lördag, juni 14, 2008

Att vara vald av folket eller av partiet

Johan Ingerö skrev häromdagen intressant om de rent konstitutionella aspekterna av diskussionen om FRA-lagen. Johan är dock en aning naiv om han uppriktigt tror att det här skulle vara en nyhet. Det som är nytt är tvärtom att möjligheten faktiskt anas att vissa riksdagsledamöter INTE skulle följa sin partilinje. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som ju i huvuddelen av den moderna svenska politiska historien varit formellt den grupp som makten utgått från, har alltid varit enbart röstboskap.Tanken att rösta emot partilinjen när partiet inför stopplagar eller sänkt a-kassan har aldrig ens varit ett teoretiskt alternativ, hur genuint illa många riksdagsledamöter än tyckt om förslagen. Det finns förstås en viktig poäng i det, att en regering har kunnat regera och fatta impopulära beslut, men det handlar också om grunden i den svenska demokratin.

I Sverige utses inte riksdagsledamöter av väljarna, de utses av partierna. Det är partiet som bestämmer riksdagslistorna som är den egentlige uppdragsgivaren, väljarna är bara en abstraktion att möjligen tala om i högtidstalen. Därför har vi ingen direkt lokal koppling mellan väljare i en viss bygd och deras riksdagsledamöter, partiet väljer i hela landet, Så är exempelvis urstockholmaren Thomas Bodström riksdagsledamot för Örebro och Gränna-legenden Alf Svensson sitter för Malmö. Väljarna i Örebro har förmodligen inte sett till Bodis sedan valkampanjen, och då såg de ju honom ändå bara på stortavlor. Det här skiljer sig markant från demokratier med val i enmansvalkretsar, där politikern traditionellt sett ser sig som företrädare för alla väljare i sin valkrets och också självklart tillbringar mycket tid i valkretsen.( I ex Storbritannien förekommer det förstås också att partierna centralt utser kandidater till valkretsarna, men det är partiet lokalt som väljer om de vill ha dem. Inte sällan förkastas de som partister från London.)

Det finns nackdelar med ett sådan system också, i USA ser man det inte minst tydligt i kongressen, där en ledamots framgångar mäts i mängden federala stålar han lyckas hämta hem till valkretsen, men den konkreta rella kopplingen mallan väljare och valda ökar, liksom det personliga ansvar som politikern har för den förda politiken. I Sverige förkastar vänstern den här sortens system eftersom de anser att partierna bör vara demokratins bas, inte de enskilda politikerna. Därför är det en smula förvirrande att läsa Ali Esbatis hånfulla inlägg mot Fredrick Federley just nu, Esbati är ju öppen motståndare till att enskilda politiker väljer väg oberoende av partilinjen.

Nyligen såg vi en mycket intressant debattartikel från företrädarna i grundlagskommitténfrån m, fp, c, kd och mp som gemensamt föreslog grundlagsändringarsom skulle ge mer av personval, mer av individuellt ansvar för politikerna.

Här ser vi ännu en paradox mot bakgrund av FRA-debatten, att moderaterna inte bara genom historien tenderat att vilja skydda individen från potentiella övergrepp från staten, de har också varit varma anhängare till en mer individcentrerad politikermodell. Ändå, och här kommer paradoxen, har den moderata riksdagsgruppen länge varit lika auktoritetsbunden som den socialdemokratiska. På den gamla onda tiden, när s & m tillsammans bestämde om invandringspolitiken och gemensamt stängde gränser och kastade ut folk, ansågs det extremt rebelliskt att vissa moderater kvittade ut sig vid omröstningarna. Det påverkade alltså inte alls utfallet, men de ville inte själva stå för anti-invandringslinjen. Ändå sågs det med ytterst oblida ögon. (Det säger möjligen något om graden av röstboskap hos socialdemokraterna att inga sossar gjorde likaledes - trots det vanliga vackra talet om solidaritet över gränserna.)

Vi bör därför inte bli det minsta förvånade om inga moderater, trots uttalade egna uppfattningar om motsatsen, trots att FRA-lagen är ett extremt omoderat förslag sett till partiets moderna historia, bryter partilinjen. Sånt gör man inte som moderat. Man "jävlas" inte med sin egen regering. Man kan förstås se det som en statskupp. Men lika gärna som ett bevis på den svenska politiska modellen. Demokrati här är partier. Väljarna är en bisak. Lyssna på vad de säger gör man helst genom kabel.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Visst stämmer det att röstpiskan alltid har vinit - i Sverige sen 20-talet i alla fall - men lagar har inte alltid förberetts så dåligt och hafsigt som idag. Både utredande, remisser och arbete i utskotten är idag mycket mera anstruket av opportunism och naken makt än det var för tjugo år sedan. Sen verkar det ju ockå tydligt att kretsen kring GP såg ner på den egna riksdagsgruppen...
Och enmansvalkretsar betyder i praktiken att en stor del av medborgarna ställs utan nån chans at bli politiskt representerade, att vinna inflytande genom demokratin om de inte "rättar in sig i flocken" som den ser ut under deras 20-30 bästa år. Man får söka sig till det som har en reell chans att slå ut de andra och komma in på enmansmandat. Som i England: Tony Blair kunde regelbundet köra över stora delar av sitt eget parti så länge han hade stadigt grepp om mitten, eftersom t ex Labours vänsterväljare i praktiken inte har något annat att rösta på. Samma sak gäller säkert vissa delar av tories väljarbas, eller i USA. Att starta ert nytt parti och ta det in i parlamentet med mer än en ledamot tar hundra år i dagens England. De som lobbar hårt för tvåpartisystem i Sverige är dom som ser vanligt folk som en flock dumma kossor som måste tubbas och piskas till förändringar, en attityd som får rikligt uttryck på t ex DN:s ledarsida.

Håller f O med Ingerö om en sak: Sverige behöver en författningsdomstol med verklig tyngd (även gentemot EU - HD:s dom i Green-målet visar att de inte orkade stå emot ett vagt antytt "men så säger dom i Strasbourg").

Anonym sa...

Robin skriver:
"Håller f O med Ingerö om en sak: Sverige behöver en författningsdomstol med verklig tyngd (även gentemot EU - HD:s dom i Green-målet visar att de inte orkade stå emot ett vagt antytt 'men så säger dom i Strasbourg')."

I Greenmålet hänvisade man till Europadomstolen i Strasbourg som i) ej är ett EU-organ ii) till stora delar fyller samma funktion som en författningsdomstol.

Anonym sa...

anonym> Oops, ja just det, stämmer naturligtvis (noterade själv den killnaden när det hände!). Men jag står för att HD ofta verkar osäkra pV hur de ska hantera "överordnad" europarätt. I Green-fallet kan man också misstänka att det fanns ett informellt politiskt tryck att inte få Sverige "fällt för brott mot de mAnskliga rättigheterna" (en term som ibland omges med en idiotisk ;verrespekt i svensk debatt - alla sådana utslag behandlas som om det var Gud som dundrat). Alltså vek man ner sig. HD skrev faktiskt att det Green gjort *var* hets mot folkgrupp med sikte på att måla upp bögar som en livsfarlig, vArdelös grupp av ohyra, men att det "fanns en möjlighet att det skulle komma i konflikt med Europadomstolens ord, i detta fall ingalunda samma sak som Europakonventionen - och där backade man. Mycket svagt.

Anonym sa...

Kanske ska tillägga att det är skillnad på en politiskt oberoende och muskelstark författningsdomstol och en ofelbar författningsdomstol. En poäng är ju att en sådan instans kan föra en levande diskussion om lagarna över tid, och visa att grundlagen har tyngd. De flesta amerikaner ser inte HD som ofelbar i varenda utslag domstolen gör, men den utgör en given kontrollmakt.

Mary X Jensen sa...

Förvisso är det ofta på visst sätt. Som att politiker väljs av partiet och förväntas att göra somd et sägs sen. Men man kan aldrig förändra något utan att påpeka. Fredrik Reinfeldt var (sade i alla fall) att han ville se mer individualitet.

Jag skrev det här
http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2008/06/p-vljarnas-mandat-glm-aldrig-det.html

På väljarnas mandat glöm aldrig det.

Vill man ha föärändring måset man jobba för den. När det går prestige i frågor så är det bara trist.