tyckte att tanken är läskig. En man i min närhet konstaterade torrt: "Jag som alltid trott att världen vore bättre om det var du och PM som bestämde." Han vet hur han ska göra för att ställa sig in. Han var förresten kanske ironisk, nu när jag tänker efter.

I sak har förstås Johan rätt, även om han i konsekvensens namn kanske borde vara mer kritisk mot den nuvarande Bush-administrationen. Den ideologiska grunden för de president Bushs krig som världens och USA:s socialliberaler så hårt motsatt sig är till förvillellse lik president Allens patos för Nigerias förtryckta kvinnor. Visst, det fanns en krass politisk och förmodligen ekonomisk sida för de krigen också, men de bespottade neokonservativa vill huvudsakligen göra i verkligheten det vi liberaler jublar över i fiktionen. Att det sedan inte är så enkelt utanför Hollywood-manus är en annan sak. Värderingarna är emellertid långt mer lika än endera sidan riktigt vill låtsas om.

Själv tyckte jag att det var en helt okej dramaserie. Och Geena är fantastisk. Men, trots att det är ungefär lika smart som att ställa OC bredvid Baywatch bara för att båda utspelar sig i Kalifornien, är det svårt att inte jämföra med Vita Huset. Och för en politikjunkie som jag själv kan den jämförelsen bara sluta på ett sätt.

Däremot kan jag inte låta bli att falla pladask för en högersnubbe som går i gång så här mycket på kvinnor med makt. Så ohämmat! Är jag så förutsägbar att jag charmas så av att en typ muf-kille faktiskt tycker att makt hos kvinnor är sexigt på allvar? Ja, jag är rädd att det är så. Jag vet att det tyder på hur långt det är kvar, men man kan väl glädjas åt det lilla under tiden.

In deed on fire

Jag vet inte om ni såg den där bedårande filmen som Sigge tipsade om häromveckan. Det är Philip Teir som gjort den och med tanke på att hans bilder på de vackra små Teir-telningarna varit mitt knark i ett halvår har filmen förstås gått på repeat här i evigheter.

I kväll tog jag mig äntligen samman och frågade honom vilka som gjort den fantastiska låten. Jag skämdes lite för att det säkert var något band som alla utom jag känt till och gillat i flera år, men Philip berättade att det var några av hans vänner. Bandet heter Cats on Fire och låten Higher Grounds. Nu vet ni det. Köp deras skivor eller nåt.

Nu är jag riktigt nöjd

Hos Staffan har jag blivit till ett adjektiv. Han talar om "isobelsk snällism". Det är möjligt att det är ironiskt eller bara kritiskt som det är, snällism brukar användas som ett tillmäle (inte sällan från det nya Folkpartiet riktat mot det gamla Folkpartiet), men jag blir djupt och innerligt glad ändå. Om jag har fått snällhet att bli så sammankopplat med min bloggperson att det fungerar som förstärkande adjektiv så har jag verkligen lyckats här.

Å andra sidan, och jag säger det som en person med uppfattningar i sakfrågor som de flesta nog skulle betrakta som nyliberala, om jag får välja mellan Bengt Westerberg och Jan Björklund väljer jag Bengt alla gånger.

Andra saker att vara verkligt nöjd över: Jag har precis köpt en intel-iMac. Den kommer om fyra dagar. Jag kan knappt vänta. Och Andres Lokko har beställt en text av mig. Fatta. Det och snällism-epiteten. Nu behöver jag inget mer. Jo. Jag måste komma på något tillräckligt smart för att leverera i den där texten också. Fan. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

Jag säger bara Brasilien

Det var en sån där kväll där man visste tidigt att det skulle gå illa. Eller illa och illa, förresten. Det var en sån där kväll där man visste tidigt att det skulle bli riktigt roligt. I går var det förstås inte riktigt lika kul längre. Det är så det är. Det får man ta.

Kvällen inleddes med öl på Boheme med mitt sällskap av väldigt unga, vackra, snälla och begåvade män. Om det låter som att jag säger det för att skryta är det förmodligen för att det är sant. Det finns inget bättre för att lindra eventuell 29-årsångest. Utom eventuellt ett besök på Douglas, men mer om det senare.

Mitt i en diskussion om vad som gör att till synes fullt normala människor släpper på alla hämningar inne på just centralbadet vänder sig en ensam man vid bordet intill mot oss. "Brasilien." Vi tittar frågande på honom. "Jag säger bara Brasilien." Han är rätt dragen. "I Brasilien älskar alla kvinnor sex." Aha. "De är så vackra och sensuella allihop, och alla vill alltid ha sex." Å. "Där finns inga feministfittor, som här." Gissningsvis var det ett slags svar på den förvåning jag själv minuter tidigare uttryckte över det faktum att jag aldrig blivit så raggad på i hela mitt liv som när jag besökte centralbadet med min tydligt putande fyramånadersmage. I Brasilien får vi anta att gravida kvinnor har vett att tillfylleligt uppskatta sexuella inviter från främmande män på badhus.

Sen tunnelbanan till Skärholmen och gringokalaset. Jag fick äntligen träffa bedårande Cajsa. Först hälsade vi vuxet och skakade hand. Sen stod vi och tindrade mot varann. "Jag har hört så mycket bra saker om dig" sa hon. "Jag har hört så mycket bra saker om dig" sa jag. "Ska vi inte kramas i stället?" sa hon. Det gjorde vi. Hon berättade senare att hon använt verkstan som exempel när hon försökte förklara för en komvux-lärare vad en blogg var.

Tyvärr var utbudet var begränsat till öl, vin och hundgodis. "Vi går till Douglas" sa jag till J. "Absolut" sa han. Där fick vi visa legitimation för att få köpa tequila. "Vill du verkligen se mitt också?" frågade jag häpet. Det ville hon bestämt. Fantastiskt. Jag säger bara Douglas.

Det var den sortens kväll när jag och Cajsa lyckligt dansade till Latin Kings-låtar som kom när vi gick i högstadiet. De andra dansade också. Man måste dansa till dem. När nån pratade Berlusconi med ett par besökande italienare och några hånglade i ett hörn och nån försökte visa oralsextekniker på en sockerkaka. Det sista kan jag förresten ha drömt. Och klockan två när man borde ha gått hem åkte man i stället till Alis och sa till vakterna att träningsväskan var full med vapen och knark.

Därinne pratade jag med en gotlänning i truckerkeps som frågade vad jag gjorde. Jag svarade sanningsenligt. "Du ljuger" skrek han. "Jag känner alla som jobbar på alla tidningar och jag känner inte dig." Min kompis testade kampsportsmoves mot några killar i träningsoverallsbyxor som såg farliga ut på riktigt. Jag fick le rart och lägga huvudet på sned och förklara att han inte muckade egentligen. Lyckligtvis skrattade de bara åt honom. Ja, herregud. Vem behöver Brasilien?

Älskligaste bloggarna 2005 (2)

Det här är en ny version, inte del två i en serie. Den förra blev för privat eller personlig (nej, jag vet inte vad som är skillnaden och kommer heller inte ihåg vilket det är man inte ska vara om man vill vara en tjusig journalistbloggare) och i alla fall kändes den fel i efterhand. Så om ni redan fått den släng den, snälla.

Jag menar alltså inte bloggarna som i webloggarna. De jag läser mest och gillar bäst finns redan i spalten till höger. Jag menar personerna. 2005 var i all sitt uppenbara elände också ett år när jag återfick, om jag någonsin förlorat den, tron på människors inneboende godhet. Och smarthet. Och rolighet.

Jag firade nyår hemma hos personer som jag lärt känna via bloggen. Vad säger det om kontaktskapandet? Jaja, mina yngre vänner har redan jämfört bloggen med Lunarstorm, så vi får väl bara acceptera att vi än en gång upptäckte bra saker långt efter fjortisarna. Det är oftast så.

I bloggvärlden har snällheten strömmat mot mig. Både från personer jag sedan lärt känna närmare och från anonyma eller nära nog anonyma läsare och medbloggare. Jag behöver inga trendbarometrar för att inse att snällhet är det nya svarta. Det är bara att läsa bloggkommentarerna. Jag vet att många andra, och visst har det förekommit här också, har slagits av motsatsen. Att de anonyma kommentarsfältet drypt av magsyra och illa bearbetat kvinnohat. Jo, jag säger kvinnohat, för det är främst kvinnliga bloggare som drabbats. Särskilt de som skriver om så kallat kvinnliga ämnen, som mode och yta. Alla spärrar släpper och man kan slänga ur sig precis vilka infama osanningar som helst mot okända kvinnor som skriver om smink, tydligen. Det säger en del om samhället också.

Jag har i alla fall gjort en lista. Över bloggare som varit särskilt rara och älskansvärda mot just mig. På olika sätt och med olika nära relationer som följd. Jag har inte gjort någon rangordning och jag räknar inte alla bra bloggande människor som jag lärt känna helt bortom bloggandets rusiga intimitet.

Linda mejlade mig i somras när jag skrivit de första ångestbloggarna och har gjort det kontinuerligt under hösten bara för att kolla att jag inte alldeles trillat ihop. Vi känner inte varandra och den spontana omsorgen om en främmande person rör mig innerligt.

Samma sak gjorde Sigge. Plötsligt en dag i somras låg det ett mejl i inkorgen från en författare vars senaste bok jag nyss sträckläst som bara ville skicka lite varma styrketankar. Vi fortsatte att mejla och ett pastaparty och en massa mejl och en flytt senare så är han inom kort här alldeles i närheten. Tänka sig. (Här insåg jag till exempel i efterhand att det kan tolkas som att S flyttat in hos mig. Det har han inte, även om jag erbjöd dem alla fyra att bo tillfälligt i mitt vardagsrum om det skulle bli krångel med tillträdet till nya lägenheten. Hela hans rara familj flyttar däremot snart till Stockholm.)

Lisa kom hit för att jag länkat till henne och skickade dit en massa trafik. Sen skrev hon en kommentar om körsbärspajer apropå min Twin Peaks-fetisch och bara några veckor senare blev vi bjudna hem till henne och hennes fine man. Snipp snapp surdegsbonanza. Hos henne har jag förresten också träffat rare Vinlusen, som erkänt att han ibland skriver snälla saker här anonymt.

Min vän M kan jag nästan inte säga något om eftersom vi ses jämt och det är konstigt att skriva om verkliga kompisar här som ändå är relativt okända för allmänheten och inte ens bloggar längre. Men han var den förste som jag stämde träff med efter enbart bloggkontakt. Bara en sån sak. Jag skulle aldrig fika med någon som skrev ett brev till tidningen. En medbloggare som skriver roliga kommentarer däremot, alla gånger, uppenbarligen. Det var en väldigt tur det. (Hans bedårande lillebror, som fortfarande både skriver och bloggar, träffade jag dock genom brorsan, så honom räknar jag inte hit.)

Eff skrev att jag var jättesnygg. Sånt glömmer jag inte.

Caroline, som vill kunna skriva anonymt och som jag därför inte länkar till här, hävdar att jag är så oreflekterat snäll att jag måste vara uppfostrad av delfiner. Alla kanske inte ser det som så positivt, men jag vill verkligen vara just oreflekterat snäll så jag blir helt varm i hjärtat.

Lotten Bergman skickade spontant en jättefin bok om missfall hem till mig utan att vi någonsin pratat med varandra.

Eva Ström mejlade och sa att jag måste fortsätta vara som jag är, vilket måste vara en av de finaste komplimangerna jag fått.

Anna bjöd in mig till en av mitt livs hittills enda kvinnliga gemenskaper, och med vilka fantastiska kvinnor sen! Jag är djupt tacksam.

Sebastian hade en toppenblogg och har en ny som är anonym och som jag alltså inte får berätta vilken det är men som är lika underbar den. Han mejlade glada utrop när jag började länka till honom och bjöd bland annat in mig till 114 33. Det hade jag tyvärr inte tid med.

Simon var det jag själv som mejlade en gång i höstas efter att han hade skrivit något särskilt fint. Sen blev vi vänner på riktigt, så det vill jag inte heller säga så mycket om.

Viggo var den enda som bjöd mig och Björn på mousserande under bokmässan, trots att vi uttryckligen beskrivit det som ett enkelt sätt in i bokmässebloggen. Självklart fick han ett omnämnande.

Smarte fine Andy har jag också främst lärt känna via bloggen.

Andra bloggare som lagt ner några minuter av sin tid förra året på att säga något snällt och uppmuntrande till just mig är Margret, Roberth, Philip, Johan, Joakim Borda, Sara (tror jag), Johanna, Marmeladskan, Carin, Nattbussen, Alter ego, Kommerhem, John Grady Cole, Anja Jo'na & An'li, Kjell, Jonas och så söta Aaron och Goesta. Jag har glömt att nämna hundratals, men tro inte att jag inte känt er värme och snällhet under året när den kommit i min väg.

Det här är vad jag vill ta med mig till det ännu späda 2006. Ömheten inför okända. Omtänksamheten. Förmågan att sätta sig in i andra människors öden. Allt det ni visar mig och som jag faktiskt tror att bloggen, helt bortsett från alla anonyma giftpilar, varit med att ta fram. Tack. Jag kommer att försöka ge tillbaka.

Är du helt störd, eller?

Sigge har ett fantastiskt test på sin sida. Gå dit och gör det!

Mina resultat:

Paranoid: Low
Schizoid: Low
Schizotypal: Low
Antisocial: Low
Borderline: Low
Histrionic: High
Narcissistic: Moderate
Avoidant: Low
Dependent: Moderate
Obsessive-Compulsive: Low

Glastak och sånt

Här är min artikel om kvinnor i politiken. Jag är inte helt nöjd med den stilistiskt, men de jag intervjuar säger många intressanta saker. Jag bad redaktionen ändra "i januari" till "på måndag", men det glömde de bort.

It's fresh!

Fräscht. Det finns inget ord som jag hatar mer. Kanske beror det på att jag växte upp i en region där begreppet fräsch regelbundet användes som fejkad synonym till snygg. Tjejer skulle vara fräscha. Jag ryser fortfarande. Fräsch betyder förstås inte snygg utan mycket mer och mycket mindre. I själva begreppet finns en glättigt, lättanorektiskt antiseptisk skönhetsmall och en hanterlig, lagom snäll, lagom framåt, lagom tillgänglig kvinnokaraktär. Fräscha naturliga tjejer. Naturlig i det här sammanhanget betyder förstås inte hår på benen eller finnar utan en lätt och fruktig parfym och beige ögonskugga. En sån kvinna som män tror är osminkad.

Jag hatade självklart den där sommarplågelåten som kom för några år sedan där någon debil pojkblondin hävdade att kvinnor var vackrare utan spackel. Jag tror att jag vill kräkas. Naturlighetens tyranni. Inga utseendenormer är hårdare. Har man inte rätt gener kan man hälsa hem. Fascism i en fräsch förpackning.

De dehumaniserande anspråken följer ordet fräsch genom alla dess användningsområden. På julafton frågade Svenska Dagbladet ett antal matprofiler om deras julbord. På frågan "Vad saknas inte på ditt julbord?" svarade Renée Voltaire "Det spelar ingen roll vad som finns på mitt julbord, jag vill bara ha det annorlunda." Hon tog avstånd från korv och köttbullar "för att det är onyttigt" och ville hellre ha en fräsch sallad.

Uttalandet är för mig väldigt nära ren ondska. Att medvetet ta avstånd från allt det som gör julen till årets populäraste och kanske viktigaste högtid. Familjetraditionerna, sammanhållningen, tryggheten i årligen återkommande läckerheter som man bara får just då och suktar efter de andra 330-nånting dagarna. Överdådet, feststämningen, känslan av att just de här dagarna får man faktiskt unna sig det man tycker är allra godast utan dåligt samvete. Sånt är inget för Renée. "Vad som helst bara det är nytt och nyttigt" Bakom en sådan hälsofascism och brist på respekt för det mänskliga behovet av egna traditioner anar man hisnande ångestdjup.

Några dagar tidigare hade svenskans recensent avfärdat Nigella Lawsons Feast med att "Detta är samma kvinna som i många år skrev en spalt om smink och skönhetsmedel i Times lördagsbilaga. Nåväl." Det är uppenbarligen extremt suspekt att både hålla på med smink och mat. Själva kokboken kommenteras som "stabbigt och gammeldags".

Jag ska inte ens gå in på vilka själsliga kval som måste ligga bakom sådana uttalanden. Det påminner om de personer i min eget närhet som avstod från perfekt grillat, underbart knaprigt papperstunnt ankskinn för att det var "för fett" och senare på kvällen tömde en hel Aladdin-ask. Vi lever i ett fettfobisk värld där alla ändå blir allt tjockare. Där är svaret på den paradoxen.

Jag är inte särskilt fettfobisk. Och min kärlek till Nigella känner ni ju väl till vid det här laget. I går bakade jag en engelsk fruktkaka ungefärligen utifrån hennes recept i just Feast. Stabbigt är inte ens på kartan när jag ska beskriva hur den smakar. Och gammeldags ser jag inte som något negativt.

Eftersom jag inte har någon stor engelsk barnaskara har jag halverat hennes recept och gjort vissa små ändringar. Man kan alltså om man vill ha en stor kaka göra dubbelt, ta isåfall bara tre stora ägg. Den bakas i till 2 h.

Enkel engelsk julkaka
390 g blandad torkad frukt av bra kvalitet, hackad i inte alltför små bitar. (Jag hade ca 100 g gula russin som jag köper i Hötorgshallen, ca 150 g Saltå kvarns fikon, resten Saltå kvarns aprikoser. Deras fruktsortiment är strålande. Aprikoserna är inte svavlade, det är därför de är mörka. Det lär vara nyttigare och de är fantastiskt goda, bara som de är.)
87 g smör
125 mörkt muscovadosocker
70 g kastanjekräm (jag hade en tub i kylen som var från Chez Albert, man kan ersätta med aprikosmarmelad. Om man särskilt gillar kastanjesmaken kan man också byta ut marmeladen mot mer kräm)
55 g aprikosmarmelad (jag använder en fransk osötad som jag också har på mackan)
65 ml whisky (kan ersättas med den sprit man helst vill ha eller vill bli av med, typ rom, konjak, osv)
juice och rivet skal av en halv apelsin (jag hade bara blodapelsiner hemma, så jag tog en sån)
rivet skal av en citron
2 ägg, vispade
125 g vetemjöl
1/4 tsk bakpulver
1 krm kanel
1 krm malda nejlikor
1 krm riven muskotnöt
en nypa salt
en näve skalad hel mandel

Ha frukten, smöret, sockret, kastanjepurén, marmeladen, whiskyn, apelsinjuicen och citrusskalen i en vis kastrull. Låt koka upp sakta och rör under tiden medan smöret smälter. Sjud i tio minuter. Ställ åt sidan i 30 minuter.

Sätt på ugnen på 150 grader. Slå in en vanlig kakform med borttagbar botten i folie. Jag använde detta som ersättning för det klassiska engelska bruna pappret, men jag erkänner att jag inte vet varför man använder vare sig det ena eller det andra. Min form är i teflon, om inte smöra och mjöla.

Blanda de torra ingredienserna. Rör ner de vispade äggen i fruktblandningen. Sikta i mjölblandningen. Rör försiktigt. Häll i kakformen och dekorera i önskat mönster med mandeln. Sätt in i ugnen. Baka i ca 1,5 timmar, kanske lite mindre beroende på hur stor kakformen är. Toppen ska vara fast och torr och ha spruckit lite. En kniv i mitten ska vara bara lite kladdig. Låt svalna. Om man vill kan man sticka hål lite varstans i toppen och stänka över någon eller några matskedar av egen vald sprit direkt den kommit ur ugnen.

Kakan håller längre än den räcker om man förfarar den svalt invirad i folie. Den är kompakt och extremt fruktig och inte så söt. Total julkänsla på ett bra sätt. Inte fräscht någonstans.

Äkta kärlek och tevefrossa

Det känns som om jag vaknar ur en dvala. Jag vet att jag tjatar om min förkylning, men jag har inte varit så däckad av något så banalt på flera år. Nu har jag en fruktkaka i ugnen med whisky och fikon i och livet känns plötsligt som något mer än en transportsträcka mellan sängen och nya näsdukspaket. Lite rossel i halsen är visserligen kvar, men inte mer än att det botas rätt väl av den kopp te spetsad med cointreau som min fina man precis gav mig. Ni behöver inte säga något, alkohol kanske har en för stor roll i mitt liv. Det är emellertid inget som jag tänker ändra på.

Jag har alltid sagt att jag är en missbrukarpersonlighet, men har jag klarat mig genom förra året utan att i någon särskild utsträckning tappa kontrollen över mina drogintag så är det nog inte så farligt ändå. Jag har dessutom fått signaler om att en Casalferro från 1998 skall tas upp ur källaren till kvällens renstek. Ah. Den var egentligen tänkt till nyårsdagen, men om jag minns rätt åt jag fyra halstabletter på hela den dagen. Fishermans Friend, de vitochgrön-randiga. Ingen sprit.

Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket saker att kommentera, så många tankar att formulera eller förkasta. Låt mig bara säga detta. Jag är kär i Claire Fischer. Efter att ha tillbringat all min vakna tid (vilket iofs inte varit så mycket) den senaste veckan med henne och hennes inte särskilt välfungerande men så fascinerande familj kan jag inte komma bort från den tanken. När senast fick en vacker ung kvinna i den breda fiktionen vara så krånglig, så änglalik och så egoistisk, så mogen och så barnslig, så smart och så absolut bedårande i all skröplig mänsklighet som hon? Jag vet att man förmodligen ska tycka att hon agerar ut ångest med sitt sexuella experimenterande under den här säsongen, men jag vill bara heja på. Så gudinneskön och har bara haft dåliga relationer med skumma killar som på olika sätt utnyttjat hennes hjärtas godhet. Screw that. Och på vägen så många snygga roliga människor man stöter på som möjligt.

Om hennes skönhet kan jag tala i timmar. Håret som är exakt sådant hår som jag själv alltid velat ha, de nästan vita ögonbrynen, den genomskinliga hyn, läpparna, kurvorna. Ni hör, det här är på allvar. Hon är i kropp och själ så långt från de typiska vackra flickor mainstreamfiktionen erbjuder och ändå är det självklart att vi ska falla för henne. Hon ska stjäla våra hjärtan och få blodet att rinna snabbare, i all sin komplexitet och med sin ytterst omoderna skönhetstyp. Och snacka om att hon lyckas.

I kväll börjar säsong fem. De som inte har Canal plus i vår kommer att ångra sig. Om knappt två veckor börjar Rome. Och Entourage fortsätter (om jag förstår rätt från hemsidan kan man se förra säsongen i repris denna och nästa vecka innan nästa säsong startar) liksom House och The Shield. Det är såhär tevehimlen ser ut.

Vi kräver lagstiftning

En notis i Svenskan i dag (jag hittar den inte på nätet) handlar om en 15-åring som våldtagits av en 16-åring i Örebro. De båda hävdas enligt notisen ha stämt träff via sms.

Förutom det intressanta i att det 15-åriga offret kallas för "flicka", medan 16-åringen kallas för "man", fortsätter notisskribenten (Anna-Lena Haverdahl) apropå just sms-momentet: "Träffar med okända efter kontakter på sms, så kallad grooming, är en företeelse som blivit allt vanligare. Riskerna är dock uppenbara. En översyn av lagstiftningen på området pågår."

Inte för att jag egentligen tror att det skulle vara särskilt främmande för Thomas Boström att förbjuda sms till personer man inte redan känner eller tvinga mobilföretagen att censurera snuskiga ord, men vilken översyn syftar hon på? Förekommer det planer på sådana lagar? Eller rättare sagt, har vi redan lagar angående vilka man får sms:a och inte och håller dessa lagar just nu på att ses över?

För våldtäkt är ju lyckligtvis redan förbjudet, oavsett hur offret kontaktats, så upplysningen gäller rimligen inte sexbrottslagen. Förresten är det lite svårt att se att riskerna med blinddates efter sms vore så förfärligt mycket större än bara efter kontaktannonser. Dock "uppenbara" tydligen.

Det kan också vara så att jag tillfälligt inte är riktigt läskunnig och att Anna-Lena är något supersmart på spåren. När det gäller just sjukdomar har jag nära kontakt med min så kallat manliga sida och ligger följaktligen för ögonblicket nära döden. Kanske är jag alltså bara grinig. Men jag vill helst inte att alla roliga sms ska se ut som Beckhams när de trycktes i tidningen. XXX ger liksom inte samma effekt.

Bra saker som redan har hänt det här året

Eller ja, visst av detta hände i formell mening förra året, men det var knappt:

Snälla människor gav mig supergod mat (strax innan förra året tog slut)
Snälla människor skickade bedårande kärleksfulla nyårsmess. Visst, de kan ha varit fulla, men även fyllekärlek räknas
En alldeles särdeles snäll människa ger mig nu te, c-vitamin och kycklingsoppa och har köpt säsong fyra av Six feet under åt mig för att jag ska ha något att göra när jag ligger i sängen och inte orkar röra mig.

Jag måste verkligen köpa ett par gummistövlar

Jovisst har jag sett att jag blir påhoppad i min egen tidning i dag igen. Jag får väl ta mig samman och svara nån gång, även om jag tror att läsarna kunde ha det roligare. Väldigt underligt förresten att Malte inte berättar var man kan läsa de inlägg på olika bloggar som han retat upp sig på. För den som inte läst dem blir ju debattinlägget rätt obegripligt. Men bloggen är den nya kvällstidningen, man hänvisar inte om man inte absolut tvingas.

Förresten är jag mycket mer intresserad av att veta hur man gör en snygg fyrtiotalsuppsättning (typ rulle i nacken) utan att alltihop åker ur tio minuter efter att man fäst sista hårnålen. Ge mig gärna tips. Sånt ägnar jag min tid medan Malte översätter klassiska grekiska poeter, sörrni.

Jag är också förfärligt ledsen Caroline om jag har varit med och outat dig. Jag har tagit bort igen. Och tack, tack för att jag får vara med på bra ställen i dina listor. Bästa texten i dag kom förresten för en gångs skull från DN På Stan (nej, inte din, även om jag också är en sucker för pennkjolar med hög midja) På Insändarsidan. Ni kan nog räkna ut själva vilken jag menar.

Saker jag borde och inte borde göra nästa år

Borde:
Ge ut en bok (minst)
Försöka gråta lite mindre (helst genom att ha mindre att gråta åt)
Fortsätta skriva hela tiden och helst bättre
Ta bort lite mer bebisfett (alt. skaffa nytt, men sådana saker kan man inte råda över och heller inte ha med på en sån här lista)
Köpa gummistövlar
Tjäna pengar
Vara snällare
Våga säga ifrån när människor försöker utnyttja ovan nämnda snällhet
Visa människor jag tycker om att jag tycker om dem
Bjuda människor jag tycker om på bra saker, tex ostron och champagne (det förutsätter att punkten om pengar ovan uppfylles) eller te och egenbakad kaka
Umgås mer med människor som tycker om mig på riktigt och mindre med människor som egentligen inte bryr sig
Umgås mer med människor som får mig att må bra och mindre med människor som får mig att få ångest
Skriva fler reportage
Slipa på formuleringar ännu längre så att bara det som absolut behövs och lyser av egen inre kraft finns kvar (och sannolikt göra redaktörer vansinniga genom att maila strax före absolut deadline och vilja flytta ett kommatecken)
Gå många promenader
Gå mer i höga klackar
Bada ofta (badkar eller hav, beroende på årstid)
Springa mer
Yoga mer
Äta mer rått kött
Dricka mer cocktails (t ex Sidecar, Dry Martini, Negroni samt alla sorters champagnedrinkar)

Borde inte:
Bli kall och elak i stället för ledsen
Bli kall och elak över huvud taget
Döva ångest med droger mer än när det absolut behövs
Döva ångest med fett och socker mer än när det absolut behövs
Gå i skor med hål i så att man blir blöt om fötterna

Tvättstugemysteriet

Tvättstugan är en central plats i modern svensk mytologi. I hela den eländiga Knutby-historien var det återkommande snuskandet i just tvättstugan extra väl konstruerat för en bra löpsedel. Allt blir ett bättre löp om det händer i en tvättstuga. Mord, sex, bråk, olyckor, oväder. Familjefar insnöad i tvättstuga. Inget har hänt, ändå spetsar vi öronen. Tvättstugan är i skärningspunkten mellan moderniteten och historien, intimt förknippad med trista hushållssysslor, ändå avskild från hemmet. Den gemensamma tvättstugan erbjuder dessutom både möjliga konflikter och kontakter. Lite lite farlig och spännande alltså, samtidigt som vi alla tvingar oss dit i regelbundna intervaller, uttråkade till döds av gradtal och strumpsortering.

Ja, de flesta besöker den i alla fall. Själv har jag inte tvättat sedan våren 1998. Om drygt två år ska jag vederbörligt fira mitt tvättlösa decennium. Vilken lycka! Vad jag sist svarade på de häpna frågorna om hur jag lyckats med det lämpar sig tyvärr inte på en familjetillvänd sida som denna, men det är icke dessto mindre sant. Eller förresten, kanske inte hela sanningen. Men jag hatar att tvätta. Om jag får leva resten av mitt liv utan att behöva tvätta kommer det att vara ett klart bättre liv än annars.

På den här bloggen har de motsatt uppfattning. Mycket underligt.

Ps. Jo, jag har ryckt upp mig lite. Man kan inte vara hur jävla depressiv som helst i längden. Men det kommer tillbaka, var så säkra.

Alltså, ni missförstod mig lite

Jag sa att jag tänkte säga hejdå. Tror ni inte att jag kan mina verbformer? Det var alltså inte adieu, snarare au revoir. Snarare en förvarning om att ni inte behöver läsa på ett tag. Verkstan kommer inte att vara något särskilt trivsam plats.

Självklart rörs jag ändå av era omsorger. Och herregud som de kommer att behövas. Kärlek, om jag nänns kalla det så, från okända är det som krävs för att jag alls ska kunna stå upprätt. Kärlek och sprit, that is. Kärlek från dem jag känner i verkliga livet är också uppskattat, förstås. I den utsträckning som folk står ut med mig.

Imorse var jag på julotta i den underbart vackert restaurerade Allhelgonakyrkan i Lund. De andra tindrade mot krubban i koret och sjönd med spröda röster om hur de prisade herren och så vidare. Själv satt jag där, till bredden fylld av ångande ilska. Varför förväntar du dig att jag ska glädjas åt din unge när du dödar mina? Vad har jag att vara tacksam för, din lömske lynnige jävel?

Jag har aldrig påstått att jag var balanserad.

Jag tänkte säga hejdå

Jag tänkte säga hejdå för ett tag. Jag tänkte säga att det jag kan skriva just nu ändå är så droppande av giftigt självhat och vrede och bottenlös cynism att ni kommer vilja läsa det ungefär lika lite som jag kommer vilja skriva det.

Det här är ingen anonym dagboksblogg, hur lite jag än begriper distinktionerna mellan personligt och privat. Och jag vet inte om jag vill visa upp något som ens i det allra minsta liknar den person jag är längre.

För jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte. Kan inte någonting få vara bra nån jävla gång?

Nä. Det får uppenbarligen inte det. Här skulle jag kunna lägga in en rad cynismer eller bara transkriberingar av de animaliska läten av smärta som kommer ur mig i vanliga verkliga livet, där jag sitter i mitt julpyntade vardagsrum och tänker att om det ska vara så här så vill jag faktiskt inte vara med längre. Eller förresten. Så tänker jag inte alls. Inget så sofistierat. Bara att det är för mycket för vem som helst nu. Att det är orättvist. Att nån annans barn kan väl dö i stället.

Den Gud jag tafatt närmat mig under det här året, detta det allra vidrigaste av år, hjälpte mig inte heller. Sällan har de eventuella gudomligheternas hånfullhet lyst klarare än genom den dörr jag nyss fått kastad i ansiktet. Trodde du verkligen att du hade rätt att vara lycklig? Trodde du att det kanske skulle kunna vara över? Sån barnslighet, sån aningslöshet måste förstås straffa sig. Jag böjer nacken inför dessa ovedersägliga sanningar. Vad kan jag annars göra? Det är ju inte jag som bestämmer.

Jag tänkte säga hejdå. Men skriva kommer jag ju göra i alla fall. Antagligen orkar ni inte läsa det. Eller också skjuter jag undan allt till ett enda helveteshål i mellangärdet och tänker på något annat. Då kanske jag skriver glättiga poppiga texter om teve eller politik eller nåt.

Tis the season to be jolly

Det är en rätt svår jul i år. Kontrasterna lyser en i ansiktet lite för hårt och klart. Man kan vilja halsa det glöggkryddade brännvinet för mindre. Så har jag i och för sig känt tidigare jular också, om än av andra anledningar. Andra år har allting varit precis så tindrande som det ska enligt mallen i den lagom smetiga amerikanska julfilmen. En liten lista över mina erfarenheter från forna juletider:

- Varit plakat i tre dagar i sträck för att mota den sociala ångesten.

- Varit spik nykter i tre dagar i sträck men längtat oavbrutet efter flaskan för att mota den sociala ångesten för att därefter få missfall den 29 december.

- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld som avslutades med att sopas under mattan och ligga som en klump i mellangärdet på alla inblandade under resten av högtiden.

- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld och faktiskt sönderrivna kläder som avslutades med tårdränkta innerliga samtal som förde alla inblandade närmare varandra.

- Upphämtning av mitt livs stora kärlek på flygplatsen i Orly och sedemera orimligt dyra mottagna presenter som inkluderade diamanter. Jag bär dem fortfarande efter 11 år. Avslutades med att vi lyckligt drev runt på gatorna i Paris och hungrade och frös eftersom vi bara hade råd med ett mål mat om dagen. Eftersom ingen av oss vid den här tiden egentligen åt någonting gjorde det inte så mycket.

- Tinder mot mitt livs stora kärlek och orden: "Det här är den sista julen som det bara är vi".

Fan. Jag vill inte vara bitter. Bitterhet är så ocharmigt. Lösningen kanske finns i den där snapsen ändå.

Eff bidrar med dagens julsång.

"Vill jag ha action ser jag Fred Astaire"

"På min bioduk vill jag ha vårdad klädsel, vårdad dialog, en trevlig stråkkvartett eller cha-cha i soundtracket samt många middagsscener. Vill jag se action ser jag Fred Astaire."

Kjell Häglund ser om Whit Stillmans underbara jul&klass&intelodrama Metropolitan och konfronteras samtidigt med sitt gamla jag från den där vintern 1990.

Jag har förstås inte sett den på bio som Kjell. Jag var lite för liten för 15 år sen, plus att jag bodde på landet där de enda filmer som gick på bio var med Bruce Willis eller Harrison Ford. Ett gammalt raspigt videoband var det. Kopierat tror jag, för det var skrivet på en sån där klisterlapp för hand. "Walt Stillman Metropolitan". Jag kan knappt vänta till den 14 februari. Snacka om Valentine.

Mulla Omar i Ronneby

Blekinge Tekniska Högskola tycker inte att deras studenter är vuxna nog att bestämma vad de vill ägna sitt bredband hemma i studentlägenheten åt. Därför har högskoleledningen installerat ett filter som nekar studenterna tillgång till sidor med "sexuellt innehåll". I detta inkluderas förutom vanlig vuxenporr och sexkontaktsidor bland annat Slitz, men däremot inte Moore, samt Expressen. Nog för att vi myntat begreppet husvagnsorgasm, men riktigt så explicit är väl ändå inte tidningens innehåll?

Om det här skriver både IDG och Blekinge Läns Tidning.

BTH:s förvaltningschef Sven-Ove Nilsson tycker inte att censuren är det minsta problematisk.

"Vi har under åren haft ett flertal incidenter med studenter som använt vårt nät för att surfa till sidor med både barnpornografiskt och pornografiskt innehåll. Det vill vi inte ha, och därför har vi tagit beslutet att använda oss av ett verktyg som filtrerar bort denna typ av sidor. Om studenterna inte kommer åt andra sidor med acceptabelt innehåll så är det en olycklig bieffekt. Men det har inte varit vårt syfte."

Lyssna på vad han säger. "Acceptabelt innehåll". Jag antar att han menar min hemmapublikation, men jag är inte säker. Däremot anser denne materialtjänsteman helt självklart att det är hans sak att bestämma vad som är "acceptabelt" mediematerial för vuxna myndiga studenter som betalat för sitt bredband inbakat i rumshyran. Intressant nog går det alldeles utmärkt att surfa på nazistsidor från studentlyorna i Karlskrona, Karlshamn och Ronneby. Det är könsdelarna (och Katarina Janousch) högskoleledningen vill hålla borta från sina tydligen lättkorrumperade små telningar.

Märk väl. Bleking Tekniska Högskola går bara ett steg längre än alla politiker som kräver porrfria hotell och lagstiftning mot sexualisering. Snusk är dåligt för oss. Detta finns det enighet om i den upplysta samtiden. Ingen god och frisk och ärbar medborgare/student/hotellgäst kan väl vilja hålla på med sånt där! Förutom att det förstås är ett genuint felaktigt påstående så spelar det faktiskt ingen roll. För det är inte er sak att bestämma.

I diskussionen om porrfilm på hotell brukar man hänvisa till de stackars städerskorna som tvingas byta nedkleggade lakan och eventuellt till och med torka könsvätskor från möbelytor. Detta anses intressant nog inte vara ett problem om flera hotellgäster ägnat sig åt sexuell samvaro med varandra, alternativt haft ensamsex utan visuell stimulans. Men det är väl bara en tidsfråga.

För vad säger BTH förresten om studenterna snuskar sig för egen maskin, i subventionerade studentlägenheter. Nästa steg blir förbud mot besök på rummet komplett med smidiga övervakningskameror så att studenterna verkligen ägnar hela sin dyrbara tid åt att plugga hållfasthetslära och programmering och annat festligt.

Om det är någon i hela den här sorgligt typiskt sexfobiska historian som ska hålla händerna på täcket är det förstås högskoleadministrationen. Bort med tassarna från bredbandet.

En fråga

Förresten, är det någon som vet var man kan få tag på andra säsongen av Twin Peaks utan att den är på spanska?

Bang, bang en boomerang

I går köpte jag Vogue. Fina foton, vackra skor, en bisarrintressant artikel om väninnor som klädde sig likadant. Och ett modejobb med en modell som såg ut att ha ett BMI obetydligt över Nicole Richis. Jag lade ifrån mig tidningen med vämjelse. Jag förstår faktiskt inte vem som antas tycka att svältofferarmar är så sexigt att de vill köpa klänningen pinnarna sticker ut ur.

Apropå ett par intressanta diskussioner vi haft på Fountain frågade jag en mig närstående man om det är en myt att män föredrar kurvor. "Det är nog mest en skillnad mellan vem man vill knulla och vem man vill visa upp sig med" sa han lakoniskt. Konflikten mellan natur och kultur uttrycks sällan så precist. Och jag som i vanliga fall alltid föredrar kulturen.

I dag köpte jag Bang. Det är faktiskt sant, det är inget jag skriver för att göra en snygg omvändelse från konsumtionsoffer till medveten feminist. Feminist har jag väl alltid varit. Och förresten köpte jag en ögonbrynspenna också. Båda delarna på Västermalmsgallerian, detta postmoderna köptempel som jag egentligen avskyr men så ofta återfinner mig själv i när köpbehovet sätter in en söndagseftermiddag.

I Bang är Malin Ullgren tillförordnad redaktör ett tag till. Malin är en av de personer som jag tycker att det är allra njutbarast att inte vara överrens med. Hon är så smart och skriver så bra och får mig alltid att tänka på saker som jag inte funderat över tidigare. Vrider till sanningar och uppfattningar och fenomen tills dess sårigheter och svårigheter blir omöjliga att bortse från. I senaste numret skriver hon om samtidens hemlängtan, asdyra tapeter och hela det kvinnliga hemgörarprojektet. När jag får tid ska jag förresten skriva om hur sorgen och otillräckligheten fick mig att börja hata möbler.

Mindre än en vecka kvar...

Julklappstipsen fortsätter. För alla er som inte köpt det ni ska ännu. Eller för den som vill hitta en klapp att lägga i sin egen strumpa.

Magnus Linton: Americanos
Jag har skrivit om Magnus strålande latinamerika-reportage förut. Det bästa som skrivits på svenska om latinamerika på senare i år i konkurrens med Nathan Shachars Till Jaguarernas land. Om ni får tag på den borde ni förresten ge bort den också till nån.

Thomas Mann: Buddenbrooks. Här snackar vi borgerlighet. Den gammeldags sorten. Inga kaffemarkörer.

Joan Didion: Play it as it lays. Finns nyutgiven som Lagt kort på svenska, men för stilistikens skull rekommenderar jag att köpa den i orginalspråk.

Sigge Eklund: Det är 1988 och har just börjat snöa. Ok, jag känner Sigge och unnar honom alla försäljningsintäkter i världen. Men när jag läste den här i försomras kände jag honom inte alls. Och skildringen av en familj och dess komplicerade, sårande, helande relationer är fantastisk.

Dagens...

...det borde man inte ha gjort. Försökt gå på Åhlens City.

...fynd. Kashmirtröjor för 700 spänn på H&M. Visst, det är billigkashmir och kommer noppa sönder sig på nolltid, men till ett bra pris kan man vara varm och mjuk i alla fall över den här vintern.

...madeleinekaka. Eller nåt. I alla fall läser jag om Narnia-serien, som jag älskade som barn. Den är fortfarande bra.

...låt.
Christmas (Baby, please come home) med Darlene Love

...notering på leva-eller-dö-skalan. 4. Jag gillar ju julstök. Det borde vara högre. Hur lång tid till ska det här behöva ta?

Jag tror att jag älskar Johan Hilton

Jag vet att jag tjatar men de som inte läser Johan Hiltons underbara underbara dagboksjulkalendersblogg får faktiskt skylla sig själva. Ni missar det bästa som finns att läsa på svenska just nu, alla kategorier.

Isobel, nu även i Göteborg

De har publicerat min Håkan Mild-hyllning på Bara ben på Glenn Hysén. Killen som mailade och frågade om de fick göra det berättade att de tipsats om texten av "en av Sveriges största sportjournalister". Hmm.

Jag borde förstås ha sagt det till Roger Wilson häromdagen att den största skillnaden mellan bloggen och betaltexter är att här kan jag skriva så mycket om fotboll som jag vill. Det finns trots allt gränser för hur mycket sport man kan baxa in på en kultursida. Särskilt när man konkurrerar med Jesper Högström om fotbollskvoten. Och jag har aldrig vågat ta kontakt med sporten för att kolla om jag skulle kunna skriva åt dem. De brukar bli arga på Linna när hon skriver om friidrott, så jag har utgått från att ledar&kultursidesbrudar inte är riktigt välkomna på deras planhalva. Nåja. Nu finns jag i alla fall i Göteborg.

Så 2005

Vilka har varit årets riktigt stora nyheter? Och vilka har varit de mest innovativa sätten att beskriva dessa nyhetspärlor? Kort sagt: Vad minns vi från kvällstidningarna 2005?

Fadde tvångsmatar Linda - med kokosbollar.

Pigge vill hjälpa kvinnor att bli gravida. (löpsedel, Expressen den femte juni)

Folket: Ge Elanga en cykel.

Christer Sjögrens katt har dött

Världens fulaste hund har dött (Aftonbladet, den 23 november)

Tjänsteman hyrde sexlya med spermaklausul.

Läkare hade sex med präst. (löpsedel, Expressen, ca 1,5 vecka sedan)

Här är dödsfällan i din matbutik

Präst i sexdrama slogs vilt på kyrkbacken med svartsjuk jägare (Expressen)


Vilka är era favoriter?

Iso till rakning

Jag blev nyss intervjuad om bloggen av Roger Wilson för Mediemagasinet. Jag vet knappt vad jag sa. Väldigt många ord blev det. Han skulle klippa ihop till 30 sekunder. Beroende på vilken vinkel han är ute efter kan han helt säkert få mig att framstå som antingen rar och briljant eller uppblåst och korkad. Jag försökte leda in honom på det förstnämnda spåret genom att avslutningsvis hävda att jag själv oftast är rätt snäll som journalist. Då skrattade han. Vi får se vad det betyder. Programmet sänds i nästa vecka.

Förresten, självklart har jag sett det Sigge skrivit om mig. Vi är ju vänner, så jag blir inte sårad, även om jag nog tror att han missförstod mig lite. Men man får tycka olika om saker även om man gillar varann. Också offentligt. Sånt har jag verkligen inga problem med. Jag blev förstås inte arg över snälla smarta Karin Olssons Expressen-text heller, om nån nu trodde det. Karin är rätt nere med nyborgerligheten själv, så jag såg den nog lika mycket som självreflekterande, om än med en lätt anklagande ton. (Anna och Annina kan ha tagit det annorlunda att bli kallade borgare, men det beror ju mest på politik.)

Nu har jag också läst Silverfiskens lilla pastisch. Den förstod jag däremot tyvärr inte, även om jag inser att han verkar ha provocerats av mina kaffevanor och/eller mina politiska uppfattningar. Personligen tyckte jag att rubrikens vitsande med mitt namn var lite för likt lågstadiemobbning för att jag skulle känna mig helt bekväm, men det säger nog mer om mina erfarenheter än något annat.

Tiptap, tiptap, tippetippetiptap

I dag delar vi med oss av julklappstips. Många bra saker att glädja sina nära och kära med. Man fick bara säga tre. Jag vill därför lägga till några saker.

- Brideshead Revisited, DVD-box. Bästa bitterljuva melankolin som finns. Och den snyggaste.

- Piers Morgan, The Insider. Jag lånade ut mitt ex till PM i somras och har inte fått tillbaka det än. Men den här boken är så rolig att jag ändå kan långa stycken i huvudet. Den personliga favoriten är kanske när Morgans galne kollega ska säga upp en astrolog och inleder avskedsbrevet med "As You already know...". Björn har dock fel i att man drömmer om kvaloider efter att ha läst den. Morgan var roligare innan han lät John Pilger skriva 80 000 tecken om dagen.

- Nigella Lawson, Feast. Den finns på svenska nu i julhandeln. Man blir lycklig bara av att läsa recepten. Ännu gladare av att laga och äta dem.

- Emmylou Harris, Heartaches and Highways. En best of platta med någon vars hela livsproduktion skulle platsa. Emmylous röst tröstar mig på nätterna och tar mig genom dagarna.

- Johannes Anyuru, Omega. Inte lika bra som debuten, ändå har den här liksom lömskt ätit sig in i medvetandet. En verkligt stor poet i vardande.

- Klas Östergren, Gangsters. Det har känts lite som en Östergen-backlash efter Augustpris-chocken. Men Gangsters är faktiskt likafullt en strålande roman.

Nu är jag sådär äppelkäck igen

Men varför tog du bort det smarta lilla angreppet på mig Caroline? Det var ju ett intressant resonemang om självupptagenhet och ytlig självanalys, helt bortsett från att det riktades hitåt.

Jag trivs dessutom bra med vår relation som den är, att jag gillar dig och du ogillar mig tillbaka. Vi behöver inte ändra något.

PS. Å, jag upptäckte att du bara bytt plats på texterna. Skönt!

"- Jambo, ropar den lille pojken!"

Nu är min artikel om resejournalistik ute på nätet.

Dagens röst: goss-sopranen

Söte Manne tvingade upp mig i ottan (dvs före sju) för att gå och lyssna på Adolf Fredriks lucia-firande. Det är jag väldigt glad över.

Jag är i grunden rätt skeptiskt till barnkörer. Barn sjunger nämligen sällan särskilt bra. Falsksång blir inte mer njutbart för att det är barnröster som sjunger. Förutom möjligen om det är ens egna barn.

AF-klasserna däremot var proffsbarn. Klara röster, avancerade arrangemang och så mycket julstämning som det över huvud taget går att klämma in i Adolf Fredriks kyrka. Bäst var förstås goss-sopranerna. Jag gråter av goss-sopraner. Den perfekta förgänglighetens ljuva sötma. De sjunger som vackrast strax innan rösten försvinner för evigt.

"Nä, jag läser inte tidningar"

I Journalisten får ett antal personer uttala sig om medieåret 2005. Årets citat, årets löp, årets scoop, osv. (Björn föreslår som årets ord sommarens snackis på redaktionen: "husvagnsorgasmen", känt från första numret av tidningen Hallå! Ulla, 41, förklarade då bland annat att det var "en total urladdning".)

Som sig bör just det här året får alla dessutom uppge årets blogg. Mats Hård, Ebba von Sydow och Martin Gelin får två nomineringar var. Johan Croneman får en (vilket kan tolkas både som en förhoppning för framtiden och en spark mot själva bloggandet), Expressens politikblogg får en och två personer säger "alla okända människors bloggar", dock utan att uppge någon.

Jennifer Wegerup haussar Bitterfitta, Fredrik Strage lyfter fram Head to Christ och Bo-Göran Bodin slår ett slag för Merit Wager. Martin Jönsson gillar föga förvånande Romenesko på Poynter.

Marie Branner, Linda Olofsson, Jenny Harlin, Joachim Dyfvermark och Evin Rubar, som utgör 30 procent av de tillfrågade, vill emellertid antingen inte säga någon blogg eller uppger uttalat att de "inte läser bloggar".

Att Laila Freivalds väljer bort media har vi ju insett vid det här laget, men detta är ändå intressant. Hur länge till kan man säga som journalist att man aktivt väljer bort alla bloggar? Att ingen enda är tillräckligt intressant för att man ska orka läsa? Själv måste jag erkänna att jag har svårt att ens föreställa mig en sådan inställning. Nä, jag läser inte böcker, jag tittar inte på teve, jag läser inte tidningar. Varför inte då?

Ibland kan man vara tacksam för det verkligt lilla

Jag är inte svensk medborgare. Först ville jag inte ge upp mitt ursprungliga, sen när det blev möjligt med dubbelt medborgarskap orkade jag inte ta tag i det. Ibland är denna slöhet något att vara tacksam över. Om jag hade fått rösta i riksdagsvalet för tre år sen hade det nämligen varit fullt möjligt att jag röstat på den här mannen. Och hur bra hade det känts idag?

Bräcka, brack, bruckit

Vi är visst borgare i fontänen.

Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag har aldrig försökt dölja min dragning till borgerligheten. Hela den här bloggen kan läsas som en hyllning till tweedkavajen. Och jag står till och med för att jag föredrar krämig cappuccino framför bitterproletärt kokkaffe, en uppenbart löjeväckande uppfattning bland, well, bland delar av den intellektuella storstadsmedelklassen.

Charmigt nog finner jag det slutliga beviset på min egen totala nedgeggning i brackeriet mitt inne i det här lilla påhoppet. Det enda som irriterade mig med texten var nämligen ett grammatikfel. Såg verkligen ingen som läste texten att det heter en Reserva, snarare än ett?

En av de största

Det finns fotbollsspelare som överskrider alla lagsympatier och -antipatier. Det finns spelare som man faktiskt måste älska oavsett. För en kategori är detta rätt okontroversiellt. Alla människor som utger sig för att älska fotboll känner själva att de måste älska Ronaldinho även om de hatar Barça. Man måste älska Zlatan, Scheva, Henry, Rooney. Nä, förresten, inte Rooney. Han har väl utseendet emot sig.

Även jag älskar dessa spelare. Även jag gråter av lycka över dribblingar man inte trodde fanns eller klockrena skott ur de mest omöjliga av vinklar. Men jag har en annan svaghet också. Jag säger: Stefan Bergtoft. Okej, alla blårandiga hyllar Bergtoft, men jag älskar också själva spelartypen. Den närmast brutala mittfältaren som sällan går av planen utan en varning, vars passningsäkerhet visserligen ibland kanske lämnar frågetecken, men som kämpar till sista svettdroppen och aldrig är nöjdare än efter en perfekt glidtackling. I relation till de riktigt hårda mittfältarna får jag emellanåt till och med den där sortens könsliga stjärnögdhet som jag i vanliga fall hånar när kvinnor andlöst beundrar valpiga anfallsstjärnor. Please Mr Viera, tackla omkull mig.

Alla lag behöver minst en sådan spelare. De tekniska offensiva lagen behöver dem ännu mer. De är kanske inte alltid lagets hjärta, men väl dess ryggrad. Och förresten gärna laghjärtat också, sett ur supporterögon. För inte sällan tenderar den här sortens spelare att vara laglojala på riktigt. Kanske för att deras konster inte är bildsköna nog att leda ut i vida världen från lag till lag på jakt efter ännu högre löner och roligare lekkamrater.

I går spelade en sådan spelare sin allra sista match. Enligt vad jag har läst i tidningarna fick han i alla fall en liten del av de hyllningar han är värd. För det spelar ingen roll att han sällan gjort spektakulära mål eller ens att han sitter som fastvuxen i den där skattesmitarklubben på västkusten (en härva han förmodligen för övrigt gråtit på riktigt över).

Håkan Mild är en av de största. Han var en sån man bara var tvungen att, ja kanske inte älska, men innerligt respektera. Jag var alltid nöjd när han var avstängd i matcher mot oss. Då blev det betydligt lättare. Han gnällde inte i medierna över hårfina offside-bedömningar efter att själv ha missat öppet mål. Han hånade inte motståndarsuportrarna mer än ibland. Han gick bara ut och var för jävla vidrigt jobbig att möta. Och fick gult kort. Och tacklade nån halvvägs över planen. Och sprang kilometer efter kilometer, om så med vrickade fötter och lindade ögonskador. Det har varit en ära att få se dig göra det, Håkan. Jag är väldigt glad över att aldrig behöva göra det igen.

Den lilla dödens grupp

Nä, så roligt hade nog inte ens Ulrika. Och innerst inne tror jag nog att vi kan vinna mot Trinidad-Tobago. England blir svårare.

I år har de rödvita nämligen ett bättre lag än på väldigt många år, och har rent av en chans att åtminstone nå upp till folkets eviga krav på minst semifinal. Kanske rent av längre.

1. Tim Robinson är en Premier Leagues bästa målvakter och bättre än landslaget haft sedan Seamans storhetstid.

2. En backlinje med fyra av världens just nu bästa innerbackar i Terry, Campbell, Ferdinand och Carragher. Dessutom Ashley Cole som i sina bästa stunder är en av världens allra bästa vänsterbackar.

3. Mittfältet: Lampard, Gerrard, Cole, Beckham. Behöver knappast diskuteras. Dessutom Scholes och Jenas.

4. Anfall: Rooney, Owen, Defoe, Smith, Wright-Phillips. Man måste tyvär säga det igen. Vi har bara en Zlatan.

Nu rinner min pophöger-image rätt ner i diskvattnet

Fast jag ÄR ju stukturalist och höger samtidigt. I dag skriver jag i Expressen om den kolonialistiska resejournalistiken. Tyvärr ännu inte på nätet.

Kampen mot terrorismen (och följaktligen mot tonåringar som laddar ner 50cent på PirateBay)

Oscar Swartz har gått igenom EU:s planer på lagstiftning om lagring av trafikdata. Ministerrådet med Thomas Bodström vill att myndigheterna ska lagra alla sända mail, att anonym surfning på exempelvis bibliotek ska förbjudas och att anonyma kontantkort till mobiltelefoner ska stoppas. Ursprungligen var det en del i kampen mot terrorismen, men exempelvis skiv- och filmbolagen är entusiastiska över möjligheterna att komma åt fildelare.

Än så länge har EU-parlamentet hållit emot (bland annat svenska moderater och vänsterpartister) men hur länge det går vet man inte. Jag är i vanliga fall rätt sällan upprörd i integritetsfrågor, men det här går väldigt långt in i våra privatliv.

Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart

2005 har inte varit ett bra år. Eh, låt mig omformulera lite. 2005 har varit det värsta året hittills i mitt liv. Jag är väldigt glad att det snart är slut.

Så här års brukar man börja summera året och tala om nästa. Jag säger: Ge mig 2006 omedelbart och om det inte är bättre kräver jag fan mer än en medborgarkommission.

Å andra sidan finns det sånt som är bra med den totala misären. Jag har gått ner nästan tio kilo. Det var från en av naturliga skäl hög nivå, så jag är förstås fortfarande väldigt långt från konventionellt åtråvärd tinyness. Men onekligen närmare än jag var då. Jag har förresten inga direkta önskemål om att vara pytte heller. Ärligt.

Dessutom har jag ägnat mig med stor intensitet åt tröstkonsumtionens klyschkalas. Mina garderober svämmar över av skor och mitt badrumsskåp bågnar av burkar och flaskor. Så ytlig är jag också att det gör att det känns lite lite bättre.

Det är för övrigt en annan bra sak i sammanbrottet. Man slutar bry sig om vad andra tycker. Jag står för att jag gillar yta. Jag står till och med för att jag gillar Ebba von Sydow. Jag står för att ett val mellan elräkning och en ett Aqua di Parma-set ännu vid 29 års ålder inte är självklart.

Saker som var bra med 2005:
Jag insåg att det trots allt finns en del kärlek där ute för mig. De flesta av dem jag trodde skulle stå kvar när allting föll ihop gjorde det. Och in i mitt liv har dessutom kommit väldigt många, väldigt bra nya människor. Jag tackar särskilt för B, M, E, S, J, L, S, A och C. Nä, jag tänker inte skriva ut vilka det handlar om. I vissa fall kan ni säkert gissa, men det struntar jag i. Så många nya vänner på så kort tid har jag nog aldrig fått tidigare. Det är något med att vara så ohämmat ömtålig som avväpnar, tror jag. För jag har nog inte varit trevligare än jag brukar. Snarare tvärtom. Sorg gör dig inte till en bättre person.

Däremot gör sorg dig till en bättre konstnär. Jag skriver bättre än förr. Det är något med tillgången till svärtan och hatet och de verkligt outspädda känslorna som befriar kreativiteten. Om man inte först försöker döva alltihop förstås. Jag har försökt det också. Jag har sällan lyckats.

Långsiktigt är det förmodligen mer hälsosamt att kanalisera gråtgeggan i bokstäver och ord. Men ibland är det tillfälligt roligare att försöka lura smärtan. Droger och vackra män och djupa innerliga samtal är lite olika bra sätt. Man ska fortsätta experimentera hela livet. I substansfloran är morfin överlägset. Jag kan inte nog rekommendera morfin. Särskilt injicerat. Om jag fick välja mellan morfin och en riktigt god middag med en vacker klok man som gillar mig och med utsikterna för fysisk kontakt senare skulle jag inte veta vad jag helst ville ha. Så bra är det. Snacka om smärtlindring.

Vad som var dåligt med 2005:
Allt annat. Och ännu är det inte över. I dag kom ännu en smäll rakt i njurarna. Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart.

PS. Okej då. Det var rätt kul att vinna guld igen också. Och att AIK fick spö med 5-0 mot Boden.

Tre bra texter om svärtan i livet

Läs den här gripande personliga reflektionen över hur det är att leva med såväl sina egna som anhörigas depressioner.

Och den här om sorg och alla tårar som bara rinner och rinner utan att man ens alltid medvetet begriper var de kommer ifrån.

Läs också Andres om sorgen och smärtan bakom varje stor humorist: "Om humorn föds ur en försvarsmekanism redan i ens barndom har den i vuxen ålder blivit säcken man stoppar all sin ångest i. Och så knyter man igen den och rusar vidare."

Lyndon och jag

Bara för att avsluta diskussionen om mitt utseende från för nån vecka sen. Enligt vetenskapen ser jag ut som en blanding av Kurt Cobain och Lyndon B Johnson.

När vi gräver en grop i Tyskland

Ni (i kommentarerna nedan) talar om att Sverige har siktet på guld och "vi förlorar inte längre mot Costa Rica" och hävdar samtidigt att det inte längre finns någon underskattning av småländerna.

Hjälp. Om folk i truppen tänker som ni kan det nog gå ännu sämre än jag ens vill gå in på.

Och Sverige och VM-guld? Eh. Kanske ändå inte va?

Visst, Zlatan skulle platsa i ett guldlag. Men vi har bara en sån. Brasilien har ett anfall av Robinho, Ronaldo, Ronaldinho, Adriano och Kaka. Samtliga bättre än Zlatan (även om han nog kanske kan hinna gå om köttbullen under halvåret kvar till VM).

Dessutom har Sverige inte längre något försvar. Vi har Alexander Östlund som högerback. Vi har en Mellberg som otvetydigt har sin bästa tid bakom sig, men förstås inte vill medge det. Han bildar mittlås med en 30-plussnubbe från ett lag som kom åtta i allsvenskan. Visst, Lucic brukar vara säkerheten själv i landslaget, men han är ingen John Terry. Edman är den enda i backlinjen som är en självklar landslagsman.

Styrkorna i det svenska landslaget är att vi har en av världens bästa målvakter och en av världens bästa forwards. Dessutom en mittfältare som är topp-30 och ytterligare en forward som har varit i världsklass, men som inte spelar särskilt mycket längre.

Sen har vi en backlinje där 1/4, kanske 2/4 om man räknar Lucic, är bra. Och en habil defensiv mittfältare som dock inte är bra nog för att kompensera bristerna bakom. Och två bitvis briljanta, bitvis sega/veka kreativa mittfältare som nog skulle kunna spela in sig i en gemensam trygghet, som skulle kunna ge ett riktigt bra innermittfält, men som å andra sidan aldrig får spela ihop.

Resten är folk som lever på rutin och gamla meriter alternativt kids som aldrig riktigt fått/tagit chansen.

Ni kan inte på allvar tro att detta är ett guldlag?

Dödens grupp

Värsta tänkbara VM-grupp:

Mexiko, Togo, Sverige, Trinidad-Tobago.

Nej, ni har alla fel. Det vore långt bättre att få möta Brasilien, Elfenbenskusten och Sydkorea.

I den verkliga mardrömsgruppen tror alla, och då menar jag alla ifrån Lars Lagerbäck till min farmor, att vi lätt kommer att gå vidare. Man behöver inte ens ha med Costa Rica i gruppen för att begripa vad det betyder.

Jag måste kanske lära mig att hata bättre

I dag fick jag skjuts från TV-huset av Pétur Marteinsson. En förtjusande man. Han har nyss fått en bebis och hade baksätet fullt av kappa-kläder.

I samma ögonblick som jag skrev det där insåg jag att ni har rätt. Ni, dvs Caroline och några till, som säger att jag är patologiskt positiv till nästan allting utom Pontus Schultz och DN På Stan. Nu gäller det alltså även Bajen-spelare. Fan. Jag kan inte komma på något att säga till mitt försvar.

Om man vill få igång en debatt ska man inte säga så mycket själv

Förra gången jag skrev om högern och feminismen kom det 20 kommentarer på en timme. Nu tre på en hel dag.

Jag tror att det åtminstone till del beror på längden på mitt eget inlägg. Dels för att folk inte orkar läsa alltför långa texter. Det har jag stor respekt för. Det orkar jag ju sällan själv, men jag kände mig i det här läget tvungen att förklara lite längre och djupare. Dels för att den korta öppnande reflektionen gör det enklare för alla att bidra med sin åsikt, medan det långa uttänkta snarare skapar låsningar och minskar lusten att diskutera. Kanske för att man inte orkar, kanske för att man, generellt felaktigt, leds att tro att personen med den där långa textdrapan nog tänkt ut saker så mycket mer och grundligare än vad man gjort själv, och alltså är det bäst att man håller tyst oavsett vad man tycker.

Äh, jag vet inte. Eller också är det bara för att det är så mörkt och ni har glöggat hela dagen i stället. Det kan jag också förstå. Jag borde förresten omedelbart glögga själv. Hjortron-Armagnac. Mmm.

Dagens låt är en riktig smetig pärla ur klassikerlådan: Will you love me tomorrow med William Bell

Förfärligt långt om högern, feminismen och fria val och varför jag gillar alltihop samtidigt

Fler än jag har kommenterat moderaternas så kallat jämställdhetsansvariga. Utifrån Lizas text i går vill jag bara påpeka att jag inte kallar mig höger som en partipolitisk beteckning. Jag är genuint partipolitiskt oberoende och brukar rösta på lite olika partier. I livstilsfrågor kan jag dessutom känna stor värdemässig gemenskap med den frihetliga vänstern. För mig är höger en etikett som främst handlar om att jag föredrar marknadsekonomi framför alternativen och inte tycker att staten ska ha ansvar för mer än nödvändigt. I de fall enskilda människor eller frivilliga sammanslutningar gör saker bättre än staten ska staten låta bli.

Det ställningstagandet bygger förresten inte främst på att det skulle bli mer "frihetligt" då, även om man säkert kan argumentera för det, utan på att jag tror att samhällen där staten tar för stort utrymme inte lämnar tillräckligt mycket plats kvar för människorna. Den mänskliga drivkraften att ta ansvar och ta hand om andra riskerar att urholkas och försvinna när politiker säger att allting är deras ansvar och uppgifter.

En läsare ville också att jag skulle specificera hur feminism kan funka i högern. Eftersom jag som sagt inte ser etiketten partipolitiskt har jag aldrig ens reflekterat över att det inte skulle fungera. I grunden är ju den feministiska tanken ett uppror mot att vi behandlas som delar i olika könskollektiv snarare än som de enskilda personer vi är. För mig finns det ingen motsättning alls mellan att se de patriarkala strukturerna och att vilja se alla behandlade som individer. Det är tvärtom det alltihop handlar om.

Jag ser heller inte patriarkatet som frikopplat från andra normerande maktstrukturer. Jag tror att det är viktigt att samtidigt se allt det som begränsar oss och hindrar oss från att utvecklas till de personer vi kanske skulle vilja vara. Å andra sidan, just för att det är strukturer tror jag heller inte att det är lätt att förändra. Det finns inget alexanderhugg, ingen storstilad lösning på problemet. Bara många små saker som man kan göra för att det vi kan påverka - det vill säga vilka regler vi har och hur vi själva i vardagen beter oss - inte motarbetar dem som väljer i strid med normerna.

I konkreta frågor leder det exempelvis till att jag ogillar tanken på kvotering, eftersom det frångår grundidén på att vi ska bedömas som individer, men förespråkar en individualiserad föräldraförsäkring eftersom, ja det hör man ju nästan på ordet, alla socialförsäkringar ska utgå från individen.

Jo, jag vet att män inkvoterats i makten i tusentals år, men det är inte en tillräcklig anledning för att en modern stat formellt och lagligt ska börja sortera människor i kategorier och behanda dem därefter. Däremot har jag inget direkt emot hot om kvotering så att exempelvis företagen själva kommer på att det nog finns kompetenta kvinnor. Jag har inga som helst illusioner om den inre jämställdhetssträvan hos de flesta svenska stordirektörer.

Att det ser ut som det gör i det svenska näringslivet är i och för sig också ett resultat av att det nära nog bara är en handfull personer som på något konkret och inflytelserikt sätt äger stora svenska företag och att de är extremt lika varandra. Jämför det med exempelvis USA där kapitalister finns i alla genrer, kön och etniska härkomster och dessutom är otroligt många. Några få enskilda människors fördomar har mycket svårare att få genomslag i en sådan miljö.

Vissa hävdar att en individualisering av föräldraförsäkringen också handlar om kvotering, men då har man varken funderat över hur socialförsäkringar fungerar eller över skillnaden mellan vad som är statens ansvar och vad enskilda människor kan göra. Inga andra socialförsäkringar kan överföras till en partner. Man kan inte ge sin upparbetade a-kassa till någon annan som man tycker behöver den bättre. Den goda staten måste också ha individen som motpart, inte familjen eller någon annan grupp. Att staten har system som främjar förtryckande normer är oändligt mycket värre än om enskilda människor eller företag väljer enligt de där normerna.

Vi avskaffade inkomstsambeskattningen mellan makar i Sverige för 30 år sedan och diskussionen den gången påminde kusligt mycket om föräldraförsäkringsdebatten i dag. På samma sätt som då kommer förstås enskilda familjer som inrättat sina liv efter det gamla systemet tillfälligt drabbas. Sambeskattningens avskaffande innebar trots allt en rejäl ekonomisk försämring för de familjer som valt att leva på en inkomst. Ändå var det ett korrekt beslut och få av dem som i dag protesterar mot förändringar av föräldraförsäkringen propagerar för en återgång till en tid då kvinnors lön lades ovanpå deras makars och räknades som fickpengar i famijeekonomin (med sambeskattningen gjorde också marginalskattegränsen att det i många familjer knappt lönade sig alls för kvinnan att arbeta).

Ändå är skillnaderna mellan sambeskattningen och den kollektiva föräldraförsäkringen rätt små. Båda två bygger på familjen som primär enhet snarare än individen. Båda två är och var i detaljerna utformade på ett sätt som i praktiken premierar traditionella könsroller: sambeskattningen missgynnade familjer med två inkomster, föräldraförsäkringen premierar att den med lägst inkomst tar ut maximalt av försäkringen. Båda två har och hade som reellt resultat att kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden försämras, att deras löner hålls nere och att de ses som andra klassens arbetskraft eftersom deras huvudsakliga uppgifter finns i hemmet. Att se det som en betydelselös symbolfråga, som Alvendal gör, är inte riktigt klokt.

Om man vill läsa andra som i lite olika utsträckning tycker ungefär som jag i den här frågan kan man göra det här, här, här, här och här. Här kan man köpa en bok som handlar om frågan. Den är rätt grundläggande och verkar mest vilja förklara för typ muf-killar att man faktiskt kan vara liberal och feminist, ett nog så gott uppsåt och nog så behövligt.

Som liberal har man alltid en nackdel i sådana här mer utopiska diskussioner om samhället. Vi har inga färdiga svar för hur det perfekta samhället är. Jag har inga procentsatser för hur många män och kvinnor som bör finnas på olika positioner eller sammanhang. Om bara man säkerställer att människor har så fria val som möjligt kan resultatet bli väldigt olika och ändå vara bra. Det ger förstås mycket mindre utrymme för klatschiga slogans eller kärnfulla kampanjer än om man har en tydlig bild av hur slutreslutatet ska se ut.

Med det inte sagt att jag tror att det i alla lägen finns något sådant som ett genuint fritt val. Eller ens kanske i några lägen alls. Man skulle inte prata om strukturer om de inte påverkade oss i grunden. Även vi som vill förändra de snäva normerna lever förstås i dem och genom dem. Det ligger något så överlägset i att tala om strukturer och sedan själv anses sig stå över dem. Herregud, om vi talar om patriarkatet så är jag personligen blott alltför medveten om hur också jag bär upp det. Jag gillar till och med delar av min tilldelade könsroll, hur hopplöst bakåtsträvande det än må verka.

Men just i medvetenheten om att strukturerna är så genomgripande måste vi förstås försöka ge människor möjligheten att i alla fall frigöra sig så mycket de kan och vill. Och även om inga val egentligen är fria så finns det inget annat sätt som är bättre än att de enskilda människorna efter bästa förmåga ändå väljer sina liv.

Hur ett helt liv kan präglas av alltför utbredd konsumtion av engelska barnböcker i späda år

Mörkläggningsgardiner. Drag. Kortbyxor. Stickiga ylletröjor. Stora nedkylda gamla hus på landet med underliga vindar att gå vilse på. Ransonering. Mörkrött läppstift. Rävpälskragar. Internatskolor. Roddtävlingar. Silkesstrumpor som man både kan ha på sig och bli strypt med. Bridge. Soldater. Skyddsrum. Monoklar. Mord.

Jag är fullt medveten om att det förmodligen bara är en ännu relativt okänd fetischism. Men det England från 30- och 40-talet som orden ovan manar fram är det fantasiuniversum jag först präglades av, och fortfarande en av de parallella världar som känns mest åtråvärda. Jag vet förstås att det är vrickat. Jag kan bara skylla på klart överdriven konsumtion i formbar ålder av först engelska barnböcker och sedan engelska klassiska deckare.

Jag ville verkligen gå på internatskola. Jag ville verkligen ha skoluniform. Kort därefter ville jag ha glamorösa blanka lockar och liten dräkt och jobba på något kontor och ha pojkvänner med tweedkavajder och randiga slipsar eller stiliga uniformer. Jag ville laga mina silkesstrumpor själv. Jag försökte till och med laga ett par vanliga nylonstrumpor en gång för att känna krigstidsglamouren. Det gick inget vidare.

I går slötittade jag en stund på tråkeposet Pearl Harbor bara för att kläderna och miljöerna är så rasande snygga. Personligen föredrar jag förstås den råare brittiska stämningen och Cate Blanchett före Kate Beckinsale, men om man bara låter bli att lyssna på dialogen är det ändå en okej film. Tjusiga bombmattor över fartygen ockå.

I sängen om nätterna ville jag ha sällskap. Nej, inte främst av de där vackra männen, den här drömmen är faktiskt långt äldre än så.

Jag ville ha en varmvattenflaska. Hela den brittiska överlägsna livsstilen tycktes för mig koncentrerad till te på eftermiddagen och vattenburen värme i sängens fotända.

Länge trodde jag att varmvattenflaskorna var i glas, ungefär som de lika exotiska mjölkflaskorna. Jag försökte med glasburkar som jag hällde hett vatten i. Jag brände tårna och blötte ner sängen. Om jag någon gång lyckades skruva åt tillräckligt hårt vågade jag inte somna för att jag var rädd för att sparka ut burken på golvet med splitter och kaos som följd. I många år tryckte jag sedan undan min längtan. Mina fötter må vara som isbitar på nätterna under den kalla årstiden, men jag värmde dem på mitt nattsällskap eller hade raggsockor. Det första kräver rätt intensiv kärlek. Det andra är stickigt och obekvämt.

Min tillfredsställelse över att för någon vecka sedan ha tagit fram min nya kompis är därför djup och innerlig. Jag köpte den för ett år sedan. På Boots. Den är i gummi med en vackert grön fleeceutsida. Jag fyller den med hett vatten och skruvar åt korken. Lägger den i sängens fotända och kryper ner. Den är förmodligen något produktutvecklad sedan Enid Blytons hjältinnor värmde sina fötter. Ändå fortfarande trivsamt low-tech. Och den är bara min. Fast skulle lord Peter Wimsey dyka upp skulle han kanske få låna lite.

Ibland är bloggen bättre än livet

Bedårande Johan Hilton har en bloggjulkalender där han lägger ut ett utdrag per dag från sin dagbok från 13-årsåldern. Det är precis lika ångestfyllt underbart som det låter.

Man kan alltid låtsas

Jag bakar en kaka med mandel och granatäpple. Strax ska jag få ett glas vin. Dagens låt: Dusty Springfield - In the land of make believe.

Det är i rökrutan det händer (varning för Viggo-ishism)

Min recension av Fokus finns i Expressen. En eventuellt belysande anekdot angående den är dock att jag i går eftermiddag ringde till Fokus redaktion för detaljerna kring tid och plats för releasekalasandet. De dirigerade mig till Dansens Hus. När jag efter kompletterande samtal till förvirrade kollegor så småningom anlände till det faktiska evenemanget på Dansens Museum kändes det som ett dåligt omen för en redaktion som så hårt går ut med att de ska kunna mer och bättre.

Nåja. Kvällen var roligare än tidningen i alla fall. Nej, just Fokus-partyt svängde inte nåt vidare, men med två tidningar i väskan gick jag lyckligtvis snabbt vidare till firma Linton/Ramqvist. Där hängde jag i vad som i kylan kändes som flera timmar på rökbalkongen med innehavaren av ett av kultursveriges allra snyggaste hår, Jessica Gedin, min gamla DN-kollega Hanne Kjöller och Eva Helmenius från elbolaget Kraft & Kultur. Den senare hade vråltjusiga Chanel-bågar och bredde entusiastiskt ut sina planer att skapa ett livsstilsföretag med: "Lite el, lite kultur..." "Lite naket" fyllde jag i. Det är alltid i rökrutorna det händer. Även om Hanne helt sant påpekade det intressanta att många av oss som en gång i tiden varit nyliberaler glatt förespråkar och nyttjar både alkohol och annat, men extremt sällan just cigaretter. Summan av lasterna eller nåt, antar jag. Erfarenheter utbyttes förresten också från Frihetsfrontens tidiga 90-talssvartklubb Tritnaha. Herregud, då var man inte gammal.

Marimba spelade skivor och Carlos ringde från Gringo-redaktionen där han drack vodka-drinkar och frågade om det var fest eller. Det var det ju, på nåt sätt och han lovade att skynda dit. Sen dök Mohammed och Jonas Khemiri upp och den enda alla kvinnorna då saknade var PM, som sagt att han skulle komma. Själv var jag tvungen att gå hem och föra över mina kladdiga anteckningar till datorn. Vad gör man inte för sina redaktörer.

Nisse bloggar!!

Nisse Schwartz, i dessa sammanhang även kallad Ankan, glöggbloggar, alltså gloggar, varje dag fram till jul. Detta är måsteläsning!

Höger, vänster, om?

Okej, mina pophögercredentials kanske nagas i kanten nu, även om ni som läser här vet att jag i alla fall är svår att etikettera alltför entydigt. I dag kommer i alla fall nya Arena, där jag skrivit om au-pairer. I kväll har Arena dessutom julfest, samtidigt som magasinet Fokus releasefestar. Latte-heaven, som ett mess tidigare i dag uttryckte det.

Och så har jag skaffat mig ett skrivuppdrag som måste utföras under kvällen. Morr.

Överlägset roligaste tevebloggen

Ni som ännu inte upptäckt underbara tv igår måste göra det nu! Roligare elakheter om teve står ingenstans att finna.

Lisa uppmärksammade mig på deras vanvettigt roliga sågning av henne för flera månader sedan. Men sen kom inget mer. Nu väller det fram frustande lustmord på Biggest Loser, Filmkrönikan-Sara och Idol-Sebastian i en vid ström. Alla elakheter borde formuleras med sån här finess.