En liten uppkastning i uppriktig prestationsångest

Först gick det så bra så bra och jag älskade mina karaktärer och jag skrev dialoger som gjorde att jag kände mig som den screwball-gudinna som jag annars bara känner mig som när jag umgås med en viss person och språket flödade och varje dag 10 000 tecken och nästa dag läsa igenom och jag behövde knappt stryka någonting utan fortsatte bara, jag var författandets eget TGV. Från april till häromveckan alltså.

Nu, för att fortsätta metaforiken, pratar vi snarare om ett illa tilltygat engelskt pendeltåg. Ni vet ett tag efter den där ogenomtänkta privatiseringen då dörrarna plötsligt öppnade sig under pågående färd och det blev minusgrader inne i tågsätet. När tågen alls gick, alltså. Här hemma står det pinsamt stilla.

Jag har sagt till min förläggare att jag ska lämna något innan hon går på semester, men om jag ska ha hela den narrativa bågen med, vilket jag vill, så måste jag sannolikt skriva tre gånger så snabbt under de återstående veckorna för att hinna. Det kommer förmodligen inte att hända. Jag blir så trött. Jag är dessutom förkyld. Snoret rinner och hjärnan är helt fokuserad på att ha ångest över eventuella prisfall på bostadsmarknaden plus förstås ångest över Tobias Linderoth, och det som blir kvar av mental kapacitet räcker knappt till att formulera blogginlägg. Nu måste jag snyta mig. Sådärja. Nu rinner inte snoret längre, rent faktiskt. Det är ett mycket litet steg i rätt riktning.

I min patetik googlar jag mig själv och upptäcker någon som älskade förra boken, vilket just nu mest ger mig ännu mer ångest. Den nya är inte alls likadan, jag kommer aldrig kunna skriva något liknande, så de som tyckte om den förra kan utmärkt väl hata den nya och då är man ju verkligen ett misslyckande. Någon annan tycker att min text i Könskrig var "undermålig". Jaha. Det blir jag ju också ledsen för, förstås. Sedan upptäcker jag att Resumé har skrivit om att Linna ska sluta och att jag och Sakine Madon ska alternera varannan vecka som fasta krönikörer på Expressens ledarsida. Det är sant. Det är åtminstone roligt. Sakine är otroligt bra och det var verkligen på tiden att hon fick en fast plats någon annanstans än på bisarra Stockholm City. Mikael Nestius är en djupt obehaglig figur. Han och Thomas Bodström toppar nog listan över personer i svensk offentlighet som jag tycker sämst om.

Förresten borde jag ha sagt något om FRA, jag hinner inte börja på tidningen innan lagen (sannolikt) klubbas och staten skaffar sig kopior på allas våra liv på internet. Alla sidor vi besöker, alla våra mail. Det är häpnadsväckande i sin totalitarism. Jag hoppas fortfarande på Annie och Federley, de vet ju båda två att de skulle ha starkt stöd inom centern, från sina väljare, för en nejröst, men de behöver ju två till med sig för att motstånd ska vara meningsfullt. Henrik von Sydow är för mycket karriärist, han säger öppet att han inte vill offra sin ställning i partiet för det här trots att han också säger öppet att lagen är huvudlös. Alf Svensson behöver inte bry sig om sitt parti längre. Birgitta Ohlsson har ändå inte så stora karriärmöjligheter i ett Björklundskt folkparti. Kanske Karl Sigfrid, han vågar ju onekligen frondera i fildelningsfrågan. Maila dem och ring dem. De bör få höra vilka hjältar de kommer bli för den svenska demokratin om de vågar rösta efter eget hjärta snarare än efter partipiska.

Själv ska jag återgå till att stirra på skärmen och snyta mig. Jag sade att jag var förkyld va?