Annakhans självbetitlade cocktail är inte bara den här sommarens och förra sommarens utan alla somrars främsta. Det är något med ingefäran. Men hur många kan man rimligen få i sig på två timmar? Minst en fler än vad du tror.
Dessutom en trevlig plattvändare och en blond lockig trettionånting vars moves rörde sig i gränslandet mellan Usher och en uppspelt femåring, initialt obekymrat och entusiastiskt ensam på det miminala dansgolvet.
Kvällen började bra med gigantiska lammlägg på en uteservering vid Vasaparken. Särskilt nöjd var den snälla hunden vid bordet intill som fick själva benen. Kanske har jag nu skapat orimliga förväntningar hos vovven om vad det innebär att gå ut och öla med husse. En stor stark och ett ben till hunden, tack.
Visst hade det varit skojigt att få allsjunga till There is a light that never goes out i fredags också, men man kan inte få allt på en enda helg.
Jag älskar stan på sommaren. I dag måste jag in till redaktionen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Aah!
Jag tyckte väl att jag kände igen paret med lammläggen på Dining Club, där jag hängde i baren med mina mellanöl och gammeldansk.
Lovar att hälsa ordentligt nästa gång.
Aha! Vi som vagt undrade vem det var som drack sprit, flirtade med servitrisen och pratade om Fredrik Reinfeldt. Jag kände verkligen inte igen dig, har du bytt glasögon?
Hmm. Reinfeldt, ja.
Jag tror det finns en stor essä därute, färdig att pränta på papper, om hur moderaternas triangulering egentligen är funtad. Grejen är inte så mycket att Reinfeldt tagit partiet in mot mitten på ett politiskt plan, utan snarare att han flyttat uppfattningen av partiet klassmässigt - partiet har gått från överklass till medelklass, typ. Vilket skulle bevisas av att Filippa har Drömkåken som favoritfilm och att Fredrik nominerar "Sommaren är kort" som årets sommarlåt, etcetera.
Men den tanken hade jag inte tänkt klart i lördags - då var jag mest upprörd över hur människor kunde tycka så, nedlåtande som den gamla P1-vänster jag är.
Nå.
Där har du en ledarartikel att skriva: om hur medelklassen slutligen kommer att vinna valet. Och om hur kultursidesvänstern kommer att skrika sig hesa över kulturskymningen; att bli regerade av människor som har gått på universitet och ändå föredrar Drömkåken.
Sen kommentar:
Tänker på min mormors syrliga kommentar att man borde satsa på att lära ungdomar ett hederligt hantverk istället för att tvinga stackarna att lära sig läsa. De läser ju ändå bara smörja.
Vad är det för mening på att klaga på att vi har Europas minst utbildade regering när en universitetsutbildning inte tycks generera mer snille och smak?
Skicka en kommentar