En hypokondrikers dagbok

Min förkylning har nu omvandlats i bihåleinflammation. Tidigare snorade jag, nu susar det konstigt i öronen när jag andas och baktrycket som bildas när jag försöker snyta mig spänner trumhinnorna till bristningsgränsen. En nära vän gifte sig i går morse för omedelbar avresa till smekmånad på Bali och jag hoppas verkligen att jag inte smittade honom när vi sågs för en snabb kaffe i tisdags. Det här viruset vill man inte ha. Eller också är det min ångest som ger det näring, glupskt suger det i sig av det magonda och stressaxlade och väser till bibliska proportioner. Ett veritabelt satans-virus alltså. Jag försöker mota med te med rom i. Redan klockan tio på förmiddagen. Det går sådär. Kanske skulle jag försöka med vitlök och vigvatten i stället.

Eftersom mitt eget skrivande inte går alls roade jag mig i går kväll med att läsa hela ALT från pärm till pärm och om den jävla förkylningens styrka beror på själsligt illamående så borde den ändå ha lättat en smula. Något mer upplyftande har jag inte läst på länge. Alla texter, absolut alla, ger nya insikter och skapar rum för vidare tankar. Till och med i min inflammerade skalle. Det betyder inte att jag håller med, men det intelligenta intressanta motståndet är å andra sidan det allra bästa.

Jag provoceras till döds av Peter Kihlgård, som koketterar med en så romantisk syn på författandet att jag vill skrika rakt ut - det ska vara plågsamt att skriva, det ska ta lång tid, det ska gärna bli obegripligt, det ska vara intuitivt och icke-intellektuellt annars förlorar man magin och det man skriver blir självmedvetet skräp. Jag säger såklart inte att han bara har fel, jag är säkert personligen inte en så seriös författare att mitt skrivande alls räknas i hans värld, men om det inte var roligt (emellanåt) skulle jag aldrig hålla på med det. Däremot kanske han har rätt i att det blir bättre litteratur när skrivandet skaver. Just nu blir det ju ingen litteratur alls, så det är svårt att döma. Anne Svärd provocerar mig likaledes när hon blir smickrad över att Kihlgård sagt att man inte kan se att hennes texter är skrivna av en kvinna. Skillnaderna mellan det mänskliga och det kvinnliga dras upp och förstärks. Kvinnan blir godkänd, blir människa, först som icke-kvinna. Nu kan man förstås som enskild författare ha ambitionen att uppfattas könlöst (eller könsfritt) utan att skriva under på en sådan paroll, men utifrån går det inte att komma ifrån sammanhangen.

Dessutom: Martin Gelin bevisar än en gång att han är den starkast lysande stjärnan bland de yngre kulturjournalisterna (bredvid Natalia förstås), Karolina Ramkvist får mig att längta efter hennes nästa roman med ett litet utdrag, diskussionen om Carver och redaktörsstrykningarna är omvälvande för den romantiska konstnärsmyten.

Allt det här i en enda tidskrift. Richard Herold är ett geni. Att jag inte blev friskare på kuppen beror antingen på att min sjukdom är reell snarare än psykosomatisk eller på att tankar kring andras litterära briljans inte är gynnsamma i mitt nuvarande läge. Men det är onekligen trevligare än att tänka att alla andra är idioter. Det är alltid något.