Ett (litet) steg åt rätt håll för Federley

Nu tycker statsministern att det är slutpratat om FRA. Ni vet, samme kille som hävdade att bloggarna varit betydelselösa i diskussionen innan beslutet togs. När han säger att alla tjänar på att man slutar prata om det menar han dock förstås att han skulle tjäna på det. Det är en särskild sorts tolkning av "alla".

Det talas också på lite olika håll om att det är dags att sluta mobba Fredrick Federley. Om man då menar homofobiska bloggkommentarer och allmänna okvädingsord är det förstås inte en dag för tidigt. Om man däremot syftar på den genuina ilska och upplevelse av svek som det ges uttryck för, inte sällan av människor som aktivt kampanjat för och röstat på Federley just på grund av hans tidigare ställning i integritetsfrågor, blir det lite mer besynnerligt. Visst kommer Annie Johansson lättare undan, vilket är konstigt men sannolikt beror på Federleys mer publika profil. Visst borde vi vara arga också på andra påstått integritetsälskande liberaler i riksdagen, som Fredrik Malm och Henrik von Sydow, men det är vi ju också.

Det som särskiljer Federley och Johansson från de andra som röstade mot sin övertygelse är dock att de i efterhand försökt spinna debaclet till en seger. Enligt mina källor förhandlades huvuddelen av de förändringar i FRA-lagen som kom till stånd fram i den folkpartistiska riksdagsgruppen. (Jag vill här påpeka att ex Malm enligt samma källor inte var en av dem som ville ha några förändringar, han var nöjd med förslaget som det såg ut från början). Nu kan man ju tycka att det inte spelar så stor roll, justeringarna av förslaget gjorde det trots allt bara något mindre rättsvidrigt. Men när man som Federley och Johansson går ut så hårt med att framställa sig själva som rebelliska segrare, så vore det ju bättre om det fanns någon sanning i det. Oavsett vilket är det dock magstarkt för oss som faktiskt, naivt nog, trodde på Federleys utfästelser efter förra FRA-omröstningen att han aldrig skulle kunna rösta för det, att han nu påstått att pyttejusteringarna är ett stort steg framåt och att det är han som gjort dem möjliga. Det är här besvikelsen och sorgen för många övergår i förakt.

Inte bara avvek de i sista stund från den nejsägarkoalition som var tillräckligt stor för att rösta ner förslaget, och i stället i enlighet med oppositonens förslag skicka hela frågan till en utredning. Hur det senare skulle kunna vara ett sådant nederlag för regeringen att man måste hota och tvinga sina riksdagsledamöter går inte att begripa. Att utreda en fråga rejält innan beslut fattas är liksom det svenska sättet. Till skillnad då från, som i det här fallet, att i lönndom hasta fram en lag på departementet som senare visar sig såväl tekniskt som juridiskt ohållbar.

Det är förstås ironiskt att allianspartiernas företrädare i grundlagsutredningen för några veckor sedan kom övverens med miljpartiet om att bl a införa en författningsdomstol. Om vi hade haft en sådan hade FRA-lagen aldrig kunnat gå igenom.

Men de, Federley och Johansson, hade dessutom mage att framställa slutresultatet som i stort sett det de hade önskat från början. De försökte därmed ge regeringens förslag den rättssäkerhetsfernissa den så bittert saknade. Rent personligt försöker de dessutom framställa det som att folk i allmänhet tycker att det de gjorde var fantastiskt, en uppfattning som såvitt jag kan läsa endast existerar inom de mer karriäristiska delarna av centerpartiet.

Jag har stor förståelse för att man inte orkar ta alla strider. Jag kan till och med ha förståelse för att man i en så här viktig fråga inte orkar hela vägen. Vi är alla människor, vi har olika beredskap för att klara av att stå ensamma i en grupp, mot gruppen. (Nu var ju centerpartisterna två, i en rätt liten riksdagsgrupp, vilket gör det än konstigare att de inte klarade av att stå på sig. Att den helt ensamme Karl Sigfrid inte orkade stå emot hela den vilt skällande moderata riksdagsgruppen är mer begripligt.)

Om Federley och Johansson därför hade sagt att vi är ledsna, men vi orkade inte mer. Vi borde ha orkat, vi vet det, vi svek era förtroenden, men vi var inte starkare än så här, då tror jag inte att reaktionerna mot dem hade blivit lika vredgade, lika personliga. Själv hade jag t ex varit arg, men inte alls så arg.

Därför är det glädjande att åtminstone Federley nu tycks ha tagit ett par steg tillbaka från försöken till hjälte-roll. Jag tror att han börjat förstå vidden av hur svikna hans väljare och sympatisörer känner sig. Jag tror att han vill försöka börja återskapa åtminstone någon slags kontakt med dem. Det är möjligt att han lyckas. För egen del kan jag dock säga att det i så fall kommer ta otroligt lång tid och otroligt mycket mer arbete från hans sida än han lagt ner hittills.

ps. Han skulle ju också eventuellt kunna säga till sina partikollegor att 1, lära sig att läsa innantill, 2, sluta bete sig som andra klassens östeuropeiska partikoryféer.