Jag läser attmoderaten Olof Lavesson är sur på Expressen för att de tillhandahåller tjänsten att enkelt skicka protestmail till alla riksdagsledamöter som röstade för FRA-lagen. Han skriver (riktat till Otto Sjöberg):
"E-post är mitt viktigaste verktyg för att kunna hålla kontakt med såväl väljare som massmedia. Tyvärr så blir den uppgiften lite svårare för mig framöver, eftersom jag antingen riskerar missa viktiga mail bland alla era massmail."
Ett mail från en väljare som vill protestera mot FRA-lagen är alltså för just den här riksdagsledamoten a priori ett oviktigt mail, till skillnad från mail där väljaren exempelvis efterlyser en bättre näringspolitik eller vill hylla Lavesson för beslutet att återinföra museiinträdet. Han ser också mailen från väljarna som använt sig av Expressens mailtjänst som komna från Expressen, specifikt från Otto Sjöberg, snarare än från just den väljare som skrivit under med namn och adress.
Lavesson har onekligen en intressant syn på det här med kontakten mellan väljare och valda.
måndag, juni 30, 2008
fredag, juni 27, 2008
Imse vimse
I dag har jag en text om bloggregistrering, fransk teknikfientlighet och rädslan för det stora stygga nätet.
torsdag, juni 26, 2008
Skärpning!
Jag läser på Svart Måndags sida att de drar sig ur demonstrationen på lördag eftersom de fått signaler om att det kommer bli våldsamheter och skadegörelse. Jag blir så otroligt ledsen. Här finns en potentiellt gigantisk gräsrotsrörelse, tvärs över alla partigränser, och genast ska den tas över av människor som mest vill få fysiskt utlopp för sina inre demoner. Gå med i en firma eller nåt, vetja.
Jag som precis satt och funderade över vilken fantastisk viljeyttring det vore om tusentals svartklädda stillsamma integritetsförkämpar slöt upp vid Fredrik Reinfeldts sommartal i Vaxholm den 9 augusti. Inte minst alla vi som i alla fall emellanåt röstat på moderaterna borde åka ut och visa att vi faktiskt inte tror att just vi skulle tjäna på att FRA slutade diskuteras. Men om Svart måndags-organisatörerna har rätt blir det för obehagligt. Jag kanske återkommer till idén.
Jag som precis satt och funderade över vilken fantastisk viljeyttring det vore om tusentals svartklädda stillsamma integritetsförkämpar slöt upp vid Fredrik Reinfeldts sommartal i Vaxholm den 9 augusti. Inte minst alla vi som i alla fall emellanåt röstat på moderaterna borde åka ut och visa att vi faktiskt inte tror att just vi skulle tjäna på att FRA slutade diskuteras. Men om Svart måndags-organisatörerna har rätt blir det för obehagligt. Jag kanske återkommer till idén.
onsdag, juni 25, 2008
Är det förresten någon som förstår vad Reinfeldt syftar på när han säger att han "varit med om detta förut"?
tisdag, juni 24, 2008
Ett (litet) steg åt rätt håll för Federley
Nu tycker statsministern att det är slutpratat om FRA. Ni vet, samme kille som hävdade att bloggarna varit betydelselösa i diskussionen innan beslutet togs. När han säger att alla tjänar på att man slutar prata om det menar han dock förstås att han skulle tjäna på det. Det är en särskild sorts tolkning av "alla".
Det talas också på lite olika håll om att det är dags att sluta mobba Fredrick Federley. Om man då menar homofobiska bloggkommentarer och allmänna okvädingsord är det förstås inte en dag för tidigt. Om man däremot syftar på den genuina ilska och upplevelse av svek som det ges uttryck för, inte sällan av människor som aktivt kampanjat för och röstat på Federley just på grund av hans tidigare ställning i integritetsfrågor, blir det lite mer besynnerligt. Visst kommer Annie Johansson lättare undan, vilket är konstigt men sannolikt beror på Federleys mer publika profil. Visst borde vi vara arga också på andra påstått integritetsälskande liberaler i riksdagen, som Fredrik Malm och Henrik von Sydow, men det är vi ju också.
Det som särskiljer Federley och Johansson från de andra som röstade mot sin övertygelse är dock att de i efterhand försökt spinna debaclet till en seger. Enligt mina källor förhandlades huvuddelen av de förändringar i FRA-lagen som kom till stånd fram i den folkpartistiska riksdagsgruppen. (Jag vill här påpeka att ex Malm enligt samma källor inte var en av dem som ville ha några förändringar, han var nöjd med förslaget som det såg ut från början). Nu kan man ju tycka att det inte spelar så stor roll, justeringarna av förslaget gjorde det trots allt bara något mindre rättsvidrigt. Men när man som Federley och Johansson går ut så hårt med att framställa sig själva som rebelliska segrare, så vore det ju bättre om det fanns någon sanning i det. Oavsett vilket är det dock magstarkt för oss som faktiskt, naivt nog, trodde på Federleys utfästelser efter förra FRA-omröstningen att han aldrig skulle kunna rösta för det, att han nu påstått att pyttejusteringarna är ett stort steg framåt och att det är han som gjort dem möjliga. Det är här besvikelsen och sorgen för många övergår i förakt.
Inte bara avvek de i sista stund från den nejsägarkoalition som var tillräckligt stor för att rösta ner förslaget, och i stället i enlighet med oppositonens förslag skicka hela frågan till en utredning. Hur det senare skulle kunna vara ett sådant nederlag för regeringen att man måste hota och tvinga sina riksdagsledamöter går inte att begripa. Att utreda en fråga rejält innan beslut fattas är liksom det svenska sättet. Till skillnad då från, som i det här fallet, att i lönndom hasta fram en lag på departementet som senare visar sig såväl tekniskt som juridiskt ohållbar.
Det är förstås ironiskt att allianspartiernas företrädare i grundlagsutredningen för några veckor sedan kom övverens med miljpartiet om att bl a införa en författningsdomstol. Om vi hade haft en sådan hade FRA-lagen aldrig kunnat gå igenom.
Men de, Federley och Johansson, hade dessutom mage att framställa slutresultatet som i stort sett det de hade önskat från början. De försökte därmed ge regeringens förslag den rättssäkerhetsfernissa den så bittert saknade. Rent personligt försöker de dessutom framställa det som att folk i allmänhet tycker att det de gjorde var fantastiskt, en uppfattning som såvitt jag kan läsa endast existerar inom de mer karriäristiska delarna av centerpartiet.
Jag har stor förståelse för att man inte orkar ta alla strider. Jag kan till och med ha förståelse för att man i en så här viktig fråga inte orkar hela vägen. Vi är alla människor, vi har olika beredskap för att klara av att stå ensamma i en grupp, mot gruppen. (Nu var ju centerpartisterna två, i en rätt liten riksdagsgrupp, vilket gör det än konstigare att de inte klarade av att stå på sig. Att den helt ensamme Karl Sigfrid inte orkade stå emot hela den vilt skällande moderata riksdagsgruppen är mer begripligt.)
Om Federley och Johansson därför hade sagt att vi är ledsna, men vi orkade inte mer. Vi borde ha orkat, vi vet det, vi svek era förtroenden, men vi var inte starkare än så här, då tror jag inte att reaktionerna mot dem hade blivit lika vredgade, lika personliga. Själv hade jag t ex varit arg, men inte alls så arg.
Därför är det glädjande att åtminstone Federley nu tycks ha tagit ett par steg tillbaka från försöken till hjälte-roll. Jag tror att han börjat förstå vidden av hur svikna hans väljare och sympatisörer känner sig. Jag tror att han vill försöka börja återskapa åtminstone någon slags kontakt med dem. Det är möjligt att han lyckas. För egen del kan jag dock säga att det i så fall kommer ta otroligt lång tid och otroligt mycket mer arbete från hans sida än han lagt ner hittills.
ps. Han skulle ju också eventuellt kunna säga till sina partikollegor att 1, lära sig att läsa innantill, 2, sluta bete sig som andra klassens östeuropeiska partikoryféer.
Det talas också på lite olika håll om att det är dags att sluta mobba Fredrick Federley. Om man då menar homofobiska bloggkommentarer och allmänna okvädingsord är det förstås inte en dag för tidigt. Om man däremot syftar på den genuina ilska och upplevelse av svek som det ges uttryck för, inte sällan av människor som aktivt kampanjat för och röstat på Federley just på grund av hans tidigare ställning i integritetsfrågor, blir det lite mer besynnerligt. Visst kommer Annie Johansson lättare undan, vilket är konstigt men sannolikt beror på Federleys mer publika profil. Visst borde vi vara arga också på andra påstått integritetsälskande liberaler i riksdagen, som Fredrik Malm och Henrik von Sydow, men det är vi ju också.
Det som särskiljer Federley och Johansson från de andra som röstade mot sin övertygelse är dock att de i efterhand försökt spinna debaclet till en seger. Enligt mina källor förhandlades huvuddelen av de förändringar i FRA-lagen som kom till stånd fram i den folkpartistiska riksdagsgruppen. (Jag vill här påpeka att ex Malm enligt samma källor inte var en av dem som ville ha några förändringar, han var nöjd med förslaget som det såg ut från början). Nu kan man ju tycka att det inte spelar så stor roll, justeringarna av förslaget gjorde det trots allt bara något mindre rättsvidrigt. Men när man som Federley och Johansson går ut så hårt med att framställa sig själva som rebelliska segrare, så vore det ju bättre om det fanns någon sanning i det. Oavsett vilket är det dock magstarkt för oss som faktiskt, naivt nog, trodde på Federleys utfästelser efter förra FRA-omröstningen att han aldrig skulle kunna rösta för det, att han nu påstått att pyttejusteringarna är ett stort steg framåt och att det är han som gjort dem möjliga. Det är här besvikelsen och sorgen för många övergår i förakt.
Inte bara avvek de i sista stund från den nejsägarkoalition som var tillräckligt stor för att rösta ner förslaget, och i stället i enlighet med oppositonens förslag skicka hela frågan till en utredning. Hur det senare skulle kunna vara ett sådant nederlag för regeringen att man måste hota och tvinga sina riksdagsledamöter går inte att begripa. Att utreda en fråga rejält innan beslut fattas är liksom det svenska sättet. Till skillnad då från, som i det här fallet, att i lönndom hasta fram en lag på departementet som senare visar sig såväl tekniskt som juridiskt ohållbar.
Det är förstås ironiskt att allianspartiernas företrädare i grundlagsutredningen för några veckor sedan kom övverens med miljpartiet om att bl a införa en författningsdomstol. Om vi hade haft en sådan hade FRA-lagen aldrig kunnat gå igenom.
Men de, Federley och Johansson, hade dessutom mage att framställa slutresultatet som i stort sett det de hade önskat från början. De försökte därmed ge regeringens förslag den rättssäkerhetsfernissa den så bittert saknade. Rent personligt försöker de dessutom framställa det som att folk i allmänhet tycker att det de gjorde var fantastiskt, en uppfattning som såvitt jag kan läsa endast existerar inom de mer karriäristiska delarna av centerpartiet.
Jag har stor förståelse för att man inte orkar ta alla strider. Jag kan till och med ha förståelse för att man i en så här viktig fråga inte orkar hela vägen. Vi är alla människor, vi har olika beredskap för att klara av att stå ensamma i en grupp, mot gruppen. (Nu var ju centerpartisterna två, i en rätt liten riksdagsgrupp, vilket gör det än konstigare att de inte klarade av att stå på sig. Att den helt ensamme Karl Sigfrid inte orkade stå emot hela den vilt skällande moderata riksdagsgruppen är mer begripligt.)
Om Federley och Johansson därför hade sagt att vi är ledsna, men vi orkade inte mer. Vi borde ha orkat, vi vet det, vi svek era förtroenden, men vi var inte starkare än så här, då tror jag inte att reaktionerna mot dem hade blivit lika vredgade, lika personliga. Själv hade jag t ex varit arg, men inte alls så arg.
Därför är det glädjande att åtminstone Federley nu tycks ha tagit ett par steg tillbaka från försöken till hjälte-roll. Jag tror att han börjat förstå vidden av hur svikna hans väljare och sympatisörer känner sig. Jag tror att han vill försöka börja återskapa åtminstone någon slags kontakt med dem. Det är möjligt att han lyckas. För egen del kan jag dock säga att det i så fall kommer ta otroligt lång tid och otroligt mycket mer arbete från hans sida än han lagt ner hittills.
ps. Han skulle ju också eventuellt kunna säga till sina partikollegor att 1, lära sig att läsa innantill, 2, sluta bete sig som andra klassens östeuropeiska partikoryféer.
Vi har alla våra skäl till aktivism, hoppet om könsumgänge är förstås ett av de viktigaste
Mattias Svensson förklarar primärt varför Fredrik Westerlund lämnar Folkpartiet, men väl så viktigt är varför han en gång gick med. Nyckelmeningen är:
"Hur ska en blyg handikappad liten kille från en by i Norrland någonsin få ligga?"
"Hur ska en blyg handikappad liten kille från en by i Norrland någonsin få ligga?"
Things fall apart - the centre cannot hold
Den bedårande och ohyggligt begåvade Johannes Forssberg, splitterny fast ledarskribent på Expressen, citerar Yeats för att illustrera centerpartiets fall.
måndag, juni 23, 2008
Ännu en röst förlorad för alliansen.
För att parafrasera en av den förment liberale riksdagsledamoten Gustav Blix favoritfilmer, Presidenten och miss Wade:
"Ni har större problem än att förlora oss. Ni har precis förlorat våra röster."
Ännu en förlorad röst för alliansen i nästa val: Johan Norberg.
söndag, juni 22, 2008
Centern måste dö*
Först försökte centerpartiets kommunikationschef tysta en kritisk bloggare genom att kontakta hans arbetsgivare. Sedan hävdar riksdagsledamot Staffan Danielsson att en Expressen-krönika innehållande meningen: "Visst är det så att nätkampanjen mot Federley på sina håll bara uttrycker lumpet böghat” är ett tecken på skribentens homofobi. I samma veva passar han på att försöka misstänkliggöra Camilla Lindberg, den enda borgerliga nej-röstaren, för att hon inte fört debatten inför omröstningen i medierna utan i sin riksdagsgrupp.
Centerpartiet är nog tyvärr bortom all räddning.
Uppdatering: Det finns visst centerpartister som protesterar internt. Det är förstås lovvärt, men de har en ohyggligt lån uppförsbacke innan centern kan sägas ha någon som helst trovärdighet i, tja, någonting.
* Ett förtydligande. Detta ska inte ses som ett hot mot några personer, även om en del harmsna partister häckar i bloggkommentarer hävdar att enskilda bloggares verbala upprördhet är ett lika stort hot mot demokratin som politiker som vill upphäva de medborgerliga rättigheterna. Jag menar partiet Centerpartiet. Jag har uppmanat människor att rösta på dem. Jag skäms. Jag ämnar ta mitt ansvar och försöka se till så att så få som möjligt gör det nästa gång.
Centerpartiet är nog tyvärr bortom all räddning.
Uppdatering: Det finns visst centerpartister som protesterar internt. Det är förstås lovvärt, men de har en ohyggligt lån uppförsbacke innan centern kan sägas ha någon som helst trovärdighet i, tja, någonting.
* Ett förtydligande. Detta ska inte ses som ett hot mot några personer, även om en del harmsna partister häckar i bloggkommentarer hävdar att enskilda bloggares verbala upprördhet är ett lika stort hot mot demokratin som politiker som vill upphäva de medborgerliga rättigheterna. Jag menar partiet Centerpartiet. Jag har uppmanat människor att rösta på dem. Jag skäms. Jag ämnar ta mitt ansvar och försöka se till så att så få som möjligt gör det nästa gång.
En moderat med integritet, för integritet
Jag läser att MUF-ordföranden Niklas Wykman säger att han kommer att lämna partiet om man inte ändrar årsikt till FRA-lagen (och den rivs upp, rimligen). Jag måste erkänna att jag inte tidigare haft alltför höga tankar om Wykman, men i detta hamnar han helt rätt. Om han nu faktiskt också lever upp till sina utfästelser kan vi konstatera att det åtminstone finns en ledande ung moderat som både är för integritet och har det.
ps1. Jag undrar när propagandaminister Schlingmann inser exakt hur katastrofalt FRA-debaclet varit för moderaterna och för alliansen.
ps2. Jag tänker stå utanför Riksdagen den 16 september. Tänker du?
ps1. Jag undrar när propagandaminister Schlingmann inser exakt hur katastrofalt FRA-debaclet varit för moderaterna och för alliansen.
ps2. Jag tänker stå utanför Riksdagen den 16 september. Tänker du?
lördag, juni 21, 2008
Och så var det det här med yttrandefriheten
Richard Slätt blev så ledsen och besviken på sina vänner i riksdagen att han bad dem dra åt helvete. Inget mer, inget mindre. Inga hot, ingenting som på något sätt kan betecknas som ens i närheten av olagligt. Han är en känslosam man, Slätt, och FRA-cirkusen har tagit honom hårt.
Det fick dock Centerpartiets kommunikationschef Lena Forsman atthöra av sig till, nej inte till honom, utan till hans chef på Strix. Hon: "Vill bara fråga om du tycker det är ok att en medarbetare på ert företag, där han presenterar sig som journalist agerar så här."
Bortsett från att hon inte kan det här med kommateringsregler visar hon upp en mycket intressant syn på yttrandefrihet. Vi får väl utgå ifrån att det är Centerpartiets nya linje.
Nåja. Som chefredaktör och reporter på den antifascistiska tidningen Expo har Slätt konfronterats med långt mer uttalade hot från nazister utan att det berört honom nämnvärt. I det här fallet stod dessutom hans chef upp för honom på ett exemplariskt vis.
Men alla bloggare som irriterar centern har kanske inte så kloka arbetsgivare. Finns det fler fall där Lena Forsman utövat påtryckningar på bloggares chefer? Om ni känner till några hör av er direkt till Richard. Jag gissar att det finns ett program som gärna skulle gräva vidare i det. Just det, Inside. På Strix. Där Slätt jobbar.
Det fick dock Centerpartiets kommunikationschef Lena Forsman atthöra av sig till, nej inte till honom, utan till hans chef på Strix. Hon: "Vill bara fråga om du tycker det är ok att en medarbetare på ert företag, där han presenterar sig som journalist agerar så här."
Bortsett från att hon inte kan det här med kommateringsregler visar hon upp en mycket intressant syn på yttrandefrihet. Vi får väl utgå ifrån att det är Centerpartiets nya linje.
Nåja. Som chefredaktör och reporter på den antifascistiska tidningen Expo har Slätt konfronterats med långt mer uttalade hot från nazister utan att det berört honom nämnvärt. I det här fallet stod dessutom hans chef upp för honom på ett exemplariskt vis.
Men alla bloggare som irriterar centern har kanske inte så kloka arbetsgivare. Finns det fler fall där Lena Forsman utövat påtryckningar på bloggares chefer? Om ni känner till några hör av er direkt till Richard. Jag gissar att det finns ett program som gärna skulle gräva vidare i det. Just det, Inside. På Strix. Där Slätt jobbar.
torsdag, juni 19, 2008
En ballad för de svikna
I sammanhanget vill jag dock gärna säga att det språkbruk som förekommer i kommentarerna till den här lilla sången inte någonstans är okej. Ja, Fredrick Federley är en tragisk opportunist som sålt ut sin själ och han kommer ångra sig för evigt, men han är människa och bör behandlas med civilitet. Besvikelsen från oss som uppför oss någorlunda städat gör säkert mycket ondare också, galna smädelser kan och bör man ju bara skaka av sig.
Camilla skriver själv
Här är min text i tidningen i dag. Här är Camilla Lindbergs egen artikel om varför hon följde sitt samvete.
Nyss skickade jag en stor bukett till henne med texten "Camilla, folkets hjältinna".
Nyss skickade jag en stor bukett till henne med texten "Camilla, folkets hjältinna".
onsdag, juni 18, 2008
Camilla Lindberg är vår hjälte!
Så här ser hon ut, den enda borgerliga politikern i Sveriges riksdag som till slut orkade och vågade stå för sina åsikter. Maila henne och berätta om din uppskattning. Livet är nog rätt tufft just nu i övrigt för henne, hon behöver få reda på hur många människor som stödjer henne, som ser henne som en enda strimma av hopp i en genomkorrupt opportunistisk politisk samtid.
Nu var det klart
Omröstningen är klar, vi har en enda liberal hjältinna, Camilla Lindberg, folkpartist från Dalarna och en halvdan, Birgitta Ohlsson. Camilla var den enda som röstade nej, Birgitta lade ner sin röst i protest. Det är på många sätt en mycket dyster dag för den svenska demokratin. Nu tycker jag att vi alla måste hylla och stödja Camilla (och möjligen tolerera Birgitta) men tyvärr konstatera att fler liberaler finns det inte inom borgerligheten. Allra minst de där tragiska pajasarna från centern. Fram tills dess att de vek ner sig fanns det en majoritet mot förslaget, att de går ut och kallar sig segrare är bara skrattretande.
Katastrofalt på många sätt
I min text imorgon skriver jag bland annat om att jag inte vet om jag någonsin tänker rösta igen. Peter Wennblad var redan innan FRA-eländet mer cynisk än jag och är därför inte lika besviken nu. Hans skarpa analys anknyter dock till mina känslor.
Stockholmscentern har ju i realiteten upplöst sig själv, likaså Den liberala gruppen. Om nu Birgitta Ohlsson, vilket mina källor säger, bara vågar lägga ner sig röst så har liberala stockholmsväljare formligen inget alternativ alls att rösta på, att prata om. Om det bara inte inte i realiteten innebar en röst på Lars Ohly skulle jag personligen kunna tänka mig miljöpartiet, men med blockpolitiken som den är föredrar jag nog att låta bli helt och hållet.
Stockholmscentern har ju i realiteten upplöst sig själv, likaså Den liberala gruppen. Om nu Birgitta Ohlsson, vilket mina källor säger, bara vågar lägga ner sig röst så har liberala stockholmsväljare formligen inget alternativ alls att rösta på, att prata om. Om det bara inte inte i realiteten innebar en röst på Lars Ohly skulle jag personligen kunna tänka mig miljöpartiet, men med blockpolitiken som den är föredrar jag nog att låta bli helt och hållet.
När sorgen inte vet var cynismen börjar
Jag är så jävla ledsen. Kalla mig naiv, men jag trodde ändå inte att den moderna politiken var precis så här vidrig.
Sedan jag kom hit från riksdagen i förmiddags har jag ägnat dagen åt att skriva en artikel till morgondagens tidning. Den får ni läsa då. Nu ska ni i stället läsa Oscar Swartz briljanta sorgliga analys i Svenskan.
Sedan jag kom hit från riksdagen i förmiddags har jag ägnat dagen åt att skriva en artikel till morgondagens tidning. Den får ni läsa då. Nu ska ni i stället läsa Oscar Swartz briljanta sorgliga analys i Svenskan.
tisdag, juni 17, 2008
Och så finns det de som säger att politik är tråkigt!
Hela eftermiddagen har rusat förbi i olika rykten, utspel, sms-försäkringar och sedan ny info, nya utspel. EM har ingenting av den här spänningen, särskilt inte som de medborgerliga friheterna som vi känner dem ligger i potten.
Läget just nu är att jag inte vet någonting. Inget är säkert längre. Federley och Johansson kommer enligt SvD rösta ja i alla fall, trots enträget nekande under dagen.
Jag tänker oavsett vad som händer stå där utanför riksdagshuset imorgon vid 8 och hoppas att det finns tillräckligt många riksdagsledamöter som tror på sina egna idéer.
Läget just nu är att jag inte vet någonting. Inget är säkert längre. Federley och Johansson kommer enligt SvD rösta ja i alla fall, trots enträget nekande under dagen.
Jag tänker oavsett vad som händer stå där utanför riksdagshuset imorgon vid 8 och hoppas att det finns tillräckligt många riksdagsledamöter som tror på sina egna idéer.
Federley mesar INTE ur när det gäller
Å andra sidan tycks det som om Fredrick Federley och Annie Johansson inte vågade längre än såhär. Ögonvittnen säger att Annie Johansson grät i riksdagen imorse. Tårar till ingen nytta.
Viktig uppdatering! Federley och Johansson kommer enligt säkra källor visst rösta nej. Roger Tiefense drog en rövare för Ekot.
Viktig uppdatering! Federley och Johansson kommer enligt säkra källor visst rösta nej. Roger Tiefense drog en rövare för Ekot.
Nähädå, vi ska bara spana på slemma terrorister
Såhär skriver FRA på sin hemsida, som svar på alla påpekanden om att de nu ska lagra och gå igenom alla svenskars internetanvändande:
"underrättelseverksamheten enligt försvarsunderrättelselagen bara får avse utländska förhållanden."
Jaha. Synd då att ni uppenbarligen konsekvent brutit mot försvarsunderrättelselagen. Som PJ Anders Linder säger; Lex Orwell utan någon lex. Det enda rimliga efter alla dessa avslöjanden vore självklart att dra tillbaka lagen, ändå står Fredrik Reinfeldt i de sena TV4-Nyheterna i går, efter att SVT berättat om FRA:s systematiska övertramp, och förklarar att ett nej imorgon skulle innebära ett slut för koalitionsregeringar. Det är förstås ett hot mot de folkpartistiska och centerpartistiska riksdagsgrupperna att hålla de sina ännu hårdare i örat, att följa det moderata bunker-exemplet.
Debatten pågår i detta nu och jag är helt övertygad om att flera centerpartister och folkpartister kommer rösta nej. Om inga moderater gör det är det ett fattigdomsbevis för partiet. För egen del kommer det i såfall att vara lätt att välja bort den moderata valsedeln i många år framöver.
Det här skrev jag i tidningen i dag.
"underrättelseverksamheten enligt försvarsunderrättelselagen bara får avse utländska förhållanden."
Jaha. Synd då att ni uppenbarligen konsekvent brutit mot försvarsunderrättelselagen. Som PJ Anders Linder säger; Lex Orwell utan någon lex. Det enda rimliga efter alla dessa avslöjanden vore självklart att dra tillbaka lagen, ändå står Fredrik Reinfeldt i de sena TV4-Nyheterna i går, efter att SVT berättat om FRA:s systematiska övertramp, och förklarar att ett nej imorgon skulle innebära ett slut för koalitionsregeringar. Det är förstås ett hot mot de folkpartistiska och centerpartistiska riksdagsgrupperna att hålla de sina ännu hårdare i örat, att följa det moderata bunker-exemplet.
Debatten pågår i detta nu och jag är helt övertygad om att flera centerpartister och folkpartister kommer rösta nej. Om inga moderater gör det är det ett fattigdomsbevis för partiet. För egen del kommer det i såfall att vara lätt att välja bort den moderata valsedeln i många år framöver.
Det här skrev jag i tidningen i dag.
måndag, juni 16, 2008
Du måste slöjda dig en foliehatt
Tidigare i dag var jag med i Aktuellt och talade om hur bloggarna drivit gammelmedia framför sig i FRA-frågan. Jag pratade i fem minuter och fick med två meningar. Nåja, det är ju risken med etermedier.En av de saker jag tog upp var hur fantastiskt enad bloggvärlden stått i kampen mot FRA-lagen, från vänster till höger, matbloggar, filmbloggar, politikbloggar. Nu på sistone har till och med modebloggarna slutit upp kring uppmaningen att alla bör bära vitt på onsdag, för att markera sitt missnöje med lagen. Nu väntar vi bara på att handarbetes-bloggarna berättar hur man snabbt och enkelt slöjdar sig en egen foliehatt så är enigheten total.
ps. I dag började jag på ledarsidan för sommartjänstgöringen. Ni kan ju läsa imorrn i en tidning nära er vad jag gjort i dag eftersom jag inte bloggat så värst.
Uppdatering! Erik Laakso har varit flitig i slöjdsalen.
En frånvarande röst
Är det inte förresten lite konstigt att Dagens Arena hållit knäpptyst om FRA-lagen? De kan ju knappast ha "Åman-försvaret", dvs vi skrev så mycket förra året, eftersom Dagens Arena inte fanns föra året. Ändå inget ljud. I dag handlar huvudledaren i stället om Sex & the City.
Det finns några möjliga förklaringar:
1) Om den återkomne justitieminister Bodström kommer tillbaka med en snarlik variant av FRA-lagen efter nästa val (vilket ju inte alls är osannolikt) så vet de att de inte kommer protestera då och då är det löjligt att protestera nu.
2) De tycker att diskussionen just nu bör ses som ett internt borgerligt fenomen som mer handlar mer om partisammanhållning än om övergripande samhällssyn.
3) De är för lagen, men vågar inte säga det eftersom det skulle vara impopulärt.
4) De är helt ointresserade och ser premiären av Sex & The City-filmen som en större politisk händelse just nu.
Det finns några möjliga förklaringar:
1) Om den återkomne justitieminister Bodström kommer tillbaka med en snarlik variant av FRA-lagen efter nästa val (vilket ju inte alls är osannolikt) så vet de att de inte kommer protestera då och då är det löjligt att protestera nu.
2) De tycker att diskussionen just nu bör ses som ett internt borgerligt fenomen som mer handlar mer om partisammanhållning än om övergripande samhällssyn.
3) De är för lagen, men vågar inte säga det eftersom det skulle vara impopulärt.
4) De är helt ointresserade och ser premiären av Sex & The City-filmen som en större politisk händelse just nu.
söndag, juni 15, 2008
En spricka på DN, gammelmedia vaknar
Uppenbarligen håller den nu delvis tjänstledige politiske redaktören Niklas Ekdal inte med den tillförordnade chefen Johannes Åman om att det inte spelar nåon roll om man protesterar mot FRA nu. (Däremot kanske DN:s nätredaktion håller på Åman, eftersom Ekdals artikel på nätet dolts under såväl gårdagens texter som notiser om skogsbruk). Det känns åtminstone lite skönt, Åman svar visade både på pinsam uppgivenhet och en mycket underlig syn på vad ledarsidor är till för.
Om man bara skulle skriva i frågor där det var enkelt att påverka faktiska beslut kunde ju liberala ledarsidor lägga ner verksamheten under perioder av s-regering. För att inte tala om att de genast borde sluta skriva i utrikesfrågor. Vem tror att George W Bush läser DN?
Problemet är nog snarast att journalister tenderar att tröttna på frågor snabbare än vi andra tröttnar på ett löpsedelstema. Gud, vad tråkigt, det skrev vi ju jättemycket om förra året, kan jag inte få pyssla lite med, tja, skogsbruk, i stället. Jag vet, jag har varit där själv och velat kräkas inför ännu en artikel om övergångsreglerna eller betygsfrågan. Vad mer kan man säga, liksom? Men övergångsreglerna lyckades faktiskt den liberala pressen stoppa, genom ett ihärdigt kampanjarbete där vi inte lät de borgerliga partierna ens kunna låtsas om att de kunde fortsätta att kalla sig liberala om de gick med på Görans Personss snömos om social turism. Det gick faktiskt.
Det ser sämre ut för FRA-lagen, det medges. Fredrik Reinfeldt har lagt alldeles för mycket prestige i frågan och det gör det ju hemskt nog ännu svårare att ändra riktning än om det hade handlat om verklig övertygelse och ideologi.
(Uppdatering! Anders Mildner skriver klokt om vad tystnaden också kan handla om)
Nu har gammelmedia åtminstone vaknat till. Ojdå, det pågår visst en debatt här. Vi kanske ändå ska säga något. Jorå. Det var ju på tiden.
Ps. Svenskan har ju skrivit om frågan kontinuerligt, men PJ's text i dag är värd att uppmärksammas i alla fall. Min egen tidning har något i sammanhanget meningslöst på ledarplats men bra artiklar inne i tidningen. I Sydsvenskan skriver Heidi Avellan (den första FRA-texten i vår som i alla fall jag läst på den ledarsidan).
Om man bara skulle skriva i frågor där det var enkelt att påverka faktiska beslut kunde ju liberala ledarsidor lägga ner verksamheten under perioder av s-regering. För att inte tala om att de genast borde sluta skriva i utrikesfrågor. Vem tror att George W Bush läser DN?
Problemet är nog snarast att journalister tenderar att tröttna på frågor snabbare än vi andra tröttnar på ett löpsedelstema. Gud, vad tråkigt, det skrev vi ju jättemycket om förra året, kan jag inte få pyssla lite med, tja, skogsbruk, i stället. Jag vet, jag har varit där själv och velat kräkas inför ännu en artikel om övergångsreglerna eller betygsfrågan. Vad mer kan man säga, liksom? Men övergångsreglerna lyckades faktiskt den liberala pressen stoppa, genom ett ihärdigt kampanjarbete där vi inte lät de borgerliga partierna ens kunna låtsas om att de kunde fortsätta att kalla sig liberala om de gick med på Görans Personss snömos om social turism. Det gick faktiskt.
Det ser sämre ut för FRA-lagen, det medges. Fredrik Reinfeldt har lagt alldeles för mycket prestige i frågan och det gör det ju hemskt nog ännu svårare att ändra riktning än om det hade handlat om verklig övertygelse och ideologi.
(Uppdatering! Anders Mildner skriver klokt om vad tystnaden också kan handla om)
Nu har gammelmedia åtminstone vaknat till. Ojdå, det pågår visst en debatt här. Vi kanske ändå ska säga något. Jorå. Det var ju på tiden.
Ps. Svenskan har ju skrivit om frågan kontinuerligt, men PJ's text i dag är värd att uppmärksammas i alla fall. Min egen tidning har något i sammanhanget meningslöst på ledarplats men bra artiklar inne i tidningen. I Sydsvenskan skriver Heidi Avellan (den första FRA-texten i vår som i alla fall jag läst på den ledarsidan).
lördag, juni 14, 2008
Att vara vald av folket eller av partiet
Johan Ingerö skrev häromdagen intressant om de rent konstitutionella aspekterna av diskussionen om FRA-lagen. Johan är dock en aning naiv om han uppriktigt tror att det här skulle vara en nyhet. Det som är nytt är tvärtom att möjligheten faktiskt anas att vissa riksdagsledamöter INTE skulle följa sin partilinje. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som ju i huvuddelen av den moderna svenska politiska historien varit formellt den grupp som makten utgått från, har alltid varit enbart röstboskap.Tanken att rösta emot partilinjen när partiet inför stopplagar eller sänkt a-kassan har aldrig ens varit ett teoretiskt alternativ, hur genuint illa många riksdagsledamöter än tyckt om förslagen. Det finns förstås en viktig poäng i det, att en regering har kunnat regera och fatta impopulära beslut, men det handlar också om grunden i den svenska demokratin.
I Sverige utses inte riksdagsledamöter av väljarna, de utses av partierna. Det är partiet som bestämmer riksdagslistorna som är den egentlige uppdragsgivaren, väljarna är bara en abstraktion att möjligen tala om i högtidstalen. Därför har vi ingen direkt lokal koppling mellan väljare i en viss bygd och deras riksdagsledamöter, partiet väljer i hela landet, Så är exempelvis urstockholmaren Thomas Bodström riksdagsledamot för Örebro och Gränna-legenden Alf Svensson sitter för Malmö. Väljarna i Örebro har förmodligen inte sett till Bodis sedan valkampanjen, och då såg de ju honom ändå bara på stortavlor. Det här skiljer sig markant från demokratier med val i enmansvalkretsar, där politikern traditionellt sett ser sig som företrädare för alla väljare i sin valkrets och också självklart tillbringar mycket tid i valkretsen.( I ex Storbritannien förekommer det förstås också att partierna centralt utser kandidater till valkretsarna, men det är partiet lokalt som väljer om de vill ha dem. Inte sällan förkastas de som partister från London.)
Det finns nackdelar med ett sådan system också, i USA ser man det inte minst tydligt i kongressen, där en ledamots framgångar mäts i mängden federala stålar han lyckas hämta hem till valkretsen, men den konkreta rella kopplingen mallan väljare och valda ökar, liksom det personliga ansvar som politikern har för den förda politiken. I Sverige förkastar vänstern den här sortens system eftersom de anser att partierna bör vara demokratins bas, inte de enskilda politikerna. Därför är det en smula förvirrande att läsa Ali Esbatis hånfulla inlägg mot Fredrick Federley just nu, Esbati är ju öppen motståndare till att enskilda politiker väljer väg oberoende av partilinjen.
Nyligen såg vi en mycket intressant debattartikel från företrädarna i grundlagskommitténfrån m, fp, c, kd och mp som gemensamt föreslog grundlagsändringarsom skulle ge mer av personval, mer av individuellt ansvar för politikerna.
Här ser vi ännu en paradox mot bakgrund av FRA-debatten, att moderaterna inte bara genom historien tenderat att vilja skydda individen från potentiella övergrepp från staten, de har också varit varma anhängare till en mer individcentrerad politikermodell. Ändå, och här kommer paradoxen, har den moderata riksdagsgruppen länge varit lika auktoritetsbunden som den socialdemokratiska. På den gamla onda tiden, när s & m tillsammans bestämde om invandringspolitiken och gemensamt stängde gränser och kastade ut folk, ansågs det extremt rebelliskt att vissa moderater kvittade ut sig vid omröstningarna. Det påverkade alltså inte alls utfallet, men de ville inte själva stå för anti-invandringslinjen. Ändå sågs det med ytterst oblida ögon. (Det säger möjligen något om graden av röstboskap hos socialdemokraterna att inga sossar gjorde likaledes - trots det vanliga vackra talet om solidaritet över gränserna.)
Vi bör därför inte bli det minsta förvånade om inga moderater, trots uttalade egna uppfattningar om motsatsen, trots att FRA-lagen är ett extremt omoderat förslag sett till partiets moderna historia, bryter partilinjen. Sånt gör man inte som moderat. Man "jävlas" inte med sin egen regering. Man kan förstås se det som en statskupp. Men lika gärna som ett bevis på den svenska politiska modellen. Demokrati här är partier. Väljarna är en bisak. Lyssna på vad de säger gör man helst genom kabel.
I Sverige utses inte riksdagsledamöter av väljarna, de utses av partierna. Det är partiet som bestämmer riksdagslistorna som är den egentlige uppdragsgivaren, väljarna är bara en abstraktion att möjligen tala om i högtidstalen. Därför har vi ingen direkt lokal koppling mellan väljare i en viss bygd och deras riksdagsledamöter, partiet väljer i hela landet, Så är exempelvis urstockholmaren Thomas Bodström riksdagsledamot för Örebro och Gränna-legenden Alf Svensson sitter för Malmö. Väljarna i Örebro har förmodligen inte sett till Bodis sedan valkampanjen, och då såg de ju honom ändå bara på stortavlor. Det här skiljer sig markant från demokratier med val i enmansvalkretsar, där politikern traditionellt sett ser sig som företrädare för alla väljare i sin valkrets och också självklart tillbringar mycket tid i valkretsen.( I ex Storbritannien förekommer det förstås också att partierna centralt utser kandidater till valkretsarna, men det är partiet lokalt som väljer om de vill ha dem. Inte sällan förkastas de som partister från London.)
Det finns nackdelar med ett sådan system också, i USA ser man det inte minst tydligt i kongressen, där en ledamots framgångar mäts i mängden federala stålar han lyckas hämta hem till valkretsen, men den konkreta rella kopplingen mallan väljare och valda ökar, liksom det personliga ansvar som politikern har för den förda politiken. I Sverige förkastar vänstern den här sortens system eftersom de anser att partierna bör vara demokratins bas, inte de enskilda politikerna. Därför är det en smula förvirrande att läsa Ali Esbatis hånfulla inlägg mot Fredrick Federley just nu, Esbati är ju öppen motståndare till att enskilda politiker väljer väg oberoende av partilinjen.
Nyligen såg vi en mycket intressant debattartikel från företrädarna i grundlagskommitténfrån m, fp, c, kd och mp som gemensamt föreslog grundlagsändringarsom skulle ge mer av personval, mer av individuellt ansvar för politikerna.
Här ser vi ännu en paradox mot bakgrund av FRA-debatten, att moderaterna inte bara genom historien tenderat att vilja skydda individen från potentiella övergrepp från staten, de har också varit varma anhängare till en mer individcentrerad politikermodell. Ändå, och här kommer paradoxen, har den moderata riksdagsgruppen länge varit lika auktoritetsbunden som den socialdemokratiska. På den gamla onda tiden, när s & m tillsammans bestämde om invandringspolitiken och gemensamt stängde gränser och kastade ut folk, ansågs det extremt rebelliskt att vissa moderater kvittade ut sig vid omröstningarna. Det påverkade alltså inte alls utfallet, men de ville inte själva stå för anti-invandringslinjen. Ändå sågs det med ytterst oblida ögon. (Det säger möjligen något om graden av röstboskap hos socialdemokraterna att inga sossar gjorde likaledes - trots det vanliga vackra talet om solidaritet över gränserna.)
Vi bör därför inte bli det minsta förvånade om inga moderater, trots uttalade egna uppfattningar om motsatsen, trots att FRA-lagen är ett extremt omoderat förslag sett till partiets moderna historia, bryter partilinjen. Sånt gör man inte som moderat. Man "jävlas" inte med sin egen regering. Man kan förstås se det som en statskupp. Men lika gärna som ett bevis på den svenska politiska modellen. Demokrati här är partier. Väljarna är en bisak. Lyssna på vad de säger gör man helst genom kabel.
fredag, juni 13, 2008
Grundkurs i demokrati
Anders Mildner påpekar det vardagligt självklara i att vi faktiskt oftast inte vill att alla ska kunna se allt det man gör på internet en vanlig dag. Oscar Swartz skriver bra i Kvällsposten om vad FRA-förslaget egentligen handlar om. På sin blogg följer han upp med ett påpekande om att det, bokstavligen enligt det liggande förslaget, inte alls bara handlar om hot. Det handlar om att avlyssna efter sådant som kan vara "till stöd" för svensk utrikes- , säkerhets- och försvarspolitik. Någon som mailar en journalist om oegentligheter i EU: vips in i FRA-korgen, vips bort med meddelarskyddet. Amerikanska särintressen kräver information fildelare i utbyte mot bättre handelsavtal, det är till stöd för Sverige, vips in i korgen. Det är tillräckligt illa att de kommer att kunna läsa alla våra mail. Men de kommer att kunna studera hela våra liv.
Jag har i dag fortsatt att maila riksdagsledamoter som jag vet egentligen inte vill det här. Jag rekommenderar att ni gör likaledes.
Både Fredrick Federley och Annie Johansson har begärt talartid i debatten på tisdag, men säger sig inte vilja avslöja hur de kommer att rösta förrän då. Det finns två möjliga scenarios. Antingen vill de förklarar från talarstolen varför de väljer att följa partipiskan, och slippa väljarhånet som skulle följa på ett sådant beslut i förväg. Eller också vill de förklara varför de tänker rösta mot lagen, i trots mot partiledningen, för att på så sätt i sista sekunden bli dagens och mandatperiodens rebelliska hjältar. Fin dramaturgi i såfall, eller hur? F-Fed har också sett sin beskärda del av Hollywood-filmer. Räddningen kommer alltid i sista stund.
Jag tycker att det senare är lite löjligt, men alternativet är förstås långt värre. Dessutom funderar jag över om inte ett sådant tilltag skulle kunna leda till revolution på riksdagsgolvet. De är två, bara en sådan sak. De vågar (i detta scenario) stå upp för det de tror på. Skulle verkligen Karl Sigfrid stå emot då, och rösta med sitt parti men mot sitt samvete (och låta Federley och Johansson få stå ensamma i historieböckerna)? Kommer det inte kunna tända en gnista hos dem som tyst rättat in sig i röstboskapsledet, men som i sina hjärtan vet att de hellre vill bli ihågkomna som den som vågade stå upp för sina åsikter än som någon som fegade i avgörandets stund. (Det jag ser framför mig i mina önskedrömmar är förstås något liknande det som Mattias Svensson och Freddie Westerlund totat ihop. Vi är en generation som präglades av O, captain, my captain.)
Jag inser att Henrik von Sydow, en politiker som jag hittills alltid respekterat och en person jag tycker mycket bra om, gärna vill bli partiledare en dag. Jag antar att det är därför han vikt ner sig, det är därför han låtsas som att den nya FRA-lagen, med de små justeringar som tillkom, är rätt okej. Han tycker inte att den är det allra minsta okej, men han har ju blivit mutad med posten som talesman i justitiefrågor, samma post som Fredrik Reinfeldt själv en gång hade. Henrik ska bara komma i håg att Reinfeldt själv en gång vågade gå emot partiet. Han tog sina år i frysboxen och kom tillbaka, starkare. Den som dagtingar med sin övertygelse för karriärens skull borde nog göra det i en mindre publik fråga än denna. Nu kommer det bli så pinsamt tydligt att han inte vågade stå upp för sig själv, för sina väljare. Det är politikens villkor, kan man säga och rycka på axlarna. Men politikens villkor är också att väljarna faktiskt har viss betydelse.
Jag skäms i dag för att jag uppmanade folk att rösta på von Sydow, liksom jag kanske tvingas skämmas för mina uppmaningar att rösta på Federley. (Eh, det gör jag ju redan, men att sälja ut människors rätt till privatliv och meddelarskydd är faktiskt ännu värre än att leka plojföretagare och skicka notan till skattebetalarna).
Den mest beklämmande är dock Birgitta Ohlsson, som löst sina samvetskval med att kvitta ut sig. Så slipper hon helt ta ställning, hon kan säga att hon inte röstade för FRA-lagen utan att ha behövt stå för det. Det är en lösning för den som ser politik som bara ett spel. Hon vill putsa på sin egen image, men vill inte betala den eventuella kostnaden. Ynklighet blir sällan mer tydlig än så.
OBS! Viktig uppdatering!
Birgitta Ohlsson messar och säger att det blivit ett missförstånd. Hon är utkvittad för debatten på tisdagen, men kommer och röstar på onsdag morgon. Jag svarade att jag blev hemskt glad över det, men att jag kommer bli ännu gladare om hon röstar efter sin egen övertygelse. Birgitta är också den av mina politiska endorsements som jag tycker bäst om, som jag litar mest på egentligen (trots en del åsiktskillnader).
Hon sitter på mandat från Stockholm. Folkpartiet i Stockholm vill att riksdagen röstar ner FRA-lagen. Hon är ändå redan sedd som en intern liberal opposition i partiet och kommer, tyvärr, förmodligen inte att få några framskjutna poster i Björklunds folkparti. Då kan hon ju lika gärna löpa hela linan ut och profilera sig för eftervärlden som någon som vågade.
Jag har i dag fortsatt att maila riksdagsledamoter som jag vet egentligen inte vill det här. Jag rekommenderar att ni gör likaledes.
Både Fredrick Federley och Annie Johansson har begärt talartid i debatten på tisdag, men säger sig inte vilja avslöja hur de kommer att rösta förrän då. Det finns två möjliga scenarios. Antingen vill de förklarar från talarstolen varför de väljer att följa partipiskan, och slippa väljarhånet som skulle följa på ett sådant beslut i förväg. Eller också vill de förklara varför de tänker rösta mot lagen, i trots mot partiledningen, för att på så sätt i sista sekunden bli dagens och mandatperiodens rebelliska hjältar. Fin dramaturgi i såfall, eller hur? F-Fed har också sett sin beskärda del av Hollywood-filmer. Räddningen kommer alltid i sista stund.
Jag tycker att det senare är lite löjligt, men alternativet är förstås långt värre. Dessutom funderar jag över om inte ett sådant tilltag skulle kunna leda till revolution på riksdagsgolvet. De är två, bara en sådan sak. De vågar (i detta scenario) stå upp för det de tror på. Skulle verkligen Karl Sigfrid stå emot då, och rösta med sitt parti men mot sitt samvete (och låta Federley och Johansson få stå ensamma i historieböckerna)? Kommer det inte kunna tända en gnista hos dem som tyst rättat in sig i röstboskapsledet, men som i sina hjärtan vet att de hellre vill bli ihågkomna som den som vågade stå upp för sina åsikter än som någon som fegade i avgörandets stund. (Det jag ser framför mig i mina önskedrömmar är förstås något liknande det som Mattias Svensson och Freddie Westerlund totat ihop. Vi är en generation som präglades av O, captain, my captain.)
Jag inser att Henrik von Sydow, en politiker som jag hittills alltid respekterat och en person jag tycker mycket bra om, gärna vill bli partiledare en dag. Jag antar att det är därför han vikt ner sig, det är därför han låtsas som att den nya FRA-lagen, med de små justeringar som tillkom, är rätt okej. Han tycker inte att den är det allra minsta okej, men han har ju blivit mutad med posten som talesman i justitiefrågor, samma post som Fredrik Reinfeldt själv en gång hade. Henrik ska bara komma i håg att Reinfeldt själv en gång vågade gå emot partiet. Han tog sina år i frysboxen och kom tillbaka, starkare. Den som dagtingar med sin övertygelse för karriärens skull borde nog göra det i en mindre publik fråga än denna. Nu kommer det bli så pinsamt tydligt att han inte vågade stå upp för sig själv, för sina väljare. Det är politikens villkor, kan man säga och rycka på axlarna. Men politikens villkor är också att väljarna faktiskt har viss betydelse.
Jag skäms i dag för att jag uppmanade folk att rösta på von Sydow, liksom jag kanske tvingas skämmas för mina uppmaningar att rösta på Federley. (Eh, det gör jag ju redan, men att sälja ut människors rätt till privatliv och meddelarskydd är faktiskt ännu värre än att leka plojföretagare och skicka notan till skattebetalarna).
Den mest beklämmande är dock Birgitta Ohlsson, som löst sina samvetskval med att kvitta ut sig. Så slipper hon helt ta ställning, hon kan säga att hon inte röstade för FRA-lagen utan att ha behövt stå för det. Det är en lösning för den som ser politik som bara ett spel. Hon vill putsa på sin egen image, men vill inte betala den eventuella kostnaden. Ynklighet blir sällan mer tydlig än så.
OBS! Viktig uppdatering!
Birgitta Ohlsson messar och säger att det blivit ett missförstånd. Hon är utkvittad för debatten på tisdagen, men kommer och röstar på onsdag morgon. Jag svarade att jag blev hemskt glad över det, men att jag kommer bli ännu gladare om hon röstar efter sin egen övertygelse. Birgitta är också den av mina politiska endorsements som jag tycker bäst om, som jag litar mest på egentligen (trots en del åsiktskillnader).
Hon sitter på mandat från Stockholm. Folkpartiet i Stockholm vill att riksdagen röstar ner FRA-lagen. Hon är ändå redan sedd som en intern liberal opposition i partiet och kommer, tyvärr, förmodligen inte att få några framskjutna poster i Björklunds folkparti. Då kan hon ju lika gärna löpa hela linan ut och profilera sig för eftervärlden som någon som vågade.
torsdag, juni 12, 2008
En hypokondrikers dagbok
Min förkylning har nu omvandlats i bihåleinflammation. Tidigare snorade jag, nu susar det konstigt i öronen när jag andas och baktrycket som bildas när jag försöker snyta mig spänner trumhinnorna till bristningsgränsen. En nära vän gifte sig i går morse för omedelbar avresa till smekmånad på Bali och jag hoppas verkligen att jag inte smittade honom när vi sågs för en snabb kaffe i tisdags. Det här viruset vill man inte ha. Eller också är det min ångest som ger det näring, glupskt suger det i sig av det magonda och stressaxlade och väser till bibliska proportioner. Ett veritabelt satans-virus alltså. Jag försöker mota med te med rom i. Redan klockan tio på förmiddagen. Det går sådär. Kanske skulle jag försöka med vitlök och vigvatten i stället.
Eftersom mitt eget skrivande inte går alls roade jag mig i går kväll med att läsa hela ALT från pärm till pärm och om den jävla förkylningens styrka beror på själsligt illamående så borde den ändå ha lättat en smula. Något mer upplyftande har jag inte läst på länge. Alla texter, absolut alla, ger nya insikter och skapar rum för vidare tankar. Till och med i min inflammerade skalle. Det betyder inte att jag håller med, men det intelligenta intressanta motståndet är å andra sidan det allra bästa.
Jag provoceras till döds av Peter Kihlgård, som koketterar med en så romantisk syn på författandet att jag vill skrika rakt ut - det ska vara plågsamt att skriva, det ska ta lång tid, det ska gärna bli obegripligt, det ska vara intuitivt och icke-intellektuellt annars förlorar man magin och det man skriver blir självmedvetet skräp. Jag säger såklart inte att han bara har fel, jag är säkert personligen inte en så seriös författare att mitt skrivande alls räknas i hans värld, men om det inte var roligt (emellanåt) skulle jag aldrig hålla på med det. Däremot kanske han har rätt i att det blir bättre litteratur när skrivandet skaver. Just nu blir det ju ingen litteratur alls, så det är svårt att döma. Anne Svärd provocerar mig likaledes när hon blir smickrad över att Kihlgård sagt att man inte kan se att hennes texter är skrivna av en kvinna. Skillnaderna mellan det mänskliga och det kvinnliga dras upp och förstärks. Kvinnan blir godkänd, blir människa, först som icke-kvinna. Nu kan man förstås som enskild författare ha ambitionen att uppfattas könlöst (eller könsfritt) utan att skriva under på en sådan paroll, men utifrån går det inte att komma ifrån sammanhangen.
Dessutom: Martin Gelin bevisar än en gång att han är den starkast lysande stjärnan bland de yngre kulturjournalisterna (bredvid Natalia förstås), Karolina Ramkvist får mig att längta efter hennes nästa roman med ett litet utdrag, diskussionen om Carver och redaktörsstrykningarna är omvälvande för den romantiska konstnärsmyten.
Allt det här i en enda tidskrift. Richard Herold är ett geni. Att jag inte blev friskare på kuppen beror antingen på att min sjukdom är reell snarare än psykosomatisk eller på att tankar kring andras litterära briljans inte är gynnsamma i mitt nuvarande läge. Men det är onekligen trevligare än att tänka att alla andra är idioter. Det är alltid något.
Eftersom mitt eget skrivande inte går alls roade jag mig i går kväll med att läsa hela ALT från pärm till pärm och om den jävla förkylningens styrka beror på själsligt illamående så borde den ändå ha lättat en smula. Något mer upplyftande har jag inte läst på länge. Alla texter, absolut alla, ger nya insikter och skapar rum för vidare tankar. Till och med i min inflammerade skalle. Det betyder inte att jag håller med, men det intelligenta intressanta motståndet är å andra sidan det allra bästa.
Jag provoceras till döds av Peter Kihlgård, som koketterar med en så romantisk syn på författandet att jag vill skrika rakt ut - det ska vara plågsamt att skriva, det ska ta lång tid, det ska gärna bli obegripligt, det ska vara intuitivt och icke-intellektuellt annars förlorar man magin och det man skriver blir självmedvetet skräp. Jag säger såklart inte att han bara har fel, jag är säkert personligen inte en så seriös författare att mitt skrivande alls räknas i hans värld, men om det inte var roligt (emellanåt) skulle jag aldrig hålla på med det. Däremot kanske han har rätt i att det blir bättre litteratur när skrivandet skaver. Just nu blir det ju ingen litteratur alls, så det är svårt att döma. Anne Svärd provocerar mig likaledes när hon blir smickrad över att Kihlgård sagt att man inte kan se att hennes texter är skrivna av en kvinna. Skillnaderna mellan det mänskliga och det kvinnliga dras upp och förstärks. Kvinnan blir godkänd, blir människa, först som icke-kvinna. Nu kan man förstås som enskild författare ha ambitionen att uppfattas könlöst (eller könsfritt) utan att skriva under på en sådan paroll, men utifrån går det inte att komma ifrån sammanhangen.
Dessutom: Martin Gelin bevisar än en gång att han är den starkast lysande stjärnan bland de yngre kulturjournalisterna (bredvid Natalia förstås), Karolina Ramkvist får mig att längta efter hennes nästa roman med ett litet utdrag, diskussionen om Carver och redaktörsstrykningarna är omvälvande för den romantiska konstnärsmyten.
Allt det här i en enda tidskrift. Richard Herold är ett geni. Att jag inte blev friskare på kuppen beror antingen på att min sjukdom är reell snarare än psykosomatisk eller på att tankar kring andras litterära briljans inte är gynnsamma i mitt nuvarande läge. Men det är onekligen trevligare än att tänka att alla andra är idioter. Det är alltid något.
onsdag, juni 11, 2008
Inte långt kvar nu
Det är fascinerande att gå in på Knuff numera. Det är bara Zlatan och EM som över huvud taget lyckas tränga sig in bland alla FRA-relaterade inlägg. De vanligen så dominerande tävlingarna bland modebloggar har helt satts på undantag. Hela den samhällsinriktade bloggosfären har rest sig som en man (med vissa, ytterligt få undantag), och skriker, vädjar om det vansinniga i förslaget. Alla svenskars mail, internetanvändande och sms kommer att avlyssnas och sparas. De säger att det som inte stämmer in på sökkriterierna ska kastas (alltså om man inte har skrivit om bomber eller om Koranen) men vi vet ju hur överskottsinformation redan i dag används inom polisen. Den används alltså, den kastas inte, trots att den ska förstöras. Om jag var en kändis som surfade kinkyporr och inte gärna ville att det skulle komma ut, skulle jag nog börja köra med dolt IP-nummer. Bara för att ta ett litet exempel på potentiell och fullt sannolik felanvändning.
Vi vet alla vilka riksdagsledamöter som är emot lagen, vi vet också att det bara behövs att fyra stycken följer sina egna samveten så faller den. Det är förresten långt många fler än de som vanligen tas upp som skulle vilja rösta nej. När diskussionen gick i exempelvis den moderata riksdagsgruppen inför omröstningen förra året gick sprickan rakt igenom gruppen.
Vad säger exempelvis Mats Johansson i dag, förre politiske redaktören på Svenska Dagbladet, om att upphäva meddelarfriheten? Maila och ring honom och fråga.
Han kanske inte bryr sig. Det verkar ju inte journalister göra, trots att de i vanliga fall alltid stormar mot inskränkningar i yttrande- och informationsfrihet. Samtidigt som bloggvärlden enas i en möjligen fåfäng kamp mot klockan för att få våra folkvalda att våga tänka själva och rösta efter sina egna hjärtan, så är det ekande tyst i tidningar och etermedier. Några ledare, några kultursidestexter. Häromdagen en text i Aftonbladet där FRA själva fick förklara hur lagen skulle fungera. FRA, som alltså enligt tydliga bevis redan grundlagsvidrigt bedrivit den signalspaning som nu ska trummas igenom i stor skala.
Jag har i dag mailat några riksdagsledamöter som jag fortfarande hoppas på. Anders Mildner skriver bra om kontrasten mellan gammelmedia och bloggvärlden.
Vi vet alla vilka riksdagsledamöter som är emot lagen, vi vet också att det bara behövs att fyra stycken följer sina egna samveten så faller den. Det är förresten långt många fler än de som vanligen tas upp som skulle vilja rösta nej. När diskussionen gick i exempelvis den moderata riksdagsgruppen inför omröstningen förra året gick sprickan rakt igenom gruppen.
Vad säger exempelvis Mats Johansson i dag, förre politiske redaktören på Svenska Dagbladet, om att upphäva meddelarfriheten? Maila och ring honom och fråga.
Han kanske inte bryr sig. Det verkar ju inte journalister göra, trots att de i vanliga fall alltid stormar mot inskränkningar i yttrande- och informationsfrihet. Samtidigt som bloggvärlden enas i en möjligen fåfäng kamp mot klockan för att få våra folkvalda att våga tänka själva och rösta efter sina egna hjärtan, så är det ekande tyst i tidningar och etermedier. Några ledare, några kultursidestexter. Häromdagen en text i Aftonbladet där FRA själva fick förklara hur lagen skulle fungera. FRA, som alltså enligt tydliga bevis redan grundlagsvidrigt bedrivit den signalspaning som nu ska trummas igenom i stor skala.
Jag har i dag mailat några riksdagsledamöter som jag fortfarande hoppas på. Anders Mildner skriver bra om kontrasten mellan gammelmedia och bloggvärlden.
tisdag, juni 10, 2008
En liten uppkastning i uppriktig prestationsångest
Först gick det så bra så bra och jag älskade mina karaktärer och jag skrev dialoger som gjorde att jag kände mig som den screwball-gudinna som jag annars bara känner mig som när jag umgås med en viss person och språket flödade och varje dag 10 000 tecken och nästa dag läsa igenom och jag behövde knappt stryka någonting utan fortsatte bara, jag var författandets eget TGV. Från april till häromveckan alltså.
Nu, för att fortsätta metaforiken, pratar vi snarare om ett illa tilltygat engelskt pendeltåg. Ni vet ett tag efter den där ogenomtänkta privatiseringen då dörrarna plötsligt öppnade sig under pågående färd och det blev minusgrader inne i tågsätet. När tågen alls gick, alltså. Här hemma står det pinsamt stilla.
Jag har sagt till min förläggare att jag ska lämna något innan hon går på semester, men om jag ska ha hela den narrativa bågen med, vilket jag vill, så måste jag sannolikt skriva tre gånger så snabbt under de återstående veckorna för att hinna. Det kommer förmodligen inte att hända. Jag blir så trött. Jag är dessutom förkyld. Snoret rinner och hjärnan är helt fokuserad på att ha ångest över eventuella prisfall på bostadsmarknaden plus förstås ångest över Tobias Linderoth, och det som blir kvar av mental kapacitet räcker knappt till att formulera blogginlägg. Nu måste jag snyta mig. Sådärja. Nu rinner inte snoret längre, rent faktiskt. Det är ett mycket litet steg i rätt riktning.
I min patetik googlar jag mig själv och upptäcker någon som älskade förra boken, vilket just nu mest ger mig ännu mer ångest. Den nya är inte alls likadan, jag kommer aldrig kunna skriva något liknande, så de som tyckte om den förra kan utmärkt väl hata den nya och då är man ju verkligen ett misslyckande. Någon annan tycker att min text i Könskrig var "undermålig". Jaha. Det blir jag ju också ledsen för, förstås. Sedan upptäcker jag att Resumé har skrivit om att Linna ska sluta och att jag och Sakine Madon ska alternera varannan vecka som fasta krönikörer på Expressens ledarsida. Det är sant. Det är åtminstone roligt. Sakine är otroligt bra och det var verkligen på tiden att hon fick en fast plats någon annanstans än på bisarra Stockholm City. Mikael Nestius är en djupt obehaglig figur. Han och Thomas Bodström toppar nog listan över personer i svensk offentlighet som jag tycker sämst om.
Förresten borde jag ha sagt något om FRA, jag hinner inte börja på tidningen innan lagen (sannolikt) klubbas och staten skaffar sig kopior på allas våra liv på internet. Alla sidor vi besöker, alla våra mail. Det är häpnadsväckande i sin totalitarism. Jag hoppas fortfarande på Annie och Federley, de vet ju båda två att de skulle ha starkt stöd inom centern, från sina väljare, för en nejröst, men de behöver ju två till med sig för att motstånd ska vara meningsfullt. Henrik von Sydow är för mycket karriärist, han säger öppet att han inte vill offra sin ställning i partiet för det här trots att han också säger öppet att lagen är huvudlös. Alf Svensson behöver inte bry sig om sitt parti längre. Birgitta Ohlsson har ändå inte så stora karriärmöjligheter i ett Björklundskt folkparti. Kanske Karl Sigfrid, han vågar ju onekligen frondera i fildelningsfrågan. Maila dem och ring dem. De bör få höra vilka hjältar de kommer bli för den svenska demokratin om de vågar rösta efter eget hjärta snarare än efter partipiska.
Själv ska jag återgå till att stirra på skärmen och snyta mig. Jag sade att jag var förkyld va?
Nu, för att fortsätta metaforiken, pratar vi snarare om ett illa tilltygat engelskt pendeltåg. Ni vet ett tag efter den där ogenomtänkta privatiseringen då dörrarna plötsligt öppnade sig under pågående färd och det blev minusgrader inne i tågsätet. När tågen alls gick, alltså. Här hemma står det pinsamt stilla.
Jag har sagt till min förläggare att jag ska lämna något innan hon går på semester, men om jag ska ha hela den narrativa bågen med, vilket jag vill, så måste jag sannolikt skriva tre gånger så snabbt under de återstående veckorna för att hinna. Det kommer förmodligen inte att hända. Jag blir så trött. Jag är dessutom förkyld. Snoret rinner och hjärnan är helt fokuserad på att ha ångest över eventuella prisfall på bostadsmarknaden plus förstås ångest över Tobias Linderoth, och det som blir kvar av mental kapacitet räcker knappt till att formulera blogginlägg. Nu måste jag snyta mig. Sådärja. Nu rinner inte snoret längre, rent faktiskt. Det är ett mycket litet steg i rätt riktning.
I min patetik googlar jag mig själv och upptäcker någon som älskade förra boken, vilket just nu mest ger mig ännu mer ångest. Den nya är inte alls likadan, jag kommer aldrig kunna skriva något liknande, så de som tyckte om den förra kan utmärkt väl hata den nya och då är man ju verkligen ett misslyckande. Någon annan tycker att min text i Könskrig var "undermålig". Jaha. Det blir jag ju också ledsen för, förstås. Sedan upptäcker jag att Resumé har skrivit om att Linna ska sluta och att jag och Sakine Madon ska alternera varannan vecka som fasta krönikörer på Expressens ledarsida. Det är sant. Det är åtminstone roligt. Sakine är otroligt bra och det var verkligen på tiden att hon fick en fast plats någon annanstans än på bisarra Stockholm City. Mikael Nestius är en djupt obehaglig figur. Han och Thomas Bodström toppar nog listan över personer i svensk offentlighet som jag tycker sämst om.
Förresten borde jag ha sagt något om FRA, jag hinner inte börja på tidningen innan lagen (sannolikt) klubbas och staten skaffar sig kopior på allas våra liv på internet. Alla sidor vi besöker, alla våra mail. Det är häpnadsväckande i sin totalitarism. Jag hoppas fortfarande på Annie och Federley, de vet ju båda två att de skulle ha starkt stöd inom centern, från sina väljare, för en nejröst, men de behöver ju två till med sig för att motstånd ska vara meningsfullt. Henrik von Sydow är för mycket karriärist, han säger öppet att han inte vill offra sin ställning i partiet för det här trots att han också säger öppet att lagen är huvudlös. Alf Svensson behöver inte bry sig om sitt parti längre. Birgitta Ohlsson har ändå inte så stora karriärmöjligheter i ett Björklundskt folkparti. Kanske Karl Sigfrid, han vågar ju onekligen frondera i fildelningsfrågan. Maila dem och ring dem. De bör få höra vilka hjältar de kommer bli för den svenska demokratin om de vågar rösta efter eget hjärta snarare än efter partipiska.
Själv ska jag återgå till att stirra på skärmen och snyta mig. Jag sade att jag var förkyld va?
måndag, juni 09, 2008
onsdag, juni 04, 2008
Och du tyckte att det var dåligt för att han bara ville prata om längdskidåkning
Här är en kille som haft en hyfsat mycket värre förstadejt än så.
Alltså, vad är det för stort jävla fel på kvinnor? Jo, jag säger det i obestämd form plural, för det här är något sjukt som ligger i kvinnorollen, något som finns i bakvattnet av all den där formningen till mjuka, omsorgsgivande, underdåniga varelser. Jag vet att både män och kvinnor lika bär upp patriarkatet, men att ömma så särskilt för just den här vanvettigt förvridne onde patriarken tar det könsliga vansinnet till en ny nivå. Jag vet inte om det är värre än alla vanliga krav på dödsstraff eller stympning men hämndbegäret är åtminstone förståeligt som amoralisk princip. Eller vänta, jag ångrar mig. Jag förstår precis varför Fritzl-beundrarinnorna finns. Det är det som gör det så outsägligt sorgligt.
tisdag, juni 03, 2008
Bidrag som bidrag
"För min del kan vi däremot gärna behålla kungahuset ett tag till så länge vi snarast döper om även de socialbidrag som vanligt folk får till apanage."
Katrine Kielos säger det enda som behöver sägas om kungahuset.
Katrine Kielos säger det enda som behöver sägas om kungahuset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
